Det är inte klokt vad det går bra för folket omkring mig nuförtin. Det är förlovningar, bostadsklipp, tiotåsbebisar, utmärkelser, karriärsprång, antagningar till svåra konstutbildningar och sol, syrener och harmoni så att det nästan känns lite löjligt. Det är det här vi borde lägga i små filmburkar och blanda med bakpulver i november.*
*) Ni vet, den lilla hemsprängaren, blanda bakpulver med vatten och på med filmburkslocket
Sofia arbetar på en av forskarvärldens alla outtalbara fakulteter för komplicerat vetande. Där är hon kung. Dessutom har hon nyligen utökat sin samling uppstoppade igelkottar till 38 st. Livet leker!
Om bara några timmar kommer A-barnet få en pappa. Eftersom vi lever i synd och A-barnet är en horunge är J alltså inte barnets pappa, än. Men en handläggare på familjerätten ska försöka se om J talar sanning eller inte när han om 1,5 h påstår att han är far till barnet. Har vi tur blir vi en familj. Hej medeltid!
Jag undrar varför vi måste igenom den här ritualen. Är det viktigaste att fastställa barnets biologiska fader (och varför gör man i så fall inte bara ett test på BB?) eller är det viktigaste att barnet har någon som säger sig vara ansvarig och villig att ta hand om det? Och vad är det som säger att gifta par har större tillförlitlighet än ogifta? Och vad hade hänt om vi gift oss när jag var gravid, hade det räknats då?
Och hur är det att varje dag gå till jobbet och veta att man har ett av norra Europas mest förlegade och förnedrande jobb?
Jag ser mycket fram emot det här besöket.
Det var länge sedan jag skrev något alldeles för privat om mitt underliv, så här kommer den rafflande fortsättningen på förlossningsföljetongen.
Efter den katastrofala efterkontrollen på MVC följde först ett dygns misär i telefonkö till olika vårdinstanser som hänvisade till varandra och sedan ett smärre mirakel; plötsligt lyste lysröret i slutet av sjukhuskorridoren och jag var välkommen till en gynekolog på Danderyds sjukhus. Där togs jag emot av en luttrad dam som sa att stygnen inte var så farliga, vilket gjorde mig så stursk att jag dristade mig till att ställa frågan om det kanske till och med var normalt att bli så förslappad som jag tydligen blivit? Man vet ju att all vårdpersonal utbildas i att säga att alla konstiga grejer kroppen hittar på är heeelt nooormala. Men nä, det här var inte normalt. Häpp.
Den vänliga gynekologdamen remitterade mig i alla fall till en sjukgymnast för bäckenbottenträning och dit ska jag imorgon.
Halva jag tycker att det är vansinnigt festligt att gå till sjukgymnast med sitt underliv. Hur ska det gå till? Är det som ett vanligt sjukgymnastbesök bland pilatesbollar, gummiband och balansplattor? Kommer sjukgymnasten fästa elektroder på varsin sida om musklerna? Vilka gymmaskiner kommer jag använda?
Andra halvan har, av förklarliga skäl, panik. Tänk om det inte blir bra! Eller tänk om det tar flera år. Sjukgymnastik kan göra det, har jag lärt mig.
Det var i höstas Märta fick den tossiga idén att hälla alla trädgårdsfrön i omärkta påsar. Nu var det sedan länge sått och planterat och de första gröna bladen började synas i rabatterna. Det såg inte bättre ut än att luktärtena hamnat i grönsakslandet och gräslöken i blomkrukan vid trappen. Heltossigt, men sån är hon, Märta. Gud vet vad hon hittar på härnäst.
Bild:www.molkom.nu
Idag letade jag efter Diddel diddel-texten på barnavdelningen på Fridhemsplans bibliotek. Och en toalett. Diddel diddel var det dåligt med, men det fanns två toaletter. En större handikappstoa med skötbord, som kostade pengar och en "vanlig" toalett som var gratis. Här fanns pengar att spara! Eftersom vagnen inte skulle gå in på den vanliga toaletten bad jag en kvinna med barn att hålla ett öga på A-barnet medan jag gick på toa.
- Men det är en jätteliten toa, varnade kvinnan. Som om jag var dum i huvudet. Det var ju därför jag bad henne hålla koll på vagnen! tänkte jag. Sen öppnade jag dörren. Det visade sig att hon med "jätteliten toa" verkligen menade jätteliten toa, bokstavligen. Det var en liten dvärgtoa med ett litet dvärghandfat och en spegel i knähöjd. Jag kände mig som Gullilver i lilleputtarnas land och ganska generad. Men sen tänkte jag vafan, gratis är gott och det gick bra ändå. Fester fester!
Om jag skulle oroa mig för att känna mig väldigt gammal nu när jag blivit med både barn och bil, kunde jag igår eftermiddag lugna mig på den punkten. Vi spenderade en eftermiddag i fönsterkuvertens tecken.
Man kan ju tycka att man borde få slippa sånt så snart efter deklarationen, men icke. Först blev vi förnedrade av en banktant som försökte ta makt över våra liv* i utbyte mot lägre bolåneränta och sen av en spoling från TryggHansa. Banktanten uttryckte stor förvåning över att jag inte visste beloppet i det oranga kuvertet och när det sedan uppdagades att vi inte visste när vår hemförsäkring gick ut blev hon alldeles perplex och sa att vi hade "ingen koll". TryggHansa-spolingen var lite mer försiktig och uppmanade oss bara att "läsa lite".
Jag är 30 år. Ansvarstagande civilingenjör, bilägare, småbarnsförälder och sambo i bostadsrätt. Men nej, jag vet inte vad som står i det oranga kuvertet (och gissar tydligen dåligt...) och jag har usel koll på vilka försäkringar vi har och vilka vi borde ha. Men jag VET att det är en komplott och att de är ute efter mina pengar och helt skrupelfritt försöker lura mig, hela fönsterkuvertsmaffian. Men de får mig inte levande! Ha!
Men jag kan inte sluta förundras över att alla andra klarar av det här. Hur gör ni?
* nåja, våra PPM-pengar och vår hemförsäkring
Efter tips från den fantastiska humorsajten Familjeliv: http://www.familjeliv.se/Forum-5-157/m43630886.html (notera att tråden i skrivande stund har 55 svarsposter, men än har ingen knäckt låtgåtan) har det slagit mig att även jag kan använda Internet för att få svar på svåra musikfrågor.
Jag är nämligen usel på barnvisor, tydligen. Jag har fastnat i vinkelvolten och sjunger samma tre visor om och om igen. Här är A-barnets låtlista:
* Hej sa Petronella - alldeles för kort, jag får sjunga flera gånger i rad
* Tänk om jag hade en sabel (första versen) - tveksamt om den lämpar sig för barn
* Vem kan segla för utan vind - typ astöntig och ibland kommer jag på mig själv med att sjunga scoutversionen "vem kan skära i benet sitt..."
Japp. Det var det hele. Det stackars A-barnet kommer att få en fruktansvärt dålig musiksmak. Men det finns en sång till jag förtvivlat försöker sjunga, fastän jag inte kan den (och det är alltså här kopplingen till familjeliv-länken kommer). Kan nån begåvad läsare hjälpa mig?
Den är skriven av Lennart Hellsing skulle jag tro och börjar såhär:
"Om jag blev kung diddel diddel* i detta nu
skulle jag ha diddel diddel betjänter sju"
Sen kommer en uppräkning av vad betjänterna gör, där en av dem högst eventuellt bygger hus och en annan "river ner" och ännu mer eventuellt kokar en betjänt gröt... men vad gör alla de andra?
* Ja, alltså man sjunger diddel diddel på riktigt, det är så i texten
Marit är definitionen på en reko tjej. Jordnära och trevlig. Marit sopsorterar, väljer tåget före flyget och spottar inte tuggummi i naturen (tänk på fåglarna!). Marit äter efter tallriksmodellen, tar trapporna i stället för hissen och njuter av långpromenader i skogen, grönt te och sin familj. Från Marits lönekonto dras regelbundet bidrag till ett tiotal kvinnorättsorganisationer, miljörörelser och U-landsprojekt. Autogiro förstås, för att minska föreningarnas administrativa kostnader. På söndag ska Marit och hennes sambo göra klart det sista i köket de renoverar hemma, bara listerna kvar nu. Sen ska de öppna varsin sjufemma Explorer vodka och dricka tills de kräks. Försten vinner.
Bild: www.ntnu.no
Till en början kunde Gotthard verka lite reserverad eller till och med arrogant, men när man väl lärt känna honom förstod man att det mest var blyghet. I rätt sällskap är Gotthard en riktig festprisse. "Det finns en nubbevisa för allt" är hans paroll och på den vägen är det.
Någon har hittat hit via Google-sökningen "Varför föds småväxta?". Så var den dagen komplett.
Fester fester!
(Ja, jag ska sluta. Snart.)
Fester fester!
Vad du vill att barnmorskan ska säga när hon tittar upp mellan dina ben vid efterkontrollen:
- Det här ser jättebra ut. Två-tre dagar till så är allt som vanligt igen.
Vad du inte vill att barnmorskan ska säga när hon tittar upp mellan dina ben vid efterkontrollen:
- Oj!
Följt av:
-Det här ser inte riktigt ordentligt sytt ut... Jag förstår att du har obehag av det här. Försök knipa... hm... nä, känns inte alls... mummel mummel... sjukgymnast... mummel mummel... inte mitt ansvar... ring nån annan... mummel mummel
Jag har nu tillbringat en mindre munter eftermiddag med att bli hänvisad runt halva Sveriges dysfunktionella vårdapparat utan att hitta någon som vill ta ansvar eller hjälpa mig och vet inte om jag är mest skitförbannad på alla läkare och barnmorskor som har brustit längs vägen eller mest jätteledsen över att det aldrig blir bra, men det är inte så muntert på Östervägen. Det är det inte.
* typ slutbesiktning, 6 veckor efter förlossningen med syfte att svara på frågor, avsluta och säga "nu är allt bra och normalt igen"
Jättehanden (alltså inte min)
