Cirkeln är sluten

Det går så fort nu, livet. Jag hinner inte blogga. Jag läser introtexten ovan som jag skrev för tre år sen när jag började och inser att jag är klar, för den här gången.

Jag är tillbaka på jobbet efter föräldraledigheten och har ett sjukt momentum. Jag är en maskin av driftighet, effektivitet och arbetsglädje. På riktigt. Jag är plötsligt den driftiga kvinnan i karriären som jag lät bli att vara för tre år sen. Jag formulerar förvisso mina tankar på ett tvångsmässigt sätt, men inte i samma utsträckning som tidigare. Och jag har världens finaste unge med världens finaste unges finaste pappa hemma, som fyller mitt svarta hål av bekräftelsebehov.

Återstår min hemliga dröm om krönikan som alla måste läsa. Jag låter det vara anledningen att jag inte stänger ner bloggen. Jag kommer fortfarande behöva ventilen, om än mer sällan.

Under tiden rekommenderar jag er att följa mig, A-barnet och jämställdhetskontraktet på blogglängds avstånd: Jeppehej

Fuskfru

Hörni begåvade läsare, hjälp mig med en sak. Om man, rent hypotetiskt, inte tycker att det här med äktenskap och vara fru är riktigt sin grej, men ändå vill få till samma juridiska förutsättningar för sitt barn och annat som är viktigt, kan man då skriva ett kontrakt med sin sambo med texten "Vi vill behandlas som gifta i juridisk bemärkelse" och sen signa båda två?*

Om inte, vilka juridiska skillnader finns mellan äktenskap och samboskap och finns det något det inte går att avtala/testamentera sig fram till?

*) Eller är det redan nån som tänkt på det och blivit dissad av Göran Hägglund

Livslust

Fröken Fänkål trivs alldeles förträffligt på fruktfatet, intet ont anandes om dagens brutala slut.

Note to self

Åk inte kisshiss dan efter derby. Inte. Chansen för överlevnad är betydligt mindre än med överlastad vagn i rulltrappa.

Pudeln

Det här är sista veckan jag njuter av lyxen att vara föräldraledig med världens bästa bebis. Svår separationsångest. Jag önskar att jag var Anna Ankas new bff. Jag vill gifta mig rikt, tycka att jämställdhet och rättvisa är patetiskt och sitta hemma i ett, av andra, välstädat hem och bara bara gölla med mitt barn. Som tur är har jag en rationell och långsiktig del av hjärnan som berättar för mig att det finns en och annan nackdel med det livet som jag skulle ha svårt att leva med. Typ Anna Anka. Men ändå...

Skämsshopping

I lördags fick jag plötsligt några minuter över innan vi skulle iväg på 30-årsfest. I något slags märklig jag är vuxen och går på kalas-yra fick jag för mig att ägna de minuterna åt att måla naglarna. Vidden av vansinne.

Jag har inte målat naglarna sedan jag gick på studentskivor. Anledningen till det är att jag inte kan. Det ser ut som ett barn har målat mina naglar. Dessutom har jag inte riktigt grundförutsättningarna för tjusiga målade naglar.

För att toppa idiotin valde jag knallrött. (Skratta gärna lite åt att jag i tio år förvarat knallrött nagellack i kylskåpet, i händelse av att jag skulle få lust att måla naglarna fast jag inte kan)

Efter att ha vevat runt lite med nagellacksborsten i närheten av mina fingertoppar toppades mina fingrar av tio röda färgkluttar av blandad form. Lite som om jag hade styckat ett marsvin med mina bara händer. Jag inser då att nagellacket gör sig bättre i en acetondränkt bomullstuss än på 30-årsfest. Jag inser också att jag, eftersom jag inte målar naglarna, har slängt acetonen (eller remover, som det visst heter). Jag går på fest med färgglada fingertoppar och ler.

Idag har jag skämsshoppat remover. Man är inte så stolt när man sträcker fram betalkortet med illröda halvt avskavda röda naglar (och fingrar). Lite som när jag köpte diskret brun hårfärg iförd mössa mitt i sommarvärmen.

Ett meddelande till intresseklubben:

A-barnet har bajsat en A-bajskorv.

Ni antecknar väl?

Nästa generations aurafotografer

Hört på bussen idag.

Mamma till dotter, ca 5 år: 
- Puh, nu är mina kraftfält helt slut, hur är det med dina?

No candy

Basundersökning och diagnostik samt fyllning av två ytor på molar eller premolar, böter kronor 1395.

Under en kort sekund övervägde jag att skippa bedövningen, ni vet, har man fött barn är all smärta inte längre något problem och allt det där. Sen kom jag på att jag knarkade typ all bedövning som fanns att få under förlossningen och att jag tycker att metall mot hud i allmänhet och tänder och tandkött i synnerhet, är sjukt obehagligt. Knarka mig, syster!

Tandläkardags

Idag ska jag till tandläkaren för första gången på två år. Normalt blir jag kallad med 1,5 års mellanrum, men nu kändes det som att det var länge sen sist så igår ringde jag upp och kollade om jag råkat gått dit i sömnen eller fallit bort ur rullorna. Mycket riktigt, jag borde ha blivit kallad i våras, de "låg lite efter".

Lite! Ett halvår! Jag har för bövelen både varit gravid och fått barn sen jag var där sist. Gud vet vad sämre emalj och oändliga mängder snabba kolhydrater gjort med mina tänder sen dess! Dessutom har jag ett fysiskt jättehål mellan två tänder där det alltid sitter souvenirer från mina senaste cafébesök och gottar sig i en aldrig sinande karieshärd.

Och som om det inte vore illa nog fick jag en tid redan idag, när jag ringde igår. Alltså kommer jag få skäll för att jag slarvar med tandtråden, eftersom jag inte hinner tandtråda ikapp två års slarv över en natt.

Föreställ er storleken på den godispåse jag kommer köpa om jag går därifrån med en nota under tusenlappen. Jag tänker IKEA-bag.

Garanterat fiffel

Det sitter lappar på portarna i mitt närområde om att det idag är klädinsamling för Lettland. Jag är ganska tudelad till såna insamlingar. Å ena sidan vet man ju att nån lettisk halvgangster gör grov profit på att sälja mina gratisdonationer i stället för att skänka dem till behövande, inte så jävla välgörande alltså. Å andra sidan är det förstås väldigt skönt att få kläderna hämtade vid porten i stället för att åka iväg med dem själv. Den här gången är det i alla fall inget fiffel utan raka gangsterrör: 'Vi garanterar att kläderna kommer säljas i Lettland'. Jamen vad bra!

Helgen då alla orättvisor utjämnades

I vår präktiga göra rätt-iver har vi, sedan det uppdagades att det slarvas lite med rättvisan och den jämställda förebilden i vår familj, haft en vansinnig helg i hemmafixandes förtecken. J har med lite för stort nöje plitat ihop veckomatsedel med tillhörande inköpslista och jag har glatt flera gånger på väg till mataffären föreslagit en tur till Clas Olsson eller varför inte Järnia! När vi tankade passade jag även på att kolla lufttrycket i däcken eftersom jag tyckt att "det lät lite konstigt". Men J vann ändå när han igår helt utan förvarning transformerade till hemmafru à la 50-tal och sydde ett par nya köksgardiner innan han färdigställde söndagsmiddagen sjömansbiff med pressgurka.

Jämställdhetskontrakt - utvärdering av punkt 7 och 10

Härom dagen hade vi en utvärdering* av punkt 7 i vårt kontrakt, Vi ska ta lika stort ansvar i hemmet och för barnet. Det blir en väldigt subjektiv bedömning, eftersom vi gör den själva. Men ändå lite lite objektiv eftersom vi trots allt faktiskt pratar om jämställdhet på allvar med varandra. Överlag tycker vi att vi sköter oss bra. Jag har lite bättre koll på hemmet och barnet, men så är det ju också vad jag tillbringar mina dagar med, medan J jobbar. Förhoppningsvis blir situationen omvänd om tre veckor när vi byter plats. Det ska bli väldigt spännande (och lite läskigt) och jag törst nästan lova att jag återkommer med en utvärdering om hur det faller ut ur rättvisesynpunkt.

Vi hittade två klassiska nitar vi gått på:

1) Projektledarrollen i köket.
Jag har bättre koll på vad som behövs handlas och är mer drivande i inköpslistor och matlagning.
Åtgärd: Vi skriver veckomatsedel och inköpslista varannan vecka. Varannan vecka har man fullt ansvar, varannan vecka är man bara ren arbetskraft.

2) Lägenhetsfix
Vi har gjort om lite i köket. J, med fullt funktionsduglig bäckenbotten, har gjort i princip allt medan jag tjurigt suttit med barnet och känt mig som en 50-talshemmafru.
Åtgärd: I största möjliga mån ska jag göra det jag kan, typiskt gå till Järnia och Claes Olsson.

Punkt 10 är svårare. Hur vi vet om vi behandlar vårt barn könsneutralt eller inte är skitsvårt att veta. Vi klär det inte utpräglat pojkigt eller flickigt, kallar det både gulligt och tufft och leker både vilda och stillsamma lekar. Tips på hur man kan kolla sig själv eller farliga fällor att gå i mottages tacksamt!



*) Eller, man kan förstås kalla det ett vanligt vuxensamtal kring middagsbordet men när vi nu har ett kontrakt känns det ju fint att referera till det.

Vikare och skrynklare

När det handlar om A-barnets rumpa gör både jag och J tvärtom, en analys på det någon?

Avbön

Jag skäms lite för mitt tidigare inlägg. Det var småaktigt och otydligt. Alltså, jag gillar verkligen Polarn och Pyret. Jag gillar att de gör kläder för barn i stället för mini-vuxna och jag gillar stenhårt att de hänger kläderna efter storlek och inte efter kön. Och visst klär vi glatt vårt barn i POP:s randiga när vi kan. Jag ska verkligen inte kasta några första stenar här inte.

Det jag inte gillar är när man köper dyra grejer till sitt barn och påstår att det är en förutsättning för att barnet ska må bra, i någon bemärkelse. Jag är övertygad om att barn leker lika bra i billiga regnjackor på postorder, som i svindyra skaljackor från märkesaffärer.

Du vill väl ditt barns bästa?

På välmenande småbarnsföräldrar kan man tjäna grova pengar. Hört på Polarn och Pyret över en 750 kr skaljacka i storlek 'snabbväxande minibebis': - Egentligen behöver han bara en vanlig regnjacka och den här är ju lite dyrare, men han måste ju få leeeka också! (Ja, jag är avundsjuk. Mest på bebisen som fick så fin jacka men också lite på mamman med den snillrika shoppingförträngningsförmågan - sjukt praktiskt)

Grissjuk

Jag har ont i halsen och är lite hängig. J är likadan och A-barnet genomlever med glatt humör sitt livs första hosta.

En liten snaskig del av mig hoppas att det är svininfluensan vi fått. Det vore väl dramatiskt! Fast det vore å andra sidan skönt att bli snabbt frisk och slippa febern. Men ändå. Nåt kul ska man väl ha när man är sjuk.

Det orättvisa är norm

En sak som gör mig alldeles vansinnig är det outtalade frågetecknet som alltid svävar i luften när jag berättar:

1) Hur länge jag ska vara mammaledig
och
2) Vilket efternamn vårt barn har

1) Jag börjar jobba efter 6 månaders mammaledighet. Det är ett uttalande jag inte kan göra okommenterat. Jag måste alltid förklara att J minsann också vill ha lite bebistid med ungen och att jag ju kan amma på morgnar och kvällar om det skulle behövas. Ändå hänger anklagelsen om att inte vara en riktigt lika bra mamma som de som är hemma över ett år, i luften. Och det är tydligen fritt fram för vem som helst att ifrågasätta hur vi delar upp tiden med vårt barn och varför. Det är till och med okej att höja på ögonbryn, ropa förvånade Ojdå:n och fråga om hur det kääänns. Vi delar lika och det känns jättebra, tackar som frågar.

2) Vårt barn har mitt efternamn. En av anledningarna till det är att peta lite lite i statistiken. Att inte slentrianvälja pappans namn. Det går inte heller att berätta okommenterat. Jag måste berätta varför och le inkännande åt höjda ögonbryn. I Sverige 2009.

Det är däremot inte okej att höja förvånat på ögonbrynet eller utstöta ett förskräckt Ojdå! när någon berättar att hon tänker vara mammaledig ett helt år eller att barnet har pappans efternamn. Det gör mig vansinnig. Att det orättvisa är norm och att det rättvisa ska ifrågasättas och höjas på ögonbrynen åt.

Random charm

Så har det hänt för första gången, barnet charmar random svininfluensastranger på bussen varpå random svininfluensastranger känner sig manad att ta på barnet med sina grisfingrar. Bara att sitta kvar på bussen hela vägen till Karolinska.

I stället för stavar

Eftersom det inte blev några stavar (och tur är väl det, eftersom jag fortfarande inte kan gå längre än några minuter och snarare behöver bygga muskelstabilitet än bränna fett) testar jag idag att dra omkring i fotriktiga gympadojjor i hopp om att de ska trolla fram lite hållning åt mig. Funkar inte alls, hittills.

Bortbyting

Barnet som bor i min lägenhet tycker inte om avokado. Det är alltså högst tveksamt om det är mitt barn. Imorgon väntar eldprovet: salmiakbalkar och grapefruktjuice.

När det äppelkäcka tar över

Eftersom jag inte känner att mina 4 x 15 min* knipträning per dag är tillräckligt allsidig träning för att sparka liv i en post graviditetstrött kropp, hävde jag härom dagen ur mig den vansinnigt korkade äppelkäcka idén:

- Vetuva! Så fort du sätter dig vid TV:n så kan ju jag bara kasta mig på cykeln och sticka ut och cykla en halvtimme. Det kan jag ju göra! Jag gillar ju ändå inte att kolla på TV så mycket och lite lätt cykling borde jag ju palla. Det blir jättebra. Ingen tvekan, bara ut! Det spelar ju ingen roll om det är mörkt eller så, bara upp på sadeln och iväg. Jättebra!

Så ikväll när J svidade om till mjukiskläder och la sig bekvämt i soffan trampade jag, min obefintliga kondition och min stela gamnacke runt i det mörka regnet och kände oss inte så jätteäppelkäcka längre.


I samma äppelkäcka tillfälle började jag yra om gåstavara och tvingade till och med in oss på Stadium för att jämföra priser och modeller. Lyckligtvis kom jag till sans innan jag slog till.

Ibland skrämmer jag verkligen slag på mig själv.


*) En jävla timme! När har jag någonsin tränat så mycket så intensivt så länge med så lite resultat.

Kattskräck

Jag och A-barnet har just nu lämnats ensamma i en lägenhet med tre katter. Enligt utsago är de snälla och den blyga har precis kommit ner från loftsängen och strukit sig mot mitt vettskrämda ben, men jag låter mig inte luras. En plötslig rörelse mot vagnen så är det klippt. Om jag inte bloggar mer vet ni varför - jag har blivit kattmat i västra skogen.

Mammagreppet

Det var länge sedan jag nämnde något om vårt jämställdhetskontrakt. Överlag går det bra. Min upplevelse* är att vi delar hyfsat lika och beter oss hyfsat könsneutralt mot vårt barn.

Till en början var det dock två saker som skiljde oss:

1) Vi bar olika. Jag höll ömt, lite som en kram, nära ansiktet och kroppen och gärna med båda armarna medan J höll lite 'farligare', med en arm och stöd mot magen (det sk 'pappagreppet'**).

2) Vi tröstade olika. Jag kramade, vyssade och sjöng och J körde mer avledningsmanöver med roliga lekar och prylar.

Vad är det här? Vem har lärt oss hur man håller i barn och varför har vi lärt oss olika? Pratar med en kompis som noterat samma sak i sin familj. Är det bara vi, eller upplever ni samma skillnad också, alla ni män och kvinnor med barn? Sjukt. Så fort man inte är på sin vakt trillar man dit.

Till mitt försvar*** vill jag säga att det har jämnat ut sig. Vi håller mer lika i barnet och tröstar lika mycket med vyss som med avledningsmanöver. Kanske beror det på att vi nu har lärt känna barnet bättre och anpassat oss efter vad som funkar bäst, men frågan kvarstår - varför gjorde vi så olika till en början?



*)Min upplevelse that is. Jag förstår att både jag och J, hur medvetna vi än vill vara, är stöpt i samma blå och rosa mallar som alla andra i vår generation.

**) Bara att det heter pappagreppet säger ju något om hur män och kvinnor förväntas bära barn. Och nej, det har inget med anatomi att göra. Mina klena kvinnoarmar funkar också för pappagrepp.

***) Tydligen har jag ett behov av att försvara mig. Intressant.

På studiebesök i verkligheten

Varför har de kräkslappar på toaletten på fashionabla Östermalmsfrisören? Och vad är det förresten som gör att Östermalmsborna ser så Östermalmsboende ut? De har något slags avslappnat stenrik aura över sig. I övrigt ser de ut precis som jag.

Lystring!

Ett meddelande till intresseklubben:
Världens bästa bebis åt idag 1/3 palsternacka.
Jag repeterar: 1/3 palsternacka.
Imorgon blir det kebabpizza.

Att inte sjunga schlager

För ett par timmar sen blev jag ombedd att sjunga en schlager i en tonårings mobilkamera. Det var en skoluppgift. Gissningsvis en sån där vidrig teambuildande poängjakt. Jag skrattade generat och avböjde. Inte kan man sjunga schlager i främmande tonåringars mobiler sådär mitt på blanka eftermiddagen.

Va fasen, det kunde jag väl bjudit på? Vad ska de stackars små liven få för bild av vuxenvärlden?

Nu ångrar jag mig massvis. Hur tråkig får man bli? Om det ringer på nån med en mobilkamera är jag beredd att ställa upp på nästan vad som helst för att bli kvitt.

Mjölkhor

Jag har två tisdagar i rad gått en utbildning med jobbet. Lyxen för den föräldralediga! Klappra omkring i kontorskorridorer med kaffeautomater och fruktskålar med massa roliga kollegor.

Eftersom den minsta i vårt hushåll, efter ett kort framsteg då en hel liten potatis försvann i svalget, har glömt allt om potatis fick J agera hallick. Lasta in den krävande kunden i bilen och köra mot lämpligt parkeringsgarage. När bilen står parkerad långt in i ett kyffigt parkeringshus ringer det ljudlöst på min mobiltelefon och jag försvinner diskret för att skynda ner i underjorden, smita in i bilen, hala fram bröstet och låta kunden få sitt. Under tiden sitter J kvar på förarplatsen och spanar efter civilare. Sen snabbt få på mig kläderna, lämna en tillfredsställd kund och skynda tillbaka igen. I hissen upp märker jag att jag inte fått på mig linnets axelband ordentligt. Rättar till det och fixar till håret lite innan jag fortsätter vuxenkursen som den diskreta mjölkprostituerade jag ändå är.

And the underliv goes on and on and on...

Sedan strax före midsommar har jag den här sommaren tillbringat 1 dygn 22 h och 45 min liggandes på rygg med en kudde under rumpan och försökt knipa med mina obefintliga bäckenbottenmuskler.

Nästan två dygn.
Effektiv tid.

Det är ganska mycket det. Speciellt om man tänker på att det är både tråkigt och ledsamt och lite omständligt.

Då är det inte konstigt att man blir lite blank om ögonen på återbesöket på sjukhuset när det konstateras att det inte blivit ett smack bättre.

Jävla bajs.

Felvuxet

Det här med vuxenpoäng. Och att det skulle vara tråkigt att vara vuxen. Jag håller inte med. Jag gillar att ha ansvar. Jag gillar att köra runt min familj i bilen och lyssna på radio. Jag gillar att laga middag som räcker till lunch imorgon. Jag gillar att tänka på en framtid med lite större barn. Jag gillar det mesta med att vara vuxen.

Men så plötsligt. Blir vi bjudna på kräftskiva. I skärgården.

- Nja, det är ju lite stökigt att få ut A-barnet till ön och hur ska vi göra med barnet när vi äter kräftor då blir man ju kladdig om händerna och kan inte fixa med barn och så och det är ju så långt att åka för så kort tid och vi har ju precis flängt runt i sju veckor ska vi inte vara hemma lite nu och vi vet ju inte vad det blir för väder, säger jag.

Vad i helvete är det frågan om?

Jag funderar på det och hittar det fruktansvärda svaret. På mitt kylskåp sitter en rabattkupong från ICA "5% på allt du handlar" och en inköpslista för en hel veckas middagar OCH luncher. Den ultimata vuxentillfredsställelsen. Jag ser fram emot att storhandla och är orolig att missa chansen om jag i stället väljer bad och kräftor.

Jag skärper mig.

Plötsligt 5 år

Det här gick jag förbi igår. Fint va! Värsta fina traktorbilarna som bara köttflisar ner ett stjärnstoppsstort träberg. Jag vill ha en sån.

Hösthopp

En veckas strålande sol och svalkande bräckevattenbad är till ända och med den även sommaren i semesterbemärkelse. Jag känner efter och det känns okej. Biben är tömd och solcellerna är laddade. Jag känner mig laddad. Och redo att kasta mig ut i självförnekelsens hav av lögner om koftor, te- och värmeljusmys. Det kommer bli en bra höst.

Plötsligt i Östergötland

Och så plötsligt händer det här på den smala fårrrdbrännarvägen. Tre klungor östgötar i färgglatt funktionsmaterial ska vara glada att de har vänsterfötterna kvar.

Tvångstankar bakom ratten

Turistar i det bördiga Östergötland och bränner omkring med fårrrden på slingriga landsvägar bland fält, natur och boskap. Och hela tiden med tvångstanken att när som helst 90-styra rakt ut bland tjurarna med snopptofs eller klippa en stadsjeepbackspegel bakom nästa backkrön. Får jag möte med en likasinnad hjälper inga bilbälten.

Varmt bajs

Den hyrda stugans andra skräck ser ut såhär. En mulltoa. Med alla landställen följer specialregler för toalettbesök. Kissa där, strö mull här osv. Jag har inget emot utedass, men sånahär inomhusvarianter skrämmer mig. I det här monstret skulle man veva runt med en utjämnare när man gjort ifrån sig. Alltså peta bajskorvarna åt sidan. Det bajsiga pappret lades i en liten papperskorg bredvid. För att det utjämnade bajset skulle mulla till sig bra hölls det varmt av värmeslingor och ett litet element, vilket fick det att ständigt lukta varmt bajs i rummet. En väldigt otrevlig lukt. För att toppa skräckupplevelsen beboddes mulltoan invändigt av något slags nattfjärilar. De satt på locket när man öppnade det. Jag tänker mig att de vuxit upp på en diet uteslutande bestående av utjämnat varmt bajs.

Den onda dockan

Ett av två gästrum i stugan vi hyrt vaktas av den onda dockan. Ingen av våra besökande vänner har vågat sova i samma rum som den. Till och med hundar reagerar med skräck och skall. Inte så konstigt, man ser ju klart och tydligt att den gjort ett par auditions för olika b-skräckisar och nu tar ut sin bittra hämnd över att inte ha blivit antagen genom att spöka på ensliga landställen. Tänk er att vakna mitt i natten av att dockan stirrar på dig eller plötsligt inte är kvar på sin plats, i stället hörs ett svagt krafsande under sängen... Fi fan. När jag modigt petade på den för att fota blinkade den och gav ifrån sig något slags gällt läte. Jag kunde ha dött.

Ägigt roligt och elakt

DN recenserar Tomas Ledins Skansenspelning. Det är vansinnigt elakt, men har man en gång hatvattengympat till Ledinmedleyt från helvetet, så är det okej att skratta ändå. Här några citat. Om publiken: 'sommarlediga män med seglarskor och babyblå lammullströjor över axlarna står och kramar om sina piffiga fruar'. Om bandet: 'de ska se rockiga ut men ser snarare ut som klippta ur nåt slags Dressmannreklam. Och kunde Dressmanndockor spela rock skulle den nog låta såhär: okänsligt tajt, optimerat, fläskig och obehagligt effektiv.' Om Ledin: 'Hela hans tilltal liknar det hos en dj på Mix Megapol. Tonen är på samma gång slipad och distanserad, större vikt läggs vid röstläget än vid det som sägs. När han ska vara allvarlig blir konflikten extra tydlig. Textrader som (...) säger en sak men rösten säger oss att vi ska köpa en platt-tv på avbetalning'. Det är en mycket elak recension. Dessutom osaklig och ett frosseri i journalistens självgoda dråpligt formulerade medelklass-skam. Men har man en gång helvetes-Ledin-vattengympat så har man. Och då får man skratta.

Mitt i naturen

Under den här sommarens tredje röd stuga i Sverige-vistelse lever vi i stark samklang med naturen. Till exempel har vi på nära håll de senaste dagarna sett både kopparödla, näbbmus och fladdermus. Näbbmusen var visserligen stendöd, men kopparödlan raka motsatsen. Fladdermusen kvalar in nånstans mitt emellan och är följaktligen den det är mest synd om. Dessutom har vi plockat, nackat och tillrätt livs levande jordgubbar.

Robinson

Här ser ni en människa som vet extremt lite om hur man tillgodogör sig näring ur pressad potatis. Och då är ändå pressad potatis serverad på sked ganska intuitiv föda. Det är inte kokosnöt eller palmhjärta vi pratar om.

Sex kvinnliga tankar om jämställdhet

Det här gör mig så sjukt kluvet provocerad. DN lyfter under fruntimmersveckan fram sex kvinnliga chefer som får uttala sig om jämställdhet. Det här gör mig arg: 1 - att jämställdhet görs till en kvinnofråga i stället för en hela samhällets kamp mot diskriminering. 2 - att jämställdhet förminskas till trevliga semesternotiser. 3 - att de tillfrågade kvinnorna förutsätts ha intressanta/viktiga tankar om jämställdhet grundat på deras kön. 4 - att flera av kvinnorna lyfter fram mammor, mor- och farmödrar som kvinnliga förebilder. Sinnebilden av den påtvingade kvinnliga offermentaliteten. 5 - att flera av kvinnor förespråkar olika former av barn- och städhjälp som löneförmåner för kvinnor för att öka jämställdheten - barn och hem förutsätts alltså fortsätta vara kvinnans ansvar, men hon får lägga ut det på entreprenad. 6 - att de förutsätts ha just kvinnliga förebilder. Som om alla kvinnor per automatik hade något gemensamt. Men, å andra sidan är väl sex felriktade notiser under fruntimmersveckan bättre än inget jämställdhetsarbete alls.

Textlängd i semestertider

Jo, det är längden igen. Om ni undrar över mitt märkliga bloggbeteende kring bild- och ämnesval och tycker att det varit väldigt mycket putslustig yta och väldigt lite funderingar och djup så beror det på att Internet endast finns i min mobiltelefon semestertid. Ingen dator så långt ögat når. Min telefon tillåter mig inte att publicera inlägg utan bild. Jag är alltså helt utlämnad till kombinationen en crappig mobilkamera, en semesterslö tankeförmåga och en trött sms-tumme. Jag tänker mig att det var såhär de riktigt vassa journalisterna kände när tabloiden äntrade våra frukostbord och tidningens innehåll kom att styras av ett mindre format - mer bilder, mindre text. Hårda bud. Tur att jag har gott om längd.

VM i längd

Kolla jarå! Jomenvisst. För nån vecka sen bakade jag mitt livs första längd och vet ni vad? Det var lätt! Och blev gott! Och eftersom jag dras med en lindrig släng av receptanalfabetism blev det inte mindre än fyra stycken sjukt långa längder. Ibland har man flyt.

Where the action is

Som den matematiskt lagda trygghetssökande vanemänniska jag är, frågar jag vid varje BVC-besök frågar om rutiner. Nattsömn och mat funkar bra, men hur är det med resten? Hur ofta ska barn sova på dagen? Och hur länge? Och när ska man lägga dem för natten? Och kan man skapa rutiner för förmiddagslur och eftermiddagssömn och i så fall hur? Och var? Och varför? A-barnet bekymrar sig inte så mycket om rutiner och regler, utan somnar och äter efter behov. Den enda rutin, utöver nattsömnen, som vi kunnat urskilja är den plötsliga förmiddagssömnen. Den slår till mitt i den vildaste leken och alltid med ena handen i ett fint grepp om hängleksakerna. Jag tycker mig ana rutinen: aldrig missa något roligt. (Åh herregud, nu har jag skrivit ett sött inlägg om mitt barn och ackompanjerat med en smårolig bild och nu trycker jag på 'publicera', nu gör jag det, nu! Gaaah! Så mycket självinsikt till ingen nytta. Iväg med er, jag har blivit mammizzzgullig! Sjas! Det finns ett helt Internet där ute att roa sig med!)

Willysångest

För första gången i mitt vuxna liv har jag storhandlat på Willys. Det är inget jag rekommenderar. Alls. Om du däremot letar varianter på foppatofflor, mjukisbyxor och urtvättade t-shirtar eller undrar hur många olika nyanser av svettlukt som ryms i ett kylrum, är Willy stället för dig.

Nonchalanta idioter och jag

För några månader sedan köpte vi bil. Ett halvonödigt miljöovänligt lyxköp som jag är väldigt glad över. Frihet i en liten Ford.

Innan vi blev med bil levde jag i villfarelsen att det bara var nonchalanta idioter som fick p-böter. Ni vet såna som inte vill göra rätt för sig, som inte förstår det vackra med att leva tillsammans i ett fungerande samhälle. Såna som skiter i regler och bestämmelser för att de tycker att de är lite viktigare än alla andra. Individualister i ordets sämsta bemärkelse.

Inte såna som jag, som gillar att betala skatt, alltid följer hastighetsbegränsningar och aldrig tjuvåker på tunnelbanan.

Ack så fel jag hade.

Vi firar nu vår andra parkeringsbot. 475 kronor helt i jävla onödan. Där fick vi, jag och mina pretentiösa ideal.

Vakuum

Man skulle kunna tycka att det är lite öde här på bloggen. Med all rätta. Det är det. Med stor sannolikhet beror det på att utrymmet där min kreativitet och inspiration bor, successivt håller på att ätas upp av semestervakuum.

Jag försöker tänka intressanta tankar, men allt som hörs är brus.

Jag kan inte påstå att jag lider nämnvärt av det. Det är dessutom garanterat av övergående natur.

På kvällstidningsfronten intet nytt

One löpsedel fits all. Det här är verkligen helt fantastiskt, verkligen ett helgjutet koncept.

Tre månader senare

Tre månader efter förlossning skuttar de flesta mammor omkring som om ingenting hade hänt - tränar Friskis & Svettis, åker skidor och spelar fotboll. Tre månader efter förlossning tjatar jag mig till ännu ett oroligt återbesök på sjukhuset. Jag var beredd på lite 'sluta sjåpa dig', några suckar och ett par 'det här är heeelt normalt'. Jag kände mig lite fånig, men är man orolig så är man. Jag var alltså inte beredd på något 'vi opererar direkt' eller 'om ett halvår är du nog ganska återställd, annars får du höra av dig igen då', förvisso följt av de välmenta 'det är heeelt normalt'. Det här med att föda barn är jag tydligen inte så bra på.

En skitstor rulle plaströr med goda UV-egenskaper

Vi fortsätter vara handfallna husvaktare. Nyss kom en dansk farbror med en skitstor rulle plaströr med goda UV-egenskaper. De ska användas till jordgubbslandet. Den danska farbrorn undrade var jag ville ha den. Jag vet inte var man förvarar skitstora rullar plaströr med goda UV-egenskaper, så jag bad honom ställa den i hallen. Det verkade den danska farbrorn tycka var konstigt, men han ställde den där i alla fall. Så nu står den där. En skitstor rulle plaströr med goda UV-egenskaper. Husägaren har sagt att vi gärna får montera den, om vi får långtråkigt. Vi vet väldigt lite om hur man monterar skitstora rullar plaströr med goda UV-egenskaper i jordgubbsland. Vi har bestämt att inte få långtråkigt.

Kattvakterna

Vi har fått låna ett fantastiskt fint hus med badbrygga mot att vi vattnar lite och tar hand om katten. Både jag och J är ganska handfallna när det kommer till kattskötsel. J hyser en oerhörd respekt för katter (han är även uttalat rädd för pyttesmå kattungar) och är på sin vakt hela tiden. Jag är lite kaxigare och försöker ställa mig in med finkattmat och kli bakom öronen. Förmodligen genomskådar katten mina tafatta försök och inser hur värdelösa kattskötare vi är. Vi har redan fått ringa och fråga hur ofta det stackars djuret äter och vad vi ska göra när den bajsat. J har sedan stolt tömt kattlådan och jag har skrattat åt den passande slogan på kattmatspaketet 'Pussi - as good as it looks'.

Klyschpoäng

Nu sa han det!!! 'Det handlar om livet, här och nu. Vänta inte till imorgon, då kan det vara för sent'. Hjälp!

Mata inte djuren

Idag pratar Joe Labero i P1 Sommar. Han har lovat att prata om 'fantastiska resor' och om att 'göra det omöjliga möjligt'. Att Joe Labero väljer såna teman förvånar mig inte det minsta. Men vad är det med producenten för P1 Sommar? Hur svårt kan det vara att göra en svarta listan med klyschor svenska folket inte bör matas med? Det här sätter fart på carpe diem-dumsvänghjulet och snart kommer Alkemisten vara obligatorisk läsning i skolan, stenar med 'tänkvärda' ord vara det enda tillgängliga förskolepysslet och det eviga uppsatsämnet 'Mitt sommarlov' bytas ut mot 'Mitt livs resa'. Gud hjälpe oss.

Bastukväll

Recept på en mindre mysig kväll: blanda 1 st IKEA-kasse blandad tvätt, två stökiga rum, ett katastrofalt kök, några hekto gnäll, två värmeintoleranta människor varav en pytteliten, med en lägenhet som valt att konvertera till bastu. Toppa med vetskapen om att familjemedlem tre sitter på Medis och dricker kall öl i goda vänners lag. Jojo. Men jag är inte bitter. Nänä. Jag sitter halvnaken på balkongen med en helnaken bebis i famnen och planerar för när det blir min tur att dricka öl. Jävlar vad varmt det kommer vara då.

Klyschbingo

Malin Åkerlinds sommarprogram imponerar inte, men är en perfekt platta för klyschbingo. Nu sitter vi och väntar på att hon ska prata om 'sann vänskap', 'att leva i nuet' och om 'modellyrkets svarta baksida'. Vi har redan fått poäng för 'dråpliga kändismöten', 'första kärleken' och 'när jag gjorde bort mig'.

Hälsning från idyllen

Jag är kvar i ett extended midsommarfirande mitt i idyllen. Här finns strålande sol, svinkallt men dock badbart vatten och förstklassigt sällskap. De största bekymren vi hanterar är att komma ihåg att sätta på radion till sommarpratarna, att hinna förmiddagsfika före lunch och att orka lite lite dessertost till innan middagen. Ibland måste vi också välja sällskapsspel, plocka fram kalla folköl och sända en tanke åt de som sitter inomhus och jobbar.

Inte

Den här bruna pricken på min fot är en leverfläck. Inte en fästing. Jag vet det, för jag har kollat åtta gånger nu.

*kjanalizzzeja*

Inte nog med att jag har ett bedååårande A-barn. Jag har dessutom nyss bekantat mig med världens sötaste hundvalp och säkra rykten gör gällande att jag kommer fira midsommar med sju stycken kattungar, fina vänner och ytterligare en bebis. Jag känner stark oro för vad exponering av allt det här söta kommer att göra med min tuffa image. Stark oro.

Gratis poesi!

Det där med poesi har aldrig varit min kopp kaffe, men med det världsomspännande nätverket Internet behöver man inte bekymra sig om sånt. Där är allt redan fixat. T.ex. konceptet "klipp in sökorden som lockat märkliga människor till din blogg, med lite nonchalant placerade radbrytningar och kommatecken och voilà".
Jag kallar den Fester fester!


Fester fester!

Stjärnstopp
Slempropp

Mammaledighet
Jämställdhetsenkät

lyxrynka, Diddel, smärting
svarta tårar, konstiga frågor, profylax
vardagkväll, tillverka ströbröd
echinagard funkar det?

pappa ledig vad tänker du
pappaskämt

Problem med ilska
Nej till livet

Clipart frågande par
helikopterflyg till kebnekaise
äkta dvärgar
kan man se om fostret är dvärg på ultraljud

En hälsning från 1994

Jag fortsätter träffa lustiga människor. Idag: en man i orange Jägermeister-bandana och Levis 501:or. På fullaste allvar.

Rejäla yrkesgrupper

Idag har jag pratat med både en handelsresande och en plåtslagare. Rejäla yrkesgrupper man kan relatera till. Eller nåja, handelsresande trodde jag bara fanns på film.

Lakritskakor

Ni kan aldrig ana vad jag hittade i korgen vid kassorna när vi var och handlade! Ett paket Singoalla Lakrits! I min varukorg!

Klart å betart.


De smakar ungefär som alla andra såna där kakor - sött, torrt och lite transfettigt. Men ändå, att ambitionen är att de ska smaka just lakrits gör mig lite glad.

Husyoga

A-barnet skänker mig inte bara lycka, oro och en bäckenbotten i stort renoveringsbehov, utan också en obändig huslängtan.

Det kan tyckas logiskt att jag, som själv vuxit upp i villa, nu som förälder fantiserar om trädgårdslek, villagator, grannar med barn, glassbilen jämna veckor på onsdagar och sånt.

Men nej. Det är inte alls de grejerna jag ser framför mig när jag tänker hus. I stället ser jag ett oanvänt sovrum i källarplan, inrett som bibliotek med höga bokhyllor, några klämlampor och kanske en grå heltäckningsmatta. Där, på golvet, ligger min yogamatta utrullad. Varje dag låser jag in mig i det harmoniska biblioteksrummet några minuter, för att hitta lugn och spänst i ett egenkomponerat yogaprogram.

Detta är mycket märkligt. Jag har tränat yoga sammanlagt kanske 6-7 gånger i mitt liv och tyckt om det exakt 0 gånger. Att tro att jag plötsligt skulle börja harmoni-yoga på eget initiativ i hemmet är ungefär lika sannolikt som att Feministiskt initiativ vinner nästa riksdagsval. Tyvärr. Ändå är det precis vad mina husdrömmar handlar om. Vardagsyoga.

Jag behöver hjälp.

"Jag skulle ha lyssnat mer..."

Tillåt mig citera en notis ur fredagens DN, som jag fortfarande går och fnissar åt:

"Först hoppade han av från M till SD. Nu har han fått nog av sitt nya parti. Fullmäktigeledamoten Michael Zand i Halmstad beskyller Sverigedemokraterna för rasism och bristande demokrati.
- Jag skulle ha lyssnat mer på de kritiska frågorna om dem. Jag har upptäckt att de är främlingsfientliga smygrasister, förklarar Zand."

Det är så många nivåer av komik och tragik i den här notisen att jag inte vet var jag ska börja. Vi kan väl enas om att Zand inte är den vassaste kossan i kanoten och att det som vanligt finns anledning att vara mycket orolig för svensk politisk framtid.

1%-ångest

Under 99% av min vakna tid är det här med barn och lyxen att få vara hemma ledig med barn det mest fantastiska som hänt mig. Jag har verkligen världens bästa bebis och jag älskar varje vaken minut tillsammans. Under 99% av tiden.

Under resterande 1% av tiden är (jag måste få ur mig det här) jag så jävla jävla less på att sitta fast i den här handikappade kroppen i det här inlåsta livet. Jag vill kunna dra på mig skorna och bara sticka ut, utan att planera kläder och packning efter amning och blöjbyten. Jag vill kunna spela fotboll, gå en långpromenad på stan, jogga, bära tunga grejer och allt det där som jag kunde för ett år sen. Och jag vill sluta oroa mig för om det nånsin kommer att bli bra eller i alla fall bättre och i så fall hur mycket bättre. Jag vill bara vara som vanligt!

Men det är 1% av tiden. Det gäller att komma ihåg det när det slår till.

Resterande 99% är jag alldeles överlycklig över att A-barnet nu kan blåsa salivbubblor och har koordinationsförmåga nog att nästan köra in hela näven i munnen. Viktiga partytrick i det stora lilla livet.

Sjukt värt det

Vuxennapp

Det här med napp då. Det är ju för jävla smart. Lugna, nöjda och trygga barn på nolltid. Men jag fattar inte varför man prompt ska vänja av barn vid napp när de blir större. Ge dem till kattungar och sånt. Vore det inte bättre att göra det socialt accepterat med napp i alla åldrar? Vuxennappar också. Man skulle förstås få jobba lite mer på ergonomisk design och så för att inte skada tänder och käke, men det är ju överkomligt. Eller så låter vi det vara en del av evolutionen, att tandrad och käke successivt anpassas för vuxennappande.

Napp är det perfekta beroendet - noll kalorier, noll gifter, noll nedskräpning och dessutom med möjlighet till personlig design och egna uttryck. Jag skulle verkligen gilla en vuxennapp. Tänk efter en körig dag på jobbet, eller i bakisångestens dimmor dagen efter, när det är svårt att somna eller bara lite okynnes sådär en torsdag eftermiddag. In med nappen bara och vips! ett snabbdyk till världens bästa happy place. Lugn, nöjd och trygg.

På förekommen anledning...

...kommer här del hundratusentjugosju i den evighetslånga följetången om mina förlossningssviter. Utrustningen ovan har jag fått låna av min uroterapeut (sug på den formuleringen - Min Uroterapeut). Det är jag både väldigt tacksam och ledsen för. Men mest är jag glad för att det inte medföljde någon turnéplan med apparaten. Jag ser ju att den varit med ett tag och den har nog sett det mesta och det värsta, om man säger så. Det sjukaste i sammanhanget är att allt det här är heeelt normaaalt. Det hade jag aldrig kunnat tro.

Botgöring

För er som känner er förvirrade inför valet på söndag, kan jag komma med följande rekommendation, om man gillar rättvisa. Och det gör man ju.

1) Rösta! Det är din medborgerliga rättighet och demokratiska skyldighet.

2) Skriv "Feministiskt initiativ" på en valsedel. No more no less. Din röst hamnar automatiskt på Sveriges modigaste och mest klarsynta politiker, eftersom hon står högst på partiets lista.

3) Klart!

http://www.skickaschymantillbryssel.nu/

Bikt

För några dagar sedan på Öppna förskolan:

Jag packar ihop A-barnet i vagnen och jollrar på bästa mamma-manér:
- Nu ska vi gå till farbror doktorn och se hur stooora vi har blivit, det blir väl roligt? Ja, det blir roligt, oj vad roligt det ska bli!

Varpå förskoleföreståndaren lugnt och leende säger:
- Är det en farbror då?

WAM! BAM! In your face hobby-feminist!

Här startar en emotionell kedja av olika skam- och botgöringsreaktioner som jag fortfarande, dagar efter, traskar runt i.

Jag började med en salva ursäkter gentemot föreståndaren för att jag sa fel och hur vaaansinnigt fel det var eftersom jag BÅDE tycker att såna här små saker minsann är jätteviktiga OCH faktiskt engagerar mig i jämställdhet både på jobbet och privat, jag har till exempel satt upp en pjäs. Hallå! Hallå! Jag har satt upp en pjäääs! Sååå viktigt tycker jag att det är! Jätteviktigast! Sen började jag dra andra paralleller om hur vanligt det är att göra såna här fel, men att det minsann inte är okej ändå. Shame shame shame , shame on me.

Förskoleföreståndaren log bara lite snett och sa att det är lätt hänt att man inte tänker sig för. Näää! Verkligen! Har du hört den där historien om läääkaren och baaarnet!? skränar jag, för att få syndernas förlåtelse. Förskoleföreståndaren verkar inte tycka att mitt övertramp är så farligt, det händer förmodligen värre saker på den platsen dagligen, så jag får ingen förlåtelse.

I oförlöst feministisk samhörighet är jag nu en hysterika på öppna förskolan. Jag ler entusiastiska jättegrin åt förskoleföreståndaren och skränsjunger högt och tydligt "hon" i stället för "han" så fort jag kommer åt på babysången, för att alla andra föräldrar och förskoleföreståndaren ska förstååå hur upplyst och jämställd jag minsann är i min medelklasspanik.

I samma desperata anda är jag nu tvungen att, under stor skam, bikta mig för var och varannan människa jag möter. Eftersom ingen tar det på allvar, utan bara skrattar och rycker på axlarna, vänder jag mig nu, genom bloggen, till hela Internet. Förlåt mig, ty jag har syndat! Giv mig mitt rättmätiga straff och jag skall sona mitt brott.

Äntligen skitsnygg

I fredags fyllde jag 31. Det är ingen ålder för en häst. Och definitivt inte för en förstagångsföderska i Stockholmsregionen. Herregud, jag är purung i sammanhanget. Ändå har det sedan i fredags, som alltså inte är så fasligt länge sedan, vid två tillfällen påtalats att jag inte ser lika purung ut som jag känner mig.

Först blev jag refererad till med meningen "vi som är lite äldre" och sen fick jag höra att jag såg annorlunda ut, liksom "äldre och lite sliten". Vaffan. Föd barn själva då!

Fast det bästa med att vara över 30 är att man inte behöver lyssna på andra längre. Jag kan lugnt tycka att jag är skitsnygg, oavsett vad andra säger. Och det är lättare att vara skitsnygg när man är 31 än när man är 17. Är man 31 och har fött barn räcker det att klippa sig lite tufft eller ha en helt okej jacka, för att vara typ skitsnygg. Även om man har pizzadegsmage och ser "lite äldre" eller "lite sliten" ut. Jag har på riktigt aldrig varit så snygg som nu. Ni skulle se mig live! Tänk om jag hade haft det här självförtroendet när jag var 17. Jag hade varit direkt livsfarlig.

Invasion

Helvete, nu har gatumimarna kommit till Stockholm. Jag har aldrig sett dem norr om Köpenhamn tidigare. Det är den här jävla globaliseringen.

A-sambo

Det har under förmiddagen visat sig att jag begåvats med inte bara ett A-barn, utan även en A-sambo. Detta uppdagades när jag i kaffeburken hittade första lappen till en spännande födelsedags-skattjakt med ledtråden "Fester fester!". Jag är oförskämt lyckligt lottad. Och imorgon ska jag få massage.

Dagens irrationella mammagråt

Sjunger sista låten från Nationalteaterns Kåldolmar och kalsipper (javisst, jag när en kommunist vid min barm) och kommer till raden 'i hamn, i hamn, i mammas hamn, i hamn i mammas famn' och gråter en liten skvätt för att det är jag som är mamma till världens bästa bebis som är så fin och det är så fint och allt är så fint faktiskt när man tänker på det.

Föräldragrupp - BVC:s smartaste uppfinning

Tycka vad man vill om barn- och mödravården (och det gör man), men en sak ska de i alla fall ha oändligt med kredd för: att de kom på att skapa föräldragrupper!

Herregud, vad smart det är. De tussar ihop ett tiotal föräldrar i samma bostadsområde med lika gamla bebisar, sen ser man till att alla skriver upp sina mejladresser på en lista och låter alla berätta om hur deras bebisar äter och sover. Sen är det klart. Alla föräldrar går i självspinn och börjar mejla varandra och stämma träff och trampa runt i områdets promenadstråk medan de med stor inlevelse berättar om kräks, bajs och sovrutiner som vore de de första föräldrarna i universum.

Förstå vad mycket tid det här sparar för den svenska barnavården (läs: föräldravården); skattemedel nog att bygga ett nytt JAS-plan. Hatten av för hjärnan bakom den idén. Och nej, jag är inte ironisk. Jag har trampat runt i områdets promenadstråk med grannföräldrarna och pratat om när A-barnet sover och kräks och lyssnat på hur andra barn gör och sköts och tyckt att det är alldeles fantastiskt. (Dessutom fungerar det förhoppningsvis som en ventil och gör att jag kan prata om andra saker när jag träffar vänner som inte är lika intresserade av bebisdetaljer.)

Men jag måste ändå fnissa åt tre saker, för att liksom visa att jag inte är riktigt lika töntig som de andra föräldrarna*:

1) På BVC har man varit PK och kallat det för Föräldragrupp i stället för Mammagrupp, vilket jag verkligen uppskattar. Tyvärr blev det lite knas när de tryckte upp schemat för alla träffarna och på några träffar förtydligade "Bra om så många pappor som möjligt kan komma".

2) BVC måste ha betalat dyra pengar till en helt värdelös teambuilding-konsult, förmodligen samma som hjälpt till med föräldrautbildningen (här och här). Under första träffen fick alla föräldrar välja varsin inplastad bild med motiv av typen "en solstol på en strand", "några fina höstlöv", "solnedgång över en paradisö" etc. och utifrån bilden berätta något om sig själv för resten av gruppen, i syfte att lära känna varandra. Leta efter tjockare stämning. Tio nyblivna föräldrar håller upp en plastad bild av valfritt semestermål och mumlar något om att snart är det semester och det ska ju bli skönt...

3) Innan vi ens lärt oss varandras namn i föräldragruppen pratar vi vitt och brett om bröst, underliv och urinläckage, men när det kommer till åsikter tassar alla på tå och vågar inte uttrycka någon. Naturligt eftersom man vill pejla av gruppen innan man stövlar på för hårt. Tyckte alla utom mamman med den illrosa vagnen och den matchande illrosa sjalen som, apropå hur länge man tänkt vara hemma med sitt barn, glatt hävde ur sig:
- En kompis till mig ska liksom dela upp så att de är hemma exakt sju månader var, bara för att vara JÄMSTÄLLDA!!! som om det var det knasigaste hon hört sen Melander och Catos selleriskämt. Som tur var verkar resten av gruppen lite mer med i matchen.

Idag har nästan alla föräldrar tid hos barnläkaren och sen ses vi på Öppna förskolan och jämför våra barn. Jag kan knappt bärga mig!**

* Jag lurar ingen, inte ens mig själv
** Nix, inte ironisk här heller

Svankvinnan - nu i en förort nära mig!

Kolla på den här sjuka sjuka människan. Vet ni vad hon precis gjorde?! Nä. Hon satt ner på marken bredvid den gigantiska mördaräckelsvanen och matade den ur hand i mun! Jag repeterar: satt ner, jättesvan och ur hand i mun. Ingen frisk människa gör nåt sånt. Själv tog jag just en jätteomväg på en gropig gräsmatta med vitnande knogar i ett stenhårt grepp kring handtaget på min citybarnvagn, för att slippa passera mina ärkefiender kanadagässen, vilket, som alla vet, är ett mycket sundare beteende vid en fågelsjö.

The båtten is nådd eller dagens musiktips

Man vet att man nått något slags bottentoppen när man sitter i nedkräkta underkläder vid köksbordet och sjunger för en gurglande glad bebis:

Mammas lilla A-barn ifrån Plaskeby
Jättebra på å bajsa, bättre på å spy

Dagens namnsdag: Beda

Hela sommaren hade Beda suttit på ett grässtrå med armarna i vädret och väntat och väntat. Hon hade så gott som gett upp hoppet när labradoren Flisa plötsligt lagt sig ner och rullat omkring i gräset på räckvidds avstånd. Snabbt kastade sig Beda över, letade sig ner genom pälsen och borrade in sitt hungriga huvud i hundens skinn. Hon var nu inne på sitt andra dygn av svullande och mådde som en prinsessa. Försöker de ta bort mig lämnar jag frambenen kvar inne i hunden och de har varit på otänkbara ställen, det säger jag bara, passa er jääävligt noga, väste Beda och tänkte på vårens träff med Alf Svenssons intimare delar.

Bild: www.tickremover.com

Prutt eller bajs

Haha! Nu har det googlats festligt här igen.

igår 17:56 "bajslukt ur munnen"

Jag undrar till vilket av mina inlägg man hänvisas efter en sådan googling. Och vad som visas i google-fönstret, som dristar den nyfikne googlaren att klicka på Kanalisera-länken och tro att här, här finns nog svar på min undran. Uppenbarligen hittade inte den undrande vad han/hon sökte utan nödgades timmar senare att förfina sin sökning och på så sätt återigen hitta min blogg:

igår 19:55 "pruttlukt ur munnen"

Det kan ju vara lurigt det där, att känna skillnad på bajs- och pruttlukt.

Och gissa vilka festliga googlingar det här inlägget kommer locka till sig. Jag skulle kalla det en uppåtgående spiral. Fester fester!

Dagens namnsdag: Vilhelmina

Snart skulle Vilhelmina sparka av sig sina flipflops, rycka fram brandyxan ur sportbagen och gå bärsärk i den här jävla tråkiga bussen. Snart. Hon skulle bara få bukt med det där flikiga nagelbandet först.

Bild: blogg.aftonbladet.se

Mamma

Innan jag fick barn tänkte jag mycket på det här med att bli mamma. Som mamma är man mer funktion och mindre person. Man tar ett kliv ifrån sin egen person och in i den allomfattande mammarollen, blir del av det stora mammakollektivet av självutplånade, självuppoffrande, goda kvinnor. Det skrämde mig. Jag var ingen mamma-typ, ville inte vara. Jag ville vara jag. Att kalla mig själv för mamma kändes jättekonstigt. Jag trodde att det skulle vara svårt att lämna ifrån mig bitar av mig själv till förmån för mammarollen, att jag skulle känna mig ofri och bunden.

Icke.

Det tog inte många Mc Donalds-minuter innan jag hörde mig själv nöjt jollra saker som "mammas lilla superbebis" och "kom till mamma" och mamma hit och mamma dit. Och det kändes inte det minsta konstigt. Tvärtom känns det alldeles utmärkt. Om jag kan få vara den institution av trygghet, kärlek och bekräftelse för mitt barn, som mammarollen innebär, är jag inget annat än oändligt tacksam. Det är rätt fantastiskt faktiskt.

Nu tränar jag på att komma ihåg att också vara jag. Att fylla mammarollen med en person med egna intressen och drivkrafter bortom barnet. Och att inte likställa mammarollen med hemmafru-rollen, vilket är mycket svårare än jag någonsin kunde tro.
Då är det tur att det finns en pappa också.

Generation E-type

Idag fnissar vi åt att E-type är med i Melodikrysset, där vi sitter vid köksbordet med våra koppar hederligt bryggkaffe framför radioapparaten och är osäkra på vilken generation vi tillhör.

Nära döden-upplevelse

Idag åstadkom jag nästan mitt första road kill. En ensam liten andunge som struttade över vägen. Tvärnit! En annan sak om det varit en äcklig svanunge eller vidrig kanadagås. Då hade det legat en blodig fjäderhög på asfalten och varit platt nu. Men det var det alltså inte. Tur att jag är så bra på fåglar. Tur att jag är gud.

Proffsrött

Jag gav nyss alla mina pengar till en frisör, tillsammans med instruktionerna 'den här amningströjan använder jag varje dag, det är mycket viktigt att håret matchar den'. Jag har nu exakt samma färg på håret som på tröjan (se bild). Man vet att man har att göra med ett proffs när sånt händer. Dessutom fick jag sitta i massagestol och dricka finvatten.

Nybörjare

Jag åker tunnelbana för första gången på två månader, fatta spänningen! Har fått låna ett sånt där modernt accesskort och tagit med ett korsord att förströ mig med. För säkerhets skull har jag satt mig på korsordsplatsen också. Resan tar ändå nio minuter.

Skrivmaskin, det är typ som en dator fast helt jävla värdelös*

A-barnet tränar idag på ett gnällande knarrande läte. Först var det roligt. Nu börjar det bli tjatigt. Så jag testar att säga samma sak som min mamma sa till mig när jag var gnällig och tjatig: "Så, nu räcker det, nu vänder vi på skivan".

Det har noll effekt. A-barnet fattar ingenting. Men det är inte så konstigt. Barn födda efter 1990 har aldrig sett en LP-spelare, de har helt andra referensramar.

* Riktigt citat från riktiga kids på en riktig buss

Dagens namnsdag: Erik

Det knepigaste var att få till ett matchande tribalmönster i öronen. Erik hade hårresurserna, men saknade en tillräckligt avancerad trimmer.

Bild: www.fotoskolan.com