Googla dig själv: Kristian Luuk

Tänk vad festligt om Kristian Luuk skulle hitta hit när han nån gång Googlar sig själv! I så fall, Hej Kristian! och välkommen. Och när jag ändå har dig på tråden, så att säga, vill jag passa på att berätta att jag gärna är med i ditt musikvideoprogram. Jag är en jätteintressant människa och jag vet precis vilka låtar jag skulle välja och jag är dessutom väldigt verbal och analytisk på ett roligt och bra sätt. Jag har inga störande tics eller uppenbara missbildningar. Jag tror kort och gott att jag skulle göra mig perfekt i ditt program!

Och min skämslåt skulle kunna vara att jag inte är det minsta ironisk nu. Eller så kan jag gnola fritt.

Tidningstips

Det var väl ingen som missade mittuppslaget i DN På stan i torsdags? En tidning med stil och klass får jag säga.

Kristian Luuk

Åh vad han är bra, Kristian Luuk. Söndagsprogrammen med gäster och musikvideor är min högtidsstund på veckan. Det är liksom så myspysigt och intelligent på samma gång. SVT i högform. Och jag gillar att han är så positiv och intresserad. Inte självhävdande och babblig, utan fokuserad och smart. Och ödmjuk, på ett sånt där knivskarpt rakt-på sätt. Idag sa han t.ex. till Linda Skugge (när hon inte tog Stig Larssons komplimang på allvar, om att hon var den första som förändrat det svenska språket sedan Strindberg) att han skulle blivit jätteglad om någon sagt så till honom. Och så såg han så där tunnhårigt uppriktig ut som bara han kan. Det är så banalt och ändå så stort. Åh, jag önskar att jag kunde säga så stora saker så enkelt och rakt. Jag skulle ha blivit jätteglad om Stig Larsson hade sagt att jag var den första som förändrat svenska språket sedan Strindberg! Jätteglad! Fast det blir inte samma sak när jag säger det. Det ska till en Kristian Luuk. Eventuellt bidrar hans kändisskap något...

En gång har jag blivit räddad av Kristian Luuk. Jag jobbade extra på Burger King på Odenplan varje söndag under gymnasiet (tills jag sa upp mig under lögnen att jag skulle flytta till Skåne, men det är en annan historia). Min chef var en... inte så bra chef. När man hade slagit in fel i kassan var man tvungen att ropa på chefen så att han skulle kunna korrigera det. Som vanlig dödlig anställd var man inte betrodd med så avancerade uppgifter själv. En dag beställde Kristian Luuk med sällskap två whopper-cheese-med-bacon meal av mig. Jag slog in fel. Och ropade på chefen. Som kom. Och såg att det var en kändis!!! i kön. Och såg sin möjlighet till 15 minuters berömmelse. Eller nåt. Han kanske bara ville stajla. I alla fall blev han jättearg. Jättejättearg. Och skällde ut mig. Men då! *paus* sa Kristian Luuk så där intelligent, knivskarpt och ödmjukt: "Nej, hon gjorde inte fel. Det var vi som ångrade oss".
Ha! Inte så bra chefen. Ha!
Stort.

Kristian Luuk är min husgud. Jag ska döpa allt mitt julpynt till Kristian Luuk.
Hell Kristian Luuk.

Säger man Hell till julpynt?
Oklart.

Bild www.sr.se

Julstress

Ärligt talat, är de inte till och med ganska fula?

Om man, rent hypotetiskt, vet att det är på timmen exakt 22 dygn tills Fillippinerna-planet lyfter från Arlanda och att man i väntan på det kommer spendera oändligt mycket mer tid på jobbet och på teatern än hemma och har en fruktansvärt ångestladdad historik med adventsljusstaksbortplockningförlamningsproblematik ända fram till påska och faktiskt inte tycker att julen är så jäkla märkvärdig, ska man då ändå bemöda sig om att böka sig ner i den stendammiga källaren och plocka fram adventsljusstaken?

Det undrar jag nu.

Och om man INTE gör det, får man ändå dricka glögg och äta pepparkakor med mögelost?

Det undrar jag också.

Ah... the Julstress.

Genrep

och jag har äntligen och mirakulöst tillfrisknat från den fruktade Islandssjukan som däckade hela kontoret efter konferensen. Feberfri och peppad och med ny intromusik till min favoritscen. Och slutsålt och favorittipsad i DN På stan. Nu blir det åka av.

Igelkott

Jag är en igelkott. En primitiv varelse från förlängesen som helt styrs av basala instinkter. När det är mörkt och kallt ska jag gå i dvala, berättar min igelkottsreptilhjärna för mig. Jag ska äta mig tjock och gräva ner mig under ett varmt mjukt täcke av löv och mossa och sova sött. Jag ska inte vakna av signaler från mobiltelefoner när det är nattsvart ute och pina mig iväg i iskyla till ett kontor. Hela mitt väsen säger ifrån och snart är mina igelkottsinstinkter starkare än min vilja. Jag märker hur jag dag för dag passeras i ett alt djupare tillstånd av dvala. Jag kan inte göra något åt det. Det är dåligt och svårt att vara igelkott i IT-branschen.

Sagurlandur

Jag har varit på Island på konferens. Island är fantastiskt. Bortsett från gejsrar, vulkaner, lavalandskap, fisk fisk fisk, magisk natur, ett skojigt språk, kranvatten som luktar prutt men smakar gott, islandshästar, schyst uteliv och att det är ett allmänt coolt ställe så har Island chokladöverdragen lakrits. Jag upprepar: c h o k l a d ö v e r d r a g e n l a k r i t s. Det bästa av två världar. Det är inte för inte man kallar Island för sagoland.

Kraftpunkt

Vi ska på konferens. Jag ska presentera mitt arbete för mina kollegor. Inget konstigt. Jag förutsätts knåpa ihop en kort och kärnfull powerpointpresentation. Inte det minsta konstigt. Till min hjälp har jag ett inneboende hat för allt vad powerpoint heter och en kreativ förmåga på uppåttjack. Jag visualiserar, fantiserar och kreerar de mest kärnfulla, pedagogiska och medryckande presentationer ni kan tänka er. I mitt huvud. Det är illustrationer med roliga knorrar, pilar som åker hit och dit och animationer som skulle få Pixlar att bli gröna av avund.

I verkligheten begränsar sig mina powerpoint-förmågor till att justera typsnitt, teckenstorlek och i gynnsamma fall bullets och numrerade listor.

Min speedade fantasi och ambition tar ingen som helst hänsyn till det. Det gör inte heller min inneboende bekräftelsepundare.

Jag ligger väldigt pyrt till.

Perrongkänsla

På film och i TV-sändningar vilar det en stark samhörighet över väntande människor på perronger och i busskurer. Man känner att de hör ihop. Att de ställer upp för varandra. Kanske kommer känslan ur att jag som åskådare vet att de snart kommer tvingas agera eller i alla fall reagera som grupp. Annars skulle man inte filma dem. Snart ska de leka skrik-viskleken med Crocodile Dundee eller vara med om en fruktansvärd katastrof. Därför hör de starkt ihop. När jag är en av alla många på perrongen känner jag inget sånt. Ingen samhörighet eller vibrerande vi-känsla. Om Crocodile Dundee eller katastrofen kom skulle jag låtsas som ingenting. Jag är nog inte ensam om det. Det skrämmer mig.

Highlife Solna

Annat jag roar mig med är att hälla tvättmedel i sköljmedelsfacket, tänka att det löser sig på alla sätt och sedan ångra mig bittert bittert när det rinner en gulgrå sörja över hela badrummet. Gör inte så mot er själva, det är inte värt det.

Fight! Fight! Fight!

Man kan undra vad som är så mycket roligare än att blogga. Det gör ni säkert. Det ska jag berätta. Tills alldeles nyss var det att hetsa intet ont anandes ord och namn emot varandra på Googlefight.com och vråla Fight! Fight! Fight!
Rekommenderas å det varmaste.

Stoppa pressarna!

Jag har skrivit mitt livs första pressrelease. Hur coolt är inte det!

Välkommen till verkligheten!

Efter tre utsålda föreställningar i våras och idel lovord från publiken är det äntligen dags för nypremiär av Välkommen till verkligheten.

”Men Sverige är ju så jämställt. Det är skillnad mot Afrika, där kvinnor måste ta hand om barn och hushållsarbete.”

Välkommen till verkligheten är feministisk satir. Bakom pjäsen står ”Vi som vet” eller [X], [Y], [Z] – tre civilingenjörer med teaterintresse som vill säga ifrån när det inte är riktigt rättvist. Och det är det inte alltid.

Vår verklighet är gynnad medelklassverklighet med vardag som civilingenjörer i IT-branschen och byggbranschen. Vår verklighet är bostadsrätter, powerpointpresentationer och ansvarsroller som chefer och projektledare. Men vår verklighet är också att aldrig få tala till punkt, att ständigt bli generaliserade i fack vi inte trivs i och att känna ångest och oro över att vara fula och inte duga till. Vår verklighet är att låtsas som att vi inte hör, skoja bort och att då och då välja att aktivt ta en feministisk strid och säga ifrån.

Vi önskar att vi orkade göra det oftare. Och vi önskar att vi var fler. Vi tycker nämligen att vi vet när man ska säga ifrån och varför. Och vi vet att i en välkomnande verklighet skulle vi inte behöva säga ifrån. Den här pjäsen är vår möjlighet att bearbeta och berätta om vår vardagsverklighet i det ojämställda jämställda samhälle vi lever i. Det är vår chans att tala till punkt. Och det är vårt sätt att GÖRA, för om man inte gör så händer ingenting.

[X], 29, jobbar som chef på ett IT-konsultbolag och har jobbat i både byggbranschen och som busschaufför. Hon har varit med i flera sång- dans- och teatergrupper tidigare.
– Det började som en önskedröm, en sån där sak man pratar om men aldrig genomför. Det känns otroligt häftigt att ha drivit den här föreställningen från idé till den succé det blev i våras. Vi är så stolta, säger [X].
[Y], 29, även hon chef på ett IT-konsultbolag, har skrivit, regisserat och spelat teater i flera olika sammanhang tidigare.
– Diskussioner om jämställdhet hamnar lätt i skyttegravskrig där många går i försvarsställning och vägrar lyssna. Humor är ett effektivt sätt att bryta ner den barriären, säger [Y].
[Z], 33, har spelat och regisserat teater sedan barnsben. Idag jobbar hon som projektledare i byggbranschen.
– Föreställningen bygger helt på våra egna erfarenheter. Pjäsen består av flera fristående scener som varierar från gravallvar till musik till komik, säger [Z].

Kom och skratta, tänk till – och förfasas!

Idé, manus och på scen: [X], [Y], [Z]
Regi: Pelle Hanaeus
Producent: Lena Backe

Nypremiär: måndag 3 december klockan 19

Övriga föreställningar:
Torsdag 6/12 kl 19
Fredag 7/12 kl. 19
Lördag 8/12 kl. 17 och kl. 20
Måndag 10/12 kl. 19
Tisdag 11/12 kl. 19

Scen: Hagagatan 48, Stockholm

Högupplösta bilder och mer info finns att hämta på http://hem.passagen.se/visomvet/

Lotta, Jennifer och Boel reflekterar över samtiden.
Foto: Joakim Landegren

Hemmets Journal

Jag jobbar på ett IT-konsultföretag. Vi sitter i ett jätteflashigt fint kontor med supermegabra läge och alla som jobbar här är unga, snygga, smarta och intellektuella. Därför är det jättekonstigt att det ligger ett exemplar av tiningen Hemmets Journal på en av våra toaletter. Ännu konstigare är att den är så välbläddrad och att det nästan varje gång jag går in på toaletten är nya sidor uppslagna. Nu senast sista delen i novellen ”Fäbodens hemlighet”. Jag ser det som ett tecken på uppriktig prestigelöshet.

Paraplytankar

När det både regnar och blåser är det minst sagt bökigt att promenera med paraply. Det vet vi alla. Hur tänker man då när man försöker sig på att cykla med paraply?

Det fick jag tillfälle att fundera på vid två tillfällen i morse.

Högst upp

Såhär ser det ut högst upp i New York.

Jag har varit i New York också, under mitt blogguppehåll. Det var precis sådär stort och coolt och bra som på film. Fast väldigt många olika filmer. Jag gillade mest de intellektuella komedierna i de sydöstra delarna av Manhattan. Annars gjorde vi sånt som folk gör mest när de är utomlands: går och går och går, dricker vin på eftermiddagen och betalar löjligt mycket pengar för att komma så högt upp som möjligt i kända byggnader.

Jag undrar varför man tvunget alltid måste högst upp när man kommer till ett nytt ställe. Här är en kronologisk lista över några ställen där jag varit högst upp, i kronologisk ordning:

Alla äppelträd på Annebergsvägen 4 i Sollentuna (fast det var länge sen)
Typ alla öar i Stockholms skärgård
Ringmuren (Gotland)
Diverse fyrar på Öland och i Skåne
Eiffeltornet
Smygehuk (inte högst upp, men väl högt upp på en sten längst söder ut)
La Sagrada di Familia (Barcelona)
Liseberg
Coba (Mayatempel i Mexiko)
Gröna Lund
Kebnekaise
Ett gammalt kontor mitt emot Stockholms centralstation
Empire State Building

Intellektuell komedi i Lower East

Överrustik

Idag har jag stövlat omkring bland skog och gula löv i skärgårdsluft flera timmar i sträck. Och on top of det lagat storkok älg- och rotfruktsgryta med pressad potatis.

Jag gissar att det kommer att kompenseras av skräpteve och smågodis i en hyfsat snar framtid.

Nån måtta får det ju vara.

Omelett-respekt

Egentligen borde jag porta mig själv från omelettandet. Jag behandlar inte mina omeletter med tillbördig respekt. Jag orkar inte vispa äggen, jag bara petar sönder gulan med en gaffel. Jag häller i för mycket mjölk. Och för mycket salt. Och för mycket innehåll. Broccoli. Tomater. Svamp. Purjolök. Paprika. Ost ost ost.

Paprikapulver.

Sen har jag för hög värme, så jag måste stå och röra i omeletten för att den inte ska brännas i botten.
Det blir som okrämiga scrambled eggs med sallad i.
Sen blir det lite bränt ändå, eftersom jag tröttnar på att röra.
Sen går allt sönder på väg ur stekpannan.

Lite subtilt kan man säga att det ser ut som att en vegeterian har varit väldigt bakfull på min tallrik.

Moment 22-hunger

Ibland tvingas jag av hunger in i ett desperat Moment 22. Jag är för hungrig för att kunna skaffa mig egen föda. Det är ett fruktansvärt tillstånd. Det lämnar mig psykopatlikt irrandes fram och tillbaka mellan indiern, pizzerian och ICA. I nio fall av tio gör jag sen den felaktiga bedömningen att pizza och indiskt tar för lång tid. Jag behöver mat snabbare än om femton minuter-en kvart.

Då går jag till ICA och stryker omkring bland blodpudding, purjolök och frysta räkor och kan inte för mitt liv minnas vad som räknas som en bra middag. Sen köper jag ett tiotal helt irrationella matvaror. 2 avocado, lite ruccola, en tomat, en jättestor påse äpplen, saltlakrtis och en grevéost.

Sen går jag hem.

Sen lagar jag omelett.

Alltid.

Men nu har jag skrivit ner det. Nästa gång jag blir sådär Yossarian-hungrig ska jag gå direkt på omeletten.

Jag är så smart så man får tårar.

Fin på insidan

Jag har haft halsfluss under min bloggfrånvaro. Det känns viktigt att ni vet det. Ifall ni vill tycka retroaktivt synd om mig. Det gjorde jätteont och jag fick stå och frysa utanför närakuten en hel timme supertidigt på morgonen för att jag panik-gick dit alldeles för tidigt. Läkaren sa att det var en otroligt vacker halsfluss. Illrött och lite sårigt. Jag fick titta själv med en läkarlampa framför spegeln och säga Aaaah. Jag tyckte inte att det var så fint, men det känns bra att veta i alla fall att man kan vara fin på insidan, även om man känner sig sjuk och svullen på utsidan.

Back on bajs

Jag är tillbaka. Tror jag. Eller, det visar sig.

Under de första dagarna efter blogguppehållsbeslutet pepprades mitt sinne gång på gång av Det Perfekta Blogguppslaget. Det kliade i fingrarna och min självpåtagna avhållsamhet kändes obekväm och svår. Sen gjorde jag en mental lista över alla bra blogginlägg ni gick miste om och insåg att på ohotad första plats låg min förundran över hur mycket stora hundar bajsar. Deras bajskorvar är jättestora. Ganska naturligt. Ju större djur desto mera bajs. Sen vindlade jag omkring ett tag i tankegångarna kring hur man med en vanlig liten tjejhand lyckas få upp allt Grand Danois-bajs i en och samma svarta påse utan att bli kladdig eller kräkas. Jag antar att Grand Danois-bajs luktar och känns ungefär som Labrador-bajs eller Chesapeake Bay Retriver-bajs, som är de två sorters hundbajs jag kan bäst. Ganska illa och varmt och mjukt, alltså.

Sen tänkte jag att det var ju precis det här jag menade när jag skrev att det mest var trams på internet.