Är det inte märkligt vad svårt det är att uppfostra sina medmänniskor med suckar, menande blickar och himlande ögon? Det har nästan ingen som helst uppfostrande effekt. Nästan tvärtom. Och ändå försöker vi om och om och om igen, jag och mina motmänniskor.
Under en dag i kaos får jag plötsligt följande mejl:
Bra! Då kör vi så. Jag fixar det.
/x
Det är så man kan börja gråta av lycka.
Bästa bloggläsare. Jag inser att jag lämnar er frågande och bekymrade över hur det egentligen går. Jag droppar trådar och tankar till höger och vänster men är usel på att följa upp. Ni måste ju undra! Hur går det med Djävulen på balkongen? Hur långt är det till mp3-verkstan från Kungsgatan? Får verkligen Allt plats i handväskan? Och har jag flest vänner på Facebook? Ja, det är sånt jag förstår att ni ligger sömnlösa och funderar över. Vrider er i svettiga lakan och lösryckta drömfragment. Och på dagarna, frånvarande framför tangentborden och i mötesrummen med blicken fäst på en obestämbar punkt i fjärran. Hur går det för kanalisera? Vad hände med cykelpunkan?
Men jag tänker mig att det också är tjusningen med livet. Det att själv fundera och hitta på möjliga vägar. Låta fantasin blomstra och tankarna gro. Vad vore jag för bloggare om jag grymt slet möjligheten till personlig utveckling ifrån er? Hur grymt vore det inte att med ett par snabba tangenttryckningar krossa era gryende funderingar och försiktiga förhoppningar? Att med ett snabbt knyck döda all er kreativitet och pulvrisera era fantastiska fantasier?
Eller okej då. Chilin är i princip död. Punkan är lagad. Det mesta får plats i väskan. Mp3-spelaren är fortfarande PÅ VÄG TILL VERKSTAD. Jag hittade ett par lågstadiekompisar på Facebook och fattade grejen. Och idag känner jag mig vansinnigt oinspirerad sådär i största allmänhet.
Oh. Lyckan ler emot mig. Redan 07:57 denna underbara onsdagsmorgon lär jag mig något nytt. Hur förunnad känner jag mig inte som redan i arla morgonstund ges möjligheten att växa som människa. Världen är ett fantastiskt ställe och jag har fått en egen plats. Det min kunskapsbank idag tillväxtes med var lärdomen om att det är en dålig idé att lägga en flaska hudlotion med snap-lock i väskan, utan att först lägga den i en påse eller necessär. Jättedålig idé. Stenkorkat.
Men nu vet jag det.
Kära kära kära sommar! Jag vet att jag varit hård och otacksam. Jag vet att jag har hånat dig och kallat dig otäcka saker som ”ingen riktig sommar”. Jag förstår att sådana påhopp gör djupa sår i en redan sargad självbild. Det var dumt av mig att vara missnöjd med dig och vilja ersätta dig med något bättre. Jag tycker om dig precis som du är! Och jag ska aldrig mer fnysa om moln och regn och blåst, för sådant är också del av en sommar. Hur dumt av mig att önska att alla somrar vore likadana! Så kära kära kära sommar, förlåt! Och snälla, kom tillbaka. Jag saknar dig!
Mina djupaste ursäkter,
Kanalisera
Jaha. Så har turen kommit till mig att falla för trycket och nyfikenheten och skapa mig en ansiktsbok. Jag har nu fyra vänner varav en är min pojkvän och en är en kollega och de andra två såna där människor man tycker om och har kontakt med lite då och då i alla fall. Jag måste erkänna att storheten med facebook inte riiiktigt uppenbarat sig för mig. Än. Mest känner jag mig blyg och tafatt och är övertygad om att jag kommer göra mig till allmänt åtlöje för hela Internet inom bara några knapptryckningar.
Sen är jag lite sådär filosofiskt skeptisk till att samla på vänner på nätet. Jag tycker att kvalitet går före kvantitet i vänrelationer, men det ena behöver kanske inte utesluta det andra.
Men men, skam den som ger sig och allt det där. Det kanske är någon som vill samla på mig, fastän jag inte vet hur man gör.
Flest vänner när man dör vinner!
På väg till verkstad
*Och det är med denna mening jag ansöker till felsyftarnas intresseorganisation
Woho! Jag har en sån grym fredagskänsla idag. Härliga tider. Fast man har sagt mig att det är torsdag. Det gör inte så mycket. Jag känner att jag tar ut vinsten i förskott OCH dubblar den. Det kommer ju vara fredag imorgon också. Dubbelfredag. Oh joy.
Det är okej att ha fredagskänsla en torsdag. Mycket bättre än att ha typ onsdagskänsla en måndag. Såna veckor brukar vara lite kärva.
Det är punka på min cykel. Jag tar tillbaka alla goda tankar jag någonsin tänkt och hävdar motsatsen. Hela världen är emot mig och jag vet det.
Ibland tar Gandhi i mig över. Det är då jag tänker goda och förlåtande tankar. Man skulle kunna önska att det händer oftare, men jag antar att jag ödmjukt i min Gandhi-period får vara glad för det lilla.
Igår fick jag en Gandhi-flash: Vi spelar alla i samma lag. Det är så ofta jag glömmer det. Det är som att jag tror att cyklisten framför håller vänster med flit så att jag inte ska kunna komma förbi, eller att kollegan ställer de där korkade frågorna bara för att jävlas, för att inte tala om hur ofta jag tror att J avsiktligt gör ditten eller datten bara för att jag ska bli arg eller ledsen. Så är det ju inte. Alla gör hela tiden så gott de kan. Och även de som sätter sig själva i första rummet har en vision om att leva i ett samhälle där det funkar i alla fall hyfsat för alla. Väldigt få är vardagselaka bara för att. Vi spelar i samma lag. Ibland missar vi mål, ibland slår vi en felpass och ibland missar vi den uppenbara löpningen i korridoren, men vi försöker i alla fall. Ibland gör vi till och med självmål på jätteklantiga sätt. Fast det är inte med flit. Och om jag klarat av att spela fotboll med målvakter som skjuter utsparkar i en båge över sig själva och in i mål och bortslarvarade off side-fällor och mjölksyreben som inte orkat, då ska jag väl klara av att leva i ett samhälle. Fastän folk gör fel. Vi spelar ju i samma lag.
Tydligen är prins Carl Philip den perfekta dejten för mig. Vem hade kunnat ana! Och för J är det prinsessan Madeleine som gäller. Det är lustigt att det är vår förkärlek för unga kungligheter som förenar oss. Det känns väldigt väldigt främmande.
http://www.tiiamo.se/dmz/famedate/default.aspx
Jag har köpt mig en sån där over sized handväska som är på modet nu. Och när jag säger ”på modet nu” refererar jag till något som var ett måste för nåt år sen eller två. Den är svart och mjuk och jättestor och väger ingenting. Och Allt Får Plats. Och man behöver inte ens vika. Bara knöla ner träningskläder, matlåda, jobbgrejer och så sånt där vanligt skräp som alltid ligger i botten av handväskan och en extra tröja och kanske en sjal och ett par solglasögon. Fantastiskt. Det är lätt det bästa modebranschen gjort för mig sen stretchskjortan.
I dagarna två har jag tvingats äta min frukostfil utan sällskap av någon dagstidning. Jag är förstås alldeles rasande och dessutom sur. Den automatiska anmäl utebliven tidning-funktionen på dn.se ska få sina fiskar varma. Tänker jag. Sen lugnar jag mig lite. Och sen skäms jag. För vad är det egentligen jag saknar mest bredvid tekoppen och filtallriken, är det uppdateringarna om oroligheter i mellanöstern? Eller uppgång och fall på börsen? Eller lite blandat småplock om människor som skadar och våldtar varandra? Nej nej. Är det TV-tablån? Eller kanske serierna? Njo, Rocky-strippen brukar sitta fint till müsliflingorna, men nej, det jag verkligen saknar och det som gör mig så arg och uppgiven att jag går miste om är vädret.
[kort paus för bloggens läsare att ta till sig detta]
Ja, vädret. Vädret vädret vädret. Herreugd! Hur ska jag veta om det är kjol eller jeans eller paraply eller jacka eller sneakers eller solglasögon eller sandaletter eller klänning eller scarf? Hur ska jag veta? Jag känner mig helt handfallen och hjälplös och så slår det mig att det finns jättemånga hushåll som inte prenumererar på någon morgontidning överhuvudtaget. Folk som läser Metro på väg till jobbet. Jiiisus. Då är det ju redan för sent! Jag menar, jag är ju utomhus säkert 25 minuter om dagen, om man slår ihop all tid. Förstår ni hur väderberoende det gör mig!!! Herregud. Det är jag och Sveriges bönder. Ge oss vårt väder!!!
You're the devil in disguisePå tunnelbanan i morse möts jag av vinterns första mössa. Notera gärna datumet på ett viktigt papper: 16 augusti, årets första mössa. Och då är jag inte så gammal att jag misstar hippa ungdomsattribut för vintermössor, nej nej, det här var en rejäl stickad sak värmandes huvudet på en medelålders man med medelmåttig uppsyn. Under mössan såg jag mannens blick. Den tittade lite snett på något en bit till höger och vips! Morgonens andra konstiga tunnelbanesyn. Tre stycken ryska huliganer (det där med ryska gissar jag lite, jag är trots allt ingenjör och inte humanist) med varsin starköl i handen. Notera tiden: 07:50. Dessutom fnissade de som stereotypa tonårstjejer så att de höll på att gå sönder. Åt någon/något till vänster. Nämen, vad har vi här! Morgonens tredje skitkonstiga sak på tunnelbanan. En ung asiat har släpat med sig en skrivbordsstol(!) på vilken han surrat fast ett gigantiskt knyte (tänk inlindad ponny) någonting inlindat i ett mörkblått överkast. Vad? Och varför?
Kolla vad jag precis fick mejlat till mig:
Ur dagens Ny Teknik:
”Därför rasade bron
Korroderande duvspillning i lådbalkar. Inskpektionshål i brofackverket har gett duvor en möjlighet att ta sig in i stålbalkarna för att vila och bygga bo. Deras spillning är starkt korroderande på stål och kan ha försvagat enskilda balkar nära brottgränsen.”
Och utan att veta vilken bro det handlar om känner jag att jag vill skrika ett stort Vad var det jag sa!? Och fatta vad äckligt! En duva kan alltså typ bajsa ihjäl en hel häst! Eller, i alla fall om den är gjord i stål.
Det är tur att jag har kompisar som håller mig uppdaterad med sånt här.
En kvinna i Stockholmsområdet har påträffats med mansförkylning. Forskarna står lamslagna inför denna biologiska omöjlighet. Aldrig tidigare har en kvinna uppvisat de allvarliga symptom som tidigare endast varit förbehållna förkylda män. Forskare har i empiriska studier samt i djupintervjuer med drabbade män uppskattat smärtorna i mansförkylningen fullt jämförbara med graviditet och förlossningsproblematik.
- Det är ganska jobbigt, det susar i öronen och jag måste snyta mig ofta, säger den insjuknade kvinnan till Kanalisera.
Som Gud.
J kommer hem från affären. På väg hem genom gångtunneln passerar han fyra hemlösa med skänk en slant-lapp framför sig. I kör skrålar de lite sådär hemlöst osynkat:
- Heeejaa Baaajen! Hejjja Baaaajeen!
Entreprenörsmässigt och kreativt, måste man tycka.
