söndag, november 30, 2008

VHS R.I.P.

90-talet har varit här och hämtat ett av sina förrymda barn, videobandspelaren. Den har länge stått och blinkat och spontanspolat lite framåt och bakåt i TV-bänken, men nu har den givit upp sitt sista surr och återvänt till sina anfäder. Det är sorgligt. Inte för att jag någonsin tittar på video längre*, men jag gillade tanken på att kunna om jag skulle vilja. Jag har trots allt en skaplig samling kvalitetsfilm på VHS som jag inte kommer nyinvestera i DVD eller annat format.

Men framförallt saknar jag klockan. De vänliga turkosblå siffrorna som stillsamt uppdaterade mig med aktuell tidsangivelse närhelst jag önskade. De bara fanns där och jag tog dem för givet. Nu är de borta och jag sörjer att jag inte hade vett att berätta för dem hur mycket de faktiskt betydde för mig, medan tid fanns.

Så video med showview-funktion och digitala siffror - rest in peace. I'll miss you 4-ever.



*) även om jag i baktåsträvande hemlighet tycker att VHS är bättre än DVD - jag hatar att man alltid måste göra massa val innan man kan se filmen, jag väljer ju samma varje gång ändå, det är ju inte så att jag då och då väljer att spontanse filmen på danska eller med franska undertexter och det här idiotiska digitala påfundet allt eller inget, minsta lilla repa och filmkvällen är död, tacka vet jag VHS, där är allt färdigvalt och klart och är det en repa på bandet blir det bara lite brus.

torsdag, november 27, 2008

Superhjältehår

Det blev jättefräsigt. Håret alltså. Världens bästa frisör. Vill man vara fördomsfull skulle man kunna säga att jag ser ut som en blandning av scablonerna 'arg feministflata' och 'blåhårig östermalmskärring'. Lite beroende på hur man ritar skalan hamnar jag ju faktiskt precis mitt emellan - röda ideal i ett småborgerligt liv. Häpp! Man kan också säga att jag ser ut som en sjukt cool actionhjältinna i modern tappning. Ni vet en sån där som är stark och smart och klättrar på fasader och löser svåra hackerproblem.

Jag fastnade för det sistnämnda och kände att jag hade en del att leva upp till. Min fysik är inte riktigt i nivå med vad min frisyr och hårfärg ustrålar. Därför spenderade jag tidigare ikväll en timme av mitt liv på Friskis & Svettis Vänta barn-gympa*. Det var inte helt genomtänkt.

Tillsammans med åtta andra jättemagar togs jag emot av kvinnan som gav äppelkäck ett ansikte. Hon började med att berömma oss för den starka insatsen att ha tagit oss dit:

- Braaa jobbat tjejjjer! Det är tungt att vara gravid, man är trött och det gör ont men ni är hääär! Braaa jobbat! Nu ska vi baaara ha roligt i en timma. Okeeej! Nu kööör viiii!

Under tre lejonkungenlåtar** visade sig min kropp ha förfallit mer än möjligt sedan jag tränade sist. Det var nedslående. Sen var det styrka.

- Kom igen nu tjejjjer! Nu är det styyyrkaaa! Nu jobbar vi med kniiipmusklerna. Okejjj! vrålade äppelkäckheten.

- Och så spänner vi ändtarmen... slidan... och urinröret och håll, håll, håll... och slappna aaav! Braaa! Det här är riktigt styrka. Nu maxar vi! Ändtarm, slida, urinrör och håååll...

Det kändes jättekonstigt. Jag tror inte att andra supercoola actionhjältinnor gör knipövningar på Friskis & Svettis Vänta barn-gympa, men jag kan ju ha fel.

Sen blev jag svettig och överflödsfärgen i håret rann i oranga rännilar i mitt ansikte. Inte heller så hjälteaktigt.
Jag har lite att jobba på, kan man säga. Men jag är sjukt snygg i håret.


* Jag vet, någonting i den meningen känns inte riiiktigt sjukt cool actionhjältinna, men någonstans måste man ju börja!
** Eller världsmusik eller vad det heter.

onsdag, november 26, 2008

Allmän egendom

En annan sak på det heliga tillståndets minuslista (det finns flera) är att den privata sfären plötsligt blir offentlig. Plötsligt är det okej för vilken avlägsen kollega eller kompis kompis som helst att tycka saker om hur jag ser ut eller till och med ta på min kropp. Jag är högst obekväm med såväl kommentarer som ovälkomna fysiska närmanden. Även om de är välmenande. Man tar inte på folks magar och man berättar inte heller för dem hur stora eller små de är. Inte ens om de är i ett heligt tillstånd.

Överhuvudtaget blir jag beklämd av påpekanden om mitt eller någon annans yttre. Fester där man går omkring och kramas och säger menguuuvafiiinduär får mig att vilja gå hem. Likaså kommentarer om huruvida nån har gåttnerivikt?!?! joooh'nserjättemycketsmaaalareuthaaardu intetääänktpådet!!! Och det beror inte på att jag är speciellt fin eller ful eller smal eller tjock. Det beror på att sådana kommentarer är så avslöjande jämförande. De tyder på att personen som yttrar dem har för vana att titta på dig och bedöma om du är fin eller ful, tjock eller smal. Och det är otäckt. Jag vill mycket hellre bli bedömd som rolig, trevlig, smart, rapp i käften eller usel på opera. Det är mer mångfacetterat och intressant än hur jag ser ut.

Även om jag är gravid.

Genialiskt

På minuskontot över att vara i ett så kallat heligt tillstånd står bland annat att man inte får äta eller dricka något som är gott, eller åtminstone inte dessertostar och vin. Om man tycker att det är något av en mänsklig rättighet att ändå få göra det är trixet inte att köpa mjukost med ädelostsmak eller försöka beställa alkoholfritt "vin" på restaurang. Nix. Trixet är att hälla allt det goda i maten! Vin gör sig bra i nästan all mat faktiskt. För att inte tala om gorgonzola.

Jag har sagt det förut och jag kommer säga det igen - jag är ett geni!

Frisyrmirakel

Jag ska klippa mig idag. Eftersom den supercoola frisören jag brukar gå till är mammaledig ska jag gå till hennes ännu mer supercoola kollega. Jag förväntar mig stordåd.

Så här ska jag säga: ”Hej, mitt hår är jättetunt och torrt och elektriskt och hur man än stylar det lägger det sig ner och ser platt och livlöst ut. Dessutom har jag gärna mössa vintertid och jag har inget intresse i att lägga särskilt mycket tid på hårstyling till vardags. Jag har ingen aning om hur jag vill ha det, men det ska kännas kul och modernt och liksom jag. Take it away!”.

Och då ska han säga ”Okej!” och klippa och färga och förstå så det står härliga till och sen ska jag promenera därifrån med den perfekta frisyren och utan ett enda kliande småhår innanför tröjan.

Precis så ska det bli.

måndag, november 24, 2008

Dagen då min inneboende Rainman får storspö

Jag läser i Metro att det är exakt en månad kvar till julafton. Det vet man eftersom det är den 24 november idag och julafton som bekant infaller den 24 december.

Jag läser detta i Metro och det är en nyhet för mig.

Detta är en chock.

Jag blir slagen på kalenderbitarfingrarna av en gratistidning! Ingen har mer detaljerad koll än jag, på hur många dagar det är mellan olika händelser. Min vardag är siffror, siffror, siffror och inget annat än siffror. Jag ser numeriska mönster och matematisk logik i allt. Det är min främsta personlighetsstörning. Jag är världsabäst på att veta exakt hur många dagar det är till . Ingen ingen ingen är bättre eller snabbare. Det är jag och Rainman.

Det är alltså omöjligt att det här är en nyhet för mig den 24 november 2008.

Och likväl. Den 24 november 2008 är dagen då autisten i mig tappade garden och fick stryk. Av Metro.

Jag är i djup chock.

Färdiggnällt

Vi får flytta hem!!! Efter snart 6 veckor i världens mest patetiska i-landsproblem (åååh stackars stackars mig som bor i en jättefin lägenhet med min jättefina pojkvän och har råd att renovera badrummet jättefint och under tiden först kan åka till jättefina Australien och sen bo hos mina jättefina föräldrar) får jag åter uppleva lyckan i att sova i min egen säng, borsta tänderna i mitt eget badrum och äta frukost vid mitt eget frukostbord.

Oh boy, gissa om det blir toainvigningsparty i helgen!

söndag, november 23, 2008

Konstigt och Maud

Igår kväll var konstigt. Jag trodde att jag gick på konsert med Maud Lindström, men hamnade på en yttepytteliten privat fest med buffé och robusta föreningsmöbler.

RFSU fyller 75 år och firar det med fest. Alla får komma. Jag vet väldigt lite om RFSU och deras arbete, men det bekymrar mig inte. Jag tänker att det kommer att vara en ganska stor fest – RFSU måste ju vara en stor organisation och Maud är ju cool som attan.

När vi kommer dit visar det sig vara 31 personer samlade längs två pappersdukbeklädda långbord. Med oss inräknat blir det 35. De äter buffémat och dricker vin ur plastglas. En familjär födelsedagsstämning vilar över hela lokalen och alla är vänliga. Vi blir välkomnade och man tycker att det är lite konstigt att vi varken är eller vill bli medlemmar. De bekymrar sig lite för att vi är sena men berättar snällt att det finns buffé kvar och snart blir det tårta och kaffe. Vi har redan ätit pizza. Sen är det nästan två timmar kvar innan Maud spelar. Vi hänger i ett annat rum med en tiominuters sexualhistorisk film snurrandes på repeat i bakgrunden. Vi ser den svenska porrfalukorven 8 gånger. Jag äter alla jordnötsringar i snacksskålen. Mina kompisar dricker lådvin. Sen börjar spelningen och vi går in och står längs väggen och fnissar generat, för vad annat kan man göra.

Maud är i alla fall världens coolaste och gör ett jättebra framträdande. Jag borde skriva mer om henne, men ni får läsa och lyssna själva i stället. Här och här. Roligt är i alla fall att hon avslutar med extranumret som är en känga till recensenten i Blekinge som tyckte att "även om Maud Lindströms ambitioner att lyfta ner kvinnligheten från sina piedestaler är behjärtansvärd blir ändå denna orgie i självbespottning mest tröttsam". Jag tänker mig att alla artister har recensioner och recensenter som provocerar lite extra eller bara är direkt korkade. I stället för att påstå att hon inte läser eller inte bryr sig förlänger Maud recensentens ord i en visa med refrängen "Ingen Stefan Sundström precis men helt okej för att vara tjej". Lysande! Maud - Blekingerecensenten 1-0. Sen går vi därifrån och hamnar på en konstig djungelbar och fnissar av oss.

lördag, november 22, 2008

Finn tre fel eller "den bästa chefsutbildningen man kan få"

Länge har vi varit nöjda med bemötandet från MVC ur genusperspektiv, men även solen har sina fläckar. Här yttrade sig fläckarna i form av informationsfoldern "Till er som väntar barn eller nyligen har fått barn". 40 sidor läsglädje från Karolinska Universitetssjukhuset. Häftet ger svar på vad jag antar är vanliga frågor inför och efter förlossning - allt ifrån amning och olika slags utslag på barnet till hur den nyförlösta modern hanterar hemorrojder och en hel radda andra intimproblem du inte ens i dina mest groteska drömmar kan föreställa dig (publicera den informationen för tonåringar och preventivmedelsfrågan är löst på en lunchrast). Gott så. Häftet är torrt och praktiskt och jag tror att vi kommer att ha användning för det.

Men så, på sista sidan, grips Karolinska Universitetssjukhuset av något slags missriktad genuspanik. "Men herregud pappan då!" utbrister de och tillägnar en sida till alla nypappor.

Det första felet de gör är att ta för givet att det finns en pappa och att pappan är en man. Det är ändå 2008.

Det andra felet de gör är att låta informationen till papporna särskilja sig från resten av häftet genom att INTE vara praktiska råd, utan diffust handla om respekt och stöd. Det signalerar att det praktiska är råd för mamman medan en god pappa i bästa fall kan skapa ett "positivt familjeklimat" genom att visa förståelse och finnas till hands.

Det tredje och grövsta felet de gör är att besvara frågan "Varför är pappan viktig?". Att förutsätta att det behöver förklaras för alla nyblivna föräldrar är sorligt. Frågans svar är om möjligt ännu sorgligare, eller vad sägs om "Pappan utvecklar sin empatiska förmåga och sociala kompetens (en del menar att föräldraledighet är den bästa chefsutbildning man kan få)"? Det är riktigt riktigt cyniskt och otäckt och en skymf mot alla män som empatiska varelser liksom mot alla kvinnor som ambitiösa yrkesverksamma.

Och det här är information vi får från Karolinska Universitetssjukhuset hösten 2008.

Till sitt försvar ska nämnas att det faktiskt nämns en gång i foldern att "Kvinnor och män har i stort sett samma biologiska förutsättningar för att ta hand om små barn. Det enda undantaget är att kvinnor kan amma." Bortsett från fadäsen att de tar för givet att alla kvinnor kan amma (annars är man inte en riktig kvinna?) är det en befriande mening. Ingenting om inbyggda mekanismer eller speciella omvårdnadsgener eller mjukare fingertoppar. Bortsett från att några kvinnor kan amma har män och kvinnor samma biologiska förutsättningar. Basta!

fredag, november 21, 2008

Årtusendets bakslag

Efter fem veckor i en väska har jag den gångna veckan fokuserat hårt på helgen. Det är nämligen i helgen jag ska få flytta hem. Sova i min egen säng, slappa i min egen soffa, skrota runt i mitt eget kök och vara Hemma. Idag skulle rörmokaren montera toalett, badkar och tvättmaskin och hantverkaren skulle få de sista grejerna på plats och allt skulle bli bra.

Skulle.

För sen blev det inte så för rörmokaren är sjuk (yeah right) och vi får snällt vänta tills på måndag och hoppas på mirakulösa tillfrisknanden över helgen.

Fy fan vilket dråpslag. Säg någonting som är bra med att renovera badrummet eller bara andas och leva för den delen, för jag har glömt allt sånt.

Högaktningsfullt,
Eder Dramaqueen Kanalisera

torsdag, november 20, 2008

Bara en vanlig DN-läsare, tydligen

DN har svarat. Det känns väldigt snöpligt. Feg och tråk-DN.

"Hej!
Seriesidan tackar för dina synpunkter som vi i likhet med andra läsarreaktioner ska ta under begrundan.
Med vänliga hälsningar"

Som om jag var vilken vanlig läsarpöbel som helst. Herregud! Jag är ju jä-tte-vikt-ig! För att inte tala om hur jä-tte-vikt-ig-a mina åsikter är. Hrmpf.

Mejla och säg ifrån ni också, tillsammans är vi många!

onsdag, november 19, 2008

Bakåtsträvande seriesidor

Jag blev arg. Så jag mejlade DN:s kulturredaktion:

"Hej!

Tack för en bra kulturdel. Jag upplever att kulturen, liksom DN i allmänhet, är en modern tidning i såväl ämnen som vinklar, vilket är en viktig anledning till att jag prenumererar och läser troget. Jag tycker att DN ofta ligger före andra dagstidningar i jämställdhetsfrågor och är en förebild i att våga belysa svåra frågor. Därför blir jag väldigt förvånad när jag läser kulturdelens seriesidor och serierna Nemi, Pondus och Medelålders plus som jag upplever som väldigt bakåtsträvande och könsrollscementerande.

Jag tycker att det är bra att olika serier vänder sig till olika målgrupper, men det skrämmer mig att en så stor andel av serierna helt fritt får publicera fördomar om vad som är ”typiskt manligt/kvinnligt” (se exemplet nedan). Det är sexistiskt och bakåtsträvande och det förvånar mig att DN står för det. Jag tror inte heller att någon av målgrupperna är betjänt av fördummande fördomar om könsstereotyper. Personligen blir jag både arg och besviken.

Jag är därför nyfiken på hur ni själva resonerar i val av serier, det kan knappast råda brist på duktiga serietecknare som vill ha sina alster publicerade hos er. Vilka kriterier har ni när ni väljer vilka serier ni publicerar? Och vad gör ni när en kontrakterad tecknare plötsligt går utanför ramarna för vad som ligger i linje med DN:s policy?

Med vänliga hälsningar,

[kanalisera]"


Bild: www.dn.se

Fånga dagen, nu endast 500 kr!

Det händer att jag måste prissätta min egen livskvalitet genom att t.ex. ställa mig frågan hur mycket ett besök mindre till K-rauta och Bauhaus är värt.
Är det värt 500 kr att slippa? (ja!)
Eller är jag en bortskämd höginkomsttagare utan respekt för pengar? (också ja, tydligen...).

Tidigare idag på msn:

J säger:
du, vad heter toan vi köpte?
J säger:
jag hittade själv förresten
J säger:
den är just nu 500 spänn billigare på bauhaus
J säger:
ska vi lämna tillbaka till k-rauta och köpa på bauhaus i stället?

Kanalisera säger:
Haahhahaa! Glöm det
Kanalisera säger:
eller känner du att du orkar?

Kanalisera säger (i djup ånger över tidigare utspel):
för i så fall är det jättebra och jag tar omedelbart tillbaka mitt skratt

J säger:
det är 500 kr som vi kan lägga på snyggare krokar tänker jag
("Snyggare krokar" så långt har vi* alltså sjunkit i badrumsträsket)

Kanalisera säger:
sant...

J säger:
500 spänn är en halv tusenlapp
(...eller 1000 refresher eller ett teaterbesök inklusive pausvin och nötter eller ett par mammajeans eller... "snyggare krokar")

Kanalisera säger:
hur länge har K-rauta öppet?

J säger:
20.00

Kanalisera säger:
ok, hur långt öppet köp har vi på den? om vi inte hinner lämna tillbaka den ikväll, kan vi lämna den imorgon kväll då?
(Lägg märke till hur projektledardjävulen i mig vaknar till liv, det här handlar inte om ett quick fix en kväll, det här är en del av Den Övergripande Planen)

Ett av miljoner och åter miljoner beslut

* och i detta vi är vi verkligen vi. Varken J eller jag har någon som helst distans till detta. Snyggare krokar är blodigt allvar för oss båda. På riktigt.

tisdag, november 18, 2008

Det är ditt fel


Jag hittade den här. Den är tankeväckande och väldigt öppen för tolkning. Man kan säkert känna att den är anklagande och ett påhopp. Jag känner att det är en viktig påminnelse om socialt ansvar och delaktighet. Vi är alla en del av orsaken till det vi är missnöjda med; orättvisa löner, dålig skolmat, fetma, tråkiga arbetsuppgifter, Ryanair och miljöförstöring. Det är var och ens ansvar att säga ifrån, själv göra rätt och föreslå en bättre lösning. Med makt följer ansvar. Det är ditt fel. Men också ditt ansvar och din möjlighet. Vad tänker du göra åt det idag?

måndag, november 17, 2008

Ända in i kaklet

Det här är hösten jag kommer minnas som ett grått töcken av bilåkande mellan olika byggvaruhus. Alla ni som läser det här och som tycker att vi upplevt något speciellt och minnesvärt tillsammans denna höst: jag är ledsen, ni är besegrade med råge av en badrumsrenovering.

Jag vet inte hur många meter jag gått i K-rautas gångar eller hur många kubikmeter syrefattig luft jag försökt andats på Ekesiöö eller hur många priser jag jämfört på Bauhaus. För att inte tala om antalet mindre livsbejakande tankar jag tänkt på IKEA, Badrumsgruppen eller i en lånad bil mellan något av alla de här ställena. Det tar aldrig slut. Och jag som trodde att det värsta var över när vi hade valt en hantverkare och köpt kakel. Inte hade jag kunnat ana vidden av dödsångest i att välja blandare till badkaret! Vad visste jag då om funktionalitet och pris hos olika toalettpappershållare? Hur lite hade jag inte tänkt på måttsättning och tillsågning av bänkskivor i oljad ek?

Visste ni t.ex. att det finns en envåldshärskare på badrumsdetaljmarknaden som heter Smedbo och som säljer varor i olika serier till rent hutlösa priser. Eller vad sägs om en knapp tusing för en kromad stång att hänga handdukar på? Eller ett par hundringar för en liten blank knopp? Hur många hundra tycker ni att en pinne för toapapper är värd?

Det sjuka är att det inte finns några konkurrerande märken. Smedbo har monopol på badrumsdetaljer och de gör grova pengar på utmattade renoverare. För när man har tillbringat en halvdag med att fundera på hur många hundra kronor det är värt att få just den hängaren i krom eller kanske i borstat stål och i så fall med en eller två stänger jämfört med den billiga men fula varianten från IKEA, då har man inget försvar längre. Då gör man vad som helst för att få komma därifrån. Vad som helst. Även om det är dyrt och fult och kommer borras ända in i kaklet i ditt badrum för all framtid.

torsdag, november 13, 2008

Spår av en katastrof


Men herregud! Titta vad någon har tappat i novembersörjan. Och ja, det är en salmiakbalk till vänster i bild. Det krävs oceaner av självbehärskning och påminnelse av sociala konventioner för att jag ska komma ihåg att man INTE äter godis man hittar på gatan.

onsdag, november 12, 2008

Ett meddelande: jag kan glädjande meddela att mina fördomar om hantverkare kommit på skam. Hantverkaren i vårt badrum har hört av sig via mejl. Hans telefon är stulen och han väntar på ett nytt sim-kort. Allt har en förklaring. Puh.

Reklam från stenåldern


Unga hippa JC smäller till med en fet bakåtsträvare på Stockholms reklampelare. Eller vad sägs om posen man valt att föreviga den här tjejen i? Halvnaken, klängig och passiv. En idealbild att trycka ut till en ung kundkrets. Skärpning JC!

Hej Fördom!

Jag vill inte vill inte vill inte sälla mig till den fördomsfulla skaran och skandera ”åååh, alla hantverkare är så jooobbiga, de svaaarar aldrig när man riiinger och det är så oooomstääändligt att haaa med dem att göööra”, för jag vill inte tro att det är så och jag vill inte vara fördomsfull.

Jag vill tro att hantverkare är som de flesta andra människor, att de vill göra ett bra jobb och att de är vänliga och respektfulla och bemöter andra som de själva vill bli bemötta. Naturligtvis finns det idioter och fantastiska människor såväl inom hantverkarskrået som bland träslöjdslärare, präster och civilingenjörer, men jag vägrar tro på en övergruppering av idioter bland kakelkunniga.

Och ändå vill jag just nu inget hellre än att ställa mig på taket och vråla: ”åååh, alla hantverkare är så jooobbiga, de svaaarar aldrig när man riiinger och det är så oooomstääändligt att haaa med dem att göööra”.

Men jag biter ihop. Jag lämnar ett tjugotredje glatt och vänligt meddelande på svararen och jag ringer igen. Och igen och igen och igen.

tisdag, november 11, 2008

Hej Trafikant!

I morse såg jag en grusig joggare som gjorde svängtecken. Alltså sträckte ut vänster arm inför sväng, sådär som man gör om man är en duktig cyklist. Förmodligen ville han varna bakomliggande cyklister/joggare/powerwalkare om att han skulle korsa mötande trafik och svänga vänster över ett övergångsställe, så att det inte blev trafikkaos och kedjekrockar. Fint men lite märkligt. Så intensiv är trots allt inte trafiken på trottoaren i november. Men ändå, vi är alla trafikanter. Vi gör för lite tecken till varandra. Jag funderade på att göra stopptecken när jag kom fram till jobbet, men jag fegade ur. Jag är inte lika modig som den grusiga joggaren. Jag vågar knappt göra stopptecken ens när jag cyklar.

måndag, november 10, 2008

Mjölksyraträning i livet

Jag fick en bra kommentar av Lotta om novembergnäll: man måste välja, antingen gnäller man över mörkret i november eller över julstressen i december. Eftersom ingendera blir bättre av gnäll tycker jag att det är rimligt att begränsa sitt gnällande till en av dem.
Carpe diem, fånga dagen, jag väljer att gnälla här och nu. Novembermörkret.

I morse var det nämligen kärvt. Jag gick i kladdig grussörja i motvind över Västerbron. Ögonen tårades av vind, trötthet och stark ovilja att fortsätta framåt. Det är möjligt att jag funderade i banor om brist på livskvalitet och överlevnadsinstinkt. Om jag hade varit tre år hade jag lagt mig ner och gråtit, eller åtminstone låtit sådär otröstligt tröttgnällig som barn gör precis innan de brister ut i gallskrik.

Men så kom jag på mitt i allt det motiga och kärva att det är som att träna. Och det är när mjölksyran pumpar runt i benen som det verkligen ger något. Det är den sista tunga uppförsbacken i duggregn i Blackebergs backar i november som gör att man sen pallar att springa sig fri och göra den där ruschen mot mål i april. November är livets mjölksyraträning. Vi tränar i det kärva livsodugliga så att vi kan excellera i livskraft i vår. Ingen motgång är oss övermäktig, för vi klarade november.

Det tänkte jag medan jag stretade på, seg som en enekvist eller en alldeles för gammal Kalle Anka-tablettaskgodis. Allt som inte dödar härdar och nu jävlar är jag hård som titan.

fredag, november 07, 2008

Borta bra

Nu kommer inlägget om att leva i en väska.

Vi (och när jag säger Vi menar jag förstås inte alls Vi utan en Hantverkare) renoverar vårt badrum. Det har inte gjorts sedan lägenheten inreddes som lägenhet under pastellfärgernas och plastmaterialens tidevarv, 1989. Från solfläckig rosa plastmatta med matchande missfärgade blå våtrumstapeter till neutralt klinker och kakel. Dessutom slänger vi ut toasitsen i träimitation och skåpet från 80-talet. Det kommer bli årtusendenas lyft. Och jag är blint övertygad om att det är värt alla dyra tiotusenlappar det kostar.

Det jag däremot börjar fundera på om det är värt är alla dygn i resväska. Det går nämligen inte så bra att bo i vår lägenhet just nu. Och ”just nu” verkar vara en väldigt tänjbar definition av tid. I Australien var det förstås inga problem alls, men väl hemma känner jag att jag är lite klar med det här att bo i en väska. Senaste veckan har vi bott en helg hos J:s snälla snälla bror och i söndags checkade vi in hos mina världsabästaste föräldrar med orden ”vi bor här till onsdag eller senast torsdag”. Idag (fredag) har vi gjort en högst amatörmässig okulärbesiktning av vårt badrum och reviderat ”senast torsdag” till ”för alltid”.

Jag har tur som har så snälla och närboende föräldrar. Och det är väldigt lätt att bo där. Vi kommer och går som vi vill, blir servade med middag och frukost, får bo i eget rum med både säng och TV och har obegränsad tillgång till två fina hundar och dessutom möjlighet att låna bil om vi t.ex. skulle vilja åka och shoppa en blandare eller en bänkskiva eller nåt annat roligt. Dessutom är mina föräldrar väldigt lätta och trivsamma att umgås med, tycker till och med J.

Så det är inte där skon klämmer. Det är att inte bo hemma. Att ha alla (och när jag säger alla menar jag ett extremt litet urval av) sina kläder i en väska, att hela tiden förhålla sig till andra, att liksom inte ha någonstans att helt avslappnat skrota runt. För det spelar ingen roll hur hemma jag är hos mina föräldrar och hur easy going de är och hur bra de bor, det är ändå inte hemma. Så snälla snälla Hantverkares inspiration, jobbglädje och engagemang, låt det här badrummet bli klart. Nu.

onsdag, november 05, 2008

Australisk gråsparv

Vistelsen i Australien väckte många frågor av naturvetenskaplig karaktär. Vi förundrades över att det var varmare norrut och huruvida kängurur var mest som hjortar eller som renar (vi enades om hjortar och ställde oss i stället frågan om det över huvud taget finns vildrenar i Sverige). Vi förundrades även över alla farliga djur som finns i landet och hur det pumpas ut information såväl om att de finns där och är jääättefaaarliga samtidigt som man noga poängterar att de inte är så farliga alls för. Som tur är är jag inte det minsta rädd för farliga djur, utan bara för ofarliga djur. Typ fåglar.

Den fågelrädslan gjorde att jag hade det ganska kärvt, eftersom Australiens motsvarighet till duva och gråsparv heter Australisk helig ibis och är 75 cm hög. Ett monster. Den heliga ibisen sprätter omkring under borden på utserveringar och strövar fritt på gatan och har ingen känsla alls för hur stor och skräckinjagande den är. En pärs för den fågelfobiske. Vi var tvungna att gå på Naturhistoriska muséet i Sydney och titta på fågelskelett för att jag skulle förstå att de trots allt är ganska lika däggdjur (och alltså inte riktigt lika läskiga). Men jag känner mig ändå inte helt övertygad. Jag har tillräckliga problem med gråsparv och duva. Australisk helig ibis är lååångt förbi min toleranströskel.

Australisk helig ibis-skräckupplevelse

1 2 3 Hemma och årligt novembergnäll

Jag är hemma igen. Sen i fredags. Jag vill skriva om tre saker i anslutning till min resa:

1) Australien
2) Att leva i en väska
3) Novembermörkret

Och med den listan skriven känner jag direkt att punkt 3 säkert återfinns i alla blogginlägg såväl i den här bloggen som i andras. Jag är inte först ut med att tycka att det är mörkt sen klockorna vreds. Vi stryker den punkten. Men låt mig bara först få häva ur mig mitt årliga novembergnällmantra:

”Å vad mörkt det är och nu blir det bara mörkare och mörkare i två månader till innan det vänder, vilket betyder att det först om fyra månader kommer att vara så här ljust igen. Å vad mörkt det är.”

Så. Nu är jag färdiggnälld.

Jag återkommer om punkterna 1 och 2.