tisdag, augusti 25, 2009

Mammagreppet

Det var länge sedan jag nämnde något om vårt jämställdhetskontrakt. Överlag går det bra. Min upplevelse* är att vi delar hyfsat lika och beter oss hyfsat könsneutralt mot vårt barn.

Till en början var det dock två saker som skiljde oss:

1) Vi bar olika. Jag höll ömt, lite som en kram, nära ansiktet och kroppen och gärna med båda armarna medan J höll lite 'farligare', med en arm och stöd mot magen (det sk 'pappagreppet'**).

2) Vi tröstade olika. Jag kramade, vyssade och sjöng och J körde mer avledningsmanöver med roliga lekar och prylar.

Vad är det här? Vem har lärt oss hur man håller i barn och varför har vi lärt oss olika? Pratar med en kompis som noterat samma sak i sin familj. Är det bara vi, eller upplever ni samma skillnad också, alla ni män och kvinnor med barn? Sjukt. Så fort man inte är på sin vakt trillar man dit.

Till mitt försvar*** vill jag säga att det har jämnat ut sig. Vi håller mer lika i barnet och tröstar lika mycket med vyss som med avledningsmanöver. Kanske beror det på att vi nu har lärt känna barnet bättre och anpassat oss efter vad som funkar bäst, men frågan kvarstår - varför gjorde vi så olika till en början?



*)Min upplevelse that is. Jag förstår att både jag och J, hur medvetna vi än vill vara, är stöpt i samma blå och rosa mallar som alla andra i vår generation.

**) Bara att det heter pappagreppet säger ju något om hur män och kvinnor förväntas bära barn. Och nej, det har inget med anatomi att göra. Mina klena kvinnoarmar funkar också för pappagrepp.

***) Tydligen har jag ett behov av att försvara mig. Intressant.

7 kommentarer:

Anonym sa...

Har exakt samma upplevelse. Skrattar och läser högt för min man som flygleker med våran tremånaders om hon är det minsta missnöjd (vilket nu och då leder till att jag måste rycka in och sjunga och vyssja).

Haha, världen är sig lik.
/Bodil

Singelmamman sa...

Aldrig hört talas om pappa- eller mammagrepp. Jag höll barnen, och vill minnas att deras pappa höll likadant. Hm, intressant.

Calle sa...

Väldigt intressant det här. Jag har tyvärr inget bra svar än. Men en anledning att jag höll "pappagreppet" mycket i början var helt enkelt pga skägget. Jag trodde (felaktigt visade det sig) att vår bebis inte skulle tycka om det.

Anna sa...

Intressant, jag har samma upplevelse och tänkte på detta senast nu i veckan.
En viktig del tycker jag är hur mycket man umgås med barnet. Som nybliven mamma ammade jag barnet och hade det nära och "vyssigt" intill mig många gånger om dagen och märkte att barnet var lugn i detta. Därför använde jag även denna metod som tröst.
Nu när jag sedan ett halvår jobbar, händer det att jag tröstar barnet på ett mer vuxet sätt; avledning, lek, prat. Medans hemmapappan är den som spontant håller och vyssar.
Jag är paff över mitt eget reagerande då jag precis som du tänkt på det tidigare och ansett att vyssandet ofta är det bättre sättet att trösta.
Min spaning: Umgås man mest med vuxna behandlar man barnet mer vuxet.

Jocke sa...

Självklart har det med era blårosa mallar att göra, men man kan även tänka sig att komplicera bilden lite och fundera över om det finns ytterligare faktorer som spär på det hela - ni är ju ändå rätt medvetna om mallarna.

Det vore t.ex. rimligt att anta att ammandet påverkar hur man håller. Är man van att hålla ungen så när man ammar så kanske man även gör det i andra sammanhang, av gammal vana? Medan "pappagreppet" kanske är mer praktiskt, eftersom man har ena handen fri, och därför blir mer naturligt om man inte vant sig vid något annat? (I alla fall om man är på väg att hämta kräkslappar eller liknande)

Och tröstandet har möjligen liknande bakgrund; barnet kanske förknippar mammans kropp med käk och blir därför lite tröstad bara av närheten och lukten, medan pappan inte har samma genväg till tröst, åtminstone inte i början, innan barnet lärt sig att även han är en mysig figur? Om nu pappan inte får lika omedelbar positiv respons från barnet på kroppslig närhet som mamman får, så kanske han stimuleras mer till att prova alternativa strategier, som distraktion?

Amning (ammning?) är helt enkelt jävligt ojämlikt! :-(
Trösten är väl att amningens betydelse avtar med barnets ålder. :-)

Fröken Gustavsson sa...

Ha ha! Jag gillar din blogg! Vet precis vad pappagreppet är och jag har inte tänkt på det innan. Men det kanske har något med det Jocke nämner ovan? Jag ammar inte så både jag och min sambo matar med flaska och vi håller på samma sätt när vi bär. "Mammagreppet" :-)

Anonym sa...

Lustigt! Jag hade trott att det skulle vara precis tvärtom. En nybliven mamma som jag känner blev helt fråntagen påklädning och bärning av det lilla livet eftersom pappan tyckte att hon hanterade det oförsiktigt. Han hade i princip inte sett ett litet barn förut och hon jobbade som PA för en småtting.