I torsdags var jag på galapremiär av Sweeney Todd. Oj, vad många bra flugor i en. Röd matta, snittar, vin och allmänt festligt. Och så en skitbra film - musikal, splatter och Tim Burton i samma gula plastägg! Och Tim Burton var till och med där i egen hög person och svarade artigt på frågor om filmen.
Dagens ”att bli arg på grej”: www.dn.se länkar till alltombarn och lyfter idag fram ett nytt hemmatest där man redan i 7e veckan kan ta reda på barnets kön, ett sk ”pink or blue-test”. Det är så korkat så man baxnar, både att testet finns och att de har döpt det till pink or blue. Och förstås, att DN lyfter fram det.
Ännu dummare är det att de i annonsen inte skriver något om jämställdhet, att behandla barn lika eller hur vi bemöter barn i blått och rosa olika, utan bara om farhågorna för att folk ska abortera foster av fel kön (vilket förstås också är väldigt allvarligt) och lite löst om kvacksalveri.
Och riktigt rädd blir man när man kikar på resultatet (och formuleringarna) i omröstningen ”Är det bra att kolla barnets kön själv hemma?”
Grundfrågan är ju egentligen: Varför spelar det roll vilket kön barnet har?
Och följdfrågan: Om man inte tycker ratt det spelar roll, varför vill man då veta?
Och svaret: Nej! Det spelar ingen jävla roll. Skärp er!
http://www.alltombarn.se/aktuellt/pink-or-blue-test-ger-svar-pa-barnets-kon-men-experten-varnar-1.6186
Alla pojkar blir bögar av rosa barnkläder
Igår fick brysselkålen nog. Ensam och saknad av ingen drog den sina sista suckar i grönsaksfatet och transformerade sig till stinkande mögelludd. Om man tycker att färsk brysselkål är passiviserande så till vida att det är svårt att veta vad man ska göra med den, så är möglig brysselkål den raka motsatsen. Alternativet inte orka och slänga imorgon finns inte. Det är direkt i soppåsen och direkt ut. Räkskal luktar rosor i jämförelse.
Don't mess with the brysselkål.
Åh, låt det bli måndag snart så att jag får sitta vid frukostbordet och känna att så farligt var det ju inte. För riktigt så farligt som söndagsångesten hotar med är det ju aldrig. Eller åtminstone väldigt sällan. Dessutom finns chansen att jag är frisk imorgon. Den ökar med tiden och plötsligt händer det.
Så: Söndagsdjävul - vik hädan!
Är inte det här en sån sak man kan grubbla sig sönder och samman över, så säg: "Tänk, hemska tanke, om det är så att din omgivning uppfattar dig som rolig i första hand och intelligent i andra?"
Vaffan. Jag är nästan 30. Jag löser melodikrysset på lördagar, DN:s söndagskryss på söndagar och funderar på att plantera om mina krukväxter alla andra dagar. Kan jag inte få slippa traumatiserande tonårsfunderingar kring vem jag är och hur jag uppfattas?
Nej, det kan jag tydligen inte. Och egentligen är jag väl glad för det.
Nu har jag klurat klart. I valet mellan att vara full hela livet eller bakis hela livet väljer jag bakis. Givetvis beror det på HUR full och HUR bakis man är, men om man tänker sig något slags jämförbar lika nivå så väljer jag alltså bakis. Jag drar paralleller till mitt omväxlande och intressanta liv somm förkyld. Bakis står för hosta, ont i bihålorna, snor och ont i halsen. Full står för feber. Lätt val. Vad som helst för att slippa feber!
Dessutom är jag så mån om min intelligenta och verbala framtoning att jag hellre skulle dö än uppfattas som trögtänkt och sluddrig. Då är jag hellre gnällig och tråkig.
Här går det undan. Nästa uppdragsbloggämne är redan i tryck: "Vad jag skulle välja mellan att vara konstant bakis eller konstant full"
Sug på den ni. Jag ska febersova på saken ett tag. Återkommer i ämnet.
Jag ligger efter i mitt uppdragsbloggande. Gårdagens ämne "Varför man trycker hårdare på knapparna på fjärrkontrollen när batterierna håller på att ta slut" är fortfarande helt okommenterat. Jag har varit inne på spåret "korkade saker man gör". Ni vet sånt som "alla" gör och som man skojar om lite uppsluppet. Typiskt trycka hårdare på fjärrkontrollen, klicka på alla fönster i en långsam dator, eller banka på en TV med dålig bild. Det är ganska roligt. Ännu roligare är det med sånt som man tror att alla gör, men som det sedan visar sig att man är ensam om.
Botemedel
I ett anfall inspirerat av all världens djävulska TV-kockar och DN Söndags nyttighetsreportage impulshandlade jag grönsaker häromdagen. Jag gillar tanken på att gå omkring mellan paprikor och palsternackor och lägga krispigt färgglatt i korgen. Lite sådär världsvant förstrött på måfå, som att man vet att det går att förvandla alla knölar och blad till delikata underverk med lite spiskummin och den rätta knixen. "Nyttigt, billigt och jättegott!" i fetstilt över hela färgglada mig. Det kändes bra.
Så har jag gjort det igen och blivit rättad. Nej, kanalisera, Partille ligger inte i Norrland. Partille ligger i Göteborg (vid Göteborg, öster om Göteborg...).
Det är ju inte ens nära!
Jag förstår inte varför det är så svårt.
I min värld är Partille en solklar Norrlandsstad. Solklar! Jag tänker Lappland/Norrbotten. Det hörs ju på namnet! Partille. Partille låter grymt mycket mer rätt med norrlandsdialekt än på göteborgska.
Jag önskar att folk kunde sluta rätta mig och bara gilla läget. Partille ligger i Norrland. Punkt.
Jag har gjort en jätterolig deal med en kompis. Vi byter bloggämne. Eller, vi ger bloggämnen. Varje dag ett nytt uppslag. Oh inspiration! Oh nytänkande! Oh 2008 nystart!
Jag tänkte lätt och luftigt kåseri om inget speciellt. I tre sekunder. Sen fick jag ämnet: Kolla urringningen okej?
Kabam! Inget lätt och luftigt kåseriaktigt om det inte. Jag tänker ju jättemassa jätteviktiga saker om urringningar och hur folk bemöter det. Jag har ju för bövelen gjort en pjäs om det! Jag är praktiskt taget facit. Och på den enkla frågan ovan är det ju lätt – nej, det är inte okej att stirra på någons bröst, oavsett urringning.
I alla fall är Magdalena Ribbing återigen värd att hyllas lite för sitt roliga svar om varför damer klär sig i urringat om de inte vill att man ska stirra (jag vet, man häpnar) – helt enkelt för att kvinnor är väldigt varma kring bröstet och behöver fläkta sig. Såklart! Go Magdalena!
Och med detta inlägg blev jag nr 35 som bloggade om DN:s artikel om urringat, men med största sannolikhet (nej, jag har inte läst de 34 andra) den enda som svarar rätt. Såklart! Go Kanalisera!
Jag är tillbaka nu. Jag har varit på Filippinerna. Ett ruskigt bra ställe. Man kan äta grillad fisk på stranden och dricka öl mitt på dagen för inga pengar alls. Och bada och spela kort och läsa pocketböcker. Och dricka sjukligt goda drinkar och färska juicer och aldrig frysa. Och så såg vi en valhaj.
Vi firar inte jul i år, hette det först. Jag och J åker till Filippinerna på julafton och mamma och pappa var ganska glada att ha en ursäkt att slippa. I stället åker vi till Hassela och åker skidor hela familjen en helg i februari. Mitt livs bästa byte. Julklappsångest mot skidåkning. Dock ska vi äta en trevlig middag och umgås som vuxna människor jag, J, mina föräldrar, bror och flickvän. En tramsig men rolig julklappslek där man köper två små oadresserade presenter som vi spelar tärning om. Ingen ångest, ingen prestige.
Tills jag ringer min pappa för att dubbelkolla.
- Visst blir det inga julklappar?
- Nej nej, det har vi skrotat. Eller ja, vår julklapp till er blir ju helgen i Hassela.
paus
Vår. Julklapp. Till. Er. Blir. Ju. Helgen. I. Hassela. Helvete! Vad köper man till två 60+:are som har allt de behöver, inte önskar sig något och som matchar en hel skidhelg?
Jag ringer till min bror. Igår.
- Visst köper vi inte några julklappar till varandra?
- Jo, jag och A har köpt till er!
- Vafan! Jävla skitunge! Vi sa ju...
- Ja men ni måste inte köpa något tillbaka...
Vafan! Vad hände med inga julklappar!? Svikare. Nån som har nån idé på vad vi kan ge till två 25-åringar som är lagom kulturellt, lagom hippt och sådär ironiskt fast ändå värdefullt? Gärna färdiginslaget. Jag behöver det om några timmar.
Hycklare.
Jag dras med en gammal hederlig förkylning. Rödfnasig söndersnuten näsa som droppar om jag vinklar ner huvudet det allra minsta, hosta som låter som timmerstockar på ett plåttak och på morgonen tar det ett par rejäla hostattacker och snytningar innan jag kan ge liv åt en tre-fyra alien-foster genom olika kroppsöppningar i mitt ansikte. Och, en bonus, jag har tappat rösten.
Snor och hosta kan jag hantera. Till och med slem i olika nyanser. Men att inte kunna prata! Jag står inte ut. Det har gått från lite förkylningshes till helt stum på 36 h. Av dem har jag iofs jobbat större delen av tiden (=pratat massor). I morse kunde jag fortfarande prestera på de låga frekvenserna med några enstaka falsettpip som variation. Ungefär som Chewbacca. Framåt tiotiden försvann pipen och jag övergick helt till att kommunicera med låga läten, lite som en val. Nu är jag alltså stum.
Det är väldigt tydligt vem som normalt pratar mest i min relation. J har the time of his life. Han ställer sig framför mig och väntar ut mig. Jag kan inte vara tyst. Jag måste kommunicera. Ibland frågar han saker för att starta igång mig. Vad vill du ha för middag? När vill du ha din julklapp? Ska vi dricka vin till maten? Jag. Kan. Inte. Vara. Tyst. Jag kör hysteriska charader och väser och tittar menande och uppfordrande. J skrattar hysteriskt. Jag antar att jag ser rolig ut. Som hämnd klappar jag frenetiskt i händerna tills han kommer och frågar om jag vill ha något. Just nu är han och köper glass och ost.
Förresten kändes det bra att mejla de ansvariga på E24. Det slår mig att det är väldigt sällan jag säger ifrån, annat än i gnälliga upprörda diskussioner bland redan initierade (aka mina kompisar) eller här på bloggen (eller i en hel pjäs, men det räknas på nåt konstigt sätt inte).
Jag känner ett nyårslöfte växa fram - Säg ifrån! Civilkurage für alle.
Nån som vill vara med?
