Dagens namnsdag - Viktor

"Dan Andersson är ju det nordiska vemodets och urskogsbluesens översteagnostiker!" säger Dan Viktor. "De dunklare och enligt mig mer intressanta sidorna av hans diktning har sällan tonsatts och givits ut. Det är där jag hoppas kunna komma in i bilden, med tonsättningar av de lite mer okända och jobbigare texterna och göra de gamla klassikerna i lite råare versioner. Alltid är det nån som blir förbannad...”

Låtskrivaren, musikern och sångaren Dan Viktor Andersson har levt nära poeten Dan Andersson (1888–1920) sedan barnsben. Nu vill han uppmärksamma sin legendariske namnes liv och leverne, och förstås hans dikter. Tanken är också att slänga de silkesvantar som Dan Viktor tycker att Dan Anderssons texter hanteras med. – Ambitionen är att inte skygga för de sidor av Dan Anderssons poesi som inte är enbart ”vackra”, utan att även använda sig av de dikter som har mer skit under naglarna. På turnén har Dan Viktor, som vann Fred Åkerström-priset 2006, med sig gitarr och munspel samt kollegan Petter Eriksson på bas. Skivan Dan Andersson sjunger Dan Andersson kom ut i våras. Just nu pågår en lång icke-offentlig turné för Musik i Väst, på bl a äldreboenden i Västra Götaland.

Nu var det sådär magiskt igen att verkligheten överträffar dikten. Bild OCH text: www.newsdesk.se

Arla visdom

Klockan är bara halv tio och jag har redan lärt mig tre saker idag:

1. Tro inte att det är lika lugnt och ensamt i simhallen i januari som i december. Julfetma, ånger och nyårslöften drabbar svenska folket däremellan.

2. Välj inte samma simbana som de med speedo-badbrallor och simglasögon. De tränar fjärilsim. Det stänker och blir vågor.

3. Om du kvällen innan är så trött att du gråter, ställ inte klockan på noll sex jävla noll noll för att gå upp och simma. Det gör dig inte piggare. Alls.

Dagens namnsdag - Agnes

Det är så mycket som är pinsamt, tycker Agnes. Att skratta högt, att vara lång, att någon ser när man går in eller ut från toaletten, att inte ha gjort läxan, att sjunga eller nynna, att äta bland folk, att ha färgstarka kläder, att klappa händerna, att vara förkyld, att på något sätt bli tilltalad, hörd eller sedd. Helst skulle hon vilja diffundera ut i ett ingenting. Men då skulle det säkert bli ett väldigt halibalo och det känns ju inte heller så kul. Hon får helt enkelt fortsätta släpa omkring på sin kvist och sitt lamm och försöka synas så lite som möjligt.

Bild: www.saint-agnes.org

Dagens namnsdag - Fabian

När Fabian första gången såg Döda poeters sällskap var det som att någon slog honom med en träklubba i huvudet; plötsligt föll allt på plats! Fabian förstod hela livet! Fånga dagen, carpe dem, seize the day! Att verkligen våga stanna upp och ta till vara på nuet. För det kommer aldrig igen. Livet är här och nu. Slösa inte bort det på att vänta på det. Fabian kan prata om det i timtal. Han har till och med skrivit några låtar om det som han kompar på gitarr. Då gör han sin röst spröd och sårbar och kisar lite. Det är riktigt så att det syns hur mycket missförstådd tänkare som ryms i Fabian.

Bild: www.fabian-u.de

Julgransplundring

Det där med tjugondag Knut ger jag inte mycket för. Det är ju så trivsamt med gran, jag vill inte alls slänga ut den. Dessutom är bästa platsen redan upptagen.

Dagens namnsdag - Anton

Anton är grymt besviken. På dig och på mig och på alla andra som inte skänker de hemlösa gråsparvarna en tanke. De kryllar i tusental ute i buskar och under cafébord, ensamma och utfrysta. Vem tänker på gråsparvarna när nattmörkret drar in och isvindarna blåser? Vem skänker dem en tanke framför TV:ns fredagsmys? Ingen! Vi slänger till dem några brödsmulor eller hänger upp en halv kokosnöt i ett träd, men bäddar vi om dem på kvällen? Sjunger vi för dem när de ska sova? Tar vi hand om dem när de blir gamla och sjuka? Nä! Inte konstigt att Anton är besviken. Någon måste ju för fan göra något. Så sedan fyra dagar tillbaka lever Anton själv som gråsparvarna, med gråsparvarna och för gråsparvarna. Det är för jävla torftigt.

Bild: www.corbijn.co.uk

Plötsligt vuxen

Och plötsligt, vid en ålder av 30 år, 7 månader och 19 dagar, blev jag helt vuxen. Det var inte så chockartat som jag hade trott, utan mer som ett stilla konstaterande. Följande händelser i tät följd är mina säkra indicier på nämnda fakta:

1) Jag blir upprörd över att de inte har hederliga kanelbullar på cafét, utan bara stora konstiga muffins, kärleksmums och biscottikrafs.
2) Jag och min sambo skriver en lista över praktiska lägenhetsbestyr att ta tag i och har verkligen intentionen att utföra samtliga.
3) Min sambo, mannen jag har valt att dela mitt liv med, fadern till mitt barn gubbsäger "Jag har gjort såhär i 30 år, jag tänker inte ändra på mina vanor nu!"
4) Jag konstaterar att jag inte har något planerat under fredag- eller lördagkvällar på hela våren, men ganska många vardagsgrejer.
5) Jag går och lägger mig och sover middag.

Dagens namnsdag - Hjalmar

Som VD på en av Sveriges mest framstående banker hade Hjalmar grava problem med sin trovärdighet. En del menar till och med att lågkonjunkturen beror på Hjalmar och hans tokiga framtoning.

Bild: www.svt.se

Jag hinner inte

Det är så fruktansvärt lite tid nu för tiden. Jag hinner inte klart. Så jag försöker prioritera. Sömn, jobb och roligheter. Och ändå tvingas jag lägga vaken tid på saker jag inte ens skrivit med på priolistan. Som att åka tunnelbana bredvid en man som luktar så fruktansvärt mycket mat att uttrycket passiv ätning får ett ansikte, eller titta på en kvinna som pillar sönder sina nagelband till en fnasig gröt eller försöka skära med den slöaste kökskniven genom frukostäppelbitarna in i fingrarna. När jag i stället kunde ha sovit, jobbat eller gjort något kreativt och roligt.

Dagens namnsdag - Knut

Vissa tog Knut för lite bakom, andra tyckte att han var en jävla retsticka. Sanningen var att Knuts tunga levde ett helt eget liv, långt bortom Knuts kontroll. 90% av tiden var det till hans nackdel. Resterande 10% lurade han i husvagnsfolk att han var söt. Så lurade!

Bild: www.smh.com.au

Morgonreflektion

Nästan alla kvinnor korrigerar sina ansikten med smink innan de möter dagen. Är det inte något väldigt sorgligt över det?

Dagens namnsdag - Sigbritt

Väldigt få känner till det, men det är faktiskt Sigbritt som är själva motorn bakom hela emo-kulturen i Sverige. Sedan hon blev pensionär lägger hon all sin lediga tid på att skriva i olika emo-forum på nätet och tipsa om alternativt mode och musik. Hon skriver i fyra dagböcker på Skunk och ett tiotal bloggar. Någon gång har hon skrivit om att skära sig, men sen fick hon dåligt samvete. Där gick på något sätt gränsen. Eller, hennes barbarn tyckte det i alla fall.

Bild: www.gearfuse.com

Mina husdjur Kleenex och Lambi

Det var flera timmar sen jag skrev något om min förkylning senast, så jag tänkte att det var dags. Ni är ju säkert oroliga för att den ska ha lämnat mig i sticket, men var inte rädda. Förkylningen är fortfarande med mig. Idag läser jag på olika sjukvårdssidor om hur man blir av med den. På flera ställen läser jag att man ska snyta sig i pappersnäsdukar som man sedan lägger i en hopknuten plastpåse.

Här vet jag inte vad jag ska tro riktigt. Finns det folk som faktiskt snyter sig en gång och sedan lägger den använda näsduken i en plastpåse och knyter ihop?! Det är inte möjligt! Finns det över huvud taget folk som bara använder engångsprodukter en gång? Låt gå för toapapper, tops och kanske servetter, men engångsrakhyvlar, plackers och pappersnäsdukar? Näää… Vi har ju en polaris, en plånbok och en lättja att tänka på, gott folk.

Jag har mina pappersnäsdukar lite som husdjur. De ligger lite här och var i lägenheten och vilar och då och då plockar jag upp dem och "kelar" lite. Det känns både hemtrevligt och praktiskt. Lite som dammråttor, fast med mer givande interaktion.

Disclaimer: Hm. Om någon av er tycker att det är äckligt att snyta sig flera gånger i samma pappersnäsduk kommer jag givetvis förneka att jag någonsin har gjort det, så försök inga tricks! Det skrivs så mycket strunt på Internet.

Dagens namnsdag - Gunnar

Gunnar är härlig. Han är en sådan lärare som alla elever gillar. Han ger de ambitiösa eleverna lite att bita i samtidigt som han sporrar de som har det svårt, att lägga på ett extra kol. Alla Gunnars elever känner sig verkligen Sedda. Till skolavslutningen brukar Gunnar skriva ett kort personligt brev till varje elev med ett boktips, som han tror att just den eleven kommer att uppskatta. Det händer ganska ofta att gamla elever hör av sig till Gunnar flera år efteråt och tackar för boktipset och utförligt berättar vad just den boken betytt för dem i olika svåra skeden i livet. Gunnar sätter upp alla såna brev på väggen i gillestugan. Väggarna är så fulla att träpanelen i furu inte längre syns. Och han som bara slumpat böcker ur bokhyllan på måfå. Skolungar är för jävla lättlurade.

Bild: www.partille.se

Motsatt placebo

Jag är övertygad om att det bara finns en sak i hela världen som hjälper mot förkylningar; placebo-effekten. Jag tror inte en sekund på Echinagard eller C-vitaminbrus eller vitlök eller honung och äggvitor hit och dit. Jag är däremot bergfast övertygad om att tron på ovan nämnda och alla andra huskurer och preparat botar vilken förkylning som helst. Tror man att man blir frisk av Echinagard och vitlökskapslar så blir man det. Tror man inte att man blir frisk av Echinagard och vitlökskapslar blir man inte det. Högst individuellt och vi är alla alldeles för smarta för att lura oss själva att tillfälligt tro något vi egentligen inte tror (t.ex. att man blir frisk av apelsiner).

Min placebo-religion stavas acitylsalicylsyra. Eller, om man vill, Ipren.* Jag vet att jag blir frisk om jag får maxdosera Ipren nåt dygn och alltså blir jag det. Det kan vara så att min placebotro blir lite hjälpt på traven av antiinflammatoriska egenskaper eller annat medicinskt, men den största effekten tillskriver jag min tro och min tillit.

Så, vad händer när man är gravid och blir förkyld och plötsligt inte FÅR äta någonting med acitylsalicylsyra? Jo, man blir Inte Frisk. Med råge. Jag har hela året (dramatiskt va?) dragits med världens segaste förkylning samt den bergfasta övertygelsen att jag inte kan bli frisk förrän om sisådär 3 månader när det är okej att kalasa loss i medicinskåpet igen.

Jag bedömer mina chanser att kunna leva ett normalt liv igen som mycket små. Det är mer sannolikt att jag dör än att jag kan andas genom näsan igen.

Där har jag för min tro.

*) Eller varför inte Ibumetin. Eller magnecyl. Eller...

Dagens namnsdag - August

- Hoppas att det inte märks att jag drömmer om att ha spenar. Hoppas att det inte märks att jag drömmer om att ha spenar. Hoppas att det inte märks att jag drömmer om att ha spenar. Hoppas att det inte märks att...

På det hela taget var August en normal 29-åring. Om det inte vore för den där lilla detaljen med spendrömmarna.

Bild: http://upload.wikimedia.org

Dagens namnsdag - Baltsar

Baltsar började bli trött. Det hade varit en lång dag. Först de gröna plastglasögonen och honom liggandes i ett cocktailglas, sen tomteluvan och glöggflaskan och nu bara nån minuts vila innan han skulle plåtas med apan Ola i sjömanskostym. Fy helvete vad han längtade hem. Bara slappa framför Hell's kitchen med en påse ostbågar i soffan.

Bild: www.litebusiga.se

Damen och den efterblivne

På tunnelbanan idag, när jag försökte närma mig staden som vanliga friska människor gör, såg jag damen jag brukade se i Alvik och hennes efterblivne son. Hon hade tjusig päls med matchande hatt, som alltid välklädd och damigt proper. Han hade en vinröd täckjacka och torkade snor på sina slalomvantar och försäkrade sig upprepade gånger om att de skulle få kaffe på Hellasgården. Och kanske pannkakor. För visst skulle det vara öppet? Och visst skulle de få kaffe? På Hellasgården? Det måste ju vara öppet? Och kanske kunde de få pannkakor? Till kaffet? Om det är öppet, men det är det väl? På Hellasgården?

Jag gissar att han är i dryga 40-årsåldern och att hon är sisådär 30 år äldre. Jag såg dem ofta när jag bodde i Alvik. Hon går med honom i släptåg. Hon säger åt honom att sätta på sig mössan och stänga jackan. Han är orolig ibland, men för det mesta verkar han trygg i hennes sällskap. Hon är så tjusig och så tålmodig. Jag undrar vad hon tänker. Så annorlunda hennes liv måste ha blivit än vad hon anat. Så annorlunda alla liv blir än vad vi tänker oss. Det är sorgligt ändå att vi är så rädda för det.

Moment 22

När man är precis så kissnödig att det är motiverat att meja ner alla som kommer i ens väg och tokrusa hem, samtidigt som man är precis så kissnödig att det bara går att gå myrsteg för att inte riskera en liten olycka i blåjeansen.

Ett scenario jag numer utsätts för praktiskt taget dagligen.

Jag tänkte att det var angeläget för er att veta det.

Dagens namnsdag - Hanna

På väggarna i familjens villa på Blåsippestigen 8 finns massvis av såna här bilder av Hanna. Alla inramade i gammaldags ramar med riktigt glas. Om Hanna någon gång slår igenom som skådespelare i Amerika och sedan dör och tiden dessutom vrids 50 år bakåt i tiden kommer de vara värda en förmögenhet. Tills dess roar sig Hanna med friidrott och så ska hon söka internationella linjen på gymnasiet. Nånstans måste man ju börja.

Bild: www.stagepool.se

Dagens namnsdag - Rut

Den där jävla Idol-hoppan kunde dra åt helvete, tänkte Rut och klämde i ända från klövarna I-i-i-i will aaalways looove youououuoooouu...

Bild: http://www.wildaboutbritain.co.uk

Kören - killar sjunger inte

Man måste älska SVT. Idag visar de sista delen i den fantastiska dokumentären "Kören - killar sjunger inte". Om högstadieskolan för pojkar som domineras av grabbighet och idrottsliga framgångar. Dit kommer Stavros Loucas musikaliske motsvarighet Gareth Malone. En liten glödande energisk musikpedagog med mål att få pojkarna på skolan att sjunga. Och det är svajigt. För killar sjunger inte. Killar spelar rugby. Men så plötsligt! Några blyga pojkar kommer ut som gossopraner och några andra erkänner motvilligt att de sjunger med i poplåtar när ingen hör. Och en har till och med ett hemligt alterego i kyrkokören. Och med dem bildar Gareth sin kör.

Och där är lilla Lewis som aldrig sjungit förut och som fullständigt gnistrar av stolthet och iver när han för första gången uppträder så att hans mamma hör. Och mamman gråter förstås och är stolt och jag gör likadant. Och den ultragrabbiga favoritläraren som har så stort followership bland eleverna men som inte vill vara med i lärarkören för att det är tråkigt att sjunga och han spelar hellre rugby, men sen ändå blygt kommer krypandes och ber om privatlektioner för att i nästa avsnitt stå i lärarkören på rugbyplanen och sjunga stolt och engagerat och till och med tycka om det och jag gråter lite till. Och igår fick Gareth till och med skolans svåra dissiga rappare med i kören genom att visa dem att man visst kunde vara cool och sjunga, titta bara på det här hippa beatboxgänget och Imram vill så gärna att ögonen blir alldeles blanka, men han vågar inte men så plötsligt vågar han och tårarna trillar nerför blanka kinder på en förkyld kanalisera för det är så vackert vackert vackert.

Det är något speciellt med ungdomar som plötsligt hittar något och vågar tro på sig själva. Släng på lite musik på det och jag betalar min tevelicens dubbel. Herregud vad mycket känsla man får för pengarna! Och inga reklamavbrott.

Och om bara några timmar ska de sjunga i Royal Albert Hall, här i mitt vardagsrum. Herreherregud.

Bild: http://svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=85531

Snorfjärilen ni aldrig fick se

Fråga: Hur många inlägg kan man skriva om en vanlig förkylning, innan det blir tråkigt att läsa?
Svar: 0 st.

Och ändå framhärdar jag.
För det händer fan inget annat.

Jag funderade lite på att fota den gröngula snorfjärilen jag blåste ut i morse, för att liksom ruska om lite. Den hade röda strimmor i och var ovanligt stor för sin art. Men så kom jag på att det inte är riktigt comme il faut, så jag lät bli. Så om det känns motigt idag kan ni tänka på det, att ni var en hårsmån ifrån att se kanaliseras snor men att ni slapp.

Det måste väl räknas som en bra dag?

Gränslös gråt

Och för andra gången idag gråter jag framför sjungande barn på teve. Först en engelsk dokumentär. Sen Whoppi Goldberg. Jag har inga gränser.

Nystart

Jag gillar verkligen nyår. Ut med det gamla och in med det nya och jag tror på det. Jag tror på att livet förändras över en natt. Att allt det där man varit lite missnöjd med går att förändra och att kraften att göra det kommer just i löftet att göra det och i att vända blad i almanackan.

Tror, alltså. Sen vet jag ju, både av erfarenhet och vid några millisekunders eftertänksamhet, att det faktiskt inte fungerar så. I erfarenheten och framförallt eftertänksamheten kan jag till och med tycka att det är lite sorgligt med dessa eviga löften om nya bättre liv. Varför kan vi inte bara tillåta oss att vara nöjda med hur det är?

Men den tanken är tråkig och nedslående, så jag stannar inte vid den. Jag susar vidare i stället in i 2009 och mitt nya liv. Så fort jag blivit frisk blir det åka av.

Där fick jag

Någon med beslutarmakt missade visst att läsa mitt inlägg om 2009 - året då alla skulle vara harmoniska, göra armhävningar och vara friska. Redan andra dagen på året går det alltså åt helvete. Jag vaknar genomsvettig med halsont och den där nära gråten-känslan man har i början av en förkylning. Såhär skulle det inte bli.

Till saken hör att jag firat det präktigaste jullovet ever. Jag har gått och lagt mig tidigt, sovit länge, promenerat i friska luften, ätit på regelbundna tider och inte varit ute och slarvat en millimeter. Jag är så präktig att jag inte ens reagerar när J och jag träffar en kompis i Solna Centrum och J blir kaffesugen och på äkta småputtrigt pensionärsmanér säger: Ja, vi kan väl koka oss lite kaffe sen, efter lunch.

Förmodligen är den här halsen och de susande öronen ett straff. Man får fan skylla sig själv om man är såhär präktig. Rätt åt mig. Tönt.

2009

Ni vet det ju förstås redan, men jag berättar det ändå; 2009 kommer bli ett fenomenalt bra år. Januari-februari kommer vara soliga och snöiga, mars och april våriga och blommiga, sommaren lång och lagom varm och hösten sådär klar och sprakande och lång. Först i december blir det mörkt och kallt och då kommer även snön. Ingen kommer vara förkyld, snorig eller ens trött. Alla människor kommer vara lyckliga och harmoniska och jag kommer lära mig att göra 100 armhävningar. På tårna.

Kanalisera på kvinnofällans kant

Hittills har det gått förvånansvärt lätt att jämställt dela lika på graviditeten. Det enda som krävts är medvetenhet och vilja. Vi hade ett mindre bakslag för någon vecka sedan då vi insåg att J började slappna av och läsa på mindre i takt med att min nyfikenhet ökade, vilket i kombination med diverse foldrar vi fått hem skapade en ojämn situation. Väl noterat lyfte vi upp det och nu är vi på banan igen.

Jag får träna och tygla mitt kontrollbehov, vilket känns oändligt nyttigt. Kommande tre månader är en hysterisk parad av olika föräldrautbildningar och MVC-besök. J:s almanacka är fulltecknad men jag har inte riktigt koll, varken på helheten eller detaljerna. Det känns lite läskigt. Men väldigt bra träning. Om jag inte klarar av att backa bort från ansvaret nu, hur ska det då bli när det finns ett litet barn att dela lika på. Jag tränar mig på att förstå att det finns fler sätt att lösa saker på än mitt sätt och att de sätten är minst lika bra. Och på att jag inte alltid måste veta och ha koll på allt. Det låter väldigt sorgligt att nå den insikten först vid trettio års ålder, men har det inte skett fullt ut tidigare är det ju bra att det händer nu. Jag ser också att det är just i den fällan många kvinnor går - kontrollfällan aka projektledarfällan. Skönt att vi tar i det innan jag trillar dit och väldigt bra med en så tydlig regel.

En annan sak jag hör när jag pratar med andra om jämställdhet och graviditet är just att det inte är jämställt, eftersom graviditeten så påtagligt är inuti mammans kropp. Alla besök på MVC handlar ju ändå om mamman, menar man. Jag känner inte att jag håller med. Kanske har jag en ovanligt distanserad kroppsuppfattning, men det som händer i min kropp just nu känns inte som Jag och Mitt Intresse och Ansvar utan mycket mer som Vi och Vårt Intresse och Ansvar. Mina blodvärden och livmodersmått angår oss båda lika mycket. Jag hoppas att det fortsätter att vara så.

Sammanfattat går det alltså fortsatt bra att dela lika, vilket verkligen glädjer mig. Jag är också glad att ansträngningen inte är större än den är (lite medvetenhet och lite vilja - inte värre än att välja ekologisk mjölk för den miljömedvetne).

MEN! Det som händer är att jag går och svajar på kanten till en annan kvinnofälla. Plötsligt tycker jag nämligen inte att mitt jobb är lika viktigt som tidigare. Plötsligt är det bara något jag ska sköta tills barnet kommer och då ska jag ju ändå vara hemma några månader. Redan i december börjar det kännas som sista veckan före semestern, fastän det alltså är månader kvar. Och jag som argt har fnyst åt kvinnor som slutar prioritera sina jobb och helt går upp i sitt familjebildande - svikare, det är såna som Dom som skapar den ojämställda situationen på arbetsmarknaden! Och nu är jag en av dem, nästan.

Det var en väckarklocka och jag har tänkt på det massor. Jag kommer fram till att det är en sund reaktion att lägga tid och engagemang på stora förändringar i livet - att gå upp i elitserien med bandylaget, att köpa hus, att träffa en ny partner, en nära anhörigs eller väns bortgång, att skaffa barn. Självklart måste tankar kring såna saker få konkurrera med arbetet och vardagen. Det som däremot är ojämställt är två saker:

1) Bägge parter låter inte det nya fenomenet ta lika mycket engagemang och tid.
2) Att ändra sina handlingar utifrån de tankar man har.

Här är jag inte säker på att vi når hela vägen. J har lättare att distansiera sig och glömma bort än jag. Inget sparkar fysiskt i hans mage och han blir inte på samma sätt påmind, även om det förstås tar mycket tid och tanke från hans vardag också. Här är vi alltså inte helt hundra jämställda.

Jag tröstar mig med att jag gör samma jobb som annars. Handlingarna är alltså desamma. Kanske att jag inte lägger i den där sista racerväxeln lika lätt som annars, men jag vågar påstå att skillnaden är liten. Och jag kommer inte drista mig så långt att jag vill dela annat än lika på kommande föräldraledighet.

Men faktum kvarstår, här finns en liten differens. Jag hoppas att vi kompenserar för den på andra sätt och jag är väldigt tacksam att vi är medvetna om det. Då har vi i alla fall möjlighet att göra bättre.

Julkalendern Lucka 24 - Eva

I år hade det varit nära. Det var i sista delfinalen som domarna hade upptäckt att Evas skägg inte var något riktigt skägg, utan hennes vanliga hår som hon snillrikt knutit fast under hakan. Till nästa år skulle hon vara bättre förberedd. Årets tomte 2009 - here I come!

Bild: www.aftonbladet.se

Granchock

Whoah! Vi har gran. Sjukt vuxet. Nästan som att köpa hund.

Julkalendern Lucka 23 - Adam

Och under resten av Adams liv skulle just denna bild visas i alla möjliga och omöjliga sammanhang och folk skulle skrocka att jo, det såg man tidigt att det skulle bli en popstjärna av den där.

Bild: www.svenskidrott.se

Givmilda juletankar

Och så skänker vi en julens givmilda tanke till alla de (jag! jag! jag!) som idag försakar julefrid och pyssel för att ståndaktigt bidra till det svenska rikets välfärd och BNP; de vars enda förmån en gnistrande dan före dan som denna är att för en gångs skull få välja sittplats på tunnelbanan. Vad vore vi utan dem?

Julkalendern Lucka 22 - Jonatan

Jonatan är bara den han är. För honom är mode och trender helt oviktigt. Han gör bara sin egen grej. I vår flyttar Jonatan till Stockholm. Det ska bli jävligt skönt med lite storstad. Han har varit i både New York, Berlin och London i höst och liksom fått smak på storstadslivet. Jonatan är en äkta stadsmänniska.I Stockholm kommer han trivas som fisken i vattnet. Där får man vara precis den man är. Han ska bara träna bort Skara-dialekten först, så han smälter in bland alla andra.

Bild: http://stockholm.youcatwalk.com

Julkalendern Lucka 21 - Tomas

Vid en första anblick kunde man tro att Tomas inte var särskilt mån om sitt utseende. Inget kunde vara mer fel. Tomas lade ner timmar och åter timmar på att välja de rätta glasögonen, de rätta chinosen med rätt hög midja och den rätta dåliga passformen över rumpa och lår, lagom för korta för att åka upp och visa lite blekt hårigt underben när Tomas satt med benen i kors, vilket han följaktigen gärna gjorde. Och förstås de rätta foträta skorna och den blå täckjackan från ett annat årtionde. Är man inte smartast i kollegiet kan man ändå komma långt genom att se ut som att man är det.

Bild: www.psy.gu.se

Julkalendern Lucka 20 - Israel

Här är en kul bild ur Israels fotoalbum. Han var med gubbarna i Israel. Eftersom de sedan lumpen kallat varandra för Israel tyckte Israel att det var roligt att ta med gubbarna på en ny muckarresa - till Israel! En av fördelarna med att vara egenföretagare är ju att man kan ta ledigt lite när man vill och dra av nästan alla kostnaderna i deklarationen. En nackdel med att vara egenföretagare är välmåendet som breder ut sig kring midjan. Israel, Israel och Israel har börjat jogga på onsdagar för att få ordning på go'maggen, som de kallar den. Men det är hemma i Göteborg, nu är det semester och då får man la unna saj litte.

Bild: http://www.klarakyrka.se

Julkalendern Lucka 19 - Isak

Isak var känd som gängets spjuver. Hittade man tandkrämsrester på dörrhandtaget, aluminiumfolie i telefonluren eller vedträn i sängen ja då kunde man ge sig den på att det var Isak som varit i farten. Men det var omöjligt att bli arg på honom. Isak log sitt allra oskyldigaste leende och plirade med de små pepparkaksögonen och vips gick all ilska och irritation upp i rök. Sån var han, Isak. Så döm om barnbarnens förvåning när de hittade travar med tysk naziporr under Isaks säng, när de städade ur hans lägenhet.

Bild: hem.passagen.se/kickismail/farfars.htm

Julkalendern Lucka 18 - Abraham

- AaaAaAAAktaaa! vrålade Abraham. Jag är så väldigt väldigt spruträdd!

Sköterskan sänkte botoxsprutan med en suck.

- Abraham, om man vill bli fin får man lida pin. Vi har pratat om det här.

Bild: www.bibelpicturegallery.com

Hitta humorn

Min bror och jag har en stående utmaning. Varje morgon läser vi seriesidorna i DN och där speciellt serien Medelålders plus. Utmaningen ligger i att lista ut det roliga i serien. Man behöver inte själv tycka att det är roligt, men man måste förstå var humorn finns. Det är svårare än man kan tänka sig. Idag var det omöjligt. Nån som fattar det roliga? Någon!?

Ruta 1: Idag i "Fråga barnen" frågar jag dig, lille Enfrid: Är det bra att mamma

Ruta 2: slår pappa på julafton? - Nä, vuxnarna ska inte slåss, tycker jag.

Ruta 3: Å mamma är mycket större än pappa å e man stark ska man vara

Ruta 4: snäll för de säger Bamse! -Tack lille Enfrid och alla våra kloka fina barn.

Julkalendern Lucka 17 - Stig

Stig hade kommit på ganska sent i livet att han ville bli skådespelare. På audition till Änglagård 2 hade han inte räckt riktigt hela vägen och annars var det ont om roller för hans målgrupp. Det var lite stressande, men Stig försökte ändå att se positivt på tillvaron. Han skickade ofta insändare och dagens ros till olika tidningar, där han berömde andra manliga skådespelare ur den äldre generationen. Man måste hålla ihop.

Bild: www.alternativ.nu

Julkalendern Lucka 16 - Assar

Vid 79 års ålder var Assar ett rutinerat mobboffer. Han försvann snabbt till sitt happy place, satte upp sitt välrepeterade introverta lugna ansiktsuttryck och väntade stoiskt på att stunden skulle gå över. Att kalla på personal hade ingen effekt, då blev det bara etter värre vid kvällsmaten senare. Snart skulle Edwin, Einar och de andra balla grabbarna på Skutans ålderdomshem tröttna och rikta ficklampan mot någon annan.

Bild: www.volvo.com

Det finns inget heligt systraskap

Igår var jag på amningsinfo på Mödravårdscentralen. Det var uttalat att det bara var jag som var välkommen på mötet, inte J. Det gjorde mig till en början vansinnigt provocerad och feministiskt arg och jag ifrågasatte det tre gånger på raken till vår barnmorska. Hon försökte släta över med att J sedan fick gå på något slags pappautbildning, som alltså bara var för männen (mycket oklart hur de sorterar den andra föräldern i homosexuella föräldrapar), vilket egentligen bara var att göra saken värre.

I alla fall funderar jag en del på amning och allt fuzz omkring det och vill gärna ta del av den information som står till buds. Jag har därför försökt lugna mig och motivera amningsinfons könsrasism* med att det kan vara ett diskussionsforum för kvinnor, om hur man förhåller sig till sina bröst. Jag har förståelse för att alla kvinnor inte är bekväma med att prata om bröstens symbolik, sexualitet, närhet och intimitet med vilt främmande män. Jag tycker själv att det känns komplicerat att bröst som är en så stark sexuell symbol och föremål för objektifiering och plumpa kommentarer och skämt liksom för njutning, sexuell samvaro och intimitet**, ska förvandlas till matstationer som plockas fram i tid och otid. Det är alltså en god tanke av MVC att bereda plattform för diskussion om detta och om det kräver uteslutning av männen så må det vara hänt, tänkte jag.

Först på väg till mötet slog det mig, det uppenbara; är jag mer bekväm med att diskutera detta med andra främmande kvinnor än med andra främmande män? Känner jag något slags samhörighet med just kvinnor, bara för att vi är av samma kön och gravida? Nej, det gör jag inte. Inte alls. Jag känner samhörighet med människor som delar mina värderingar och tankar och den gruppen utgörs av både män och kvinnor. Jag känner inte att jag har någonting gemensamt med kvinnorna som sitter med sina magar i en halvcirkel. Ingenting. Jag tycker att de är konstiga ufon och de tycker att jag är ett konstigt ufo. Låt mig exemplifiera! Följande frågor ställdes spontant under mötet:

Gravid kvinna 1: Hur stor del av näringsinnehållet i bröstmjölk försvinner vid nedfrysning och upptining?
Gravid kvinna 2: Min man är 12 år äldre än jag och han ser fram emot vårt barn så himla mycket… [lång alldeles för personlig harang] …mata barnet i bar överkropp… [fler privata detaljer] …och jag vill verkligen ge honom det här.
Gravid kvinna 3: Asså, en grej jag typ inte fattar. Varför kan en del typ inte amma?
Gravid kvinna 4 (aka Jag): En problematik som jag ser med amning är att det försvårar jämställdheten i relationen. Vi pratar om olika trix för att väga upp det, men känner att vi inte når hela vägen. Vad kan man mer göra?***

Vi är fyra karikatyrer med helt olika tankar kring hela barnaalstringsprocessen. Vi kan inte mötas i intima diskussioner om bröst och amning en måndag morgon klockan 08:00, för vi tycker att alla andra i gruppen är skitkonstiga. Vi har ingenting gemensamt, utöver att vi alla är gravida (och att vi tycker att alla andra i gruppen är skitkonstiga). Det går inte att bygga en gemenskap på det. Det finns inget heligt självklart systraskap kvinnor emellan, inte ens om de är gravida. Och jag blir sjukt provocerad när man förutsätter att människor av ett visst kön ska ha vissa gemensamma egenskaper, erfarenheter eller funderingar. Alla män är inte motorintresserade, alla kvinnor drömmer inte om dyra handväskor och alla gravida vill inte prata om amning med varandra.

Sedan toppade barnmorsketanten med att berätta för oss att det manliga sättet att förbereda sig för ett föräldraskap (”vara gravid”) är att tapetsera och se över försäkringarna. Hejsan hoppsan! Typiskt manligt. Inte typiskt ”nära partner som vill hjälpa till på alla tänkbara sätt”. Nix. Manligt. Det sitter bergis en tapetserargen kopplad till testosteron och spermaproduktion. Redan på stenåldern kunde man se hur män i närheten av gravida kvinnor började klä grottan med mossa och vässa sina yxor och spjut. Kanske är det ett av ämnena de ska diskutera i pappagruppen, män emellan.

Uppdatering: Jag känner att jag måste rentvå Solna MVC lite här. Vi kommer alltså få vanlig amningsteori i samband med föräldrautbildning som välkomnar båda föräldrarna. Det var endast på den här info/diskussionsträffen som den andra föräldern uteslöts. Det ska också sägas att barnmorskan vi går hos sköter sig alldeles utmärkt på det här planet, även om informationshäftena hon delar ut är uppåt väggarna.

* Jajemän, här använder jag de hårda orden!
** Redan den kombon tycker jag är svår
*** Svaret på den frågan var ”men under det första halvåret ÄR det inte jämställt”, följt av ett nedlåtande lilla vännen-leende.

Den nakne stalledrängen som kanske plägade

På lucia i den arla morgonstund väcktes jag till min stora häpnad av skönsång och frukost på sängen. Det var den nakne stalledrängen J som gjorde sitt första bejublade framträdane endast iklädd strut och pappersstjärna. Det finns bättre bildbevis men jag är strängeligen förbjuden att publicera dem på internet, av den nakne själv. I alla fall väckte händelsen liv i min textfråga: i den vanliga stalledrängvisan, sjunger ni i vers två om fålen apelgrå 'den rider Staffan själv uppå' eller 'den plägade Staffan rida på' eller rentutav 'den plägade Staffan själv uppå'? Förvirring råder och har så gjort sedan lågstadiet, tydligen.

Julkalendern Lucka 15 - Gottfrid

Gottfrid var sedd som den milde, nästan mjäkige, bland sina gelikar i ordern. Han trivdes i köket, var barnkär och deltog ogärna i jakt. Å andra sidan var han imponerande snabb i såväl tanke som ord. Det ansågs vara en merit att få sista ordet i en diskussion med Gottfrid. Han var flerårig mästare i både Schack och Dam och hade ett digert välbläddrat bibliotek. Det endast ett fåtal av Gottfrids nära bekanta visste var, att Gottfrid kunde andas under vatten.

Bild: http://www.hjoggbole.nu/

Julkalendern Lucka 14 - Sixten

Bröderna Landby har en liten kultstatus runt om i Västerbotten. Sixten var känd som kraftkarl, filosof, diktskrivare och konstnär och han kallades till och med ”Buffeln från Hissjö”. Lillebror Kurt var mera känd som konferencier på den Sverigeturnerande ”The Landby Show”. Under denna show gjorde kraftkarlen Sixten allt från att lyfta cyklar med ett pekfinger till att räta ut hästskor med bara händerna. De besökte regelbundet Kiviks marknad och andra marknadsplatser. Ett av Sixtens mest kända verk är ”Killa mig på Kilimanjaro”. Det har utgivits två episka verk, ”Sixten Landbys teser” samt ”Millennium” som utgivits efter hans död.

Några av Sixtens teser:

Löning

Trots att man arbetar varje dag verkar det som Djävulen tog hand om pengarna

Storbjud

Även grisen kan rata när man den ska mata.

De odrägliga

Somliga människor liknar bulldoggar ty de släpper aldrig greppet.

I förtid

De som redan börjat ruttna i livet behöver inte vänta länge på döden.

Ibland överträffar verkligeheten dikten, som de säger. Det här hade jag aldrig kunnat skriva själv.

Bild OCH text: www.hissjo.net

Nej till livet!

Igår upptäckte jag till min fasa att abortmotståndarna Ja till livet glatt håller med mig och länkar till mitt inlägg om ultraljud. Jag känner mig lite smutsig, men faktum kvarstår - i just den här frågan tycker vi alltså lika, om än av olika anledning.

Jag har ett behov av att rentvå mig själv och skulle kunna skriva långt och mycket om vad jag tycker om aborter, men det skulle vara att skriva er alla på näsan. Självklart vill ingen människa gå igenom en abort, men om det är det bästa alternativ man har till hands är det inget snack om saken. Att däremot välja bort ett barn p.g.a. avvikelser från normen tycker jag vittnar om en människosyn i sann nazianda.

Julkalendern Lucka 13 - Lucia

Lucia hade sen barnsben fått höra att hon var söt som en kattunge. På tips av sin pojkvän sökte hon därför Michael Jackson-stipendiet och vann! Nu väntar fyra år av operationer, innan förvandlingen är helt klar och karriären kan ta fart på allvar. Som plan B ska Lucia utbilda sig till nagelterapeut eller kanske jobba med barn som har det svårt.

Bild: http://i.models.com

Julkalendern Lucka 12 - Alexander

Alexander trodde inte sina ögon. Frisörsalongen var fortfarande stängd för renovering. Situationen började bli akut.

Bild: www.stfrancis.edu

Ultraljud - att inte vilja veta

Inuti min mage för en månad sen

För lite mer än en månad sen var vi på ultraljud. Det är en konstig sak. Ultraljudet syftar i första hand till att kontrollera om det är något "fel" på barnet. Utöver det "vanliga" ultraljudet kan man göra andra kontroller för att ta reda på om barnet har för många kromosomer eller några fysiska defekter. Till exempel erbjuds alla mödrar över 35 att göra ett s.k. NUPP-test, eftersom risken för Downs syndrom ökar med stigande ålder hos modern. Ett NUPP-test visar sannolikheten för kromosomfel.

Det är väldigt märkligt att alla barn regelmässigt kontrolleras för missbildningar och andra fel, för varför gör man det, egentligen? Vad ska man göra av informationen om något inte är "normalt"? Abortera barnet? Det är ju oerhört cyniskt, att det svenska samhället bekostar framtagningen av en renare ras. Jag har väldigt stor förståelse för att man som blivande orolig förälder kan tänkas vilja veta, men väldigt lite förståelse för att man som stat erbjuder möjligheten att välja bort annorlunda barn.

Sen kan man förstås mena att det är bra att få informationen tidigt, så att man har möjlighet att anpassa sig till den omställning det kan innebära att få ett "onormalt" barn.* För så onormala är de onormala barnen att vi inte för våra liv kan föreställa oss att just vi kommer få ett sånt förrän vi har det svart på vitt och då alltid som ett slags sorgebesked. Jag tror ändå att jag skulle ha lättare att hantera eventuella vanskapningar hos mitt barn om de uppdagades först när barnet föddes. Då skulle nog glädjen över det födda barnet överskrida den eventuella sorgen över skadan. För mig skulle det inte vara konstruktivt att veta om det månader i förväg.

Allt det här kom jag på i stundens allvar, på väg till ultraljudet. Först då slog det mig att det kunde vara något "fel" och hur skulle vi i så fall hantera den informationen? Ville vi veta? Hade jag varit modigare hade jag ställt in. Men nyfikenheten och fegheten tog överhand och vi gick dit på utsatt tid.

Allt såg bra ut på ultraljudet och jag kan inte egentligen veta hur jag skulle reagera om det inte hade gjort det, bara spekulera. Jag har också full respekt för att det här är oerhört känsliga frågor och full förståelse för att inte alla resonerar likadant som jag.

På kallelsen stod det tydligt att det i besöket vid ultraljud inte ingick könsbestämning av barnet. Det tycker jag var jättebra! Ändå kände vi oss nödgade att förklara väldigt tydligt för barnmorskan att vi inte på några villkor ville veta vilket kön barnet har. Hon förklarade att det var svårt att se och lovade att snabbt byta vinkel om hon såg något avslöjande. Lite senare fick hon hjälp av en mer senior barnmorska. När hon inte berättade för den äldre kollegan att vi inte ville veta barnets kön greps jag av feministisk panik och skrek i desperat falsett att vi inte! ville veta! barnets kön!!! Den äldre barnmorskan såg lugnt på mig och svarade att de inte berättade det heller, om det inte verkligen efterfrågades. Glada nyheter.

Att döma av de frågor jag får från omgivningen om vi vet vilket kön barnet har, kan man tro att det är regel snarare än undantag att ta reda på det. Det är sorgligt. Det är sorgligt att folk frågar mig över huvud taget, för det betyder ju att det skulle spela roll. Att det skulle vara annorlunda för oss eller för våra vänner om vi fick en pojke eller en flicka. Det är väldigt väldigt ledsamt. För det spelar förstås ingen som helst roll.

*) Det händer förstås att man under ultraljudet hittar så allvarliga missbildningar att barnet inte kommer kunna överleva alls. I de fallen kan man sätta igång en tidigare förlossning i stället för att låta den dömda graviditeten fortgå. Ultraljud visar också på om det finns fler än ett foster i magen, vilket kan vara skönt att veta på förhand. Det är fördelarna. Frågan är om de väger upp nackdelarna.

Julkalendern Lucka 11 - Daniel

Om några dagar drar Daniel till Thailand med grabbarna. Det ska bli fett skönt. Daniel kommer inte ihåg så mycket av förra årets resa, mer än sjukt billiga mekongdrinkar i hink och en jävligt fräsch tjej. Inte flickvänsmaterial direkt, men jävligt fräsch, om ni fattar. I år tänker han passa på att tatuera sig. Antingen en fet tribal eller Carpe Diem över skulderbladet. Han har tränat axlarna rätt hårt, så det skulle bli snyggt.

Bild: www.rodang.se

Julkalendern Lucka 10 - Malena

Malena säger alltid sanningen och hon tar vad hon vill ha. Om folk inte kan ta det är det deras problem. Malena tar ingen skit, hon är en stark kvinna som vet vad hon vill. Hon har massor av killkompisar men kan inte fatta varför de alltid blir ihop med så meningslösa våp. Själv är hon singel, men får ligga ändå. Bland annat har hon legat med chefen på förra jobbet och en på TV4 med skitstor kuk. Så de där feministsubborna som gnäller om att kvinnor skulle vara förtryckta kan ju bara ta och hålla käften. Det är hennes kropp och hon har full kontroll. Men ibland gråter Malena så att kudden blir alldeles svartfläckig av mascara. Om hon bara slapp vara så förtvivlat ensam!

Bild: www.malena.us

Vattengympa

Det faktum att min kondition försämras i ett sådant rasande tempo att jag snart inte kommer orka andas överhuvudtaget, har nödgat mig att vidta desperata åtgärder. Som djupvattengympa.

För att förstå vidden av desperation i det tilltaget måste man veta följande:

1) Jag hatar badhus. Hatar. Det luktar ålderdomshem och klor och kiss och långa mörka hårstrån slingrar sig mot mig från alla håll.

2) Jag har väldigt lite gemensamt med människor som väljer att på sin fritid leda vattengympapass och jag har ännu mindre gemensamt med deras musiksmak (tänk er Markoolio, Nanne Grönvall och resten rama-lama-ding-dong-tokigt 60-tal i en klämmig blandning med en touch av hits for kidz)

3) Jag har väldigt svårt att relatera till levnadsglada tjejkvinnor som ses regelbundet varje tisdag i badhuset och tycker att det är urkul med vattengympa och att frigolittuberna är festliga.

Och ändå var det precis det här jag skänkte 45 minuter av mitt liv åt ikväll. Så desperat är jag alltså.

Bild: http://hem.passagen.se/tsmsenior

Julkalendern Lucka 9 - Anna

Anna är en riktig ”doer”. Hon har redan nästa års almanacka fulltecknad med olika saker hon ska göra. I januari ska hon t.ex. ha återförening med gamla scoutgänget och hjälpa sin kusin att flytta och i februari ska hon köpa tyg till en klänning hon ska ha på ett bröllop i april och så är det alla körrep förstås och kopiera upp noter till dem och kanske ordna med nya pärmar i stället för de gamla mörkblå. Rött är ju fint till exempel. Och så håller hon på att dra ihop en bokklubb på jobbet. Hon har redan satt upp lappar på alla anslagstavlor och i köket. Som första bok tänker hon föreslå något av Paulo Coelho. Hans böcker är verkligen tänkvärda och speciella och det skulle vara kul att ha någon att diskutera dem med. Då skulle hon kunna baka sina specialmuffins med päron också.

Bild: http://jinge.se/

Julkalendern Lucka 8 - Virginia

Virginia och Virginia träffades första gången på BB när de födde barn samtidigt. Sen dess har de hängt ihop. Det har blivit semestrar på Öland och i skärgården, otaliga liter lådvin och oräkneligt många Blend Ultra Light-fulla askkoppar. Virginia finns på nästan alla sidor i Virginias fotoalbum och vice versa. Till jul pysslar de söta garntomtar tillsammans, som Virginia säljer på genom en hemsida på Internet som Virginia har gjort själv.

Bild: www.pasquinel.se

Sista dagen i Kiruna

Titta! Idag är sista dagen i Kiruna. Den är 24 minuter lång. Imorgon går solen inte upp alls. Nu börjar en månads natt. Jag undrar hur de förbereder sig, Kirunaborna. Äter sig feta och boar in sig i granris? Tar ledigt från jobbet? Köper espressobryggare och lysrör? Bokar tid för ljusterapi? Eller bara borstar tänderna och går och lägger sig.

Julkalendern Lucka 7 - Angela

Det finns en helgalen bild av Angela. Den är från när hon var elevrådsordförande i Vallundaskolan 1987. Hela elevrådet hade klätt ut sig till fotograferingen för årets skolkatalog. Angela hade en tvärrandig slips och solglasögon. Dessutom hade hon touperat håret så att det nästan såg rufsigt ut. Hon vet inte varifrån hon får allting, men ibland gör hon verkligen helgalna grejer. Man mår bra av att släppa loss ibland, har hon hört.

Bild: http://www.startupprincess.com/

Julkalendern Lucka 6 - Niklas

Faktiskt så har Per Gessle oförtjänt dåligt rykte. Han är liksom inte alls så dålig som alla säger. Typ skitmånga gillar Gyllene tider och så, men Niklas tycker faktiskt att Mazarin är Pers bästa platta. På flera låtar sjunger Per precis samma sak som Niklas känner! Och det är äkta känslor. Från hjärtat. Niklas hoppas att han ska få en gitarr i julklapp. Då ska han lära sig Kung av sand, så att han kan spela den för Emma på nyårsafton. Det är typ som ett hemligt nyårslöfte.

Bild: www.rodang.se

Julkalendern Lucka 5 - Sven

Svens näsa levde under ett ständigt hot från resterande delar av Svens ansikte. Det var en fråga om dagar hur länge den skulle få finnas kvar innan den helt förminskades till ett ingenting, knoppades av som en rosa ärta och ensam rullade bort bland pärmar och gem på Svens skrivbord.

Bild: www.psy.gu.se

Julkalendern Lucka 4 - Barbara

Barbaras tålamod hade tagit slut för länge sen. Det är precis som de säger, att jobba som modell är verkligen inte så glamouröst som man kan tro.

Bild: www.evterpe.se

Julkalendern Lucka 3 - Lydia

Det är många som inte vet, men Lydia gör världens godaste köttbullar. Dessutom blir de perfekt runda. Hemligheten är att hon använder fiberhavregryn i stället för ströbröd och att hon förgräddar dem i ugnen. Till jul har hon lovat att göra köttbullar till hela tjocka släkten. Det blir många köttbullar det. Själv är Lydia vegetarian och äter inte köttbullar, åtminstone har hon skrivit det på sin Match.com-profil. Hon tänker att det gör henne mer intressant. Sen har hon valt en bild ur en spännande vinkel också.

Bild: www.chaindlk.com

Julkalendern Lucka 2 - Beata

Flöjer är full av smak, men hälften så fet. Ett lättare sätt att njuta. Det var 1993 och det är fortfarande helt osannolikt att de inte valde Beata till reklamfilmen. I åratal har hon jobbat både på sitt utseende och sin feminina framtoning. Hon har till och med lärt sig att spela stråkinstrument! Och så väljer de den där balettslampan. Men Beata vet var hon bor. I 15 år har hon laddat för hämnd och sparat allt sitt könshår i en burk. Nu är det bara dagar kvar…

Bild: www.lira.se

Julkalendern Lucka 1 - Oskar

Det är ändå mycket viktigare att vara bra på fysik och att vara lite finurlig, än att vara populärast i klassen, säger Oskars pappa. Och Oskar håller med. Oskar har tillsammans med sin pappa och sin kusin från Hallstahammar byggt en speciell cykel som Oskar ska tävla med i mars. Oskar gillar att hänga med sin kusin och sin pappa. De brukar komma på kluriga ordvitsar eller spela schack. Ibland skruvar de isär olika tekniska apparater för att se hur de ser ut inuti.

Bild: www.parnes.se

Kanaliseras julkalender - Nu kör vi!

Era smådjävlar. Det bor en liten pennalist i oss alla. Jojo, i juletider ska man inte vara fröjdig och god och vända andra kinder till. Nänä, då ska man gotta sig i fördomar och vara elak.

Jag väljer en kombo. Jag bildgooglar på dagens namnsdagsbarn, väljer den första som inte är en modellbild och skriver en liten historia fritt ur mina fördomar om personen på bilden. På så sätt får vi med det obligatoriska historieberättarmomentet i julkalendern också och jag slipper undan den pennibla situationen att låtsas vara fördomsfull mot folk jag känner väl. Håll till godo!

Önska din egen adventskalender!

I år jävlar känner jag att det blir jularnas jul. Finkonfekt och dag-TV så långt ögat når och idel harmoni och julefröjd. Dessutom ska vi både köpa gran och tusenbitarspussel. Julen är komplett. Så för att verkligen maxa julmyset laddar jag redan nu. Om det inte blir så idylliskt som jag tror*, så är det bra om jag har hunnit gotta mig så mycket som möjligt innan smällen kommer. Det går sådär. Jag äter lite mer pepparkakor än vad som kan anses socialt gångbart, men utöver det är det inte så mycket jul. Jag har inte ens någon adventskalender!

Men här ser ni en handlingarnas kvinna – jag låter bloggen bli min julkalender. Så, bästa läsare, vad vill just du läsa om i Kanalisera-adventskalendern?
Det går bra att rösta på något av nedanstående förslag eller komma med ett ännu bättre:

• Fotoblogg från min väg till jobbet/min frukost/annat intressant i min morgonvardag
• Google + ”jag har tur” på dagens datum
• Det i DN jag fastnar mest för respektive dag
• Fördomar om personer som har namnsdag respektive dag

Sätt fart och önska. Vi ligger redan tre dagar efter!

*) det har hänt att jag sätter förväntningar på ledighet och familjesammankomster lite för högt, jag minns t.ex. en postpubertal semester på Sveriges sydspets som jag gärna skulle glömma

Sjömansbiff efter Y2K

Idag hade jag resultatet av den gångna veckans märkligaste utrop i min lunchlåda. I söndags utbrast nämligen J, som från ingenstans: "Åh, ikväll vill jag laga sjömansbiff!". Sagt och gjort. Och säg den husmanskost som går att laga för den lilla tvåpersonersfamiljen, nä. Alltså finns det finfina matlådor i kylen på Östervägen.

Jag har inte ätit sjömansbiff sedan lågstadiets skolbespisning. Jag trodde inte att sjömansbiff överlevde Y2K. Jag konstaterar förvånat två saker:
1) det är jättegott
2) det finns personer på den här sidan 2000-talet som bemästrar konsten att tillaga sjömansbiff. Unga personer! Herregud, gossen är inte ens 30 fyllda och redan så bevandrad bland innanlår och lagerblad.

Vad blir det imorgon undrar jag. Salta biten? Dillstuvad potatis? Odefinierbar fläskbit tillagad meddelst bräckning?

Färdiggnällt!

En påminnelse: till alla oss som ägnade november åt att gnälla på mörker, regn och håglöshet – nu är det färdiggnällt! Nu är det nämligen december och även om vädret inte gör någon skillnad på månader så gör vi det. Årets gnällkvot är tömd. Jag hoppas att ni känner att ni har utnyttjat den väl. Nu tänder vi ljus och äter pepparkakor och kommer ihåg att ingenting blir bättre av att man gnäller. Glöm inte det!

Bästa brödbakande grannarna strikes again

I morse hade jag följande sms på min mobil:

"Nybakat bröd hänger på er dörr. Grannen"

Jag kan tänka mig sämre sätt att börja måndag morgon.

VHS R.I.P.

90-talet har varit här och hämtat ett av sina förrymda barn, videobandspelaren. Den har länge stått och blinkat och spontanspolat lite framåt och bakåt i TV-bänken, men nu har den givit upp sitt sista surr och återvänt till sina anfäder. Det är sorgligt. Inte för att jag någonsin tittar på video längre*, men jag gillade tanken på att kunna om jag skulle vilja. Jag har trots allt en skaplig samling kvalitetsfilm på VHS som jag inte kommer nyinvestera i DVD eller annat format.

Men framförallt saknar jag klockan. De vänliga turkosblå siffrorna som stillsamt uppdaterade mig med aktuell tidsangivelse närhelst jag önskade. De bara fanns där och jag tog dem för givet. Nu är de borta och jag sörjer att jag inte hade vett att berätta för dem hur mycket de faktiskt betydde för mig, medan tid fanns.

Så video med showview-funktion och digitala siffror - rest in peace. I'll miss you 4-ever.



*) även om jag i baktåsträvande hemlighet tycker att VHS är bättre än DVD - jag hatar att man alltid måste göra massa val innan man kan se filmen, jag väljer ju samma varje gång ändå, det är ju inte så att jag då och då väljer att spontanse filmen på danska eller med franska undertexter och det här idiotiska digitala påfundet allt eller inget, minsta lilla repa och filmkvällen är död, tacka vet jag VHS, där är allt färdigvalt och klart och är det en repa på bandet blir det bara lite brus.

Superhjältehår

Det blev jättefräsigt. Håret alltså. Världens bästa frisör. Vill man vara fördomsfull skulle man kunna säga att jag ser ut som en blandning av scablonerna 'arg feministflata' och 'blåhårig östermalmskärring'. Lite beroende på hur man ritar skalan hamnar jag ju faktiskt precis mitt emellan - röda ideal i ett småborgerligt liv. Häpp! Man kan också säga att jag ser ut som en sjukt cool actionhjältinna i modern tappning. Ni vet en sån där som är stark och smart och klättrar på fasader och löser svåra hackerproblem.

Jag fastnade för det sistnämnda och kände att jag hade en del att leva upp till. Min fysik är inte riktigt i nivå med vad min frisyr och hårfärg ustrålar. Därför spenderade jag tidigare ikväll en timme av mitt liv på Friskis & Svettis Vänta barn-gympa*. Det var inte helt genomtänkt.

Tillsammans med åtta andra jättemagar togs jag emot av kvinnan som gav äppelkäck ett ansikte. Hon började med att berömma oss för den starka insatsen att ha tagit oss dit:

- Braaa jobbat tjejjjer! Det är tungt att vara gravid, man är trött och det gör ont men ni är hääär! Braaa jobbat! Nu ska vi baaara ha roligt i en timma. Okeeej! Nu kööör viiii!

Under tre lejonkungenlåtar** visade sig min kropp ha förfallit mer än möjligt sedan jag tränade sist. Det var nedslående. Sen var det styrka.

- Kom igen nu tjejjjer! Nu är det styyyrkaaa! Nu jobbar vi med kniiipmusklerna. Okejjj! vrålade äppelkäckheten.

- Och så spänner vi ändtarmen... slidan... och urinröret och håll, håll, håll... och slappna aaav! Braaa! Det här är riktigt styrka. Nu maxar vi! Ändtarm, slida, urinrör och håååll...

Det kändes jättekonstigt. Jag tror inte att andra supercoola actionhjältinnor gör knipövningar på Friskis & Svettis Vänta barn-gympa, men jag kan ju ha fel.

Sen blev jag svettig och överflödsfärgen i håret rann i oranga rännilar i mitt ansikte. Inte heller så hjälteaktigt.
Jag har lite att jobba på, kan man säga. Men jag är sjukt snygg i håret.


* Jag vet, någonting i den meningen känns inte riiiktigt sjukt cool actionhjältinna, men någonstans måste man ju börja!
** Eller världsmusik eller vad det heter.

Allmän egendom

En annan sak på det heliga tillståndets minuslista (det finns flera) är att den privata sfären plötsligt blir offentlig. Plötsligt är det okej för vilken avlägsen kollega eller kompis kompis som helst att tycka saker om hur jag ser ut eller till och med ta på min kropp. Jag är högst obekväm med såväl kommentarer som ovälkomna fysiska närmanden. Även om de är välmenande. Man tar inte på folks magar och man berättar inte heller för dem hur stora eller små de är. Inte ens om de är i ett heligt tillstånd.

Överhuvudtaget blir jag beklämd av påpekanden om mitt eller någon annans yttre. Fester där man går omkring och kramas och säger menguuuvafiiinduär får mig att vilja gå hem. Likaså kommentarer om huruvida nån har gåttnerivikt?!?! joooh'nserjättemycketsmaaalareuthaaardu intetääänktpådet!!! Och det beror inte på att jag är speciellt fin eller ful eller smal eller tjock. Det beror på att sådana kommentarer är så avslöjande jämförande. De tyder på att personen som yttrar dem har för vana att titta på dig och bedöma om du är fin eller ful, tjock eller smal. Och det är otäckt. Jag vill mycket hellre bli bedömd som rolig, trevlig, smart, rapp i käften eller usel på opera. Det är mer mångfacetterat och intressant än hur jag ser ut.

Även om jag är gravid.

Genialiskt

På minuskontot över att vara i ett så kallat heligt tillstånd står bland annat att man inte får äta eller dricka något som är gott, eller åtminstone inte dessertostar och vin. Om man tycker att det är något av en mänsklig rättighet att ändå få göra det är trixet inte att köpa mjukost med ädelostsmak eller försöka beställa alkoholfritt "vin" på restaurang. Nix. Trixet är att hälla allt det goda i maten! Vin gör sig bra i nästan all mat faktiskt. För att inte tala om gorgonzola.

Jag har sagt det förut och jag kommer säga det igen - jag är ett geni!

Frisyrmirakel

Jag ska klippa mig idag. Eftersom den supercoola frisören jag brukar gå till är mammaledig ska jag gå till hennes ännu mer supercoola kollega. Jag förväntar mig stordåd.

Så här ska jag säga: ”Hej, mitt hår är jättetunt och torrt och elektriskt och hur man än stylar det lägger det sig ner och ser platt och livlöst ut. Dessutom har jag gärna mössa vintertid och jag har inget intresse i att lägga särskilt mycket tid på hårstyling till vardags. Jag har ingen aning om hur jag vill ha det, men det ska kännas kul och modernt och liksom jag. Take it away!”.

Och då ska han säga ”Okej!” och klippa och färga och förstå så det står härliga till och sen ska jag promenera därifrån med den perfekta frisyren och utan ett enda kliande småhår innanför tröjan.

Precis så ska det bli.

Dagen då min inneboende Rainman får storspö

Jag läser i Metro att det är exakt en månad kvar till julafton. Det vet man eftersom det är den 24 november idag och julafton som bekant infaller den 24 december.

Jag läser detta i Metro och det är en nyhet för mig.

Detta är en chock.

Jag blir slagen på kalenderbitarfingrarna av en gratistidning! Ingen har mer detaljerad koll än jag, på hur många dagar det är mellan olika händelser. Min vardag är siffror, siffror, siffror och inget annat än siffror. Jag ser numeriska mönster och matematisk logik i allt. Det är min främsta personlighetsstörning. Jag är världsabäst på att veta exakt hur många dagar det är till . Ingen ingen ingen är bättre eller snabbare. Det är jag och Rainman.

Det är alltså omöjligt att det här är en nyhet för mig den 24 november 2008.

Och likväl. Den 24 november 2008 är dagen då autisten i mig tappade garden och fick stryk. Av Metro.

Jag är i djup chock.

Färdiggnällt

Vi får flytta hem!!! Efter snart 6 veckor i världens mest patetiska i-landsproblem (åååh stackars stackars mig som bor i en jättefin lägenhet med min jättefina pojkvän och har råd att renovera badrummet jättefint och under tiden först kan åka till jättefina Australien och sen bo hos mina jättefina föräldrar) får jag åter uppleva lyckan i att sova i min egen säng, borsta tänderna i mitt eget badrum och äta frukost vid mitt eget frukostbord.

Oh boy, gissa om det blir toainvigningsparty i helgen!

Konstigt och Maud

Igår kväll var konstigt. Jag trodde att jag gick på konsert med Maud Lindström, men hamnade på en yttepytteliten privat fest med buffé och robusta föreningsmöbler.

RFSU fyller 75 år och firar det med fest. Alla får komma. Jag vet väldigt lite om RFSU och deras arbete, men det bekymrar mig inte. Jag tänker att det kommer att vara en ganska stor fest – RFSU måste ju vara en stor organisation och Maud är ju cool som attan.

När vi kommer dit visar det sig vara 31 personer samlade längs två pappersdukbeklädda långbord. Med oss inräknat blir det 35. De äter buffémat och dricker vin ur plastglas. En familjär födelsedagsstämning vilar över hela lokalen och alla är vänliga. Vi blir välkomnade och man tycker att det är lite konstigt att vi varken är eller vill bli medlemmar. De bekymrar sig lite för att vi är sena men berättar snällt att det finns buffé kvar och snart blir det tårta och kaffe. Vi har redan ätit pizza. Sen är det nästan två timmar kvar innan Maud spelar. Vi hänger i ett annat rum med en tiominuters sexualhistorisk film snurrandes på repeat i bakgrunden. Vi ser den svenska porrfalukorven 8 gånger. Jag äter alla jordnötsringar i snacksskålen. Mina kompisar dricker lådvin. Sen börjar spelningen och vi går in och står längs väggen och fnissar generat, för vad annat kan man göra.

Maud är i alla fall världens coolaste och gör ett jättebra framträdande. Jag borde skriva mer om henne, men ni får läsa och lyssna själva i stället. Här och här. Roligt är i alla fall att hon avslutar med extranumret som är en känga till recensenten i Blekinge som tyckte att "även om Maud Lindströms ambitioner att lyfta ner kvinnligheten från sina piedestaler är behjärtansvärd blir ändå denna orgie i självbespottning mest tröttsam". Jag tänker mig att alla artister har recensioner och recensenter som provocerar lite extra eller bara är direkt korkade. I stället för att påstå att hon inte läser eller inte bryr sig förlänger Maud recensentens ord i en visa med refrängen "Ingen Stefan Sundström precis men helt okej för att vara tjej". Lysande! Maud - Blekingerecensenten 1-0. Sen går vi därifrån och hamnar på en konstig djungelbar och fnissar av oss.

Finn tre fel eller "den bästa chefsutbildningen man kan få"

Länge har vi varit nöjda med bemötandet från MVC ur genusperspektiv, men även solen har sina fläckar. Här yttrade sig fläckarna i form av informationsfoldern "Till er som väntar barn eller nyligen har fått barn". 40 sidor läsglädje från Karolinska Universitetssjukhuset. Häftet ger svar på vad jag antar är vanliga frågor inför och efter förlossning - allt ifrån amning och olika slags utslag på barnet till hur den nyförlösta modern hanterar hemorrojder och en hel radda andra intimproblem du inte ens i dina mest groteska drömmar kan föreställa dig (publicera den informationen för tonåringar och preventivmedelsfrågan är löst på en lunchrast). Gott så. Häftet är torrt och praktiskt och jag tror att vi kommer att ha användning för det.

Men så, på sista sidan, grips Karolinska Universitetssjukhuset av något slags missriktad genuspanik. "Men herregud pappan då!" utbrister de och tillägnar en sida till alla nypappor.

Det första felet de gör är att ta för givet att det finns en pappa och att pappan är en man. Det är ändå 2008.

Det andra felet de gör är att låta informationen till papporna särskilja sig från resten av häftet genom att INTE vara praktiska råd, utan diffust handla om respekt och stöd. Det signalerar att det praktiska är råd för mamman medan en god pappa i bästa fall kan skapa ett "positivt familjeklimat" genom att visa förståelse och finnas till hands.

Det tredje och grövsta felet de gör är att besvara frågan "Varför är pappan viktig?". Att förutsätta att det behöver förklaras för alla nyblivna föräldrar är sorligt. Frågans svar är om möjligt ännu sorgligare, eller vad sägs om "Pappan utvecklar sin empatiska förmåga och sociala kompetens (en del menar att föräldraledighet är den bästa chefsutbildning man kan få)"? Det är riktigt riktigt cyniskt och otäckt och en skymf mot alla män som empatiska varelser liksom mot alla kvinnor som ambitiösa yrkesverksamma.

Och det här är information vi får från Karolinska Universitetssjukhuset hösten 2008.

Till sitt försvar ska nämnas att det faktiskt nämns en gång i foldern att "Kvinnor och män har i stort sett samma biologiska förutsättningar för att ta hand om små barn. Det enda undantaget är att kvinnor kan amma." Bortsett från fadäsen att de tar för givet att alla kvinnor kan amma (annars är man inte en riktig kvinna?) är det en befriande mening. Ingenting om inbyggda mekanismer eller speciella omvårdnadsgener eller mjukare fingertoppar. Bortsett från att några kvinnor kan amma har män och kvinnor samma biologiska förutsättningar. Basta!

Årtusendets bakslag

Efter fem veckor i en väska har jag den gångna veckan fokuserat hårt på helgen. Det är nämligen i helgen jag ska få flytta hem. Sova i min egen säng, slappa i min egen soffa, skrota runt i mitt eget kök och vara Hemma. Idag skulle rörmokaren montera toalett, badkar och tvättmaskin och hantverkaren skulle få de sista grejerna på plats och allt skulle bli bra.

Skulle.

För sen blev det inte så för rörmokaren är sjuk (yeah right) och vi får snällt vänta tills på måndag och hoppas på mirakulösa tillfrisknanden över helgen.

Fy fan vilket dråpslag. Säg någonting som är bra med att renovera badrummet eller bara andas och leva för den delen, för jag har glömt allt sånt.

Högaktningsfullt,
Eder Dramaqueen Kanalisera