måndag, september 08, 2008

Praktisk jämställdhet - vi har upprättat ett kontrakt

Ett fenomen jag tycker mig se bland nyblivna föräldrar är att det är extremt svårt att bibehålla jämställdheten i (heterosexuella) förhållanden. Det är något med familjeliv och barnaalstrande som slungar de mest hårdkokta feminister rakt bakåt till 50-talet. Jag är nyfiken på det här och undrar vad det beror på. Det är svårt att fråga utan att frågan upplevs som ett påhopp och de svar jag får, som inte är renodlat defensiva, handlar nästan uteslutande om att just den här unika situationen blev bättre om man löste det på just det här unika (ojämställda) sättet för just oss. Ofta är det samma unika situation som löses på samma unika sätt; i regel att kvinnan på något sätt tar ett större (tidsmässigt) ansvar för hem och barn.

Jag tror inte att man får gröt i huvudet av att få barn. Jag tror inte heller att man tycker att det är mindre viktigt att vara rättvis när man får barn. Men jag tror att det är sjukt svårt att slåss för normer som inte riktigt har fått en självklar plats i samhället än. Speciellt när man redan slåss för mer basala saker, som sömn och tystnad.

Jag undrar var min och J:s gräns går, när det yttre trycket och de inre påfrestningarna blir större än våra höga ideal, och om vi alls når den. Jag ser min graviditet och vårt blivande föräldraskap som ett feministiskt experiment. Vi har därför högtidligt skakat hand på ett slags kontrakt om hur vi ska förhålla oss till det nya som händer i livet. Jag har för avsikt att följa upp det här i bloggen, eftersom det är den enda dagbok jag regelbundet skriver i och för att jag verkligen verkligen vill veta.

Det här är vårt kontrakt:

1) Vi ska berätta om graviditeten tidigt. I stället för att smussla med alkoholfri öl, ljuga för vänner och kryptiskt stanna hemma från fester och andra tillställningar där det kan serveras alkohol. Blir det missfall så blir det och om det är så vanligt som alla påstår är det bättre att det kommer upp till ytan och inte är något man smusslar med.

2) Vi ska vara gravida tillsammans. Det är viktigt att J är med på alla träffar med läkare och barnmorskor etc. och har lika bra eller bättre koll på vad som gäller och händer, som jag. Redan från början har vi samma ansvar.

3) Vi ska kämpa för att mödravården ska ge lika mycket fokus på hur pappan känner och mår som mamman. De rent kroppsliga sakerna kan förstås mamman svara på bättre, men psykologiskt är vi lika mycket blivande föräldrar.

4) Vi ska aktivt undvika att få veta vilket kön barnet har innan det föds. För det spelar verkligen ingen roll och vi vill inte ge det möjlighet att indirekt påverka oss eller någon annan.

5) Vi ska inte berätta barnets kön när vi berättar att det fötts (ni vet det där klassiska mms:et man får när ett barn fötts). För det spelar verkligen ingen roll. Det viktiga är att det gått bra och att alla mår bra (eller för all del, att det inte gått bra).

6) Vi ska dela lika på föräldraledigheten. Om det inte går att dela exakt lika, ska underrepresenterat kön ta ut fler dagar (i det här fallet mannen).

7) Vi ska ta lika stort ansvar i hemmet och för barnet.

8) Vi ska dela lika på VAB-dagar. Om det inte går att dela exakt lika, ska underrepresenterat kön ta ut fler dagar (i det här fallet mannen).

9) Vi ska inte räkna på hur mycket vi "förlorar" på att någon av oss är föräldralediga. Däremot räknar vi gärna på hur fantastiskt mycket samhället ändå betalar oss för att vara hemma med ett barn, eftersom vi tycker att det är en otrolig förmån.

10) Vi ska anstränga oss till vårt yttersta för att behandla vårt barn lika, oavsett kön.

Det är våra första tio punkter. Jag förutsätter att jag får anledning att återkomma till den här listan senare, i takt med att vi kommer i skarpt läge (förutsatt att allt går bra).

Har vi missat något? Hjälp oss att fylla på listan!
Det här är verkligen viktigt för mig.

21 kommentarer:

Blask sa...

Skicka ett mms och skriv "Det blev en människa! Vilken tur att det inte blev ett troll."

Anonym sa...

En vettig grej kan vara att bygga in nån sorts förebyggande säkerhetsventil i kontraktet, utifall nån av er eller båda märker att jämvikten i någon avgörande punkt börjar glida över mot den ena personen. Typ "Vi ska utvärdera hur kontraktet implementeras varje vecka/månad (eller hur ofta man nu tror att det kan vara bra). Under utvärderingsmötet får båda parter berätta allt som hon/han har tänkt på gällande kontraktets implementering sedan senaste mötet, utan att bli avbruten eller retad." Typ.

Anonym sa...

Heja!

.perpotator sa...

Jag tycker att det låter som ett fint litet experiment i samhällets tjänst, och ni två har nog bättre förutsättningar än dom flesta jag känner att fixa det.

Jag vill dock gärna påminna om vikten av en könstillhörighet under den psykologiska utvecklingen. Anknytningsteori och objektrelationsteori har massor av fakta och forskning om detta.

Jag tycker allt låter jättebra som sagt, men det där med att inte berätta om könet borde ni fundera på lite mer. Är det kanske bättre, och lättare, att justera vuxna människors invanda mönster när dom möter barnet än att spilla tveksamheter om könsstillhörighet i ett barn?
Och när liksom ska folk få veta könet egentligen?
Ibland när man talar om hur man kan och/eller bör bemöta barn, så kan man fråga sig; skulle jag göra så mot en vuxen?
Hur skulle man själv reagera om någon frågade vilket kön man är idag?

Anonym sa...

Men herregud! Skall ni inte berätta vilket kön barnet får? Hur skall man då veta om man skall köpa rosa eller blåa kläder?!?

:-)

Jag föreslog för några kompisar som nyligen fått barn att de skulle låta bli att nämna könet efter födslen, men de nappade tyvärr inte. Förslaget involverade också en namngivningscermoni efter ett halvår eller nåt sånt där man då skulle få veta om det var en pojke eller flicka.

Anonym sa...

Jag kan inte tänka mig någon annan än Kanalisera som vekligen skulle få för sig att göra så här på riktigt. En sak är teori, en annan praktik. Heja på er!

Anonym sa...

Det var precis det här jag väntade på, härligt att någon i det här jävla landet vågar utföra vetenskapliga experiment på sitt barn, ofött eller inte!

Anonym sa...

Jättebra! Håller tummar och tår för att det kommer att funka för er.

Peppe sa...

Kanalisera, jag är ditt största fan. Du är så sjukt bra, jag kommer att kopiera upp ert kontrakt (med vissa nationella omstruktureringar) då/om vi en dag får barn. Hurra för dej!

Anonym sa...

Kan lova att det kan fungera, era 10 punkter. För mig och mina barnens far var det inga problem. Det, problemen, kom sedan. När jag ville ta för mig i yrkeslivet, och låta honom ta mer ansvar. Men fortfarande, trots att vi är skilda, delar vi vab-dagar och kostnader lika. Så lycka till det kommer gå jättebra.

Anonym sa...

Vad intressant! Det är ju det här vi pratade om i somras när jag pratade om "icke-förhandlingar" osv. Men nu är det en ordentlig förhandling istället. Bra där! Och bra att faktiskt få ner det i pränt och inte bara i samtal som man sen kan välja att glömma bort.

Jag hjälper gärna till att fylla på listan (även om jag nyss hade ännu fler idéer).

(1. Det här har inte med jämställdhet att göra eller? Men det här var kanske listan för allt.)

2. Ni kanske kan be att få en graf att fylla i hur J:s magmått kommer variera under tiden :-)

(4. Förstår inte riktigt hur ni tänker här, men där är det ju olika hur man vill ha det. Vill man bli överraskad eller vill man ha det lättare att knyta an till att det ska komma ut något.)

6. Vad är viktigast att dela på för er: antalet dagar eller kalendertid? (Alltså är det statistik eller tid med barnet som är viktig?) Ska ni dela sekvensiellt eller parallellt? Ni borde också komma överens om ifall det är viktig att ni tar ut lika många "fin-dagar" och "ful-dagar" eller t.ex. semester, eller om det bara är tiden som är viktig.

7. Här finns det potential att utveckla - det är väl här problemen uppstår? Den här punkten borde ju i sig själv rendera två extra listor. T.ex. dela lika på:
- Utvecklings-/kvartsamtal/föräldramöten
- Hämtningar och lämningar på dagis
- Skjutsa till aktiviteter
- Ansvara för presenter
- Se till att det finns kläder som fungerar
- Ansvar att packa extrakläder, skötväska osv
- "Veta" och ansvara för vad som är bästa sättet att söva, mata osv.
- Blöjbyten (även om jag låg väldigt till här första 10 dagarna innan jag provade att byta en blöja.)
- lektid respektive tråktid

Ekonomiska punkter:
- Lägga lika mycket pengar på kläder, leksaker, sparande och skötsel av barnen.
- Lägga lika mycket pengar på hemmet.


8. Glöm inte planeringsdagar på dagis osv. Vi vill inte ha något kryphål här inte! Och det är väl väldigt klokt att redan innan komma överens om ni ska köra varannan gång, udda eller jämna dagar, udda eller jämna veckor osv. Eller helt enkelt halva överlappande dagar. Att ha diskussionen kl. halv åtta på morgonen med sjuka barn är ju bara gjort för pajkastning.

10. Fantastiskt bra!

11. Dela lika på nattmatningar och vaknätter (även om jag här kastar sten i glashus, det här är min enskilt sämsta gren). Det här skulle ju kunna gå in under 7a, men jag tycker den är så central och i så stor utsträckning påverkar allt annat att den förtjänar en egen punkt.

12. Lika mycket "egen tid". Att båda ges samma möjligheter, och lika tidigt (!), att vara iväg på egen hand.

13. Se till att ge böcker, filmer, leksaker, kläder med tryck till barnen med lika stor representation av båda könen (och inte bara stereotyper).

Anonym sa...

9. Men vänta nu, här kom det in något väldigt konstigt... Varför skulle det vara bra att inte ränka på hur er ekonomi kommer vara när ni är föräldralediga? Ni har ju redan bestämt att ni ska dela lika, vad spelar det då för roll om ni vet hur det slår i plånboken? Är det att du är orolig att du inte skulle kunna dela lika om du visste?


Det här känns ju väldigt världsfrånvänt, och stöddigt, och kan bara komma från någon som tjänar över 40 000 kr i månaden. För de som inte har råd med ett par utlandsresor om året är det ju en örfil att det skulle vara fel att räkna på vad det innebär. Det som är viktigt är väl att man inte låter mumliga ekonomiska skäl styra när man väljer hur man fördelar sin föräldraledighet. Att veta fakta kan väl inte vara fel.

Och för er egen del; vill ni inte försöka att göra ett så klokt uttag som möjligt inom ramen för det ni har bestämt som "lika"? Det kan ju röra sig om massor av pengar. Ni kan ju vara hemma lika länge, men ändå vara smarta med hur ni planerar.

Det går ju knappast heller då att argumentera för det ena eller andra om man inte kan sätta sig in i konsekvenserna och ändå göra sitt val. En god sak om man vill debattera brukar vara att försöka förstå hur andra tänker. Hur ska de kunna övertyga någon som tjänar säg hälften av vad ni gör (som väl snittet i barnafödande ålder gör) om att också välja som du, när du inte ens kan bemöta det vanligaste argumentet.

Och om det är ett problem, för er och för andra, att man förlorar pengar på att göra det "rätta" så är det väl jätteviktigt att veta och försöka förändra. Om man tycker jämställdhet är viktigt så vill man väl påverka och inte bara sitta på sin kammare och göra rätt. Hur hjälper den här punkten alls? Är det inte viktigare att synliggöra orättvisor än att sopa dem undre mattan.

"Jag gillar kollektivtrafik och tycker det är viktigt så jag blundar när jag betalar mitt busskort."

Du som hade tänkt så mycket och gjort en fin lista och allt, här verkar det som det tog slut lite.

Borde du inte applådera dem som gör "rätta" val trots att det kostar skjortan? Vi har "förlorat" sjukt mycket pengar under det här året på att dela lika - och det var värt varenda krona. Men att det skulle vara dåligt att vi vet det kan jag inte riktigt fatta (men det kanske är för att så mycket energi går åt att tänka på hur vi ska få ihop allt ekonomiskt att jag inte kan koncentrera mig på det här :-)) Men förklara gärna.

Anonym sa...

Även om jag inte håller med om alla punkter till 100% så gillar jag ambitionsnivån!
Go go go! :-)

Anonym sa...

Förresten, lycka till med att få mödravårdscentralen att bry sig lika om pappan. Det heter ju liksom inte mödravårdscentralen av en slump och de som jobbar där betraktar väl män som något slags nödvändigt bihang kvinnor måste ha för att fullfölja livets mening. Ett bihang som kanske kan behöva en klapp på huvet ibland när allting känns ovant och förvirrande för dem (män har ju så svårt att förstå sig på det här med barn - det som kvinnor rent instinktivt begriper, på ett känslomässigt plan).
(OBS! Min fördom. ;-) )

Anonym sa...

Har en känsla av två saker när jag läser det här:
- fy farao vad tråkigt att millimetermäta allt, och huuh, så urbota trista alla tycks vara som faktiskt tycker att det här är ok.
- bra med stålars tycks ni ha också, och det är väl bra, men snälla, tala inte om för oss andra som inte har det lika bra ställt, hur vi BÖR göra. Vi för vår del har ingen chans i skogen att BESTÄMMA hur vi vill göra, det styrs av ekonomin i hyggligt stor utsträckning (och sedan har det faktiskt inte så mycket i sig att göra med vem som faktiskt stannar hemma - hos oss är det pappan, till följd av att han tjänar 2/3 av vad jag tjänar - bägge två tjänar dock rätt uselt).

Good luck, ni urpräktiga och dödstråkiga! Glöm inte att dela upp timmarna i dess minuter också och föra loggbok!

Kanalisera sa...

Oj, vilken läsarstorm!
Korta svar till er som varit snälla och tagit er tid att kommentera mitt inlägg:

Tack alla som hejar och peppar mig. Det känns jättekul att vi är fler som tycker att det här är viktigt och bra.

Och tack l, för tipset om att ha en säkerhetsventil där man diskuterar utfallet månadsvis. Det ska vi göra. Då kommmer vi även använda dina råd frida, och stycka upp punkterna i mer konkreta parametrar som vaktid och matsäckspackning.

hebba och frida: jag och J är extremt priviligierade. Jag tjänar mycket riktigt nästan 40 000 kr/mån och J kring 27'. Det här är praktiskt jämställdhet för oss. Alla punkter är därför utformade som "vi ska" och inte "man ska". För er är praktisk jämställdhet säkert något annat, det kan jag inte säga något om. Och vad gäller pengar är det naturligtvis alltid relevant att räkna på hur mycket man faktiskt har och det ska vi förstås göra. Oavsett om man lever på a-kassa och studiemedel eller håvar in miljonbelopp måste man ju veta vad man har att röra sig med. Vad man däremot INTE har att röra sig med ("förlorar") tycker jag inte är relevant, men det står för mig.

hebba, synd att du tycker det är tråkigt att försöka mäta och uppnå jämställdhet. Jag tycker att det är tråkigt med orättvisa. Som tur är får vi ju alla göra som vi vill. Och ja, det är mycket möjligt att vi räknar minuter och timmar, om vi tror att det behövs för att vara två föräldrar med samma ansvar och befogenheter. Vår ambition är förstås att det inte ska behövas utan att medvetandet om det här ska göra att det kommer naturligt.

jocke, vi har redan mött mödravårdscentralen en gång och med råge kunnat bekräfta dina fördomar. Därför finns punkten om att vi ska kämpa för lika bemötande. Jag tror inte att jag och J ensamma kan uträtta stordåd, men tillräckligt många droppar vatten... Tillsammans är vi många!

Anonym sa...

Grattis!! Vad roligt! Då kommer er nästan samtidigt som vår!

Jag kan bara hålla med om punkterna i din lista! Det mesta har vi också pratat om, även om vi inte gjort en sån där fin lista då.

Jag har kommit på den kanske största fördelen med att vänta så länge som möjligt med att tala om kön på barnet, man tvingar sina hopplöst konservativa föräldrar och släktingar att köpa könsneutrala kläder om de vill ge presenter. Kanske, kanske kan det smitta av sig på vad de gör, tänker och säger i framtiden också...

Och så har jag ett tips, strunta i att göra ultraljudet. Då får man garanterat inte veta vilket kön barnet har. Man slipper också få reda på att det kanske kan vara något fel på barnet som ändå inte går att göra något åt. Om det nu skulle vara något fel så tror jag att man får ett bättre förhållande till barnet om man inte vet om handikappet förrän barnet har kommit ut. Då hinner man inte föreställa sig så mycket dumheter innan.

Och så får man ju vänte lite längre på att få reda på om det är en eller två också, mera spänning ;)

Jasmin sa...

Jag tycker det är freaking briljant att göra som ni gör. Mest briljanta är ni för att ni konkretiserar något så abstrakt som jämställdhet och omsätter det till praktiska aktiviteter och förhållningssätt.
Nästan lika mycket briljanta är själva punkterna i sig. Personligen håller jag med er helt i alla.

Heja er och all lycka!

Till Hebba här ovan;
Det känns som att du fokuserar på det som är viktigt här i livet. Som att vara o-tråkig, o-trist och o-präktig till exempel.
Och så bra att du väljer att göra ett angrepp på några som aktivt väljer att arbeta med sin jämställdhet. Jag menar, om man ska göra sin röst hörd någon gång här i livet så tycker jag du har valt helt rätt situation. Av helt rätt skäl.
För inte ska man väl gå här, välavlönad och allt, och tro att man kan vara trist och tråkig hursomhelst eller påstå att det faktiskt går att påverka sin omgivning till något bättre? Nej fan. På dem bara. Fight the good fight.

Nu ser jag att det är dig, Hebba, som vi alla kan lita till att göra världen till en bättre plats.

Anonym sa...

Borde inte kommentera andras kommentarer men till Jasmin; fantastiskt svar till Hebba! Jag tillhör uppenbarligen en urtråkig del av mänskligheten, det står jag för. Hellre det och veta att jag kan satsa min energi på andra saker, tillexempel barnen och egen tid för mig själ. Om vardagen flyter på tack vare struktur så kan jag ägna mig 100% åt barnen och inte behöva diskutera vab-dagar när de dyker upp, stängd skola/dagis eller ekonomi, med mera med mera.

Jenny sa...

HAHAHAHA!!!!!Jag älskar din humor!!!Eller tror du på fullaste allvar att detta kommer lyckas, eller är du ironisk? Jag fattar inte.

David W. sa...

Spännande idé med kontrakt, lycka till!

Jag saknar (liksom en del andra kommentatorer) punkter om dagis och tiden efter föräldraledighet, det är ju då jämställdheten verkligen ställs på prov: hämtning, lämning, ansvar för tider, samtal med personal, planering av lov, fixande av matsäck, extrakläder -- och så saknar jag inköp av kläder, presenter, fixande av födelsedagar, följa med på andras födelsedagar, ja allt det där "extra" som sammantaget blir mycket arbete.

Här gäller det som man att ligga steget före och inte steget efter, tycker jag, annars tar kvinnan lätt över alltsammans (projektledaren, osv.).

Så om ni lovar varandra att växla mellan och dela alla dessa uppgifter också blir jag imponerad.

En särskild fälla tycks vara att mannen ofta lämnar och kvinnan hämtar -- och det är avgjort mycket lättare att lämna på dagis än att hämta, eftersom det sistnämnda innebär att man tar han om ett trött och hungrigt barn och sedan hamnar i "kvällspasset" med matlagning, småstädning (plockande), badande, tandborstande, nattande etc. av bara farten -- och i synnerhet om den andre inte hunnit hem från jobbet.

Allt detta blir så mycket mer dominerande sen, när första spädbarnstiden är över, och det sträcker sig över längre tid. Så att dela uppgifter vid BVC-tiden, så att säga, blir nog mest en symbolisk övning inför det som komma skall, tror jag, säkert viktig för föräldrarnas jämställdhetsidentiteter men i praktiken inte särskilt avgörande för de verkliga arbetsinsatserna, som alltså kommer längre fram när arbete och barn ska kombineras. Ja, det är i alla fall min erfarenhet.