lördag, december 27, 2008

Kanalisera på kvinnofällans kant

Hittills har det gått förvånansvärt lätt att jämställt dela lika på graviditeten. Det enda som krävts är medvetenhet och vilja. Vi hade ett mindre bakslag för någon vecka sedan då vi insåg att J började slappna av och läsa på mindre i takt med att min nyfikenhet ökade, vilket i kombination med diverse foldrar vi fått hem skapade en ojämn situation. Väl noterat lyfte vi upp det och nu är vi på banan igen.

Jag får träna och tygla mitt kontrollbehov, vilket känns oändligt nyttigt. Kommande tre månader är en hysterisk parad av olika föräldrautbildningar och MVC-besök. J:s almanacka är fulltecknad men jag har inte riktigt koll, varken på helheten eller detaljerna. Det känns lite läskigt. Men väldigt bra träning. Om jag inte klarar av att backa bort från ansvaret nu, hur ska det då bli när det finns ett litet barn att dela lika på. Jag tränar mig på att förstå att det finns fler sätt att lösa saker på än mitt sätt och att de sätten är minst lika bra. Och på att jag inte alltid måste veta och ha koll på allt. Det låter väldigt sorgligt att nå den insikten först vid trettio års ålder, men har det inte skett fullt ut tidigare är det ju bra att det händer nu. Jag ser också att det är just i den fällan många kvinnor går - kontrollfällan aka projektledarfällan. Skönt att vi tar i det innan jag trillar dit och väldigt bra med en så tydlig regel.

En annan sak jag hör när jag pratar med andra om jämställdhet och graviditet är just att det inte är jämställt, eftersom graviditeten så påtagligt är inuti mammans kropp. Alla besök på MVC handlar ju ändå om mamman, menar man. Jag känner inte att jag håller med. Kanske har jag en ovanligt distanserad kroppsuppfattning, men det som händer i min kropp just nu känns inte som Jag och Mitt Intresse och Ansvar utan mycket mer som Vi och Vårt Intresse och Ansvar. Mina blodvärden och livmodersmått angår oss båda lika mycket. Jag hoppas att det fortsätter att vara så.

Sammanfattat går det alltså fortsatt bra att dela lika, vilket verkligen glädjer mig. Jag är också glad att ansträngningen inte är större än den är (lite medvetenhet och lite vilja - inte värre än att välja ekologisk mjölk för den miljömedvetne).

MEN! Det som händer är att jag går och svajar på kanten till en annan kvinnofälla. Plötsligt tycker jag nämligen inte att mitt jobb är lika viktigt som tidigare. Plötsligt är det bara något jag ska sköta tills barnet kommer och då ska jag ju ändå vara hemma några månader. Redan i december börjar det kännas som sista veckan före semestern, fastän det alltså är månader kvar. Och jag som argt har fnyst åt kvinnor som slutar prioritera sina jobb och helt går upp i sitt familjebildande - svikare, det är såna som Dom som skapar den ojämställda situationen på arbetsmarknaden! Och nu är jag en av dem, nästan.

Det var en väckarklocka och jag har tänkt på det massor. Jag kommer fram till att det är en sund reaktion att lägga tid och engagemang på stora förändringar i livet - att gå upp i elitserien med bandylaget, att köpa hus, att träffa en ny partner, en nära anhörigs eller väns bortgång, att skaffa barn. Självklart måste tankar kring såna saker få konkurrera med arbetet och vardagen. Det som däremot är ojämställt är två saker:

1) Bägge parter låter inte det nya fenomenet ta lika mycket engagemang och tid.
2) Att ändra sina handlingar utifrån de tankar man har.

Här är jag inte säker på att vi når hela vägen. J har lättare att distansiera sig och glömma bort än jag. Inget sparkar fysiskt i hans mage och han blir inte på samma sätt påmind, även om det förstås tar mycket tid och tanke från hans vardag också. Här är vi alltså inte helt hundra jämställda.

Jag tröstar mig med att jag gör samma jobb som annars. Handlingarna är alltså desamma. Kanske att jag inte lägger i den där sista racerväxeln lika lätt som annars, men jag vågar påstå att skillnaden är liten. Och jag kommer inte drista mig så långt att jag vill dela annat än lika på kommande föräldraledighet.

Men faktum kvarstår, här finns en liten differens. Jag hoppas att vi kompenserar för den på andra sätt och jag är väldigt tacksam att vi är medvetna om det. Då har vi i alla fall möjlighet att göra bättre.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Ni är mycket kloka ni - hurra för er!

Nu vet jag inte riktigt hur ni har tänkt göra med ledighet, 50% från dag 1 eller halva tiden heltid var eller något annat kreativt. Men om det är så att du ska vara hemma först och J sedan, så är det ju också en anledning att han står lite längre ifrån det hela. Han ska ju jobba på ett antal månader mer än dig. När det börjar närma sig veckor för honom tills han ska vara hemma så kanske han känner som du gör nu.

stambyte sa...

Åh vilken intressant blogg du har! Väldigt tänkvärt alltihop!