Det allra äckligaste

Nu mina vänner tänker jag servera er en Kanalisera-karamell. En sån där blogg-godbit som man inte kan skriva när som helst, av rädsla för att inte göra den rättvisa. Men nu är det alltså dags. Håll i hatten för det här är banne mig det bästa jag har hört på länge. (Otroligt smart sätt att inleda ett blogginlägg. No pressure).

I alla fall. Jag var ju på bröllop för ett tag sen. Med rolig middag och rolig fest. Men det här handlar inte om mig utan om A. A var också på bröllop, middag och på fest. Ganska länge, sådär som man gärna är när fester är roliga. Framåt femsnåret kliver A ur taxin och in i lägenheten. A hinner tänka att det är lite kallt i lägenheten och blött nedanför fönstret och snabbt dra slutsatsen att fönstret glömts öppet och det regnat in lite. Rackarns. Jaja. Det gör ing..När plötsligt: Flaxflaxflax! Flaxflaxflaxflax runt A:s huvud och har man sett! Inte mindre än två skitäckliga storstadsturturduvor har hittat in genom det öppna fönstret. Flaxflaxflax! Och nu har de panik. De flaxar vilt och har bajsat över h-e-l-a lägenheten. Jag hade dött. Rakt av. Bara slutat andas. Om en duva kommer närmare än två meter från mitt ansikte upphör jag förmodligen att finnas. Men inte A. Rådige A bestämmer sig för att skrämma ut fåglarna genom fönstret igen, på fåglars vis. Berusade A i festfina kläder ställer sig i sovrummet och flaxar och skriker. Aaaaaarggh!!! Flaxflaxflax! Duvorna får ännu mer panik och bajsar överallt. Bajs och kvalsterfjädrar över hela lägenheten. Och massa flaxflaxflax. Till slut hittar de i alla fall ut och A kan roa sig med att skura duvbajs i någon timme, för att dagen efter upptäcka att det fanns nästan lika mycket kvar. Jag har till och med fått ett bildbevis! Och en film.

Duvorna was here. Och det här är ändå tre dagar efter att A skurade bort allt bajs. Det dyker upp nytt där man minst anar det...

Fattar ni hur sjukt äckligt det är. A kommer aldrig bli riktigt ren igen. Det sitter liksom duvpartiklar i porerna på en om man haft duvor i lägenheten. Fy fan. Jag kan verkligen inte hantera duvor. Ni har väl sett deras fötter? Fötterna och att de är kapabla att vara äckliga i tre dimensioner, andra djur håller sig bekvämt på marken. Men inte duvor. Flaxflaxflax. Och så de rosa broskiga fotstumparna. Och alla miljoner äckelpartikelkvalster de har i pälsen/dunet/fjädrarna. Och så i tre dimensioner. I A:s lägenhet. A blir aldrig ren igen. Aldrig.

Samtidigt på Östervägen 2

Dramatik! Grannen fick poliseskort hem och polarn tvärs över gatan fick inte ens komma in i sitt hus. Och jag som trodde att jag bodde i en lugn närförort.

Poliser besköts efter väktarrån

Stora damen

Hipp hurra för Kanalisera idag! Jag fyller 29 år den 29:e och mina siffertvångstankar har hållt mig vaken halva natten i ren upphetsning. Det är första och sista gången min ålder matchar min födelsedag. Otroligt. Oklart hur man lever ut en sån sak. Enligt J har jag i alla fall yrat om det i sömnen, alltid något.

En bra födelsedag i alla fall. Jag har fått både vin och lakritsglass. Och bäst av allt: en helikoptertur!!! Jag repeterar: He-li-kop-ter. Helikopter. Upp på Kebnekaise. Hur coolt är inte det! Midnattssol, ishotell och helikopter dit knäet inte bär. Halleluja. 29 är en absurt bra ålder so far.

Vi gjorde skillnad!

Helgens föreställningar är över och jag är hög på lycka, pepp och stolthet. Helt otroligt. 3*60 personer som grät, skrattade och började tänka på nya sätt. Jag är så otroligt tagen. Vi gjorde skillnad! Och det fanns något för alla. Feministgruppen och dramapedagogerna som satt i timmar efteråt och sörplade vin och pepp-pratade. Eller killen som plötsligt fattade att "regeringen" inte är ett så kul namn på flickvännen, ens på skoj. Eller tjejen som bestämde sig för att köpa de där shortsen och skita i de gamla komplexen om stor rumpa och celluliter, för hon tänker fan inte fortsätta att bidra till idealen om att tjejer ska se ut som 12-årgia pojkar.

Jag har varit blank i ögonen hela dagen. Vi gjorde något vi trodde på. Vi vågade. Och vi gjorde skillnad. Och så kommer tårarna igen.

Välkommen till verkligheten!

Jag och världens bästa två till har under året som gått skrivit en pjäs. Det är även vi som utgör ensemblen på scen. Det är en politisk, feministisk och bitvis satirisk pjäs. Under 90 min ska vi berätta för en fullsatt (!) salong vad jämställdhet och feminism betyder för oss. Och så ska vi vara roliga. Och väldigt väldigt personliga.

Det är förmodligen det mest självutlämnande, läskiga och bästa jag har gjort i hela mitt liv. Och om 8h 43 min har vi premiär.

Vältrimmad, len och hårlös

Google är konstruerat av genier. Idag var det någon som hittade hit på "korta stubbiga ben". Jag tror inte ens att jag har skrivit det nånstans i bloggen, men smartaporna bakom söksyntaxerna i Google förstår minsann att koda mellan raderna. Den där Kanalisera har nog korta stubbiga ben. Jomen. Skitgoogle.

Wasa Sandwich

Ni vet dom där Wasa Sandwich. Knäckebrödsmackor med odefinierbar färgglad gegga i olika smaker. Dom där som håller sig krispiga i knäcket och mjuka i geggan under en hållbarhetstid i över ett år. Dom där som man garvar åt och undrar vilka sjuka substanser de petar i geggan för att få krisp och gegg att hålla så många år. Knappast bara naturliga råvaror och fritt från konserveringsmedel. Dom där man får som gratisprover och som man undrar vem som egentligen köper. Precis dom ja.

Jag har börjat tycka att de är goda.

Så jävla IT

Kanalisera - Nu ännu nyare!

Jag har gjort om lite här. Och lagt till den töntigaste bilden ur hela fotoalbumet. Men vantarna har preciiis rätt färg. Vad tycks?

Hjälm igen!

Det händer igen!!! Vad är oddsen för det? På väg hem passerar jag alltså dagens ANDRA Jofa-hjälm. Även den här var vit, men lite nyare och utan VM-tryck i pannan. Typ en sån som de riktiga hockeykillarna hade när jag och min bror lädradade runt i våra gula låtsashjälmar. Men ändå. Två stenåldershjälmar på samma dag. Från tiden INNAN frigolithjälmarna slog igenom. Fattar ni hur länge sen det är!?

Hjälm!

I morse cyklade jag förbi en typisk snällpräktig småbarnspappa med VM-hjälm. VM-hjälm. Ni vet en sån man tvingades ha när det var skridskoutflykt med Fritids. Jag och min bror hade varsin gul. Präktiga pappan i morse hade en vit. Jag vet inte hur de såna hjälmar funkar, det kan väl inte vara något fysiskt skydd i dem alls? De sitter ju inte ens fast. Kanske är det mer en psykologisk effekt: ”Snälla döda mig inte, jag är töntig, gammalmodig och försvarslös”.

Bildhjälp

Nån proffsbloggare som vet hur man lägger in bilder i texten utan att radavståndet förminskas? (som i inlägget nedan...)

Bröllopsbra

Jag var igår på något så unikt som ett bröllop där brudparet och prästen verkligen menade vad de sa och där kyrkan inte bara var en pampig lokal utan en symbol för trygghet och framtid. Otroligt befriande i en tid då sagobröllop tävlar om att överglänsa varandra i designade placeringskort, matchande brudnäbbar, ryschpyschhysteri och vuxenlåtsas. Som en oas på Bröllopstorget. Psalmtexterna betydde något, liljekonvaljerna luktade riktig skog och församlingen grät. Festen efteråt blev av samma kaliber. Liksom avslappnat närvarande och innerlig. Hemgjord nubbe och helgrillat lamm och alla hjälpte till med tzatzikiskålar och lådvinspåfyllning. Det var brudparets fest och de höll den på sitt sätt. På rätt sätt. Otroligt befriande. Och roligt.

Tomma traditioner

Under den senaste veckan har tre personer oberoende av varandra frågat mig om man får ha vit/svart/röd klänning på bröllop. Om man bortser från det smått komiska i att de över huvud taget frågar mig; Säger inte det något om icke-vikten i traditioner som inte fyller någon funktion längre?

Tjyvar

Jag fick igår ta del av teorin om att människor kan delas in i tre grupper där:

10% av befolkningen aldrig stjäl
80% av befolikningen stjäl nån gång ibland
10% av befolkningen alltid* stjäl

Jag bedömer min källa som högst tillförlitlig ("han jobbar ju med sånt, typ") vilket bevisar teorin som sann.

Det lämnar mig med skruplerna kring vilken grupp jag tillhör. Spontant icke-tjuvar. Jag stjäl inte. Aldrig. Men i diskussion om avgränsningar och definitioner visar det sig att om man en gång inte sagt till när en öl fattas på notan eller man fått tillbaka för mycket växel av kassörskan eller plockat med sig ful-flugan från sista arbetsdagen på Burger King så är man per definition tjuv. Och i gott sällskap av 80% av Sveriges befolkning.

* ordet alltid blir lite löjligt i sammanhanget, men för enkelhetens skull

Samtidigt på Östervägen

J (plötsligt i gula diskhandskar och hink och rengöringsmedel i ena handen):

-Jag ska gå till botten med vårt badrum! Det luktar bajs.

Konstpaus.

-Tycker du om mig nu?

Jag vet inte om det här betyder att det är dags att börja analysera roller i ett förortsförhållande eller om det räcker med att luta sig tillbaka och konstatera att jag har tur. Jag kör på det senare.

Cider är det nya svart

DN På stan, eller om det var Nöjesguiden, gjorde för några månader sedan tidernas mest efterlängtade vårspaning: "Riktig cider är 2007 års svar på tidigare års rosétrend". Äntligen! Riktig cider, 75 cl fransk njutning. Ingen jävla alkoläsk, utan riktig cider. Bunkra upp gott folk, bunkra upp!

Bostadrättsförening

Ikväll hade bostadsrättsföreningen där jag bor årsmöte. Jag repade och hade giltigt förfall. Puh! Jag är lite rädd för bostadsrättsföreningsmöten och bostadsrättsföreningsmänniskor. Jag tror att det är samlingar av besserwissers och viktigpettrar som på allvar tror att posten som vice ordförande i bostadsrättsföreningen Svarta katten är en merit i cv:t. Att en suppleantpost i föreningen är ett smart karriärdrag. Det här är människor som kan gå över lik för namntavlors placering i trapphuset eller regler för tvättstugan. Scary. Dock finns det undantag. De av mina vänner som frivilligt, motvilligt eller under hot om våld tecknat sig för sina föreningar uppvisar inga av ovanstående tendenser. Jag vill dock poängtera att det inte på något vis undergräver min teori. Tvärtom. Undantag och bekräftelser och regler och det där.

Min kompis råkade ut för det jag föreställer mig är något av det värsta som kan hända en icke-bostadsrättsföreningsaktiv människa. Hon råkade bli valberedning för föreningens styrelse. Hennes uppgift blev att plinga på alla dörrar i hela huset och småprata lite om syrénbuskarna och barnvagnsutrymmet en lagom pratstund (Ha! Som att det fanns lagom i helvetet) för att sedan glida över i det verkliga ärendet och prata varmt och lögnaktigt om engagemang och samhörighet och möjlighet att påverka för att avsluta med knorren att föreslå stackarn som öppnat dörren att ansöka om en plats i styrelsen. Nehej. Inte det. Och så nästa. Samma visa. Och nästa och nästa och nästa. Tills man vet allt om alla i hela huset och säkerligen fått en del klagomål på vad styrelsen borde och inte borde göra. Och sen får man återkomma till nästa möte och redovisa sitt misslyckande och inse att den enda närvarande på mötet som inte redan har en post i styrelsen är… just det, valberedningsstackaren och så gör man undantag från reglerna och häpp så kan man titulera sig suppleant och får tillbringa sina dagar med att ringa rörfirmor och medla i pensionärstvister. Horror.

Det ska förstås tilläggas, eftersom jag är en god och insiktsfull människa innerst inne, att jag är fantastiskt tacksam att det finns vettiga människor som vill och orkar köra bostadsföreningsracet.

Helvete helvete helvete

Viktig minnesanteckning till mig själv: skriv aldrig inlägg direkt i bloggfönstret. Speciellt inte såna som känns bra. Skriv på ett annat ställe först och kopiera över. Varken dator, tangentbord eller Blogger vill ditt bästa.

Vit helg

Jag hade en vit helg i helgen. Inte den minsta klunk öl eller rödvinssipp passerade mina läppar under hela helgen. När hände det sist? Högstadiet? Halsflussen -98? Helt sjukt.