Det här är de jobbigaste ljuden jag vet:
Ja. Det var väl det. Har jag glömt nåt?
Kära läsare, ni har rätt. Det var han med håret i väskan. Själv tvekade jag länge, tyckte han såg blekare och smalare ut i verkligheten än i tidningen, men väskan på bild 4 i SvD:s artikel är exakt samma.
Läs och kolla själva: http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/samhalle/artikel_1421793.svd
Eller nöj er med nedanstående godbitar ur artikeln:
"Enda gången Robban tycker det är riktigt jobbigt med håret är när han ska flyga. Om han sitter i mittensätet stuvar han in håret så att det inte ska störa andra."
Enda gången!? och: Hur stuvar man in nästan 2 meter dreadlocks, så att de inte stör!?
"De senaste åren har Robban börjat träna och går ofta och simmar. Då är han tvungen att sätta upp håret i en tofs på huvudet, som en ananas. I början tyckte han att det var lite jobbigt med alla blickar och gick helst dit med en kompis, men nu är det ingen som tittar längre. Det blir bröstsim och lite ryggsim. Att crawla eller dyka fungerar inte så bra."
Kan vi gemensamt övertyga mig om att jag aldrig aldrig har vistats i samma vatten som Robbans (eller någon annans) dreadlocks? Och OM jag har det - gud förbjude - så har jag inte fått en droppe vatten i munnen eller ens på läppen. Eller hur?
Men det är väldigt roligt det där med att crawla och dyka. Nästan så att det skulle vara värt det att se honom försöka.
"En gång fastnade en dreadlock i bilens handbroms och en annan gång snurrade håret in sig i cykelhjulet.– Jag tror att jag fortfarande har kvar oljefläckar på håret."
Oljefläckar på håret?! Kan man ha det!?
Det här är verkligen helt makalöst. Dessutom säger han att han är lite fåfäng, att håret funkar bra att ragga med och att han ibland har mardrömmar om att tappa en dreadlock eller två.
Dreadlock är förresten ett rätt talande namn för fenomenet eller frisyren.
Och efter den tredje dagen blev hon så trött av sitt arbete att hon åkte raka vägen hem, drog ner persiennerna, la sig i sängen och kollade dålig TV i en timme. Sen white trash-åt de kebab utanför Solna Centrum och köpte Ben & Jerrys och hyrde film (Vid himlens utkant, se den!), medan persiennerna stängde ute den fantastiska sommarsolen. Man måste ingenting när man är trött och vuxen.
Idag åt jag lunch på Kvarnens uteservering på Medborgarplatsen. Jag tog bröd ur brödkorgen. Flera skivor. Två eller tre.
Gör aldrig det.
För när jag hade ätit upp lunchen och brödskivorna såg jag en gråsparv sprätta omkring bland brödet. En gråsparv. Bland brödet. Man såg att den var hemtam där i brödkorgen. Det var garanterat inte första gången den sprätte runt sina kvalsterfulla fjädrar där.
Alla vet att gråsparvar är som duvor i miniatyr. Alltså skitäckliga.
Ergo: Jag har sugit på en duvfot till lunch. Jag måste borsta tänderna med något frätande, kaustik soda kanske.
Igår cyklade jag förbi en kille som hade sitt hår i en väska.
[konstpaus, använd den med fördel för att läsa ovanstående mening ett par gånger till]
Ja. Han hade sitt hår i en vitsmutsig sidoväska. Ett tjugotal 2 meterslånga dreadlocks hängde i en båge från huvudet till låren där de samlades ihop i sagda väska.
Vad är det som driver en människa till att spara sitt hår i långa toviga klumpar och sedan gå omkring med dem i en väska? Och hur gör han när han duschar? Sover? Tar av sig en tröja? Och liksom, vad har han dem till...?
Jag måste bryta den förlamande bloggisen här inne. Jag har försökt flera gånger tidigare, men varje gång jag öppnar bloggen blir jag akut apatisk och depressiv av mitt tidigare inlägg om slösurf på semestern.
Nu kommer jag i stället läsa detta nästa gång jag öppnar bloggen. Förhoppningsvis blir det lättare då.
Hemma och packar om och tvättar mellan skärgårdsturerna. Fastnar framför datorn och klickar runt mellan ingenting och ingenting. Blir lite nedslagen. Semesterkänslan sugs upp och in i skärmen. Så lätt att låta datorn bli ett redskap för självdestruktivitet. Som TV, när TV är som sämst. Fast datorn är på ett sätt värre, för den ger ändå möjlighet till kreativitet. Outnyttjad möjlighet. I stället för att skriva en bok, lyssna på en låt, mejla en vän så klickar jag runt mellan ingenting och ingenting och känner starkt att jag just inte gör allt det där kreativa och livsbejakande. Sitter du verkligen vid datorn hela dagen på jobbet, som pappa sa, använder du den inte bara som ett redskap?!
Sluta genast kanalisera, det finns ett liv att leva därute.
Och en tvättmaskin som snurrat klart.
Lyssnade ni på Silberskys sommarprat nyss? Trevligt, men inte så märkvärdigt, förrän på slutet när han genom att nämna sina barnbarn med namn och hur han umgås med dem och i sägandet blir så tagen att han börjar darra på rösten, skänker hela programmet djup och legitimitet. Sedan spelade han I just called to say I love you för sin hustru Rita och jag grät en skvätt. Inte ens en sån sak kan kännas banalt efter att höra någons farfar darra på rösten i radio.
Lyssna här. Ligger kvar i 30 dagar.
En sak som jag tänker mycket på kvällar som denna (när en enkel parkteater med rosé urartar i en kavalkad av trevliga vänner och nybekanta och sena drinkar på flera olika ställen) är hur man hittar en motsvarighet till det livet när man har barn.
Vad kommer jag göra om jag får barn, för att nå detta avslappnat spontana umgänge? Tvingas jag bli Mamma 100%? Hur stor del av min personlighet och mina behov finns kvar om jag får barn? Vilket utrymme får kanalisera?
Eller blir man, som småbarnsförälder, ultraeffektiv på att suga musten ur umgänget när man har tillfälle? Det måste ju nästan vara så.
Eller tappar man intresset för vuxet sällskap, när man får ett eget barn i famnen? Det skrämmer mig. Jag tänker att man behöver fortsätta växa som människa själv också, inte bara i familjerollen.
Jag ska semestra med mina föräldrar i en vecka snart. Då ska jag se till att få svar på allt det här.
Nu ska jag se till att sova, så att jag orkar vara spontan och självförverkligande imorgon också.
Tidigare idag hade jag förmånen att ställa om frånvarohanteraren i min svenska Outlook-klient till semester-mode. "Tack för ditt meddelande. Under min semester har jag endast sporadisk tillgång till mejl och mobil*. Vid brådskande ärenden kontakta X. Trevlig sommar!" Och sen måste man aktivera genom att trycka på "Jag är frånvarande".
"Jag är frånvarande." Det må vara en gissning från höften, men jag tror ändå att jag är mer närvarande under min semester än vad jag kommer vara en genomsnittlig dag i november. Då får man minsann inte kryssa i något närvarande vs frånvarande. Det är skevt och orättvist. Framförallt saknar jag nivån ovanför närvarande, typ "Tack för ditt mejl, jag är på hugget som fan och återkommer med ett briljant och användbart svar inom mikrosekunder. Med vänlig hälsning..."
*) Det är möjligt att här kommer drabba även er bloggläsare. Antingen i form av en ökande frekvens mobilinlägg (känns igen på tillhörande bild) eller i form av dödslapp blogg. I bägge lägen, frukta intet! I will be back.
En morgon förra sommaren såg jag byggarbetarna värma upp. Jag tänker på det ibland, som ett slags drömsekvens. Ibland tänker jag att det kanske aldrig hände, att jag faktiskt drömde det.
Vid den dammiga byggarbetsplatsen vid Karolinska sjukhuset stod en morgon en ring av byggarbetare i neongula västar samlade runt en bandspelare. Till takterna av I will survive utförde byggarbetarna enkla uppvärmningsrörelser. Plocka äpplen, höga knän, simtag i luften. Morgonen var solig och disig och det var bara jag och byggarbetarna ute. Tyst tyst cyklade jag förbi dem, så att de inte skulle se mig och skrämmas bort, som om de vore rådjurskid.
Byggarbetare har grov solbränd hud och grova smutsiga kläder. Hela deras väsen andas ”projicera dina fördomar på mig, tyck att jag är en sån som fnyser åt uppvärmning och stretch”. Men inte de här byggarbetarna. I morgondiset är byggarbetare runt en bandspelare nästan sköra. Man måste akta sig så att man inte skrämmer bort dem.
Ikväll har jag, mitt knä och mina gamla fotbollsskor spelat fotboll med min bror och alla hans kompisar. Det var världens roligaste* tyckte jag. Mitt knä tyckte att det var okej**. Mina gamla fotbollsskor strejkade direkt och valde att demonstrera sin ovilja att exponeras för boll, gräs och sol (i stället för damm och garderobsmörker) genom att självpulvriseras i sulan. På så sätt kunde de illvilligt nypa mig hårt i trampdynorna för varje steg jag tog.
Jag tänkte: ha, skit på er töntskor, jag känner knappt att ni nyps! Jag är odödlig!
Sen spelade jag vidare i två timmar. Nu kan jag bara gå på ytterbladet av foten, resten är en blodig blåssörja. Som tur är kommer jag ha så sjukt mycket träningsvärk imorgon att jag inte kommer kunna gå alls, så jag slipper bli retad för just det.
*) ...och jobbigaste. Jiiisus. Intervallträning någon? Idioten? Inte det... nä...
**) okej är helt fucking fantastiskt! Det är första gången på 8 år jag kan spela!!! Det här är själva anledningen till att jag överhuvudtaget fortfarande lever och andas.
Idag har varit en på många sätt usel dag. Usel för att jag tillbringat ca 50% av min vakna tid med att göra de arbetsuppgifter jag tycker är tråkiga och icke givande och följaktigen samma 50% med att inte hinna göra de arbetsuppgifter som jag tycker är intressanta och stimulerande. Det spelar ingen roll att det bara är ett jobb och att alla har dåliga jobbdagar emellanåt. Jag tycker ändå att det är vidrigt att ha en tråkig dag på jobbet. Så mycket frustration och så mycket outnyttjad drivkraft och vilja.
Lyckligtvis har jag kunnat kompensera detta med att ägna resterande del av min vakna tid åt spontant umgänge i trivsamt sällskap. Jojo. Både lunch och middag har räddats av fantastiska spontana trevliga människor i min telefonbok. I middagspasset inkluderades även live-musik, vänner från 80-talet (jo, jag har såna) och hundsällskap. Vad mer kan man önska!
Hade det inte varit för detta hade jag försökt skrapa mig in till kroppspulsådern med mitt tangentbord. I underarmens längdriktning. Och hällt varmt surt kontorskaffe på för att försvåra koagulering.
