God jul och så där

Vafalls! Jag har blivit sjuk! Tydligen var jag inte bakfull igår, utan förkyld. Alltså var det helt fel att köra skylldigsjälvochtadittstraff-metoden och borra sig in i det djupaste av Designtorget mitt i panikrusningen dan före dan före dan före Mexicoresan. Och ännu dummare att skylla förkylningen på bristande lunchintag och tro att en burgartallrik, några öl och en Moneybrother-konsert skulle klara biffen. Dumt dumt dumt. För att inte tala om den lysande idén att göra hemgjorda spritmarsipangodisar till alla J:s släktingar – bara att ställa klockan lite tidigare och gå upp och kladda i köket!

Jahopp. Skyll sig själv alltså. Nu sitter jag med det där bekanta förkylningssuset i öronen, ömmande hals, febersvidande ögon och liter och åter liter av snor i mina bihålor. Och idag ska vi fira jul med J:s släkt. Och imorgon med min. Och på måndag åker vi till Mexico. Det är inte klokt vad det är synd om mig…

I alla fall. Hasta la vista och god jul och sådär. Om det blir tråkigt här utan mig går det alldeles utmärkt att roa sig med att klura ut önskebloggar och tipsa om dem i kommentarsfältet nedan. Arrrribaaaa!

Musikgener

Hahaahaaa! Nu spelar min mp3-spelare Global Fussball Ok för mig. Fussball total winn der pokal. Genialiskt. Och sen handklappen och visselpiporna. Och i en annan förort sitter min bror och hans kompisar och nördar loss kring inspelningstekniker och mastering och mixningar hit och dit. Men det sägs att vi är lite lika kring ögonen, så några gemensamma gener har vi väl i alla fall.

De sentimentala ekorrarnas okrönta drottning

Fasen vad det är kämpigt med sista gången-grejer och farväl. Jag jobbar sista dagen på mitt projekt idag. Det har bitvis varit ganska... inte så inspirerande och jag har räknat ner till den här dagen i både timmar och dagar. Så är den då äntligen här. Sista dagen. Äntligen torsdag 21 december-dagen. Och vad händer? Sitter hon inte där och är lite nostalgisk? Sitter hon inte där och maskar med sina avlämningsdokument? Försöker hon inte dra ut på dagen på ett sofistikerat lagom medvetet undermedvetet omedvetet sätt? Jo. Det är precis vad hon gör. Hon släntrar runt mellan skrivborden och pratar med folk om väder och vind och julklappsångest och Kalle Anka-favoriter. Hon hämtar kaffe på andra våningsplanet och stannar till och småpratar med alla som kommer i hennes väg. Jaså, ni ska fira jul i Dalarna, vad trevligt! Nej, jag tycker egentligen inte heller att julmat är så himla märkvärdigt. Ja, visst är den god den där kardemummakaffemjölken! Fortsätter hon i den här takten blir det inte sista dagen idag, utan näst sista och det vill hon väl inte?

Det är ju det där med hejdå. Alltså inte hejdå som i Hejdå, nu lägger jag på luren vi hörs imorgon eller Hejdå, nu slänger jag det här bananskalet i papperskorgen, utan Riktiga Hejdå. Hejdå som i Hejdå nu slänger jag den här tröjan som det egentligen inte är något fel på men som jag ändå aldrig använder eller Hejdå tack för den här tiden nu ses vi aldrig mer eller Hejdå nu läser jag sista sidan i den här jättebra boken. Herregud, jag sparar till och med gamla Keso-burkar för att de kan vara bra att ha! Jag är de sentimentala ekorrarnas okrönta drottning som tårfyllt pressar in gamla kottar och ekollon i prydliga mappar och lådor. Som har en flyttkartong full med räknehäften, svenskböcker och symaskinskörkort från lågstadiet, i sina föräldrars förråd. Som grät när hon slängde sina skitäckliga benskydd. Som har 600 kassettband i lådor i köket. Som bläddrar igenom telefonboken i mobilen och hittar portkoder och telefonnummer till kompisars kompisar jag träffat nån enstaka gång för tre år sen. För att det kan vara bra att ha. För vi kan ju hålla kontakten. För jag vill inte vill inte vill inte snälla säg att jag slipper säga Hejdå På Riktigt.

Ståkram - try it, you'll like it!

Jag har världens bästa pojkvän i världens sämsta förhållande. Han jobbar tidningsnattider, jag jobbar kontorsråttetider och vi träffas praktiskt taget aldrig. Vi sover några timmar i samma säng och kommunicerar genom korta mobilsamtal och sms då den ena av oss alltid är på jobbet. Ibland genom snälla inköpslistor på köksbordet eller påminnelselappar om att tömma tvättmaskinen eller avbeställa DN över semestern. Vi ses (alltså ses som i kan prata med varandra utan att den andre svarar med förvirrade drömfragment ur djupaste REM-sömnen) i snitt 3 vardagkvällar i månaden och några fredag-lördagar. That’s it. Utöver det pratar vi knappt med varandra, eftersom den ene alltid jobbar när den andre är vaken och ledig. Det är lite påfrestande och det får konstiga konsekvenser i ett förhållande. Till exempel är ordet ståkram det finaste man kan avsluta ett sms med. Ståkram betyder att man står upp (kräver alltså att båda är vakna samtidigt) och kramas. Inte kryper ner i sängen bredvid ett halvt medvetslöst knyte och försöker vara ömsint. Ståkram slår Puss med hästlängder. Ståkram – try it you’ll like it. Tack Gud för ståkram. Och för att jag har någon att ståkramas med. Amen.

Labradoren är lös

Plötsligt står en gigantisk godiskorg i vårt fikarum. Jag har på fullaste allvar aldrig sett något liknande. Åtminstone inte som jag får äta av. Åtminstone inte som är ämnad för så få personer. Åtminstone inte med gott godis. Inga äckliga påsksockerägg och fusk-malaco. Det här är the real shit.

Dödsdömt. Labradoren i mig har vaknat. Jag springer omkring mellan mina medarbetare med en dumglad min, gläfser glatt och dreglar. Och jag äter tills jag dör. Jag har gömt papperskorgen under skrivbordets andra hörn, så att ingen ska se berget av godispapper och tvångshämta mig till bulimikliniken innan korgen är tom. Måste. Äta. Alla. Ako. Mint. Kolor.

Och. Alla. Andra. Kolor. Också.

No sugar

Jiiisus. Nu är säkerhetsavdelningen här. De testar arbetet genom att iscensätta några potentiellt kritiska moment. Praktiskt sker det genom att två av dem spelar teater (berättar vilka de föreställer och pratar jättehögt med konstlad röst), en av operatörerna är skitnervös och resten fnittrar ihjäl sig inombords. Absurt. Och chefen är skitarg.

Inga sockerbitar än så länge. Jag tror inte riktigt att det är läge...

En diabolisk plan

Idag vill min chef starta krig mot säkerhetsavdelningen. De är ju för fan inte kloka, säger han. När de kommer hit går vi till attack, säger han. Kanalisera, är du med? Planen är diabolisk. Vi ska överfalla dem med sockerbitar. Såna där som ligger två och två i världens smartast konstruerade pappersförpackning. Sen skrattar han sådär högt och djupt med huvudet lätt bakåtlutat. Har ni hört, kluckar han, Kanalisera har en diabolisk plan! Vi ska kasta sockerbitar på säkerhetsavdelningen!

Det är hans sista dag före julledigheten. Sånt kan ha förlösande effekt på människor.

Idrottsdag i helvetet

Imorse på väg till jobbet låg ett stort trasigt bussdäck på barnvagnsplatserna längst bak i bussen. Det hör inte till vanligheterna. Eventuellt är det en av aktiviteterna man väljer mellan på idrottsdagarna i helvetet, att släpa gigantiska jättesmutsiga tunga bussdäck i kall tidig decembermorgon. Andra aktiviteter skulle kunna vara att försöka göra de där sista småändringarna i ett dokument precis innan man ska gå hem, mot ett nätverk från bronsåldern. Eller redovisa utlägg i en Excel-fil med tusen macron i samma nätverk.

Nätverksgrejerna tror jag att jag kommer råka ut för igen redan imorgon, men om bussdäcket ligger där då kommer jag att bli rädd på riktigt.

Tjejkalas

Nu har det blivit sådär fel igen. Satt bredvid en av operatörerna för att följa upp mina förbättringar och rutiner. Han är vad mina fördomar klassificerar som en intelligent hockey-kille. Ganska grabbig och ointressant men inte birabärsochtribaltatueringar-pantad. Hockeykillesnygg. Jag visar och berättar om informationsspridning och prioritet när jag plötsligt ser i ögonvrån att han har glömt gylfen öppen.

Jag har tre millisekunder på mig att påpeka det på ett naturligt sätt, sen har jag tänkt och formulerat sönder den möjligheten. Det självklara är borta och min hjärna massproducerar allt ifrån vassa skämt till nonchalanta iförbifartenkommentarer. Samtliga bygger på att jag ska kunna droppa dem lite spontant utan att rodna. Väljer man mellan ett fyrtiotal sätt att säga Din gylf är öppen, blir det inte spontant. Och då rodnar man.

Den smällen hade jag ju kunnat ta, kan man tycka. Men det gick inte! Min hjärna hade slutat med konstruktiva och välmenande säg så här-tankar och bytt sida. Nu satt den och spottade snus och läste Café och drog alla de plumpa skämt hans hockeylag förmodligen hade garvat rått åt om de satt bredvid. Jag var tvungen att gå därifrån. Så nu sitter han där intet ont anande med den förbannade gylften öppen. Hoppas att nån med mindre dysfunktionell hjärna säger nåt.

Pappa och Internet

Innan jag fick hybris och mejlade ut adressen till min blogg till alla som någon gång gjort misstaget att delge mig sin mejladress, funderade jag på om jag skulle berätta om den för mina föräldrar eller inte. Dels är det knepigt för att det är privat och personligt på ett plan som vuxen-kanalisera och vuxen-kanaliseras föräldrar noggrant håller sig borta ifrån. Dels har mina föräldrar ett normalt 40-talistperspektiv på användande av datorer och Internet varför jag hyste en föraning om att avslöjandet om min blogg och diskussionerna därefter skulle komma att handla mer om min pappas syn på arbetsmoral och prestation i relation till dator- och Internet-tillgång på arbetsplatsen, än om vad och hur jag faktiskt skriver. Min pappa har vid tidigare tillfälle med djup förskräckelse utbrustit i ”Men sitter du framför en dator HELA dagarna på jobbet? Använder du den inte bara som ett redskap!?!” och egentligen har han ju rätt. En jobbig diskussion att ta alltså. Jag bestämde mig för att testa läget genom att lite leisure sådär i förbifarten fråga om de visste vad en blogg var. Mamma svarade inte alls. Pappa svarade stensäkert och/eller ironiskt. En hundras.

I alla fall. Hybris kom och jag berättade. Mamma! Pappa! Jag är i tidningen! (Ja, det var ämnesraden i mejlet de fick, på riktigt).

Pappas moralpredikan koncentrerades till en ironisk och faktiskt lite rolig mening. I ett mejl! Sen tror jag att han upptäckte Internet. På riktigt liksom. Några timmar senare fick jag helt oprovocerat mejlet:

Hej. Jag hittade ungefär 173 Kanalisera* på Google. Pappa**. Nu ska jag gå hem.

Ni fattar inte hur stort det är.


* Mitt riktiga namn, alltså.
** Pappas riktiga namn, alltså.

Svensson svensson

På väg hem med vantarna varma av pizzakartong och hjärnan sysselsatt med isbitarnas framtida vara eller icke vara i nära förestående julmustdrickande slår det mig plötsligt. Pang! En insikt. Pang! Igen. En till insikt.
Ett. Jag är sjukt svensson.
Två. Jag gillar det. Som fan.

Jag tycker att höjden av livskvalitet kan vara en Vegeteriana och ett stort glas julmust framför slutet av en romantisk komedi på TV 3. Helst iklädd min gigantiska urtvättade Champion-munkjacka, som presenterades som en mänsklig rättighet för mina föräldrar i tonårens tidiga 90-tal, och de noppiga plyschmjukbyxorna man fick på köpet om man i tillfällig sinnesförvirring och hopp om en beach 2000-nånting-kropp beställde en trenummersprenumeration av tidningen iForm (rent hypotetiskt alltså, jag skulle ju aldrig…).

Jag tycker också att höjden av livskvalitet kan vara pepparbiff, pulver-bea, klyftpotatis och billigt rödvin mittemot J en lördagskväll i förorten. Han i mörkblå vindtygsbyxor. Jag i urtvättat gröna. Ingen i strumpor.

Jag kan bli oprovocerat jätteglad när Magnus Uggla-låtarna, som på något sätt smygit sig in i mitt musikbibliotek, shufflas fram i min mp3-spelare. Pom pom pom.

Ibland känner jag mig lite för mer när jag går på konstutställning, teater eller nån hipp konsert. Som att jag förstår något som andra inte förstår. Jag ser det som ett tecken på god svensk jantelag och avundsjuka. Och jag tycker det är spännande när folk berättar Nära kändis-upplevelser.

Jag är 28 och ett halvt år. Jag kliver ur garderoben och bekänner färg. Grå grå grå är färgen på min vardag. Grå grå grå är dräkten som jag bär. Allt som är grått grått tycker jag är vackert. Och det är äntligen okej.

Julklappsjoller

I skrivaren hittar jag en lista. Någon har skrivit och printat ut ett word-dokument med texten:

Mor
Bok

Arne
Glas – Lasse Åberg
Film - ?

Micke
Da Vinci Koden, bok

Julklappsidiotin vet inga gränser. Varje år slår försäljningssiffrorna för december nya rekord. Varje år skrivs tusentals listor som den ovan. Hur många böcker kommer köpas men aldrig läsas? Hur många hårda och mjuka paket kommer klämmas, skakas, öppnas och lämnas tillbaka? Hur många presentkort kommer sitta under en kylskåpsmagnet ända fram till påska? Hur många miljoner kronor investeras i presenter som ingen egentligen vill ha eller behöver? Och hur bra kommer Mor, Arne och Micke fejka ett överraskat leende när de öppnar sina paket?

I min familj ska vi inte köpa några julklappar till varandra i år. Så jäkla skönt. Världens bästa jultradition. Och jesusbarnet jollrar glatt. Som en bonus för eventuella sakrala grötslevsslängar.

Jag och Fuglesang!

Vilken dag!
Har haft möte med min chef som - hör och häpna utav bara helvete - är mycket nöjd med mitt arbete! Jag har levererat exakt efter hans förväntningar och i vissa fall bättre. Precis som han hade trott (här var han tvungen att berömma sin egen förmåga lite). Ojojoj. Nu återstår bara att knyta ihop säcken och paddla ända in i kaklet. Svusch!

Dessutom nämns min blogg i tidningen idag. Fränt utav bara tusan. Det är jag och Fuglesang. Visst serni! Infällt i en krönika på näst sista sidan i SvD:s näringslivsbilaga i en yttepytteliten notis som dessutom är felstavad, men ändå! Fråga kanalisera! Är mina fingertoppar skinnflådda? Vad är det bästa med att vara konsult? Är min arbetsyta städvänlig?

Men vad förvånade de ska bli, alla Näringlivsläsare. Inte ett börstips, inte en trendanalys, inte en budget så långt scrollfunktionen når. Bara massa uppblåst dravel. Å andra sidan kanske det här är precis vad de behöver. Lite QuadraPop och lite Kenneth och lite allvar.

Och så rekordmorgonen på perrongen ovanpå det. Plötsligt händer det, liksom. Värsta rymdpromenaden.

High score!

Idag kom jag försent till sjukgymnasten för att jag stod blick stilla i morgonrusningen på Östra station och spelade QuadraPop. Det känns inte så angeläget att dyka ner i iskallt bassängvatten och förnedringsjogga en timme i flytbälte klockan 07:00 på morgonen. Inte lika angeläget som 39470 QuadraPop-poäng. Jää jäää jäääää!

QuadraPop

Tunnelbanans blå linje behandlar mig som skräp. Jag tillbringar oproportionerligt mycket tid på perronger och långsamma tunnelbanetåg. Sedan min tid som boende på gröna linjen är min tolerans för förseningar i kollektivtrafiken under all kritik. Ord som vagnfel och för närvarande ett stopp i körriktning... kan få mig att brista ut i uppgiven barngråt. Kunde. Innan QuadraPop.

Förra veckan hade jag till min stora fasa redan läst ut pocketboken och rensat alla sms när tunnelbanehögtalarna talade till mig. Med frustrationstårarna stigande i ögonen klickade jag runt i telefonen på måfå och fann... QuadraPop. Kärlek vid första ögonkastet. QuadraPop är ett mobilspel som i sin karaktär påminner om mitt favvisspel alla kategorier - Tetris. Skillnaden är att det är färger och inte former som ska passa ihop.

Jag är helt manisk. Jag spelar överallt och hela tiden. Härom dagen slog jag rekord i töntighet när jag klev av tunnelbanan med telefonen i högsta hugg och tvärstannade på perrongen mitt i morgonrusningen, för att jag hade chans på ny high score. Jag finner en nästan pervers njutning i att få sista raden perfekt, så att skärmen blir helt tom. Det har något med ordningssinnet att göra. Kanske samma störning som fick mig att tycka att det var helt okej att stå 06:00 på Brommas postterminal och sortera julkort, innan internet kom.

Men ändå, det är sådana här grejer, när man hittar QuadraPop i mobiltelefonen, som man nästan vågar tro att livet är okej.

Fråga Fuglesang

Det är inte speciellt nytänkande att skriva om Fuglesangs Tintin-resa, DN har haft det som förstasidesstoff flera dagar i rad och alla andra medier med självaktning smäller på i motsvarande storlek. Under tiden står halva Göteborg under vatten. Det är lite kul. Fokus medie-san!

I alla fall väcker det här rymdäventyret en del tankar. Det är lite kejsaren är naken över det. Jag har dålig koll på rymden, men visst har folk varit där förut? Närhetsprincipen slår fördummande och stenhårt. Men det finns några roliga saker att fundera kring apropå rymdresan. Till exempel att Christer faktiskt ser ut som Tintin på riktigt. Och att han påstår att han inte blev besviken när första uppskjutningen ställdes in. Och att namnet Christer Fuglesang, (Fu-gle-sang, allvarligt talat...) kommer vara svar på TP-frågan om första svensken i rymden och vem som gjort den längsta rymdpromendaden (som förresten benämns långpromenad i DN – sjukt kul!).

Jag är inte ensam i mina funderingar. På dn.se kan man ställa frågor till Fuglesang (Fråga Fuglesang – allt med det namnet blir roligt!). Gustav Franklin undrar hur svårt det är att hålla rent i rymden. Gustav jobbar själv med renrum och vet att en människa avstöter ca 100 000 partiklar per minut i total vila. Gustav inser att ISS är långt ifrån städvänlig. Niclas Börlin undrar om Christer har problem med skinnflådda fingertoppar och Annelie undrar kort och gott vad som är det bästa med att vara i rymden. DN kommer välja ut den bästa frågan och låta Christer besvara den i något slags intervju. Jag är mer imponerad av prestationen att välja en av alla frågor, än att intervjua någon som befinner sig i rymden. Men det är jag det.

Det är tur att vi blåser upp den här bubblan nära jul i alla fall, så att vi kan gömma oss bakom jul-TV och mellandagsreahysteri när den spricker...

Vardags-Twin Peaks

I morse stod inte han som ser ut som en yxmördare vid busshållplatsen. Det har aldrig hänt förut. Han står alltid där. I stället satt en liten flicka ensam på bänken och dinglade med lysande röda gummistövelfötter i den svartblöta morgonsörjan. Det var otäckt.

Jobbfunderingar

En kollega ser en klar förbättringspotential i att låta en person sköta all informations- och dokumentationshantering på avdelningen: -Som jag till exempel, jag brinner verkligen för dokumentation!
Världen är full av väldigt olika människor.

Mamma-förbannelsen

Vi pratade om potentiella rekryteringar på lunchen. En kollega tipsade om sin kompis. Namnet antecknas. Rekryteringstipset benämns som jävligt skarp och en rolig person och någon man verkligen skulle vilja anställa. Sen uttalas förbannelsen: ”Men hon är ju mamma” och diskussionen dör. Nästa namn.

Mina protester bemöts med mummel om att hon säkert inte vill byta jobb, eftersom hon är mamma. Jag tycker inte att det är samma sak som Hon vill nog inte bli bergsbestigare, eftersom hon är spetälsk.
Men jag kan ju ha fel.
Herregud.

Kris i småpåveland

Igår blixtinkallades jag till krismöte på mitt jobb. Chefen och chefens chef och så småpåvarna som inte kan komma överens. Chefen vågar inte delegera ansvar till småpåvarna var för sig utan de har bara beslutanderätt i de fall de är överens. Den ena småpåven är hon som alltid säger nej och den andra småpåven är toknaiv och tycker per default att allt som nej-påven säger är dåligt. Det blir inte så många beslut fattade. I stället ränner småpåvarna in och ut till chefen och skvallrar på varandra. Chefen pratar mest om sin magkatarr och att han inte varit sjukskriven sen 1981. Chefen ger aldrig några raka svar. Chefen säger saker som ”Ja, men då kör vi på det, om vi förstår varandra...”. Här förstår ingen någon.

På mötet igår pratade vi om de förändringar som jag genomfört. Alla som jobbar med dem är nöjda, men nej-påven känner att hon förlorar prestige om hon inte säger nej ändå. Så hon säger nej. Och då blir naiv-påven så upprörd. Då suckar chefen och säger att vi kör på det då, om vi förstår varandra. Sen ställer chefens chef frågor om helt andra saker. Sen frågar chefen vad mitt förslag är. Jag säger att jag tycker att vi fortsätter arbeta med förändringarna som faktiskt fungerar. Då säger nej-påven nej jättemånga gånger. Sen blir det tyst. Då förstår nej-påven att hon måste argumentera för sin sak. Det går sådär. Hela tiden är naiv-påven så upprörd. Sen är jag tvungen att gå för att hinna till julfesten på mitt riktiga jobb (thank god). De fick avsluta mötet själva. På tunnelbanan ringer naiv-påven och är så upprörd. Hon har minsann kallat till möte med alla som är underställda småpåvarna idag. Det är om en halvtimme.

Jag har 83 timmar kvar att debitera här, sen är jag fri. Och igår vann jag ett tandemfallskärmshopp.

3.2 på bloggerskalan

Jag når nya bottennivåer på Bloggportalen. 3.2 visar mätaren nu. Bergis nån som såg snabbversionen i inlägget nedan och utifrån det direktrankade mig med lägsta möjliga betyg. Jag borde förstås varit mera mode-media-mat och skrivit något om brysselkålspannan jag åt igår (ja, det är faktiskt sant, jag har en portion i lunchlådan idag också) och modevisningen på Spy Bar som min kompis kanske var på igår kväll (fast det var ju min kompis och inte jag och jag vet inte ens om hon faktiskt kom iväg, det kanske blev Bonde söker fru i stället och det är ju inte riktigt lika coolt... å andra sidan passar det in under Media och sånt ska man ju blogga om om man vill vara Någon i bloggvärlden). Men jag vill ju inte outa som värsta bekräftelsehoran heller. Inte jag inte. I play hard to get. Jag säger nej till potatisgratäng och bildblogg och skrattar när Bloggportalens läsare petar ner mig på rankingstegen.

Nu skäms jag lite. Jag tycker egentligen att det är rätt kvasi att blogga om sin blogg eller fenomenet bloggande. Det är som J säger, bloggen tar över mitt liv. Och den rankas alltså 3.2. Jag tror att det borde göra mig allvarligt bekymrad, men jag är mest hungrig på brysselkålspanna och nyfiken på Spy Bar-modevisningen och viktiga dokusåpor (Hallå! Läste ni det, alla Bloggportalare!).

Men allvarligt talat...

Nu talar den skitsmarta besöksräknaren om för mig att det är nytt besöksantalrekord och jag kan inte härleda det. Varifrån kommer ni? Rent teoretiskt skulle det förstås kunna vara en slump att det är så många som hittat hit idag, det är inte så stora volymer vi pratar om att det är uteslutet. Men nä… det är nåt annat. Vad vad vad?

Det sjuka är att i takt med att antalet besökare här ökar, så sjunker mitt betyg på bloggportalen.se. På en skala 1-10 tycker bloggportalens besökare att min blogg ligger på 3.3. De bloggar som norpar de högsta betygen handlar i regel om mode, media eller mat. Dessutom har de mindre text och mera bild än jag. Jag handlar på H&M, läser DN och tycker inte om potatisgratäng. Och så gillar jag formuleringar bättre än bilder. 3.3 är nog ganska rättvist då.

Uppenbart är det inte bloggportalen som tipsar om den här sidan utan något/någon annat. Men vad? Men vem?

Invasion!

There’s something rotten in the state of Kanalisera. Min skitsmarta besöksräknare skenar och berättar för mig att idag har dubbelt så många unika besökare hittat till min blogg jämfört med igår eller i förrgår. Det är fint att min besöksräknare har en så öppen och positiv människosyn tycker jag, att alla mina besökare är unika. Här lockar man inga mainstreams inte. Idel friska fläktar och kreativa original. Härligt! Dock har min skitsmarta besöksräknare den här gången ingen aning om varifrån invasionen av nya unika besökare kommer. Uppenbart har de inte länkats hit från någon annan sida, utan hittat hit på andra sätt. Kanske har de knappat in hela url:en med sina unika knatterfingrar. Kanske har de kört några ctrl+c-ctrl+v med en helt unik fingersättning. Eller kanske använt ett ergonomiskt unikt pekdon och klickat på kopiera och klistra in. Några av dem är säkert så unika att jag inte ens i min vildaste fantasi kan begripa hur de tog sig hit. Men på något sätt har de hört/läst/fått gestaltat för sig länken till min blogg. Gestaltningsalternativet gillar jag bäst, att nån har fått länken hit via charader eller pantomim-teater. Kanske i Köpenhamn. Det brukar vara gott om mimartister på Ströget tycker jag. Och nu är det här, alla unika nya läsare. Och de förväntar sig något av mig. Precis som Dagens Media. På den punkten är de inte särskilt unika, får man säga. De förväntar sig av mig att jag ska vara unik och underfundig, det är jag helt säker på. Men där går de bet. Jag går nämligen inte på det där om att vara unik. Jag vet bättre. Jag kan min stamcellsforskning (det gör jag i och för sig inte, men det kändes bra att skriva, liksom lagom nonchalant och kunskapstungt på samma gång) och vet hur lika vi är när det kommer till kritan och ribosomen, så att säga. Så länge det ska hållas på att vara unik och fin i kanten finns här inget att hämta. Nix pix. Inför döden är vi alla lika. Så och inför kanalisera. Jajemensan. Härmed dömer jag er alltså till ”inte särskilt unika”. Ni kom ju trots allt hit samma dag, så så jäkla märkvärdiga och udda är ni ju inte. Välkomna är ni däremot! Och vill nån vara extra unik och berätta utanför vilken affär på Ströget mimarna höll till är jag extremt tacksam!

Nej!

Jag har en kollega som använder ordet nej på samma sätt som en treåring. Vi har möte för att gå igenom mina förbättringsförslag. Mötets syfte är att kritiskt granska dem, hitta saker jag inte tänkt på själv och ta fram förutsättningar och tidsramar för implementation. Eftersom jag vet att hon kan vara lite tjurig, är jag noga med att vara ödmjuk och förtydliga hur viktig hennes roll i det här är. Sen berättar jag kortfattat om förändringarna, deras syfte, vinster på lång och kort sikt och möjliga problem vi måste hjälpas åt med. Jag förklarar hur jag kommit fram till mina slutsatser, om underlag och utvärdering av statistik och vilka delar jag valt att fokusera på. Sen blir det hennes tur att öppna munnen. Det gör hon. Hon säger Nej. Nej nej nej. Sen säger hon inget mer. När jag ber henne vara mer konstruktiv (och faktiskt lyckas göra det utan att låta det minsta syrligt sarkastisk) motiverar hon sitt Nej med ett Det kommer inte bli bra. Hallå hallå hallå hallå!!! Det här är så jävla inte okej, väx upp din skitjobbiga treåring! ropar jag inte. I stället säger jag att jag förstår och att det är därför det är så himla bra att hon är med på mötet, så att vi tillsammans kan se till att det blir så bra som möjligt. Sen fortsätter mötet i 1,5 timme (på den här arbetsplatsen menar man att man inte kan ha möten som är kortare än 60 min, eftersom det inte blir effektivt då...) och hon säger Nej och inget mer fler gånger än jag kan räkna till och stå ut med. På något magiskt sätt slutar det ändå med att de flesta av mina förslag faktiskt ska genomföras, vilket nu har skett med ganska goda resultat under givna förutsättningar. Tycker jag. Men... Nej. Så nu har hon kallat till möte imorgon, där vi ska prata om alla förändringar jag har genomfört här (det är det mitt uppdrag går ut på och givetvis har hela kedjan varit sanktionerad av chefen) och det är ganska uppenbart hur konstruktivt hon tänker hålla det mötet. Nej. Nej Nej Nej Nej Nej!!! svarar jag inte.

Och om hon läser det här måste jag förmodligen dö.

Kenneth strikes back

Kenneth har ringt igen. Han tror att det gäller hans personskatter, men är långt ifrån säker. Just nu ser han ingen annan utväg än att ringa växeln. Stackars stackars Kenneth.

Varför ringer Kenneth?

Det händer konstiga saker på min arbetsplats. En konstig sak är att jag, när jag började här, fick en sprillans ny bärbar telefon med egen anknytning, trots att jag bara är konsult och även om mitt uppdrag känns som en evighet är det faktiskt bara knappa 2,5 kalendermånader vi pratar om. Till telefonen fick jag även ett lika sprillans nytt headset. Inte det minsta i linje med de stenhårda besparingskrav man är ålagd att följa (men i jämförelse med vad det måste kosta bara att ha mig sittandes sysslolös här är väl ett headset småpotatis). I alla fall har det ringt totalt nio gånger på min telefon. En gång var samtalet faktiskt till mig. Vid de andra åtta tillfällena är det en bekymrad Kenneth i andra änden, som menar att han fått mitt direktnummer av någon balt eller lett. De första sex gångerna nöjde sig Kenneth med att be om ursäkt för att han ringt fel, men idag är han ihärdigare. Idag undrar Kenneth varför han ska ringa till mig överhuvudtaget och när jag förklarar att jag ställer mig lika frågande som han till det, ber han mig söka på hans personnummer och se om jag får upp nån ledtråd. Även om jag sitter bakom 6 st kodlåsdörrar på en jättestatlig myndighet är det fränaste sökverktyget jag har tillgång till Google och jag tvivlar på att jag kan hitta någon sådan info där. Jag har hänvisat Kenneth till växeln och kommer på mig själv med att undra hur det går för honom. Jag hoppas att han förstår varför balten eller letten vill att han ringer hit. Eller att han bestämmer sig för att helt enkelt strunta i det och ha en fröjdefull jul i stället. Det låter som att han skulle behöva det.

Hej Trogna Läsare!

Först tänkte jag inte skriva något sånt här inlägg alls. Sen tänkte jag skriva ett, men hålla det ganska plojigt och pladdrigt. Sen kom jag på att jag faktiskt vill skriva det på riktigt och att jag menar något med det.

Internet och mobiltelefoni har gjort vänskapsrelationer på 2000-talet (nu är jag där och årsklassar ändå…) väldigt annorlunda jämfört med vänskapsrelationer tidigare. Långa telefonsamtal på fritiden har bytts mot sms och massmejl på jobbtid. Konsekvensen av det är att man kan upprätthålla oändligt många fler relationer samt att relationerna både blir mer personliga och mer opersonliga. Personliga för att det är lättare att skriva något personligt i ett sms eller mejl än att faktiskt säga det. Opersonliga av precis samma anledning. En blogg är att driva det personliga opersonliga till sin spets. Ni vet genom min blogg att jag tycker jobbet är trist, är ledsen för mitt knä och funderar över jämställdhet i vardagen. Jag vet inte säkert vilka ni är, även om jag kan göra kvalificerade gissningar på kanske hälften av antalet besökare per dygn. Och ni kommer tillbaka och läser mer! Ni skriver kommentarer och väntar på en fortsättning. Några av er kommenterar saker ur min blogg när vi träffas. Det är faktiskt helt fantastiskt. Varje uppräkning i besöksräknaren gör mig glad i magen. Kanske att det stillar något slags räcka till-oro också. Hundvalpen i mig som skriker Tyck om mig! blir lite lugnare. Jag får en indikation om att jag är okej och kan pusta ut i alla fall lite. Och allt det här vet ni nu om mig. Och ändå kommer ni tillbaka. Fan vad fint det är! Fina fina trogna läsare, tack!

Hejdå Dagens Media!

Jag får skämmas. Jag har gjort besökarna från Dagens Media besvikna. Jag som var så glad när de hittade hit! Den maniska bekräftelsepundaren i mig förde till och med statistik över antal Dagens Media-besök per dygn på en gul post it-lapp på jobbet. Lite slarvigt kladdigt så att man skulle kunna tro att det var jobbrelaterat. All time high var måndagens 29 Dagens Media-besökare. I onsdags var det nere på 2, igår 1 och idag står räknaren i skrivande stund på 0. Först tänkte jag att några Dagens Media-klickare lagt till min blogg som en favorit och alltså klickade sig hit direkt och att det är därför Dagens Media-statistiken dalar, men eftersom jag snittar på samma antal besökare per dag sen ganska länge (jag har ju i och med det här inlägget sprängt december-vallen och kan sälla mig till långtidsbloggarna (helt efter egen definition)) kan det bara skett under förutsättning att någon av mina trogna läsare slutat vara trogen vilket jag ser som en uppenbar orimlighet. (Mental för säkerhets skull-note to myself: skriv ett Hej Trogna Läsare!-inlägg, just in case...). I alla fall vill jag avsluta mitt korta men intensiva förhållande med Dagens Media (totalt 78 träffar i skrivande stund) med en uppföljning av välkomstmeddelandet. Jag lider av svår separationsångest (ni skulle bara veta) och klarar inte av att lämna saker oavslutade. För övrigt ett enormt handikapp när jag spraydejtade som värst.

I alla fall:

Bästa Dagens Media, saker gick inte som man skulle kunnat önska. E:s nya visade sig vara ett as av rang och är nu ute ur bilden så det skriker om det. Jag skäms ögonen ur mig för mina psykopattendenser som blir liksom ännu smutsigare nu när det gick så fel. Fyllebeställningen på cdon råkade ske till min gamla adress, men korrigerades genom att uppdatera mina användar-uppgifter på cdon fyra gånger i rad (jag är säker på att det var den fjärde gången som verkligen fick effekt). Nu ligger de i ett brunt paket hemma och jag har barnsligt sagt till J att han inte får lyssna idag förrän jag kommit hem. Jag har dessutom börjat tvivla på huruvida det är 2000 att vara icke-heteronormativ. Jag vet inte var jag fick det ifrån. Jag har ju egentligen inte en susning. Det var säkert därför ni försvann, Dagens Media. Förlåt.

J:s kompis tycker förresten att jag skriver bra och har sagt att han funderar på att tipsa om min blogg i sin krönika i Stora Dagstidningen. I så fall får jag fan skärpa mig och inte schabbla bort allt och årsklassa saker jag inte vet något om. Om man verkligen är så 2007 behöver man inte säga det, de från Stora Dagstidningen ser bergis sånt ändå. De är dessutom säkert mycket coolare än Dagens Media-klickarna. Eller i alla fall mer förlåtande.

Månadsskifte i bloggfabriken

Idag har jag flera gånger sådär lite nöjt konstaterat att en ny månad kommer finnas till vänster i min blogg från och med imorgon. December. Det kommer finnas tre månader under Kanaliserat. Oktober, November, December. En saftig treklang. Det ger mer tyngd åt bloggen. Det här är inte något tillfälligt litet hafsprojekt, utan något jag verkligen jobbat med under hela hösten, kan man säga då. När jag började blogga? Åh, jag minns inte. Måste varit i höstas någon gång. Det var så länge sen. Kan inte tusan hålla reda på gamla datum hit och dit!

Dock finns risk att jag avslöjar mig med det här inlägget. Rutinerade bloggare firar inte månadsjubileum tror jag. Fasen.

Onsdagsdekadens

Jahopp. Jag antar att jag får vara nöjd. Min carpe onsdagspuckel-kampanj slog väl ut. Framåt eftermiddagen var jag precis sådär hopplöst nedstämd som jag pratade om. Ett stopp i tunnelbanan ovanpå det fick bägaren att nästan rinna över, men räddades av ett jääättegnälligt mobilsamtal med stackars J. Kände mig otrevlig och tråkig och struntade i puben som befarades bli trevlig och rolig. Straffade mig konstruktivt med att åka raka vägen (med SL-mått mätt) hem och öppna dyra vinet och en påse ostbågar framför Over the Hedge. Fan vad skönt det är att vara vuxen.

Carpe onsdagspuckel

Eventuellt har det anats lite subtilt mellan raderna i den här bloggen att det faktiskt händer att jag känner en viss grad av tristess i mitt nuvarande arbete. Jag kommer på mig själv att leva med en onsdagspuckel. Måndagar präglas av depressionsliknande symptom, pinsamt många ögonkast på datorklockan samt funderingar på vad man egentligen borde jobba med och sextimmarsdagens positiva inverkan på samhällskroppen. Tisdagar följer samma mönster, men går i regel lite snabbare. Under korta perioder kan man till och med uppslukas av det arbete man är anställd för att utföra och bitvis tro att man är rätt man (kvinna) på rätt plats. Trötthet och nedstämdhet ligger latent, men det finns hopp om att det kan komma att vara lite bättre vid ett annat tillfälle i livet. Den övergripande och starkaste tisdagskänslan är dock hopplöshet. Så på onsdagen händer det, som genom ett trollslag. Oftast vid lunch ungefär. Man är över puckeln! Nedförsbacke! Plötsligt ser man fredagsölens gyllne ljus i slutet av tunneln och som genom ett askungesvingat trollslag blir måndagens arbetsuppifter en glittrande glassko av spännande utmaningar och utvecklingsmöjligheter. Resten av veckan går i ett klämkäckt huj med friska stavtag, god valla och perfekt före. Så på söndagen, eller i tursamma fall, måndag morgon, bryts förtrollningen och arbetsuppgifterna blir precis lika menlöst grå som föregående vecka. Alla som nån gång haft ett tråkigt sommarjobb eller fastnat i perioder av oinspiration och tristess på jobbet känner igen fenomenet. Alla som funderat över meningen med det egna livet inser att livskvaliteten i ett onsdagspuckelliv är sjukt ojämn.

Den här veckan hände dock något märkligt. Min onsdagspuckel kom på tisdagförmiddagen! Hela mitt väsen skakas. Är jag nu en sån som har tisdagspucklar? Då är ju steget inte långt till måndagspucklar och sen till inga pucklar alls! Och inga pucklar alls är ju samma sak som tillfreds! Herregud. Jag ser trenden tydligt, jag utvecklas till ett förnöjt dublirvadduäterdetfinnsingadåligaväderbaradåligakläder-mongo. Jag kommer bli en ointressant nyttig kugge i maskineriet. En lycklig guldfisk. En sån som säger Carpe Diem och menar det. Gud hjälpe mig! Men frukta intet. Jag kämpar emot. Till exempel skapar jag oro genom att skriva det här på arbetstid och jag kommer medvetet micra min lunch för kort tid. Om jag fortfarande känner mig tillfreds med situationen kommer jag hämta eftermiddagskaffet ur den äckliga automaten med pulvermjölk. Mig får de inte levande. Carpe onsdagspuckel, kamrater!

Automan

Under lunchen idag pratade vi om barnprogram vi minns – Vilse i pannkakan, Kalles klätterträd, Professor Balthazar, Fem myror är fler än fyra elefanter... Gemensamma skratt och igenkännande nickar på rätt ställe. Tills M droppar det. Automan. ”Ni vet han som hade LCD-skärmar över hela kroppen och kunde kryssa sig fram mellan andra bilar med sin superbil”. Nej, jag vet inte. Men jag har fått en länk med bilder. Är det någon som minns det här:

http://www.series-80.net/us/tv-show/photos/automan.html

Inte jag. Men det är tydligt att 80-talet hade något vi inte har idag.
Förmågan att hänföras av absurt taffliga effekter.

Mera projektledning

Jag har det! Det är ju okej att en av parterna i ett förhållande tar hela projektledaransvaret om det är så man kompletterar varandra bäst. Det är upp till var och ens personlighet hur man agerar i relationer med andra. Jag är projektledar-typen helt enkelt.

Bah. Trodde ni. Så enkelt är det förstås inte. Vilka strukturer i samhället har givit mig de egenskaperna och hur kommer det sig att de är så mycket vanligare hos kvinnor än hos män? Rannsakan rannsakan. Nä, precis. Skit-patriarkat.

Inga förmildrande projektledar-omständigheter

Nu har jag försökt formulera förmildrande omständigheter för just mitt och J:s snedfördelade projektledaransvar under hela FC Z. Tydligen var det jättejobbigt att erkänna för mig själv att jag lever i ett ojämställt förhållande och att jag själv har del i ansvaret till det. Skit-patriarkat.

Projektledare

I nästan alla förhållanden jag har mött har kvinnan tagit på sig rollen som projektledare. Hon ansvarar för att det köps present till festen. Hon vet hur mycket mjölk som finns kvar i paketet. Hon vet att nästnästa helg är en bra helg för att åka till IKEA och kommer ihåg att köpa billigt presentpapper när man ändå är där och kollar på köksbord. Hon vet att han är borta då och då och att lördagen passar bättre om man ska ses. Hon har bådas kalendrar i huvudet och snabbmatchar mellan dem för att det ska bli så bra och rättvist som möjligt. För båda. Även om det är han som köper presenten och handlar mjölken, så är det hon som projektleder aktiviteterna. Och det är hon som följer upp, utvärderar och blir besviken när han med kort varsel meddelar att han inte kan utföra sin uppgift. Väldigt märkligt och väldigt dåligt för ett samhälle som eftersträvar jämställdhet. Det vet vi. Och ändå. Jag vet att vi har fyra ägg kvar i paketet, att J ska på julfest 16 december, att blomman i den röda krukan på byrån behöver planteras om och att vi har tvättstuga nästa tisdag. Jag önskar att jag kunde tagga ner eller att jag i alla fall hade fel på någon av punkterna.

Bikinisnygg

I fredags träffade jag kanske världens bästa försäljare. På Details, Fridhemsplan. Jag letade efter en bikini inför julens mörkerflykt till Mexico. Alla som nån gång har försökt köpa en bikini i november i en storlekskombination som folk garvar åt kan föreställa sig ångesten, ni andra har ingen aning.

Kanske världens bästa försäljare lyckades faktiskt hitta en bikini i min storlek, även om över- och underdel inte riktigt hängde ihop. När jag fått den på mig slet kanske världens bästa försäljare upp draperiet, gapade stort och sa flera gånger i rad att jag var SÅ SNYGG i den. Sen var hon tvungen att hämta sin kollega för att visa hur SNYGG jag var. Även kollegan tyckte att jag var SÅ HIMLA SNYGG!!! i den. Klart jag slog till. Det får lätt kosta 798kr att tro att man är SÅ SNYGG i bikini i blekfeta november. Jag är en lycklig människa.

Hej Dagens Media!

Bloggande är per definition ren envägskommunikation. Sändaren har varken kontakt med eller kontroll över mottagaren. Trodde ni! I verkligheten har jag benkoll. Jag har ett skitsmart statistikverktyg som berättar hur många besökare som varit inne på min sida, vid vilken tidpunkt och från vilken sida de kom. Igår hade jag 21 nya besökare från http://www.dagensmedia.se/ Det är en avsevärd ökning från i torsdags eller onsdags (eller vilken annan dag som helst) då jag hade 0 nya besökare från http://www.dagensmedia.se/ Jag känner att besökarna från Dagens Media förväntar sig något av mig; att jag ska vara nytänkande och vass. Idag är jag trögtänkande och trubbig. Igår drack jag jättemånga glas pladderskvallervin och blev så till den grad berusad att jag fyllebeställde två skivor på cdon när jag kom hem framåt småtimmarna. Jag hade tydligen fått en rabatt-kod mejlad till mig som jag var tvungen att utnyttja. Men det var en bra pladderskvallerkväll. E hade träffat En Ny på nätet. Första dejten avklarad och båda fortfarande kvar på banan. Telefonen på vibratorläge så att magfjärilarna rusar och löften om att höras vid ett odefinierbart Senare. Spännande. Själv var jag glad i vetskapen att Den Nya säkert kommer få höra om mig efter den bra pladderskvallerkvällen och i sitt undermedvetna göra mig till en av Es viktigaste vänner, eftersom mitt namn dyker upp så tidigt i deras relation. Jag är inte en av Es viktigaste vänner. Vi träffas inte ens särskilt ofta. Ändå tänkte jag så. Eventuellt är jag psykopat. I alla fall är jag extremt icke-heteronormativ i det här inlägget, tänkte ni på det? Det ska man vara på 2000-talet. Dessutom hängde vi på ett gay-ställe halva kvällen igår. Jag är sååå 2000. Frågan är om det är hett att vara 2000 år 2006. Det har jag ingen aning om. Dagens Media vet nog.

Om ilska (tillägg)

Det slår mig att jag alltid tar illa vid mig och får en obehagsklump i magen när någon blir arg. När J skriker könsord över IKEA-skruvar som inte finns, när folk på jobbet är arga på varandra, när bilister tutar på det där arga sättet. Alltid när någon blir arg.
Jag kanske är en hund.

Om ilska

Jag har problem med ilska. I teorin är jag helt på det klara med att det är mer konstruktivt att vara arg än ledsen och att det är bättre att våga ta en konflikt än att gå och sura för sig själv. I praktiken är det lite svajigt.

Man kan säga att det finns fyra ilska-scenarier, baserat på åt vilket håll ilska riktas och relationen mellan de inblandade:

1) Jag blir arg på närstående
Exempel: Kompis håller inte löfte, J beter sig som en treåring
Reaktion: Resulterar alltid i ledsamhet och klump i magen och ibland i manipulativa bitchfasoner (fast det törs jag nästan inte erkänna ens för mig själv, utan försöker maskera med efterkonstruktioner och verbalitet (jag är grym på det!)).
Resultat: Noll konstruktiv ilska. 100 pucko-poäng.

2) Jag blir arg på fenomen/instans
Exempel: Gratisentrén till museer tas bort, Telenor Sverige väljer bara 40-åriga män till sin ledningsgrupp
Reaktion: Resulterar i konstruktiv välformulerad ilska.
Resultat: Guldstjärna till kanalisera!

3) Närstående blir arg på mig
Exempel: Jag håller inte löfte, jag behandlar J som en treåring
Reaktion: Tjong i magen. Inga ursäkter eller klargöranden i världen kan sudda bort ett snäsigt svar eller – ännu värre – en ren utskällning (tack gode gud händer det praktiskt taget aldrig). Jag skäms så att jag nästan dör och magen blir ett svart hål av obehagskänslor.
Resultat: 1000 pucko-poäng

4) Utomstående blir arg på mig
Exempel: Någon tutar argt när jag kör bil, fullgubbe skriker åt mig i tunnelbanan
Reaktion: Tjong i magen. Oavsett om ilskan över mig är befogad eller ej. Tjong tjong. Aj aj. Obehagligt och jobbigt och omöjligt att skaka av sig.
Resultat: Hundramiljonertusenhundramiljarder pucko-poäng. Ett urkokrat beteende att ta så illa vid sig.

Effekterna av 3) och 4) kan sitta i for life. Jag plockar fortfarande fram obefogat arga pensionärer jag mötte som brevbärare 1998 och skäms och att J blev irriterad i morse konserveras i samma svarta hjärtevrå (läs: hjärte-oändligt stora utrymme).

En snabb slutsats ur ovanstående ger att jag har klara och stora problem med min och andras ilska. Det behövs inte lång rannsakan av mitt inre för att förstå att detta i sin tur med största sannolikhet hänger ihop med mitt gigaaantiska bekräftelsebehov. Alla måste tycka om mig. Ingen får tycka illa om mig.

Med denna insikt, har jag då rätt att fortsätta instämma i hyllningskören av raka rör och hellre arg än ledsen, trots att jag inte kan hantera outputen av det?

Ja. Tveklöst. Det handlar ju för fan bara om att skärpa sig. Igen.

Men fasen vad det är svårt med teori och praktik och leva som man lär och vilka regler gäller för känslor som dyker upp fastän de inte ska göra det och hur hanterar man situationer när man kommer på sig själv med att bete sig som ett as och tänk om man faktiskt mycket hellre vill bli arg än ledsen men inte kan - vad gör man då?
Det skulle jag bra gärna vilja veta.

16:27

På min arbetsplats behöver man passera 6 st kortläsare med kodlås för att komma till sin arbetsstation. Den officiella arbetstiden för anställda är 08:00 - 16:27, inkluderat 30 min lunch. Man kan tänka ganska mycket om hur de faktorerna påverkar de anställda och arbetet de utför.

Boels blogg

Jag svävar omkring lite i närheten av bloggknarkargränsen och i kombination med en påbörjad förkylning och iskalla element faller det sig därför naturligt att jag fastnar i soffan och hittar sajten bloggportalen.se. På Bloggportalen finns massa olika bloggar om allt från plattironiska tonåringar till instruktioner om hur man tjärar tak. Min blogg är bättre än alla andras, den känns mer nära mig liksom.

Det finns en blogg som heter Boels blogg. Introduktionen till Boels blogg lyder som följer: "Jag skriver mest om linedance men också om allt möjligt som händer". En annan blogg heter Boel & Stefans Dagbok och handlar om dottern Mimmi som har cancer i knäet. En tredje blogg heter Livet från ninaboels perspektiv och handlar om "En 31-årigs kvinna funderingar kring bollywood, köksrenovering, badrum, drinkar och livet i största allmänhet". Så kan det också vara att heta Boel. Undrar om deras element fungerar.

Heja Hamstern!

Fick världens bästa tips igår! Guldhamstern Dollys blogg. Genialiskt. Dolly leker anden i glaset och frågar vad hon ska bli när hon blir stor och glaset bokstaverar H-O-R-A-I-O-S-L-O. Dolly anklagas för att ha bulimi (Jag är en hamster, for Gods sejk). Dolly har glöggparty och fågeln Horace blir så full att han däckar i snön. Med bilder. Hilarious.

Upprörande ointresse

Det har idag på lunchen framkommit att flera av mina vänner inte har läst alla texter i min blogg. De menar att de inte har haft tid. Jag ser idag samma trend i min besöksräknare. Upprörande! Som om det vore helt ointressant för min omvärld att jag har tråkigt på jobbet och hur jag hanterar det. Herregud. Vart är världen på väg.

Kontorsapatin strikes again

Nu är den här igen, kontorsapatin. Petar på prestationsångesten. Förlamar tangentbordsknatterfingrarna. En våt filt över inspirationen och drivkraften. Jag som trodde att jag dödat den med mitt färgglada Excel-schema. Icke! Mitt i de himmelsblå rutorna för ”Författa beslutsunderlag och policys” attackerar den med full kraft och tvingar mig att hjälplöst klicka runt i dokumenthanteringsverktyget och mejlprogrammet och titta på datorklockan flera gånger i slow motion-minuten. Det blir inga policys författade av det. Jag har försökt mota bort den med kardemummamjölk i kaffet och en energirik banan, men den låter sig inte luras så lätt. Här krävs krafttag. Jag bestämmer att jag får skriva och posta det här blogginlägget, bara jag jobbar effektivt fram till lunch sen. Det är en bra plan. Jag lurar igång produktiviteten och knatterfingrarna med något roligt och sen låter jag beslutsunderlaget surfa på efterdyningarna. Efter lunch är det dessutom vinrött och de rutorna brukar kännas mer okej. Ha! Kanalisera – Kontorsapatin : 1 – 0

Katalysatorknä

Japp. Ångern kom ikapp mig. Jag packade lydigt ner mina träningskläder i ryggsäcken igen och gav mig iväg till gymmet. Körde en hjälplig halvvariant av sjukgymnastövningarna, fick skitont i knäet, slet lite i de andra maskinerna, kände mig duktig och haltade hem. Nu känns allt mycket bättre och mycket sämre igen. Bättre för att jag faktiskt tränade, sämre för att jag blev påmind om att jag inte kan träna som jag vill.

Mitt knä fungerar som ett slags katalysator för dåliga tankar. När livslustmätaren når under en viss nivå börjar knäet gnälla och pang så slår mätaren i botten. Det känns orättvist. Jag är så försvarslös. Och jag tycker nog att livet lite oftare borde få vara lite mer än ett elakt knä.

Dom andra andra

Jag handlade med Dom andra idag. Dom långtidssjukskrivna, dom förtidspensionerade, dom gamla och dom mammalediga var i affären samtidigt som jag. Dom pappalediga såg jag inte till. Dom andra lever i ett annat tidsunivers som går mycket långsammare än vårt. Dom andra har andra regler för hur man beter sig på ICA. Dom andra bredparkerade sina kundvagnar och barnvagnar så länge och så envetet bredvid frysdisken att jag struntade i broccolin. Dom andra proppade igen konservkorridoren med sina vagnkluster så ihärdigt och så förorättat att jag tvingades välja fel bönor.

Det fanns andra andra som var ännu mer andra än Dom andra i affären. Hon som körde sin permobil så nära köttdisken att alla extrapris-skyltar revs ner. Hon noterade det men gjorde inget åt saken. Kanske var det en protest. Han med mörka solglasögon och blindkäpp som undersökte en kartong dammsugarpåsar genom att känna, skaka och lukta på den. Ett omständligt sätt att hitta det man söker i en stor affär. Kanske var det också en protest. Dom kanske ville handla som Dom andra.

Just do it

Jag gjorde det. Jag föredrog mina punkter. Jag utsattes för tjurigt motstånd och oförstånd. Jag tog min ryggsäck och åkte hem. Nu sitter jag här med 1,8 hg svart och salt dåligt samvete från Karamellkungen och en fy skäms-känsla i magen. Barasådär. Bra jobbat, kanalisera!

Skolk

Vill ni veta en hemlis? Ja, det är klart ni vill. Det snuddar väl vid vad som definierar en hemlis, att det ligger en hög grad av Vill Veta över den. I alla fall, jag tänker skolka i eftermiddag.

Klockan 14 i eftermiddag ämnar jag sätta mig i en av stolarna närmast dörren i mötesrummet och påminna om min önskan om att mina punkter på funktionsmötet behandlas först. Sedan kommer jag prata om de nya incidenthanteringsrutinerna och utfallet av dem och lite kort och snärtigt presentera arbetet med prioritet som jag planerat att inleda nästa vecka. Jag förväntar mig tjurigt motstånd och oförstånd. Så när klockan närmar sig 14:30 tänker jag resa mig upp och med ett ursäktande leende titta på klockan och förklara att jag tyvärr måste avvika till min sjukgymnast. Jag kommer få några lycka till och kanske kommer ett ”varför går hon hos sjukgymnast?” höras bakom min rygg när jag lämnar rummet. Sen tar jag min stora ryggsäck med sjukgymnastträningskläder, går till tunnelbanan och åker raka vägen hem. Ha! Hemma tänker jag svida om i mjukisbyxor, sockor och munkjacka och koka gott kaffe och sätta mig i soffan under en filt och läsa ut Mästaren och Margarita. Eller så sätter jag Anna Ternheims första på repeat och spelar några omgångar Betapet. Eller så dumtittar jag lite på reklam-TV eller läser DN. Så jävla skönt.

Det är världens snällaste skolk. Jag har en stående tid hos sjukgymnasten varje tisdag eftermiddag som jag jobbar in i förväg varje måndag och jag har prydligt och ordentligt ringt sjukgymnastens telefonsvarare tidigt i morse och berättat att jag fått förhinder och inte kan dyka upp idag. Dessutom har mitt knä slutat samarbeta alldeles sen jag trodde att jag var Toppform-Hulken och gick den 20 min långa promenaden till och från jobbet tre gånger förra veckan och går nu nästan inte att träna alls för att det gör så ont. Alltså: Ingen förlust för jobbet. Ingen förlust för sjukgymnasten. Ingen förlust för mig.

Och ändå är det tveksamt om jag ens kommer att njuta av mina stulna timmar. Jag kanske ringer sjukgymnasten igen och åker dit och gör de få övningar som ändå funkar. Jag kanske går till gymmet senare ikväll och försöker ersätta sjukgymnastiken med egen träning. Eller så kanske jag fullföljer mitt skolk, köper en påse tröstlakrits och vankar omkring hemma som en osalig ande med dålig dålig dålig känsla i magen, ångrar mig sönder och samman och skäms. Förmodligen gör jag så. Det är så jävla mycket november överallt och det satans knät bara skriker. Tusen rubel till den som trycker in lite konstruktivitet i min hjärna.

Svårdefinierat

Idag befinner jag mig i något slags tomhetens limbus. Kan inte bestämma mig för om jag är helt tillfreds och nöjd eller urvattnad och tom. Svävar i en outtalad tankebubbla mellan extremerna behagligt lugn och apatisk meningslöshet. Klart är i alla fall att jag är för passiv för att med egen viljekraft styra åt något håll och för viljelös för att bry mig om att göra något åt det.

Trött kallas det kanske. I'm such a drama queen.

Jösses rakt in i hjärtat

Precis hemkommen från Stadsteaterns föreställning Jösses flickor. Jag är helt tagen. Fyra timmar vill vi kan vi törs vi rakt in i hjärtat. Hur vet man att man vill, kan och törs? Det är inte så jäkla enkelt. Tvärtom, det är skitsvårt. Och myllret av kamper man borde vilja, kunna och våga driva. Vi ska knulla era horor, brölar de på Råsunda och jag är tyst. Reclaim the street, skriker de på Götgatan och jag är tyst. Sverige leder jämställdhetsligan, skriver de i tidningen och jag är tyst. Vi tjänar på att jag är hemma mer med Plutten så att Han får jobba, säger Hon och jag protesterar. Där gick tydligen min vilja-kunna-våga-gräns. Räcker det? Och vem avgör om det räcker? Räcker det någonsin? Och vill jag kan jag törs jag? Hur vet man det?

Och alla som inte vill, kan och törs, hur ska jag veta hur jag ska förhålla mig till dem?

Jag vet inte. Men jag vet att jag har en stor viljakunnavåga-klump i bröstet som måste gråtas ut och tänkas sönder. Och jag vet att alla alla alla måste boka sig en Fåtal platser kvar-biljett till Jösses flickor på Stadsteatern.

Nu.

http://www.stadsteatern.stockholm.se/

Vad hände med kollektivet?

Är det någon mer än jag som noterat en skillnad i samhället; hur man slutat använda ordet Vi till förmån för Jag? Ord som relaterar till kollektiv och gemensam har fått något fult över sig och ordet Vi syftar numera på Jag och Min familj eller Jag och Mina vänner, snarare än Jag och Alla Andra. Man vill inte vara vi med vem som helst. Det är viktigare att vara Jag, att vara en individ. Det investeras i personliga tränare, personliga dietister och uppmanas att hitta Din Personliga Stil i allt från heminredning till musik. Det har nästan blivit en mänsklig rättighet att få allting anpassat till den egna personen. Passar inte skolundervisningen är det inte elevers och föräldrars ansvar att försöka anpassa sig, utan skolan förväntas krysta fram en individuell studieplan för klassens 30 elever. Är man trött på sitt jobb duger inte en god funderare och tidningarnas platsannonser, utan man behöver en personlig karriärcoach eller ett individuellt utvecklingsprogram. Det ligger något efterblivet eller i alla fall väldigt korkat över det beteendet. Kanske hänger det samman med dokusåpaerans närhet till kändisskap; man lämnar den grå massan och blir Någon. Man kör sitt eget race. Man står för den man är. Man vägrar ta skit. Fast liksom på fel sätt. Individualitetshetsen i samhället skapar inte självständiga starka förebilder utan egoistiska pannbens-bulldozers med rätt att döda. Och fastän alla har en egen stil har de ändå likadana märkesjeans och dricker samma drinkar på samma favoritställen och pratar om samma reseplaner och designlampor. Är det inte konstigt?

Även när vi sätter den goda sidan till är det viktigt att göra det på ett individualiserat sätt. I stället för att skänka en summa pengar till Amnesty/Green peace/Rädda barnen:s arbete för en bättre värld planterar man just de där 20 träden i regnskogen, eller skaffar sig just det där fadderbarnet i Uganda. För all del, visst är det svårare att relatera till utrotningshotade djurarter i allmänhet än att tycka synd om just den söta noshörningen Nelson, men vi har väl inte blivit så närsynta att vi inte klarar av den intellektuella utmaningen? (Eller har vi kanske det? Aftonbladet har senaste tiden drivit en hård kampanj där man uppmanas skriva under på och ta strid för en bättre miljö, parallellt med upprop och namninsamling för sänkta bensinpriser. Skulle vara högst intressant och förmodligen väldigt skrämmande, att jämföra de två namnlistorna.)

I klassiskt politiska frågor fnyser man föraktfullt åt Dom som strejkar i grupp medan man sitter hemma i sitt individuellt inredda kök och funderar över hur Jag bäst lurar systemet i nästa deklaration. Man hyllar sänkta skatter eftersom Jag ändå inte lånar böcker på bibliotek eller behöver subventionerad sjukvård. Eller ännu värre: Jag vill i alla fall inte ge Mina pengar till Den politikern. Man betalar inte TV-licens eftersom Jag ändå bara tittar på den och den kanalen och tycker att SVT är skit. Man plankar på tunnelbanan eftersom Jag tycker att jag kan lägga Mina pengar på annat. Man röstar för eller emot biltullar utifrån hur avgifter och/eller minskad trafik i innerstan påverkar Mig. I den ökande skaran uteliggare och tiggare på Stockholms tunnelbana ser man inte en Medmänniska, utan ett samhällsproblem som Någon borde göra något åt. Man ombildar hyresrätter för att äga Sin Egen bostad. Och i valet handlar inte huvudfrågan om politiska ideologier och ställningstaganden utan om rena personfrågor; man röstar inte rött eller blått utan Persson eller Reinfeldt. Det luktar USA lång väg och det luktar illa. Riktigt illa.

Vad hände? Hur hamnade vi här? Är det ett naturligt bakslag efter proggrörelsens Alla kan spela Alla får vara med Alla har långt hår och äter linsgryta? Delvis är det nog det. Men var vi tvungna att ta i så förbannat? Kunde det inte räcka med att klippa håret kort och dricka kaffe latte? Måste vi tvunget äga varsin egen bil och sätta våra barn på olika privata specialpedagogik och satsning på golf och aktieklipp-skolor? Vad hände med den gyllene medelvägen?

Det är Jag som är dom konstiga, det är Vi som är normalt.
Kanalisera for president.

Nina Hemmingsson

Jag har fått världens bästa tips! Nina Hemmingsson. Ojojoj. Lätt bland det svart-roligaste jag sett. Jag har nu tillbringat halva lunchen med att försöka välja en lämplig bild att lägga upp som exempel så att ni ska förstå hennes storhet, men det är helt omöjligt. Nästan alla är så himla bra!

Tack snälla L för tipset!

Och här en länk för er som vill ha mer:

http://www.aftonbladet.se/vss/kultur/story/0,2789,920031,00.html

Morgonrutin

På en av toaletterna på mitt jobb har jag noterat ett småmärkligt fenomen. Någon har som morgonrutin att klämma in dagens upplaga av gratistidningen .SE bakom vattenledningsrören. Toaletten ligger lite undanskymd i korridoren vid skrivarna och är inte den man väljer normalt. Dit går man för att sitta länge och i fred eller för att man är hypereffektiv och passar på att gå på toaletten medan skrivaren arbetar. Jag gissar att .SE-rutinen utförs av någon ur kategori ett.

Det är en märklig rutin tycker jag. Vad tänker man när man varje dag klämmer in tidningen där under handfatet? Reflekterar man alls över att man gör det? Ser man det som en god gärning mot nästa toabesökare? Lämnar man den med avsikten att komma tillbaka flera gånger under dagen och fortsätta läsningen? (Är det i så fall okej att klämma dit en pocketbok?) Jag är beredd att överge min gräddsnipepsykologi för en .SE under handfatet-psykologi grundat på teorier om vilka människor som lämnar tidningar under handfat och hur de förhåller sig till det. Själv tar jag sällan gratistidningar, eftersom jag är miljövän (provokativt va?). Apropå det har mitt vakna öga även noterat att lika säkert som att dagens .SE sitter bakom vattenledningsrören så ligger gårdagens i papperskorgen. Är det städpersonalens kvällsrutin att slänga den där? Vad tänker de i så fall? Och hur många andra konstiga rutiner tvingas de dagligen städa undan efter?

Det är så fint!

Jag har så himla många fina och bra vänner som skriver så himla fina saker så det är inte klokt! Om min hjärna alltid hade kunnat prestera i samma tempo hade jag skrivit något väldigt fint och personligt om var och en här och knutit ihop det lite snyggt och för att sedan avsluta med en oväntad men träffande knorr. Det hade varit fint. Nu har min storhjärna loggat ut för dagen, men reptilhjärnan är fortfarande vaken och snicksnackar lite med magkänslan om hur himla bra allt känns nu. Det är också ganska fint.

Livrädd

Jag har precis mejlat mina vänner och berättat om min blogg. Vartefter de läser sina mejl, har lite tråkigt på jobbet eller är tillräckligt nyfikna kommer de klicka på länken och hitta hit. Inte alla. Några har redan hittat hit, andra vågar jag inte mejla och ytterligare andra kommer inte ha tid att kolla nu och sen glömma bort. Det gör inget. Däremot är jag livrädd för de som läser och inte förstår. De som tycker att det är knäppt att jag håller på och skriver massa halvprivata saker på Internet utan en definierad mottagare. Egentligen är det ju som att skrika ut en egenförfattad monolog på ett halvtomt storstadstorg. Och att göra en sån grej är ju helt sjukt knäppt. Det skulle jag aldrig göra. Men det här gör jag.

Jahopp. Nu börjar de väl komma snart då. Välkomna. Förakta mig inte.

Kritiskt tänkande

Ibland tycker jag att begreppet kritiskt tänkande används fel. Det vrids till en cynisk tvångstanke om att hitta fel i andras resonemang eller arbete. Det dödar all kreativitet och rycker undan mattan för allt konstruktivt och förbättrande. Det anses fint att vara kritisk. Kritiskt tänkande människor går minsann inte att lura, de är smarta som bara den!

Kritiskt tänkande människor är livrädda för att själva producera och att låta andra ta del av sitt arbete. Kritiskt tänkande människor ser inte texten för alla syftningsfel. Det är inte smart som bara den, det är cyniskt och dumt.

Kritiskt tänkande behöver man bara vara när man riskerar att utsättas för fara. I annat fall räcker det gott att vara konstruktiv.

Nu sa precis en kollega här "nu har det gått en halv dag och jag har fortfarande inte börjat med...". Det ska erkännas att de ljusgula rutorna i mitt excel-ark är ruggigt motiga och att jag idag är mer kritisk än konstruktiv.

Borat

I tisdags såg jag den, filmen Alla talar om. Alla har en åsikt. Alla spekulerar i vilka bitar som är rent dokumentära och vilka som är skådespeleri. Alla har sett halva filmen på Youtube. Alla får ta och skärpa sig.

Lite hårt, men ändå; filmens poäng är att driva med våra fördomar om a) okända länder i öst och b)korkade människor i USA. På a svarar vi att vi kommit långt förbi filmens fördomar om bittra fruar vid plogen och okunskap om västvärlden och idag borde skoja om helt andra saker (varför de fortfarande är så förtjusta i socker, varför de rika har så dålig smak och hur planekonomi relaterar till uttrycket service minded, eller - mer på gränsen - hur kapitalism relaterar till trafficking och arbetskraftutvandring) och på b svarar vi på västfronten inget nytt bajs. Kom igen! Är det här det mest uppseendeväckande och roliga vi sett sen Sagan om ringen? (Det skulle iofs vara kul om det bildades Borat-sällskap som köade i timmar i fula kostymer och lösmustascher till biljettsläppet av editors cut och skapade ordlistor och grammatik för Borats kazaktstanska engelska) Även om det svävade en lätt äckelfascination över den feta gubbens fyra magar så känns det hopplöst 80-talstråkigt med en fet och en smal hårig man som nakenbrottas i varandras rumpor i kanske världens längsta scen. Generade människor i en hiss och arg hotellpersonal hamnar i samma låda.

Jag gissar att kittlingen i filmen är att den hela tiden låter biobesökaren sväva i ovissheten huruvida det är på riktigt eller inte, men krasst sett: är det på riktigt (alltså dokumentärt) är det oändligt tragiskt och är det inte på riktigt (skådespeleri) känns det ganska gjort och fantasilöst. Sex och bajs i all ära, men ska det hålla hela vägen måste det vara lite mer raffinerat.

Men det ska erkännas att jag garvade högt i inledningen av filmen med de dåliga presentationsklippen och i slutet till den Kazakstanska nationalsången.

Och det ska erkännas att jag faktiskt inte är så filmintresserad, fast så får man inte säga i dessa dagar av filmofili.

Färgglatt och präktigt

Var håller hon hus, den där kanalisera, undrar ni säkert kära läsare. En berättigad fråga eftersom jag inte knystat ett ord här under hela tisdagen (dock har jag under dagens lopp varit inne ett antal gånger och tryckt F5 (refresh) i absurt hopp om att det ska dyka upp något spännande och nytt i min blogg (jag vet, ibland finns det anledning att tvivla lite på om det verkligen funkar som det ska, allting med mig (åh, vad jag älskar att rada parenteser såhär, det är så matematiskt stilistiskt härligt!)(ytterligare ett skäl att tvivla kanske))). I alla fall. Igår hade jag äntligen det där konstruktiva mötet med mina chefer där jag förstod vad som förväntas av mig och att de inte har kommit på mig med att maska. Jag blev så uppåt och inspirerad att jag arbetade effektivt hela dagen i bara farten. Först gjorde jag ett schema över hur jag bäst bör fördela mina arbetstimmar fram till jul. Färggrannt och dant i Excel. Mäkta stolt är jag. Idag är det t.ex. ljusblått fram till lunch, vinrött från efter lunch till fyra ungefär och sen ljusgult resten av dagen. Det betyder att jag först ska fortsätta dokumentera incidenthanteringsprocessen, sen förbereda och leda mötet om behörigheter och avslutningsvis börja fundera kring hur man skulle kunna implementera arbetet med prioritering. Ett perfekt avvägt dagsverke, att jag inte gjorde såhär redan från början!

Oooh, jag är så präktig och duktig sha-la-la-la-laaa...

Svarta tårar och andra

Jag grät väldigt sällan när jag var yngre. Pressade fram några för syns skull-tårar framför Döda poeters sällskap och den där filmen om han som fick aids. Men aldrig aldrig några riktiga ledsentårar så att någon såg. Så att någon skulle kunna få för sig att försöka trösta. Tröst är skitsvårt.

Sen kom det stora svarta. Gråt och elände och aldrig någonsin sol igen. Gråt på tunnelbanan, i affären, i sängen, på offentliga toaletter, hos psykologen. Gråt överallt. Men ingen tröst. Välmenande människor som försöker trösta med en kram. Vad är en kram när allt är skit och när kramaren ändå inte förstår eller kan dela bördan? Luft. Gråt och gråt och gråt och svart.

Nu har det lugnat sig. De svarta tårarna kommer mer sällan. Däremot kommer andra tårar hela tiden som för att påminna om alltings skörhet.

Det här är tillfällen då jag nästan alltid gråter:

1 - När jag tänker på farmor och farfar
2 - När idrottsstjärnor står på prispallen och deras nationalsånger spelas (oberoende av sport och land, bara de är tillräckligt glada)
3 - När AIK springer in på Råsunda till den där töntiga AIK-låten (jag vet, det är sjukt, jag skulle inte ens kalla mig AIK:are)
(4 - Jag grät under Bajen-tifot också)
5 - Till ”Så skimrande var aldrig havet”
6 - Under pride-paraden (floder!)
7 - Till de flesta vänsteridealistiska kampsånger som sjungs från hjärtat
8 - När mina föräldrar frågar om mitt knä (fast jag byter alltid ämne innan)
9 - Till luciatåg och skolavslutningar (kanske mest pinsamt)
10 - När jag pratar i telefon med min farfar (ofelbart)
11 - Till Sveriges nationalsång, i synnerhet i fotbollssammanhang
12 - Vid allsång (ibland)
13 - När jag tänker på när de avlivade hunden
14 - Till ”Första gången” med Magnus Uggla (jag vet, här går gränsen)
15 - När barn förlorar sina hundar på film eller på TV

Däremot gråter jag inte av stora katastrofer, typ tsunamin. Jag vet en bror som blev dumpad av sin tjej för att han inte tog tillräckligt illa vid sig av allvaret i katastrofen. Så kan det vara. Människohjärtan är väldigt olika hårda.

Måndag morgon

Jag vill inte jag vill inte jag vill inte jag vill inte. Skitjobb skitjobb skitjobb skitjobb. Vill inte vill inte vill inte vill inte. Håll käften! Stäng av den jävla radion! Sluta ring på telefonen! Tyyyst! AAAAAARRRRGGGHH!!!

Kan jag inte bara få gå hem, snälla?

Gräddsnipepsykologi

På mitt jobb finns i ett av köksskåpen oändligt många vita billiga kaffekoppar av lunchrestaurang-stuk och en gräddsnipa. Gräddsnipan är i samma serie som kopparna och förvillande lik. Skillnaden mellan gräddsnipan och kopparna är att gräddsnipan är större och har en hällpip. Kaffekopparna är små och otrevliga. Gräddsnipan är av mer lagomt mysigt kaffekoppsstorlek. Det är lätt att i det halvunderomedvetna välja fel.

Jag tänker att det finns fem olika sorters människor och att man kan kategorisera dem utifrån hur de hanterar en sådan situation:

1 De som aldrig skulle kunna ta fel
2 De som, om de skulle ta fel, snabbt skulle hälla över kaffet i en vanlig kopp och undanröja bevisen
3 De som, om de skulle ta fel, inte skulle märka det men skämmas om någon påpekade det
4 De som, om de skulle ta fel, inte skulle märka det men garva högt när någon påpekade det
5 De som skulle ta fel med flit, för att vara lite spexiga

Från och med nu kommer jag att ha det här i bakhuvudet när jag träffar människor. Jaså minsann, en gräddsnipe-fyra. Jag kan nog din typ.

Själv tillhör jag kategori 1 eller 2.
Hyfsat tråkigt.

Hobbyhypokondri

Det ligger en sötkvalmig lukt i luften. Bulgurresterna i mina kindtänders gropar smakar sötaktigt blodpudding. På mina näthinnor tvångsprojiceras små brunslemmiga korn i botten av ett glas. Flashbilder av den stora aluminuimkastrullen till bredden fylld med... brunt.

Jag kan inte jobba. Jag är hobbyhypokondriker och tror att jag i efterhand äcklas av svartsoppan. Så är det inte alls. Det handlar ju för fan bara om att skärpa sig, som Lundell sa nångång.

Svartsoppa

Igår åt jag för första gången i mitt liv svartsoppa. Eller åt och åt... smakade litegrann i en glöggkopp. Svartsoppa smakar ganska precis som att dricka blodpudding. En ganska obehaglig upplevelse även om man som jag tycker om blodpudding. Men nu är det gjort. Äta svartsoppa skulle kunna kvala in på en "Tusen saker att göra före ättestupan"-lista. Det ska nämnas dock att talet tusen är helt gripet ur luften. Det är möjligt att radien för svartsoppesmakning bör göras större eller mindre.

Nu får jag inte skena iväg i funderingar över punkter och prioriteringar i ättestupa-listan. Nu måste jag jobba. Måste-måste.

Måste.

Mås-te. Om det fanns är det möjligt att jag skulle vara tvungen att smaka det också. Frågan är hur viktigt det skulle vara i jämförelse med till exempel flytande blodpudding.

Skärpning, kanalisera!

Kan jag få tala med ansvarig?

Då och då slås jag av den förlamande insikten att vi var och en bär ansvar för oss själva. Hela tiden. När allt är becksvart och ångesten härjar ansvarar var och en själv för att göra något åt det. Präktigt och ordentligt mitt i svarta kaoset. Det finns flera instanser att ta till hjälp - släkt, vänner, kontaktföreningar, internet, offentlig sektor, choklad, keramikkurser, psykofarmaka, musik, hästar, hundar, böcker, nikotin - listan kan göras oändlig, men ingen och inget av dessa ansvarar för att rycka ut och rycka upp någon annan. Det yttersta ansvaret ligger på dig som individ. Ansvar för att vilja bli hjälpt. Ansvar för att be om hjälp. Ansvar för att anstränga sig. Ansvar för att hela tiden kämpa och fortsätta kämpa efter bästa förmåga. Och det sura och skräckinjagande med det, är att ansvaret aldrig tar slut. Inte ens om man kan skylla sin situation på någon annan kan man slippa ifrån det förhatliga ansvaret. Jaha, du tycker att livet är skittråkigt, vad tänker du göra åt det? Ansvar ansvar ansvar. Det är i de här lägena jag önskar att jag var religiös. Att jag kunde ställa något slags gud till svars för allt det här.

- Ja, goddag, mitt namn är kanalisera. Jag skulle vilja tala med ansvarig på det här bygget.
- Ja tack, det går bra att vänta.
- Ja, goddag. Är det gud? Jo, det var just snygg jobbat det här. Det här kan jag orimligtvis tolerera. Nu får du banne mig ta ditt ansvar och styra upp saker och ting lite ögonaböj!
- Ja, då säger vi det. Tack så mycket då.

Men jag är inte religiös. Jag har ingen sådan gud (och det är väl egentligen inte vad religion och tro riktigt handlar om...). I stället försöker jag förtvivlat rädda mig genom att skylla ifrån mig och försöka kasta ansvar på andra till höger och vänster, men det fäster ingenstans. Jag skrämmer bara bort de som tog lite ansvar och i alla fall vågade fråga. Kvar står man med det förbannade ansvaret. Inte konstigt att man får panik ibland.

Att vältra sig på livets spikmatta

-Ja, nu är ju varken jag eller Kerstin speciellt förtjusta i att vältra oss på livets spikmatta, sa en kollega helt nyligen i ett möte. Vältra sig på livets spikmatta. Satan i gatan, vilket uttryck. Gissningsvis kommer resterande tid av den här eftermiddagen bestå av 10% håglöst jobb och 90% inspirerat tänkande och funderande kring bilder och associationer av detta uttryck. Just vältra sig gillar jag speciellt. Att vältra sig i något låter så härligt äckligt överdramatiserat. Vältra sig i andras omtänksamhet. I kärlek. I pengar. I ångest. I självömkan. På livets spikmatta. Ja jävlar.

Toppform

Jag ser att min besöksräknare tickat upp några steg sedan jag initierade mitt nya liv igår kväll. Fullständigt blind för möjligheten att minst två av de nya läsarna sedan igår är jag själv, fast på olika datorer, sluter jag mig till att mina läsare är redan är fast i det olidligt spännande dramat om mitt nya liv. Jag ber om ursäkt för att jag hållt er på halster så länge och ämnar göra processen kort: Det gick sådär.

Jag jobbade effektivt, men det var ändå tråkigt och jag har varit sjukt sugen på salmiakbalkar och lakritsskruvar hela dagen. Skit-liv.

Det bra är att jag fått ett första introduktionsmejl om mitt nya Toppformsliv. Jag tänker nog satsa mer på det än det där med jobbet. Toppformarna från SVT berättar att jag kommer få tre utmaningar på torsdag. De är, utifrån de fem frågor jag besvarade i testet igår, övertygade om att det är rätt nivå för mig. Det känns tryggt tycker jag. Sen varnar de för att jag kan tycka att det är tufft, men lugnar mig med en försäkran om att uppgifterna ligger inom ramen för min förmåga. Det tyder på att de har förstått och är ödmjuka inför svårigheterna kring omställningen till mitt nya Toppformsliv. Jag tycker att det ökar deras trovärdighet. Jag känner att Toppformarna tar väl hand om mig och att de kommer göra sitt yttersta för att jag ska komma i toppform under de här sex veckorna. Toppformarna har även lovat att ge mig expertråd på vägen och att lära mig olika tekniker som ska hjälpa mig att hålla motivationen uppe. Det var det minsann ingen som gjorde när jag försökte börja nytt liv idag! Jag känner att jag har alla förutsättningar att vara i Toppform lagom till jul.

hej idag åt jag en kaka den var god hejdå

Okej. Nu ska det bli skärpning. No more paralyserad av tristess on the jobb. Imorgon ska jag lägga i racerväxeln direkt. Det blir faktiskt mycket roligare att jobba då, även om det egentligen är tråkigt. Det går så fort att det inte hinner bli tråkigt. Det är väldigt komplext. Tid och rum och Einstein. Parallella universum. Medan jag jobbar så fort har jag samtidigt jättetråkigt, men det ser jag inte för rummet där uppfattningsförmågan sitter är krökt och jag ser inte runt hörnet. Hinner inte se. Fiffigt. Mitt nya jobbliv börjar imorgon.

Jag gillar att starta nya liv. Man bestämmer en dag och sen är allting möjligt och allt gammalt förlåtet. Jag ska börja ett nytt liv på torsdag också. Då kommer jag att få första utmaningen från SVT:s toppform mejlad till mig. Jättelätt. Man gör ett test på svt.se/toppform och sen får man ett anpassat toppformsprogram mejlat till sig varje torsdag i sex veckor och sen... ja... sen blir det bra på något sätt. Fast jag tror att jag kommer ha startat ett nytt liv innan dess. Ett nytt liv där Toppformssnedsteget är förlåtet och jag har gått vidare till nya möjligheter.

Oftast startar jag nya liv med avseende på kost och motion. Jag är intill döden förutsägbar på den punkten. Hela hjärnan är sönderfrätt av Vecko Revyn. Ingen gång har mitt nya liv hållt i sig mer än några dagar. Fast det gör inte så mycket. Egentligen är det ju inte det nya livet jag vill åt, utan mer möjligheterna med det. Drömmarna och visionerna. Och det totala förlåtandet av allt gammalt dumt. Förlåt mig, ty jag har ätit mig illamående på smågodis framför "Du är vad du äter" (ja, det har hänt) och jag har varit ineffektiv på arbetstid (jo, det har också hänt). Jag är förlåten. Mitt nya liv börjar imorgon. Jag kommer aldrig mer känna mig sötsugen eller oinspirerad. Arbetstiden kommer kröka sig runt mitt lillfinger och karamellkungen brinna i en supernova i ett osynligt parallelluniversum. Och allt det här redan inom loppet av några timmars god nattsömn. Är det inte fantastiskt, så säg! Och det bästa är att jag redan tror på det. På riktigt.

Blomstra

Jippi jippi! Min räknare funkar och jag har fått fina kommentarer i min blogg! Som Blomstra för mitt ego. Funderar på hur jag ska kommunicera ut min blogg till en större vän- och läsekrets. Det ska erkännas att jag inte når så skräckinjagande många idag. Man kan enkelt säga att det finns väldigt många människor som inte läser min blogg alls. Som inte vet att min blogg finns.

Ska jag lägga till länken till min blogg lite leasure bland mina kontaktuppgifter i alla mejl jag skickar? Så får de uppmärksamma hitta den. Räcker det? Tänk om ingen är uppmärksam. Blomstra noll. Men ganska snyggt och inte så fasligt flåsigt. Smyga lite med bekräftelsebehovet. Blomstra light. Eller ska jag slå på stora trumman och mejla alla-alla? Det kommer bli svårt. Jag kommer trassla in mig i förminskande för säkerhets skull-ursäkter som jag egentligen kanske inte kan stå för. Eller så kan jag det. Blomstra-behovet efter en sån sak uppskattas till ohanterligt stort. Ska jag av en händelse råka nämna min blogg i olika sammanhang? Det kan bli krystat. Eller så kanske nån hinner säga att det är töntigt att blogga innan jag berättat om min blogg. Minus-Blomstra. Då måste jag kanske dö. Det vore olyckligt.

Och om det är många som läser här kanske jag måste börja censurera mig. Fundera över om jag skriver för mig själv eller för någon annan.
Och om det spelar någon roll.

Återigen den där frågan allt handlar om: Vem dömer dig, kanalisera?

Teknisk engelsk internet-dyslexi

Jag försöker få in en sån där liten besöksräknare på min sida. Det vore trevligt att se att någon har varit här liksom. Det går dåligt. Jag har teknisk engelsk internet-dyslexi, ett svart hål i huvudet där andra normalfuntade människor lagrar och bearbetar teknisk information på engelska. Typiskt. Mitt bekräftelsebehov kommer döda mig.

Äckliga bananer

Jag tycker bäst om bananer när de är lite brunprickiga på skalet. Gröna bananer är så sträva. Många tycker att bananer som blivit lite bruna är äckliga. Människor som tycker om äckliga bananer är äckliga. Det är nog det värsta som kan hända, att nån tycker att man är äcklig. Det borde vara förbjudet att säga att något som någon äter är äckligt.

Argt och spretigt om ensamhet och tvåsamhet

DN har idag en artikel om den ekonomiska skillnaden mellan att leva ensam och i par; TV-licens, telefon, hyra, försäkringar och mat belastar ett lönekonto i stället för två. Mer än dubbelt så dyrt. Singlar umgås i större utsträckning ute på krogen än par. Ännu mera dyrt. Och då pratar vi enbart ekonomiska medel. Vad ensamhet kostar i längtan, sorg och utanförskap går inte att mätas i hushållsekonomi och taxikvitton. Och det är egentligen det enda som spelar någon roll.

Det här är ingen nyhet för någon. Alla har tyckt eller tycker synd om sig själv eller någon annan som beklagat sig över sin ensamhet. Och ändå den här totala oförståelsen för längtan efter någon, i kombination med det äckligt otacksamma sättet att ta sin egen tvåsamhet för given. Som ett sätt att be om ursäkt för alla parmiddagar och respektive-inbjudningar. "Jo, visst lever jag med någon, men det är verkligen inget märkvärdigt med det". Klart att det är! Det är den hemliga portkoden för att ta sig in i samhällets gemenskap, sprid den inte till ensamma! Samhällets uteliggare. Köp deras tidning, svara på deras sms men släpp för guds skull inte in dem hit!

Ovanpå det har man mage att romantisera det. Friheten. Friheten i att inte bråka om dammsugning och disk. Friheten i att inte behöva berätta för någon var man är och vart man ska. Friheten i att få ha sex med vem man vill. Friheten i att leva för dagen. Ta stunden som den kommer. Sieze the day. Carpe Bajskorv. Människan vill ha trygghet först och främst. Frihet endast inom ramen för trygghet. Det är skillnad på att vara själv och på att vara ensam. Det finns ingen anledning att hyckla om det. Jag lever tillsammans med J för att jag är kär i honom. Det faktum att han är kär i mig och vill leva med mig gör mig innerligt tacksam och lycklig. Jag hatade att vara singel. Jag tycker att det är höjden av livskvalitet att dricka vin i mjukisbyxor tillsammans en lördagkväll. Jag älskar att han vet var jag är och vad jag gör.

Jag vill ta singlarnas parti. Äntligen riddaren på den vita springaren som dödar alla tvåsamhetsdrakar som inte fattar vad det handlar om. Spluätt! med lansen genom halsen på han som inte förstår att uppskatta att det finns en hon som undrar när han kommer hem. Rrrritsch! med svärdet genom magen på hon som tror att sex är den enda närhet människan behöver. Kablaff! med spikklubban i huvudet på alla jävla parmiddagsidioter. Ka-tchiiing! med pilspetsen djupt i ögat på alla som inte ser ensamheten genom skratten.

Jag tappar tråden. Jag blir arg. Det blir inget stringent och bra blogginlägg det här. I bakhuvudet surrar ett sms jag fick av en kompis härom veckan "Hej! Hoppas allt är bra med dig. Vore kul att ses nån gång. Kanske en parmiddag?" Så obekväm är alltså ensamheten, tänker jag. Jag hade aldrig fått det sms:et innan jag träffade J. Men nu går jag tydligen att ha i möblerade rum. "Hej! Ja, det vore kul att ses. J kan tyvärr inte, men jag ses gärna ändå... kablaff!"

Kontorsapati

Ibland blir jag liksom lamslagen av tristess. Jag kan bara inte förmå mig att göra ditten eller datten. Jag tror att det händer de flesta då och då. Jag är knappast något unikum inom apati. De flesta människor har trösklar att klättra över innan tvätten hamnar vikt i garderoben eller glödlampan i förrådet blir bytt. Man har olika trösklar för olika saker beroende på vem man är och hur livet ter sig för tillfället. Ibland kan man surfa på farten från en tröskel och flyga över ett par andra. Ibland växer sig småtrösklar stora som bergskedjor.

Jag har tvärt emot min vilja börjat odla många och stora trösklar på mitt jobb. Jag blir helt apatisk och kan inte för mitt liv börja skriva på det där dokumentet eller gå tvärs över kontoret och ställa den där frågan. Jag undrar vad min kontorsapati beror på. [Här måste jag ta en paus och tvinga bort alla apatisk flyktingbarn-skämt som har den dåliga smaken att dyka upp i min hjärna] Ett som är säkert är i alla fall att den göder sig själv. Det faktum att jag inte skriver det där dokumentet gör att jag känner mig dålig vilket bygger tröskeln ännu lite högre.

Ganska ofta känner jag mig dålig för att jag inte är tillräckligt produktiv. Det konstiga är att jag vet att jag är sjukt produktiv, när jag vill. Jag är produktiv, smart och verbal. Jag kan lätt skriva tusen genomtänkta blogg-inlägg i minuten, men jag kan inte förmå mig att dra de sista pilarna i mitt processdokument. Varför? Jag kanske jobbar med fel saker. Eller, det gör jag ju helt uppenbart just nu. Men ändå, alla runt omkring mig gör varje dag massa tråkiga saker, utan att lamslås och dra ut på det i tusen ineffektiva ångesttimmar. I värsta fall beklagar de sig lite, tar omvägen över aftonbladet.se en stund, men sen är det bara att bita ihop och göra. Hej och hå. Bara bara. Jag lägger inte ens min inproduktiva tid på slösurf och mejl, jag lägger den på att klicka runt mellan olika fönster och känna efter hur det känns när ångestmaskarna sakta men säkert knaprar sönder min självbild. Mest känns det i magen faktiskt.

Mitt uppblåsta jag menar att min kontorsapati beror på att jag är så mycket bättre än alla andra, att min oändligt höga intellektuella nivå ställer krav på högre former av stimuli. Mitt urblåsta depressiva jag menar att jag helt enkelt är värdelös. Det är förstås nonsens rakt av, jag är varken värdelös eller extremt intellektuellt begåvad. Sanningen ligger väl som vanligt nånstans däremellan.

Eller strax bredvid den där satans pådyvlade självbilden av att vara "en driftig tjej".

Städ och ordning i KK-rum

Min nuvarande arbetsplats är väldigt stor och väldigt statlig. På en whiteboard i en av katakomberna, där jag tillbringar mina dagar, finns en Att göra-lista. En av punkterna i Att göra-listan är "Städ och ordning i KK-rum". Det är väldigt roligt. Jag undrar om hjärnan bakom handen bakom de prydliga röda bokstäverna inte är bekant med begreppet KK eller om den helt enkelt är för allvarligt lagd för att tycka att det är roligt. Eller om jag är väldigt väldigt barnslig. Så kan det vara förstås.

Men ändå. Tänk om det är så, att i den stora fula byggnaden finns en tillflyktsort för anställda som behöver lite närhet på arbetstid; kanske för att de inte får det annars, kanske för att de är förtappade själar som är otrogna mot sina respektive (respektive... vad fasen är det för jävla ord förresten), kanske för att inte dö av tristess bland linoleummattor och bitter Gula Blend-hosta.

Det kan man tycka vad man vill om, men finns det ett sånt rum är det förstås väldigt viktigt att det hålls städat och ordnat. Hur skulle det annars se ut!

Smygtest

Ha! Jag dödade bloggens oskuld med ett fegt testinlägg.