Inget spring i simhallen!

Jag kommer ihåg känslan i kroppen när jag var liten och vi var i simhallen. Man fick på inga villkor springa i simhallen, för det var halt och man kunde ramla och slå ut alla tänder. Eller kanske springa in i en tant. Eller något annat hemskt.

Det var så oöverstigligt svårt det där, att inte springa. Det liksom spritte i hela kroppen och det gick inte att bara gå som vanligt. I stället struttade vi fram längs bassängkanten i ett slags spastisk efterbliven trav, som ett mellanting mellan spring och gång.

Idag tränade jag vattengympa med Solnas alla tanter och gravida. I lilla bassängen var det simskola och under passets början struttade horder av små barn förbi på precis det där tillbakahållna spatstiska sättet.

I bassängen, försedd med simhudshandskar och frigolithantlar och till tonerna av Tomas Ledin-medleyt från helvetet kände jag inget spritt eller spring i kroppen alls.

Kanske är det åldern.

Men det kan också vara Tomas Ledin.

Semmeltrösten

Det ser inte ut som att jag kommer att få någon ny helg.
Däremot ska jag få en semla.

Det vill till att det är rejält med mandelmassa på den semlan, om man så säjer.

Reklamation

Bästa reklamationsavdelning,

jag vänder mig till er då jag vill reklamera min helg. Jag förutsätter att jag har vanliga konsumenträttigheter och att jag har rätt att reklamera den, eftersom den visat sig vara defekt. Dessutom är den praktiskt taget oanvänd.

Jag vill inte vara kinkig eller besvärlig, så jag kräver ingen ersättning för sveda och värk, utan nöjer mig rakt av med en ny helg. Det behöver inte vara någon märkvärdig sådan, bara en vanlig hemmahelg. En sån där när man skrotar runt lite i lägenheten, träffar lite kompisar och har det bra.

Det vore fördelaktigt för mig om jag kunde inkassera och begagna den så snart som möjligt, gärna redan imorgon.

Vänliga hälsningar,
missnöjd -78

PS Om det inte blir för besvärligt kan jag ändå tänka mig att behålla den här helgens söndagkväll. Vi ska på Anna Ternheim och jag tror att det kan muntra upp.

Nya vagnen

Woah! Kolla jarå! Åker i nya tunnelbanevagnen! Jag undrar vem som valde den gula färgen på alla stänger och om det var meningen att det skulle bli så mycket av den...

Om kvotering

I en annan föreläsning igår sa Meg Tivéus något riktigt smart om kvotering. Det pratas ju ofta om kvotering som något dåligt och att man alltid ska låta kompetens gå först. Det kan man tycka vad man vill om och man kan tycka lite olika saker i olika sammanhang. En sak som många tycker är att de för egen del i alla fall INTE vill bli inkvoterade, utan hellre valda för sin kompetens. Det kan man ju förstå. Men om man ändå blir inkvoterad p.g.a. sin religion, ålder, etnicitet, kön eller något annat då?

Smarta smarta Meg Tivéus vände på steken och sa igår ”Men det är ju jättebra att bli inkvoterad! Då får man ju jobbet. Sen är det bara sätta igång och visa att man gör det bra”.

Så enkelt och så självklart. För det är ju så idiotiskt att lägga prestige i det och straffa sig själv när man av någon anledning väl får chansen. Det viktiga är vad man gör, inte varför man fick möjlighet att göra det.


Och vågade någon tro att det är viktigare med en bra blandning av människor än tio identiskt lika expertkompetenser ska man bara vara tacksam för det, ta chansen och steppa upp och leverera.

Så enkelt, så självklart och så smart.

"Du kommer att skratta, gråta och lära dig nånting om dig själv"

”Du som lyssnar kommer att skratta, gråta och lära dig nånting om dig själv” sa Sissela Benn inför sitt sommarpratarprogram i P1 i somras. Jag tyckte att det var vansinnigt roligt, eftersom det är så otroligt pretentiöst. Det är sånt som folk säger om Paulo Coelho-böckerna, lite i samma liga som att tatuera Carpe Diem och känna sig insiktsfull och unik. Det var också med den ironiska anspelningen som Sissela gjorde uttalandet. Roligt!

Igår hörde jag en föreläsning av Lisbeth Carlborg, tidigare präst nu kyrkoherde, som enligt rykte skulle få oss som åhörare att just skratta, gråta och lära oss nånting om oss själva. Jag var djupt skeptisk och lite nyfiken. I rummet satt prydligt uppradade 30-talet höga chefer inom IT och telekom. Samtliga diskret professionellt klädda i framgångsfärgerna svart, grått, brunt och blått.

Lisbeth gör entré i rött hår, matchande glasögon och en illgrön kaftan med stora rosa blommor. Hon smälter inte in. Hon börjar med att flytta bort första stolsraden och skjuta bak de mikrofonförstäkrta konferensborden med de obligatoriska Ramlösaflaskorna, för att göra rum. Hon smälter verkligen inte in. Sen börjar hon. Lisbeth använder inte PowerPoint. Lisbeth har inga bullets eller mindmaps. Lisbeth pratar helt fritt. Med yviga gester, grimaser och teatraliska utspel i röst och mimik. Hon smälter verkligen verkligen inte in. Hon berättar om den försupne islänningen Baldwin, om 13-åringen som la sig på sin pappas kista och störtgrät, om en bilolycka i Östersund och om fotboll i Barcelona. Framförallt pratar hon om val i livet och om trygghet att göra val och förändra sitt beteende. Att inte slarva bort de val vi har, utan att våga välja.

Jag sitter på första raden och kämpar med alla intryck som kommer in och måste ut. Jag skrattar, jag gråter och jag lär mig massvis om mig själv. I raderna bakom hör jag VD:ar, säljchefer, marknadschefer, produktchefer, teamleaders, första, andra och tredje linjens chefer som snörvlar, skrattar och sitter helt andäktigt tysta och lär sig saker om sig själva. Det är en helt magisk timme.

Efteråt står vi tysta och nakna vid mingelborden. Det har inte gått att värja sig, vi har blivit kollektivt överkörda av en emotionell ångvält och nu hjälper inga kavajer, självsäkra leenden eller fasta handslag. Vi vet inte riktigt vad vi ska säga.

Om ni någon gång har chansen att höra en föreläsning av Lisbeth Carlberg – ta den!
Ni kommer att skratta, gråta och lära er nånting om er själva.


Lisbeth till vänster. Bild: www.ksan.se

Rivstart

Igår blev vi bilägare. Jag fickparkerade prydligt utanför huset och vi öste i alla mynt i hela världen i parkeringsautomaten. Idag fick vi vår första p-bot. Tydligen får man inte stå där en viss tisdag i månaden, även om man har betalat för sig. En tisdag i månaden. Vad är oddsen för att pricka in just den tisdagen första bilägardagen? Man kan inte annat än garva. Och snällt betala kr 500.

Bluddrigt

Var det någon av er som förstod något av det jag skrev i föregående inlägg? Nä, jag tänkte väl det. Det är så med mig idag nämligen. Huvudet fullt av storartade tankar men utan någon som helst möjlighet att kommunicera dem. Vart annat ord som kommer över mina läppar är felaktigt eller bara svårhörbart sluddrat. Nu har jag gett upp och nöjer mig med att då och då gnälligt utstöta Jag vill gå och lääägga miiiig! högt i det öppna kontorslandskapet. Det får jag inte. I stället får jag gå på profylax och bli nypt i låret.

Hade varit skulle vara

Åh dessa brusiga sydlänningar*, varför säger de "hade varit" i stället för "skulle vara"? Det betyder ju två helt olika saker!

Exempel: Det hade varit kul att ses betyder alltså Det skulle vara kul att ses.

Den gnälligt besvikna tonen i felformuleringen kompenseras ju lyckligen av att de flesta sydsvenska dialekter låter så trevliga och glada. Då kommer man undan med såna generalfel. Vi stackare som begåvats med snobbig stockholmska, tjoig dalmål och allehanda norrländska dialekter får se till att säga rätt i stället.

* Östgötar, västgötar, smålänningar, skåningar och eventuellt även ö- och gotlänningar.

Fondfällan

Idag är vi familjen präktig. Frostar av frysen och rensar bokhyllan. Fördelen med det är att man måste göra smoothie på frysta bär till frukost, äta pannkakor med blåbärssorbet till lunch och strax därefter tvångsfika lussebullar och kaffe. Nackdelen är att man konfronteras med alla Viktiga Papper som man lagt i olika Viktiga Travar och Mappar. Det är en ganska stor nackdel.

Jag längtar tills något snille gör verklighet av programidén Fondfällan eller Här är ditt pensionssparande! Då anmäler jag mig först av alla. Sen ska jag sitta rödgråten framför hela svenska folket på bästa sändningstid och bläddra i mina mappar och pärmar. Mitt emot sitter två kompetenta ekonomer i dräkt och sörplar kaffe ur muminmuggarna och frågar mig på skarpen om jag förstår allvaret i situationen. Sen går de ut i trapphuset och säger till kameran att de är osäkra på om det verkligen går att förändra min situation, men att de ska göra sitt bästa. Sen kommer de in igen och jag får lova bot och bättring och skriva under ett befriande dokument där jag överlåter allt ansvar åt dem. Då tittar de strängt och allvarligt på mig innan de drar igång stora rensningen och placerar och flyttar och skickar blanketter fram och internetbeslut tillbaka. Sen är det klart och jag presenteras en färdig plan för allt mitt sparande och jag är så lättad att jag nästan gråter in i kameran och jag kramar de kompetenta ekonomerna och lovar att aldrig mer tappa kontrollen sådär igen och så sparar jag deras mobilnummer på ett viktigt ställe så att jag kan ringa direkt jag får ett fönsterkuvert jag inte begriper.

Åh vad jag längtar dit. Under tiden får jag trösta mig med halvsmält glass och andra frysdelikatesser.

Namnsdag, fortsättningen

Jag tror nu att namnsdagsvansinnet nått sin kulmen och klingat av. Såhär ser skörden ut hittills:

* Mängder av sms från vänner och kollegor som normalt inte skulle gratulera mig på min namnsdag, men nu känner sig manade

* Några hälsningar från J:s släkt

* Minst ett sms från någon jag inte vet vem det är

* Ett grattiskort med en svan från en Kenneth jag aldrig har träffat

* Två böcker och några konstvykort från en bokförläggare och konstnär som heter Erik (som jag aldrig har träffat)

* Omätbara mängder skratt i varierande ton

Sammanfattningsvis måste jag ändå tillstå att det varit en rik och minnesvärd namnsdag.

Inte alls på spåret

Tittar på På spåret. Ikväll tävlar Fredrik Lindström och Peter Apelgren mot Filip Hammar och Fredrik Wikingsson, i vanlig ordning ledda av Ingvar Oldsberg och Björn Hellberg. Svensk TV-underhållning i högform. Och plötsligt slås jag av bitterfitteinsikten; det är bara män.

Det i sig spelar förstås ingen roll. Inte förrän faktumet ställs emot att jag (och garanterat fler med mig) hade reagerat om det bara hade varit kvinnor i rutan. Har det någonsin ens förekommit att ett lag i På spåret bestått enbart av kvinnor? Finns det motsvarande frågeprogram där kvinnor är överrepresenterade? I vilka program ges kvinnor större plats än män? Och hur mycket medialt utrymme får egentligen kvinnor jämfört män - kvantitativt såväl som kvalitativt?

Spinner man vidare i förebilder och framtid blir jag riktigt mörkrädd och det jämställda samhälle det ibland skryts om känns sorgligt avlägset.

Så länge fördelningen är så uppenbart olik kommer det att spela stor roll att män är överrepresenterade i media.

Prisvärt!

Och vet ni vad de hade på hotellfrukosten?! Grapefruktjuice OCH färsk grapefrukt! Jag jobbade duktigt på att tjäna in hela frukostkostnaden i olika versioner av grapefrukt. För att vara säker på att gå plus jobbade jag även duktigt på den färska ananasen och brödet. Och lite på pannkakorna och wienerbrödet.

Dessutom har jag inte varit hungrig på hela dagen. Sjukt värt pengarna.

Målbild

Notera tiden jag denna morgon står klädd och redo att möta dagen på tunnelbaneperrongen. Och jag är inte ens trött. Jag ska nämligen äta hotellfrukost med mina vänner. Jag jobbar hårt med målbilder. Jag tänker grapefruktjuice. Jag tänker färskt bröd med ost och paprika. Jag tänker kaffe med varm mjölk. Jag tänker oändliga valmöjligheter bland frukostflingor. Äggröra och färsk frukt. Såna drifter som ibland är starkare än livet själv, eller åtminstone sömnen.

Och så klart...

Clip Art-bilderna. Minst två per over head. Jag känner sådär med förtroende för Danderyd. Det bekymrar mig.

Tidskapsel

Jag är på Danderyds sjukhus. Jag ska lära mig hur man föder barn. Föreläsaren använder sig av presentationstekniken over head. Jag trodde de var utdöda sen länge. Eventuellt är jag tillbaka i 90-talet. När som helst kan någon börja nynna på Ultima Thule eller tycka att tacos är fräckt.

Kontorsbajs

På mitt jobb är finns två toaletter. De är alltid upptagna. Alltid utom ibland. Då luktar det nybajsat på dem. Alltid.

Jag fattar inte det där. Bajsar alla mina kollegor rutinmässigt på jobbet? Varför?

Post profylax och Fru Värk

Jag hade fel. Uttrycken ”din kvinna” och ”du som kvinna” användes totalt 4 ggr (jag räknade) under gårdagens kurs och då i sammanhang som ändå får räknas som okej. Jag behövde inte spela teater eller råma i grupp och övningen där J nyper mig skithårt och jag inte får slå tillbaka visade sig gå över förväntan bra.

Tvärtom blev jag mycket positivt överraskad av det så självklart jämställda bemötande alla par fick och den lika självklart jämställda inställning alla närvarande par hade. Bådas tankar inför och roller under förlossningen fick samma fokus och ingen gång drogs plumpa generaliserande skämt om vad som var typiskt manligt eller kvinnligt. Mycket befriande.

Själva andningskursen var dock inte så märkvärdig, utan precis som vår barnmorska sagt ”Men du kan ju redan andas och gör det ont, ja, då andas du lite mer”. Inga konstigheter. In genom näsan och ut genom munnen, lugnt och stilla. Behållningen var snarare fokusen på hela paret och inte bara kvinnan samt ett par konkreta verktyg à la ”Gör så här”.

Roligast med kursen var att kursledaren blev så till sig i trasorna när J under nyp-övningen (som klämmigt kallades Herr Värk) sa att det var bra att byta så att den gravida nöp partnern. På så sätt fick han bättre förståelse för hur det kändes och hur viktig den belönande beröringen efteråt var. Kursledaren antecknade exalterat och avbröt hela övningen för att entusiastiskt berätta för hela klassen ovanför J:s rodnande ansikte. Väldigt festligt. Paret bredvid oss döpte genast om övningen till Fru Värk.

Ännu lite roligare blev det att träna värkar på sin partner i morse när J:s träningsvärk efter första fotbollsträningen i mannaminne kickade in och han stapplade omkring i lägenheten som en bajsnödig pensionär. Sällan har jag och mina nypor känt oss så maktfullkomliga.

Pro profylax

Ikväll ska vi på profylax-kurs. Jag ville inte först, eftersom jag förväntar mig att det går ut på att J helt oprovocerat ska nypa mig skithårt och att jag inte får bli arg och skrika åt honom, utan bara harmoniskt och metodiskt andas mig igenom smärtan i ett rosa moln av kärlekskletiga livets mirakel-tankar.
Det är väldigt osäkert om jag kommer klara av det.
Det är ganska säkert att jag inte kommer klara av det alls faktiskt.

Jag förväntar mig också massa tråkiga anspelningar på vad som är typiskt ”manligt” och ”kvinnligt” följt av några igenkännande höhö-garv samt att de obekväma uttrycken ”din kvinna” och ”du som kvinna” kommer att förekomma flitigt och sånt är jag direkt usel på att klara av.

Dessutom säger vår barnmorska att det bara är tjafs att gå och att jag ju redan kan andas. Svårt att argumentera emot det.

Men ändå ska vi alltså gå. Av den enkla anledningen att det, enligt de kompisar vi har som gått kursen, är en bra kurs framförallt för partnern som då får ett verktyg och en uppgift vid förlossningen. Det blir alltså mer jämställt och lättare att dela lika och därmed är diskussionen slut för min del. Självklart ska vi gå.

Jag tänker mig att jag stoiskt uthärdar vad skit som helst för jämställdhetens skull. Att jag klarar av vad som helst för en lite mer jämställd värld, även blåmärken och plumpa skämt.
Bear with me.

Vuxengodis 2

"Vuxengodis" var förresten den enkla förklaringen en pappa gav sitt frågande barn apropå de färgglada kondomförpackningarna vid kassan i matvaruaffären. Sjukt smart!

Hästfolket hälsar mig

Namnsdagsvansinnet fortsätter. Nyss hittade J en länk till något slags hästforum ("Lite friare icke hästrelaterade diskussioner för vuxna, 25 år och uppåt") där ett tiotal medlemmar gratulerar mig i en diskussionstråd med förhoppning om att jag ska hitta dit och höra deras välmening. Fantastiskt!

Vuxengodis

Vi har fått en påse Twist. Jag tycker att det är höjden av lyx. Nästan lika fint som en kartong bridgeblandning. Så får jag höra att det är vuxengodis och alltså per definition äckligt. Twist, bridgeblandning och engelsk konfekt. Jag har sedan barnsben lärt mig att dessa tre är det finaste man kan hitta i en godispåse. När vi fick välja varsitt godis på Helsingörfärjan valde jag engelsk konfekt utan att tveka. Uppenbart är jag lurad på något sätt, men jag vet inte. Med den glädje Twistpåsen skänker mig måste jag ju vara en vinnare.

Dagens namnsdag på ett lite annat sätt

Titta vad som fanns i dagens DN.

Ja, det är jag på bilden.*
Nej, det är inte jag som satt in annonsen.

- Ska du inte läsa dagens namn? frågade J vid köksbordet. Vi läser osmakligt ofta dödsannonserna på spaning efter fina barnnamn.

Jag började med att skratta så jag grät. Ett mer klockrent fall av hobbymongolism får man leta efter, och så är det jag! Vansinnigt roligt.

Sen kom jag på att DN även läses av personer som jag träffar i min yrkesroll samt av såna jag refererar till som kompisars kompisar och som faktiskt på allvar kan tro att jag satt in annonsen själv.

Då fick jag lite ont i magen.

Sen skrattade jag igen.

Min mobiltelefon har under tidig morgon (tidningsläsartid) gått varm med gratulationer varav minst en person är helt okänd för mig (jag har googlat). Men den allra bästa spin-offen är att en man från ett bokförlag har hört av sig till DN och bett om min adress. Han hade sett annonsen och vill ge mig en bok i namnsdagspresent. Storstilat!

J försöker nu sluta fred och säga att vi ska sluta med fåniga lekar. Jag säger att det var han som började. Och han fyller 30 om en månad. Moahahaa!

*) Men jag vill å det grövsta dementera att jag ser ut sådär!

Dagens namnsdag - Paul

I tecknad film ser man ibland en ängel eller en djävul som sitter på någons axel och ger välmenande eller elaka råd. På Pauls axel sitter en kameleont. Eller om det är en varan. Paul är inte så bra på det där med ödlor. I alla fall kallar han den Pål. Med Pål på axeln är Paul aldrig ensam och han har alltid ett rättesnöre att gå efter och svar på tal i alla situationer. Till exempel kände han sig trygg med att välja de grovsulade seglarskorna till jeansen i morse och att faktiskt slå till på två burkar crème fraiche för 20 kr, trots att han egentligen bara behövde en. Sedan knuffade han en liten pojke som sålde majblommor så att han ramlade. Alla majblommor hamnade i en vattenpöl och pojkens byxor skrapades upp på knät. Det hade Paul aldrig vågat göra utan Pål.

Bild: www.syverson.org

Valfri allergi

När jag äter smågodis, cocktailtomater, färska fikon eller balsamvinäger får jag blåsor på tungan. Eftersom jag tycker om smågodisk, cocktailtomater, färska fikon och balsamvinäger bryr jag mig inte om det, förrän det gör riktigt jävla ont. Då pausar jag några minuter innan jag fortsätter äta.

Om blåsorna hade uppkommit av pulvermos, stuvade makaroner, mangochutney eller muskot hade jag kallat det allergi.

Det är olika det där.

Rött och blått

Den svåraste och viktigaste punkten i mitt och J:s jämställdhetskontrakt är den sista; Vi ska anstränga oss till vårt yttersta för att behandla vårt barn lika, oavsett kön. När vi nyligen valde barnvagn blev komplexiteten i den punkten för första gången reell.

Att behandla alla barn lika, oavsett kön tycker jag är grunden för ett jämställt samhälle. Att se till individen före könet. Endast med ett lika bemötande kan barn växa upp till egna individer, utan att formas av könssterotypa förväntningar. Det borde vara så självklart för mig och alla andra vuxna att ge barn den möjligheten. Ändå gör vi det inte. Några för att de inte tycker att jämställdhet är viktigt, andra för att de inte ser kopplingen könsstereotypa förväntningar - jämställdhet och ytterligare några för att det sitter så djupt och omedvetet att det är svårt att värja sig. Jag är övertygad om att jag då och då trillar in i den sista gruppen.

Det har gjorts otaliga tester på hur vuxna människor interagerar med ett spädbarn efter att ha informerats om barnets kön. Man har visat upp samma barn och till olika testpersoner sagt att barnet är en pojke eller att det är en flicka. Testpersonerna har bl.a. tyckt att en pojke som gråter uttrycker missnöje och ilska medan en flicka som gråter är ledsen och behöver tröst. Samma tårar från samma barn. Testpersonerna har också handskats olika varsamt med barnet utifrån vilket kön de tror att barnet har och pratat med olika tonlägen om olika saker.

Jag är övertygad om att sådant påverkar redan mycket små barn. Jag försöker därför verkligen att inte låta mig påverkas av barnets kön, utan verkligen verkligen behandla alla barn lika. Ibland går den viljan så långt att den går vilse, som när vi skulle välja vagn.

Det fanns en jättefin blå och en jättefin röd, traditionella pojk- och flickfärger. Om jag hade vetat vilket kön barnet i min mage har, skulle jag möjlighen ha "anti-valt". Alltså valt den röda vagnen till en pojke och den blå vagnen till en flicka. Jag tänker mig att jag genom att välja "fel" färg kommer påverka och störa undermedvetandet hos andra vuxna, så att bemötandet av mitt barn blir lite mindre styrt av dess kön. Jag är osäker på om det fungerar så, men att välja de förväntade färgerna blått till killar och rött till tjejer, tror jag i alla fall förstärker ett könsrollskonserverande bemötande. Slutsatsen av det här blev att vi inte kunde välja varken en röd eller en blå vagn, utan valde en mer neutral gråsvart.

Agerandet slutade alltså i ett könsobundet beslut, så än så länge är vi på banan, men det är intressant att jag faktiskt skulle gjort annorlunda om jag vetat vilket kön barnet har, om än på en kvasi-nivå. Jag får verkligen passa mig framöver.

Moraträskförbannelsen

Jag har drabbats av den värsta av förbannelser. Från tidig morgon till sen kväll kan min hjärna när som helst överraska mig med att nynna bitar ur Mora Träsks Axeltåg.
Tillåt mig att citera*:

II: Det här det är ett axeltåg :II
II: Passar både hög som låg :II
II: Tåget tuffar upp för backen :II
Sedan säger tåget Stopp!**
Backar ned för backen

Åh-åh-åh
A-honna-honna A-tchii-tchii-tchii
A-honna-honna A-tchii-tchii-tchii

Sen finns det i sann Mora Träsk-anda verser om hälatåg och midjetåg och gudvetallatokigatåg. Min hjärna sjunger oftast hälatåg. Allra värst är det när den gnolar de sista utvecklingsstörda ljuden "A-honna-honna A-tchii-tchii-tchii". Varför? Och varför just jag?

Jag gissar att jag ändå ska vara tacksam för att min hjärna inte tvingar mig att sjunga högt eller utföra rörelserna. Även i det svartaste svarta finns det alltid nån som har det värre.


* Det här är texten som den spelas i mitt huvud, avvikelser från originalversionen förekommer med största sannolikhet
** Stopp! ropas lite mer än det sjungs, som de skojiga låtskrivargenier Mora Träsk ändå är

Dagens namnsdag - Viktor

"Dan Andersson är ju det nordiska vemodets och urskogsbluesens översteagnostiker!" säger Dan Viktor. "De dunklare och enligt mig mer intressanta sidorna av hans diktning har sällan tonsatts och givits ut. Det är där jag hoppas kunna komma in i bilden, med tonsättningar av de lite mer okända och jobbigare texterna och göra de gamla klassikerna i lite råare versioner. Alltid är det nån som blir förbannad...”

Låtskrivaren, musikern och sångaren Dan Viktor Andersson har levt nära poeten Dan Andersson (1888–1920) sedan barnsben. Nu vill han uppmärksamma sin legendariske namnes liv och leverne, och förstås hans dikter. Tanken är också att slänga de silkesvantar som Dan Viktor tycker att Dan Anderssons texter hanteras med. – Ambitionen är att inte skygga för de sidor av Dan Anderssons poesi som inte är enbart ”vackra”, utan att även använda sig av de dikter som har mer skit under naglarna. På turnén har Dan Viktor, som vann Fred Åkerström-priset 2006, med sig gitarr och munspel samt kollegan Petter Eriksson på bas. Skivan Dan Andersson sjunger Dan Andersson kom ut i våras. Just nu pågår en lång icke-offentlig turné för Musik i Väst, på bl a äldreboenden i Västra Götaland.

Nu var det sådär magiskt igen att verkligheten överträffar dikten. Bild OCH text: www.newsdesk.se

Arla visdom

Klockan är bara halv tio och jag har redan lärt mig tre saker idag:

1. Tro inte att det är lika lugnt och ensamt i simhallen i januari som i december. Julfetma, ånger och nyårslöften drabbar svenska folket däremellan.

2. Välj inte samma simbana som de med speedo-badbrallor och simglasögon. De tränar fjärilsim. Det stänker och blir vågor.

3. Om du kvällen innan är så trött att du gråter, ställ inte klockan på noll sex jävla noll noll för att gå upp och simma. Det gör dig inte piggare. Alls.

Dagens namnsdag - Agnes

Det är så mycket som är pinsamt, tycker Agnes. Att skratta högt, att vara lång, att någon ser när man går in eller ut från toaletten, att inte ha gjort läxan, att sjunga eller nynna, att äta bland folk, att ha färgstarka kläder, att klappa händerna, att vara förkyld, att på något sätt bli tilltalad, hörd eller sedd. Helst skulle hon vilja diffundera ut i ett ingenting. Men då skulle det säkert bli ett väldigt halibalo och det känns ju inte heller så kul. Hon får helt enkelt fortsätta släpa omkring på sin kvist och sitt lamm och försöka synas så lite som möjligt.

Bild: www.saint-agnes.org

Dagens namnsdag - Fabian

När Fabian första gången såg Döda poeters sällskap var det som att någon slog honom med en träklubba i huvudet; plötsligt föll allt på plats! Fabian förstod hela livet! Fånga dagen, carpe dem, seize the day! Att verkligen våga stanna upp och ta till vara på nuet. För det kommer aldrig igen. Livet är här och nu. Slösa inte bort det på att vänta på det. Fabian kan prata om det i timtal. Han har till och med skrivit några låtar om det som han kompar på gitarr. Då gör han sin röst spröd och sårbar och kisar lite. Det är riktigt så att det syns hur mycket missförstådd tänkare som ryms i Fabian.

Bild: www.fabian-u.de

Julgransplundring

Det där med tjugondag Knut ger jag inte mycket för. Det är ju så trivsamt med gran, jag vill inte alls slänga ut den. Dessutom är bästa platsen redan upptagen.

Dagens namnsdag - Anton

Anton är grymt besviken. På dig och på mig och på alla andra som inte skänker de hemlösa gråsparvarna en tanke. De kryllar i tusental ute i buskar och under cafébord, ensamma och utfrysta. Vem tänker på gråsparvarna när nattmörkret drar in och isvindarna blåser? Vem skänker dem en tanke framför TV:ns fredagsmys? Ingen! Vi slänger till dem några brödsmulor eller hänger upp en halv kokosnöt i ett träd, men bäddar vi om dem på kvällen? Sjunger vi för dem när de ska sova? Tar vi hand om dem när de blir gamla och sjuka? Nä! Inte konstigt att Anton är besviken. Någon måste ju för fan göra något. Så sedan fyra dagar tillbaka lever Anton själv som gråsparvarna, med gråsparvarna och för gråsparvarna. Det är för jävla torftigt.

Bild: www.corbijn.co.uk

Plötsligt vuxen

Och plötsligt, vid en ålder av 30 år, 7 månader och 19 dagar, blev jag helt vuxen. Det var inte så chockartat som jag hade trott, utan mer som ett stilla konstaterande. Följande händelser i tät följd är mina säkra indicier på nämnda fakta:

1) Jag blir upprörd över att de inte har hederliga kanelbullar på cafét, utan bara stora konstiga muffins, kärleksmums och biscottikrafs.
2) Jag och min sambo skriver en lista över praktiska lägenhetsbestyr att ta tag i och har verkligen intentionen att utföra samtliga.
3) Min sambo, mannen jag har valt att dela mitt liv med, fadern till mitt barn gubbsäger "Jag har gjort såhär i 30 år, jag tänker inte ändra på mina vanor nu!"
4) Jag konstaterar att jag inte har något planerat under fredag- eller lördagkvällar på hela våren, men ganska många vardagsgrejer.
5) Jag går och lägger mig och sover middag.

Dagens namnsdag - Hjalmar

Som VD på en av Sveriges mest framstående banker hade Hjalmar grava problem med sin trovärdighet. En del menar till och med att lågkonjunkturen beror på Hjalmar och hans tokiga framtoning.

Bild: www.svt.se

Jag hinner inte

Det är så fruktansvärt lite tid nu för tiden. Jag hinner inte klart. Så jag försöker prioritera. Sömn, jobb och roligheter. Och ändå tvingas jag lägga vaken tid på saker jag inte ens skrivit med på priolistan. Som att åka tunnelbana bredvid en man som luktar så fruktansvärt mycket mat att uttrycket passiv ätning får ett ansikte, eller titta på en kvinna som pillar sönder sina nagelband till en fnasig gröt eller försöka skära med den slöaste kökskniven genom frukostäppelbitarna in i fingrarna. När jag i stället kunde ha sovit, jobbat eller gjort något kreativt och roligt.

Dagens namnsdag - Knut

Vissa tog Knut för lite bakom, andra tyckte att han var en jävla retsticka. Sanningen var att Knuts tunga levde ett helt eget liv, långt bortom Knuts kontroll. 90% av tiden var det till hans nackdel. Resterande 10% lurade han i husvagnsfolk att han var söt. Så lurade!

Bild: www.smh.com.au

Morgonreflektion

Nästan alla kvinnor korrigerar sina ansikten med smink innan de möter dagen. Är det inte något väldigt sorgligt över det?

Dagens namnsdag - Sigbritt

Väldigt få känner till det, men det är faktiskt Sigbritt som är själva motorn bakom hela emo-kulturen i Sverige. Sedan hon blev pensionär lägger hon all sin lediga tid på att skriva i olika emo-forum på nätet och tipsa om alternativt mode och musik. Hon skriver i fyra dagböcker på Skunk och ett tiotal bloggar. Någon gång har hon skrivit om att skära sig, men sen fick hon dåligt samvete. Där gick på något sätt gränsen. Eller, hennes barbarn tyckte det i alla fall.

Bild: www.gearfuse.com

Mina husdjur Kleenex och Lambi

Det var flera timmar sen jag skrev något om min förkylning senast, så jag tänkte att det var dags. Ni är ju säkert oroliga för att den ska ha lämnat mig i sticket, men var inte rädda. Förkylningen är fortfarande med mig. Idag läser jag på olika sjukvårdssidor om hur man blir av med den. På flera ställen läser jag att man ska snyta sig i pappersnäsdukar som man sedan lägger i en hopknuten plastpåse.

Här vet jag inte vad jag ska tro riktigt. Finns det folk som faktiskt snyter sig en gång och sedan lägger den använda näsduken i en plastpåse och knyter ihop?! Det är inte möjligt! Finns det över huvud taget folk som bara använder engångsprodukter en gång? Låt gå för toapapper, tops och kanske servetter, men engångsrakhyvlar, plackers och pappersnäsdukar? Näää… Vi har ju en polaris, en plånbok och en lättja att tänka på, gott folk.

Jag har mina pappersnäsdukar lite som husdjur. De ligger lite här och var i lägenheten och vilar och då och då plockar jag upp dem och "kelar" lite. Det känns både hemtrevligt och praktiskt. Lite som dammråttor, fast med mer givande interaktion.

Disclaimer: Hm. Om någon av er tycker att det är äckligt att snyta sig flera gånger i samma pappersnäsduk kommer jag givetvis förneka att jag någonsin har gjort det, så försök inga tricks! Det skrivs så mycket strunt på Internet.

Dagens namnsdag - Gunnar

Gunnar är härlig. Han är en sådan lärare som alla elever gillar. Han ger de ambitiösa eleverna lite att bita i samtidigt som han sporrar de som har det svårt, att lägga på ett extra kol. Alla Gunnars elever känner sig verkligen Sedda. Till skolavslutningen brukar Gunnar skriva ett kort personligt brev till varje elev med ett boktips, som han tror att just den eleven kommer att uppskatta. Det händer ganska ofta att gamla elever hör av sig till Gunnar flera år efteråt och tackar för boktipset och utförligt berättar vad just den boken betytt för dem i olika svåra skeden i livet. Gunnar sätter upp alla såna brev på väggen i gillestugan. Väggarna är så fulla att träpanelen i furu inte längre syns. Och han som bara slumpat böcker ur bokhyllan på måfå. Skolungar är för jävla lättlurade.

Bild: www.partille.se

Motsatt placebo

Jag är övertygad om att det bara finns en sak i hela världen som hjälper mot förkylningar; placebo-effekten. Jag tror inte en sekund på Echinagard eller C-vitaminbrus eller vitlök eller honung och äggvitor hit och dit. Jag är däremot bergfast övertygad om att tron på ovan nämnda och alla andra huskurer och preparat botar vilken förkylning som helst. Tror man att man blir frisk av Echinagard och vitlökskapslar så blir man det. Tror man inte att man blir frisk av Echinagard och vitlökskapslar blir man inte det. Högst individuellt och vi är alla alldeles för smarta för att lura oss själva att tillfälligt tro något vi egentligen inte tror (t.ex. att man blir frisk av apelsiner).

Min placebo-religion stavas acitylsalicylsyra. Eller, om man vill, Ipren.* Jag vet att jag blir frisk om jag får maxdosera Ipren nåt dygn och alltså blir jag det. Det kan vara så att min placebotro blir lite hjälpt på traven av antiinflammatoriska egenskaper eller annat medicinskt, men den största effekten tillskriver jag min tro och min tillit.

Så, vad händer när man är gravid och blir förkyld och plötsligt inte FÅR äta någonting med acitylsalicylsyra? Jo, man blir Inte Frisk. Med råge. Jag har hela året (dramatiskt va?) dragits med världens segaste förkylning samt den bergfasta övertygelsen att jag inte kan bli frisk förrän om sisådär 3 månader när det är okej att kalasa loss i medicinskåpet igen.

Jag bedömer mina chanser att kunna leva ett normalt liv igen som mycket små. Det är mer sannolikt att jag dör än att jag kan andas genom näsan igen.

Där har jag för min tro.

*) Eller varför inte Ibumetin. Eller magnecyl. Eller...

Dagens namnsdag - August

- Hoppas att det inte märks att jag drömmer om att ha spenar. Hoppas att det inte märks att jag drömmer om att ha spenar. Hoppas att det inte märks att jag drömmer om att ha spenar. Hoppas att det inte märks att...

På det hela taget var August en normal 29-åring. Om det inte vore för den där lilla detaljen med spendrömmarna.

Bild: http://upload.wikimedia.org

Dagens namnsdag - Baltsar

Baltsar började bli trött. Det hade varit en lång dag. Först de gröna plastglasögonen och honom liggandes i ett cocktailglas, sen tomteluvan och glöggflaskan och nu bara nån minuts vila innan han skulle plåtas med apan Ola i sjömanskostym. Fy helvete vad han längtade hem. Bara slappa framför Hell's kitchen med en påse ostbågar i soffan.

Bild: www.litebusiga.se

Damen och den efterblivne

På tunnelbanan idag, när jag försökte närma mig staden som vanliga friska människor gör, såg jag damen jag brukade se i Alvik och hennes efterblivne son. Hon hade tjusig päls med matchande hatt, som alltid välklädd och damigt proper. Han hade en vinröd täckjacka och torkade snor på sina slalomvantar och försäkrade sig upprepade gånger om att de skulle få kaffe på Hellasgården. Och kanske pannkakor. För visst skulle det vara öppet? Och visst skulle de få kaffe? På Hellasgården? Det måste ju vara öppet? Och kanske kunde de få pannkakor? Till kaffet? Om det är öppet, men det är det väl? På Hellasgården?

Jag gissar att han är i dryga 40-årsåldern och att hon är sisådär 30 år äldre. Jag såg dem ofta när jag bodde i Alvik. Hon går med honom i släptåg. Hon säger åt honom att sätta på sig mössan och stänga jackan. Han är orolig ibland, men för det mesta verkar han trygg i hennes sällskap. Hon är så tjusig och så tålmodig. Jag undrar vad hon tänker. Så annorlunda hennes liv måste ha blivit än vad hon anat. Så annorlunda alla liv blir än vad vi tänker oss. Det är sorgligt ändå att vi är så rädda för det.

Moment 22

När man är precis så kissnödig att det är motiverat att meja ner alla som kommer i ens väg och tokrusa hem, samtidigt som man är precis så kissnödig att det bara går att gå myrsteg för att inte riskera en liten olycka i blåjeansen.

Ett scenario jag numer utsätts för praktiskt taget dagligen.

Jag tänkte att det var angeläget för er att veta det.

Dagens namnsdag - Hanna

På väggarna i familjens villa på Blåsippestigen 8 finns massvis av såna här bilder av Hanna. Alla inramade i gammaldags ramar med riktigt glas. Om Hanna någon gång slår igenom som skådespelare i Amerika och sedan dör och tiden dessutom vrids 50 år bakåt i tiden kommer de vara värda en förmögenhet. Tills dess roar sig Hanna med friidrott och så ska hon söka internationella linjen på gymnasiet. Nånstans måste man ju börja.

Bild: www.stagepool.se

Dagens namnsdag - Rut

Den där jävla Idol-hoppan kunde dra åt helvete, tänkte Rut och klämde i ända från klövarna I-i-i-i will aaalways looove youououuoooouu...

Bild: http://www.wildaboutbritain.co.uk

Kören - killar sjunger inte

Man måste älska SVT. Idag visar de sista delen i den fantastiska dokumentären "Kören - killar sjunger inte". Om högstadieskolan för pojkar som domineras av grabbighet och idrottsliga framgångar. Dit kommer Stavros Loucas musikaliske motsvarighet Gareth Malone. En liten glödande energisk musikpedagog med mål att få pojkarna på skolan att sjunga. Och det är svajigt. För killar sjunger inte. Killar spelar rugby. Men så plötsligt! Några blyga pojkar kommer ut som gossopraner och några andra erkänner motvilligt att de sjunger med i poplåtar när ingen hör. Och en har till och med ett hemligt alterego i kyrkokören. Och med dem bildar Gareth sin kör.

Och där är lilla Lewis som aldrig sjungit förut och som fullständigt gnistrar av stolthet och iver när han för första gången uppträder så att hans mamma hör. Och mamman gråter förstås och är stolt och jag gör likadant. Och den ultragrabbiga favoritläraren som har så stort followership bland eleverna men som inte vill vara med i lärarkören för att det är tråkigt att sjunga och han spelar hellre rugby, men sen ändå blygt kommer krypandes och ber om privatlektioner för att i nästa avsnitt stå i lärarkören på rugbyplanen och sjunga stolt och engagerat och till och med tycka om det och jag gråter lite till. Och igår fick Gareth till och med skolans svåra dissiga rappare med i kören genom att visa dem att man visst kunde vara cool och sjunga, titta bara på det här hippa beatboxgänget och Imram vill så gärna att ögonen blir alldeles blanka, men han vågar inte men så plötsligt vågar han och tårarna trillar nerför blanka kinder på en förkyld kanalisera för det är så vackert vackert vackert.

Det är något speciellt med ungdomar som plötsligt hittar något och vågar tro på sig själva. Släng på lite musik på det och jag betalar min tevelicens dubbel. Herregud vad mycket känsla man får för pengarna! Och inga reklamavbrott.

Och om bara några timmar ska de sjunga i Royal Albert Hall, här i mitt vardagsrum. Herreherregud.

Bild: http://svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=85531

Snorfjärilen ni aldrig fick se

Fråga: Hur många inlägg kan man skriva om en vanlig förkylning, innan det blir tråkigt att läsa?
Svar: 0 st.

Och ändå framhärdar jag.
För det händer fan inget annat.

Jag funderade lite på att fota den gröngula snorfjärilen jag blåste ut i morse, för att liksom ruska om lite. Den hade röda strimmor i och var ovanligt stor för sin art. Men så kom jag på att det inte är riktigt comme il faut, så jag lät bli. Så om det känns motigt idag kan ni tänka på det, att ni var en hårsmån ifrån att se kanaliseras snor men att ni slapp.

Det måste väl räknas som en bra dag?

Gränslös gråt

Och för andra gången idag gråter jag framför sjungande barn på teve. Först en engelsk dokumentär. Sen Whoppi Goldberg. Jag har inga gränser.

Nystart

Jag gillar verkligen nyår. Ut med det gamla och in med det nya och jag tror på det. Jag tror på att livet förändras över en natt. Att allt det där man varit lite missnöjd med går att förändra och att kraften att göra det kommer just i löftet att göra det och i att vända blad i almanackan.

Tror, alltså. Sen vet jag ju, både av erfarenhet och vid några millisekunders eftertänksamhet, att det faktiskt inte fungerar så. I erfarenheten och framförallt eftertänksamheten kan jag till och med tycka att det är lite sorgligt med dessa eviga löften om nya bättre liv. Varför kan vi inte bara tillåta oss att vara nöjda med hur det är?

Men den tanken är tråkig och nedslående, så jag stannar inte vid den. Jag susar vidare i stället in i 2009 och mitt nya liv. Så fort jag blivit frisk blir det åka av.

Där fick jag

Någon med beslutarmakt missade visst att läsa mitt inlägg om 2009 - året då alla skulle vara harmoniska, göra armhävningar och vara friska. Redan andra dagen på året går det alltså åt helvete. Jag vaknar genomsvettig med halsont och den där nära gråten-känslan man har i början av en förkylning. Såhär skulle det inte bli.

Till saken hör att jag firat det präktigaste jullovet ever. Jag har gått och lagt mig tidigt, sovit länge, promenerat i friska luften, ätit på regelbundna tider och inte varit ute och slarvat en millimeter. Jag är så präktig att jag inte ens reagerar när J och jag träffar en kompis i Solna Centrum och J blir kaffesugen och på äkta småputtrigt pensionärsmanér säger: Ja, vi kan väl koka oss lite kaffe sen, efter lunch.

Förmodligen är den här halsen och de susande öronen ett straff. Man får fan skylla sig själv om man är såhär präktig. Rätt åt mig. Tönt.

2009

Ni vet det ju förstås redan, men jag berättar det ändå; 2009 kommer bli ett fenomenalt bra år. Januari-februari kommer vara soliga och snöiga, mars och april våriga och blommiga, sommaren lång och lagom varm och hösten sådär klar och sprakande och lång. Först i december blir det mörkt och kallt och då kommer även snön. Ingen kommer vara förkyld, snorig eller ens trött. Alla människor kommer vara lyckliga och harmoniska och jag kommer lära mig att göra 100 armhävningar. På tårna.

Kanalisera på kvinnofällans kant

Hittills har det gått förvånansvärt lätt att jämställt dela lika på graviditeten. Det enda som krävts är medvetenhet och vilja. Vi hade ett mindre bakslag för någon vecka sedan då vi insåg att J började slappna av och läsa på mindre i takt med att min nyfikenhet ökade, vilket i kombination med diverse foldrar vi fått hem skapade en ojämn situation. Väl noterat lyfte vi upp det och nu är vi på banan igen.

Jag får träna och tygla mitt kontrollbehov, vilket känns oändligt nyttigt. Kommande tre månader är en hysterisk parad av olika föräldrautbildningar och MVC-besök. J:s almanacka är fulltecknad men jag har inte riktigt koll, varken på helheten eller detaljerna. Det känns lite läskigt. Men väldigt bra träning. Om jag inte klarar av att backa bort från ansvaret nu, hur ska det då bli när det finns ett litet barn att dela lika på. Jag tränar mig på att förstå att det finns fler sätt att lösa saker på än mitt sätt och att de sätten är minst lika bra. Och på att jag inte alltid måste veta och ha koll på allt. Det låter väldigt sorgligt att nå den insikten först vid trettio års ålder, men har det inte skett fullt ut tidigare är det ju bra att det händer nu. Jag ser också att det är just i den fällan många kvinnor går - kontrollfällan aka projektledarfällan. Skönt att vi tar i det innan jag trillar dit och väldigt bra med en så tydlig regel.

En annan sak jag hör när jag pratar med andra om jämställdhet och graviditet är just att det inte är jämställt, eftersom graviditeten så påtagligt är inuti mammans kropp. Alla besök på MVC handlar ju ändå om mamman, menar man. Jag känner inte att jag håller med. Kanske har jag en ovanligt distanserad kroppsuppfattning, men det som händer i min kropp just nu känns inte som Jag och Mitt Intresse och Ansvar utan mycket mer som Vi och Vårt Intresse och Ansvar. Mina blodvärden och livmodersmått angår oss båda lika mycket. Jag hoppas att det fortsätter att vara så.

Sammanfattat går det alltså fortsatt bra att dela lika, vilket verkligen glädjer mig. Jag är också glad att ansträngningen inte är större än den är (lite medvetenhet och lite vilja - inte värre än att välja ekologisk mjölk för den miljömedvetne).

MEN! Det som händer är att jag går och svajar på kanten till en annan kvinnofälla. Plötsligt tycker jag nämligen inte att mitt jobb är lika viktigt som tidigare. Plötsligt är det bara något jag ska sköta tills barnet kommer och då ska jag ju ändå vara hemma några månader. Redan i december börjar det kännas som sista veckan före semestern, fastän det alltså är månader kvar. Och jag som argt har fnyst åt kvinnor som slutar prioritera sina jobb och helt går upp i sitt familjebildande - svikare, det är såna som Dom som skapar den ojämställda situationen på arbetsmarknaden! Och nu är jag en av dem, nästan.

Det var en väckarklocka och jag har tänkt på det massor. Jag kommer fram till att det är en sund reaktion att lägga tid och engagemang på stora förändringar i livet - att gå upp i elitserien med bandylaget, att köpa hus, att träffa en ny partner, en nära anhörigs eller väns bortgång, att skaffa barn. Självklart måste tankar kring såna saker få konkurrera med arbetet och vardagen. Det som däremot är ojämställt är två saker:

1) Bägge parter låter inte det nya fenomenet ta lika mycket engagemang och tid.
2) Att ändra sina handlingar utifrån de tankar man har.

Här är jag inte säker på att vi når hela vägen. J har lättare att distansiera sig och glömma bort än jag. Inget sparkar fysiskt i hans mage och han blir inte på samma sätt påmind, även om det förstås tar mycket tid och tanke från hans vardag också. Här är vi alltså inte helt hundra jämställda.

Jag tröstar mig med att jag gör samma jobb som annars. Handlingarna är alltså desamma. Kanske att jag inte lägger i den där sista racerväxeln lika lätt som annars, men jag vågar påstå att skillnaden är liten. Och jag kommer inte drista mig så långt att jag vill dela annat än lika på kommande föräldraledighet.

Men faktum kvarstår, här finns en liten differens. Jag hoppas att vi kompenserar för den på andra sätt och jag är väldigt tacksam att vi är medvetna om det. Då har vi i alla fall möjlighet att göra bättre.

Julkalendern Lucka 24 - Eva

I år hade det varit nära. Det var i sista delfinalen som domarna hade upptäckt att Evas skägg inte var något riktigt skägg, utan hennes vanliga hår som hon snillrikt knutit fast under hakan. Till nästa år skulle hon vara bättre förberedd. Årets tomte 2009 - here I come!

Bild: www.aftonbladet.se

Granchock

Whoah! Vi har gran. Sjukt vuxet. Nästan som att köpa hund.

Julkalendern Lucka 23 - Adam

Och under resten av Adams liv skulle just denna bild visas i alla möjliga och omöjliga sammanhang och folk skulle skrocka att jo, det såg man tidigt att det skulle bli en popstjärna av den där.

Bild: www.svenskidrott.se

Givmilda juletankar

Och så skänker vi en julens givmilda tanke till alla de (jag! jag! jag!) som idag försakar julefrid och pyssel för att ståndaktigt bidra till det svenska rikets välfärd och BNP; de vars enda förmån en gnistrande dan före dan som denna är att för en gångs skull få välja sittplats på tunnelbanan. Vad vore vi utan dem?

Julkalendern Lucka 22 - Jonatan

Jonatan är bara den han är. För honom är mode och trender helt oviktigt. Han gör bara sin egen grej. I vår flyttar Jonatan till Stockholm. Det ska bli jävligt skönt med lite storstad. Han har varit i både New York, Berlin och London i höst och liksom fått smak på storstadslivet. Jonatan är en äkta stadsmänniska.I Stockholm kommer han trivas som fisken i vattnet. Där får man vara precis den man är. Han ska bara träna bort Skara-dialekten först, så han smälter in bland alla andra.

Bild: http://stockholm.youcatwalk.com

Julkalendern Lucka 21 - Tomas

Vid en första anblick kunde man tro att Tomas inte var särskilt mån om sitt utseende. Inget kunde vara mer fel. Tomas lade ner timmar och åter timmar på att välja de rätta glasögonen, de rätta chinosen med rätt hög midja och den rätta dåliga passformen över rumpa och lår, lagom för korta för att åka upp och visa lite blekt hårigt underben när Tomas satt med benen i kors, vilket han följaktigen gärna gjorde. Och förstås de rätta foträta skorna och den blå täckjackan från ett annat årtionde. Är man inte smartast i kollegiet kan man ändå komma långt genom att se ut som att man är det.

Bild: www.psy.gu.se

Julkalendern Lucka 20 - Israel

Här är en kul bild ur Israels fotoalbum. Han var med gubbarna i Israel. Eftersom de sedan lumpen kallat varandra för Israel tyckte Israel att det var roligt att ta med gubbarna på en ny muckarresa - till Israel! En av fördelarna med att vara egenföretagare är ju att man kan ta ledigt lite när man vill och dra av nästan alla kostnaderna i deklarationen. En nackdel med att vara egenföretagare är välmåendet som breder ut sig kring midjan. Israel, Israel och Israel har börjat jogga på onsdagar för att få ordning på go'maggen, som de kallar den. Men det är hemma i Göteborg, nu är det semester och då får man la unna saj litte.

Bild: http://www.klarakyrka.se

Julkalendern Lucka 19 - Isak

Isak var känd som gängets spjuver. Hittade man tandkrämsrester på dörrhandtaget, aluminiumfolie i telefonluren eller vedträn i sängen ja då kunde man ge sig den på att det var Isak som varit i farten. Men det var omöjligt att bli arg på honom. Isak log sitt allra oskyldigaste leende och plirade med de små pepparkaksögonen och vips gick all ilska och irritation upp i rök. Sån var han, Isak. Så döm om barnbarnens förvåning när de hittade travar med tysk naziporr under Isaks säng, när de städade ur hans lägenhet.

Bild: hem.passagen.se/kickismail/farfars.htm

Julkalendern Lucka 18 - Abraham

- AaaAaAAAktaaa! vrålade Abraham. Jag är så väldigt väldigt spruträdd!

Sköterskan sänkte botoxsprutan med en suck.

- Abraham, om man vill bli fin får man lida pin. Vi har pratat om det här.

Bild: www.bibelpicturegallery.com

Hitta humorn

Min bror och jag har en stående utmaning. Varje morgon läser vi seriesidorna i DN och där speciellt serien Medelålders plus. Utmaningen ligger i att lista ut det roliga i serien. Man behöver inte själv tycka att det är roligt, men man måste förstå var humorn finns. Det är svårare än man kan tänka sig. Idag var det omöjligt. Nån som fattar det roliga? Någon!?

Ruta 1: Idag i "Fråga barnen" frågar jag dig, lille Enfrid: Är det bra att mamma

Ruta 2: slår pappa på julafton? - Nä, vuxnarna ska inte slåss, tycker jag.

Ruta 3: Å mamma är mycket större än pappa å e man stark ska man vara

Ruta 4: snäll för de säger Bamse! -Tack lille Enfrid och alla våra kloka fina barn.

Julkalendern Lucka 17 - Stig

Stig hade kommit på ganska sent i livet att han ville bli skådespelare. På audition till Änglagård 2 hade han inte räckt riktigt hela vägen och annars var det ont om roller för hans målgrupp. Det var lite stressande, men Stig försökte ändå att se positivt på tillvaron. Han skickade ofta insändare och dagens ros till olika tidningar, där han berömde andra manliga skådespelare ur den äldre generationen. Man måste hålla ihop.

Bild: www.alternativ.nu

Julkalendern Lucka 16 - Assar

Vid 79 års ålder var Assar ett rutinerat mobboffer. Han försvann snabbt till sitt happy place, satte upp sitt välrepeterade introverta lugna ansiktsuttryck och väntade stoiskt på att stunden skulle gå över. Att kalla på personal hade ingen effekt, då blev det bara etter värre vid kvällsmaten senare. Snart skulle Edwin, Einar och de andra balla grabbarna på Skutans ålderdomshem tröttna och rikta ficklampan mot någon annan.

Bild: www.volvo.com

Det finns inget heligt systraskap

Igår var jag på amningsinfo på Mödravårdscentralen. Det var uttalat att det bara var jag som var välkommen på mötet, inte J. Det gjorde mig till en början vansinnigt provocerad och feministiskt arg och jag ifrågasatte det tre gånger på raken till vår barnmorska. Hon försökte släta över med att J sedan fick gå på något slags pappautbildning, som alltså bara var för männen (mycket oklart hur de sorterar den andra föräldern i homosexuella föräldrapar), vilket egentligen bara var att göra saken värre.

I alla fall funderar jag en del på amning och allt fuzz omkring det och vill gärna ta del av den information som står till buds. Jag har därför försökt lugna mig och motivera amningsinfons könsrasism* med att det kan vara ett diskussionsforum för kvinnor, om hur man förhåller sig till sina bröst. Jag har förståelse för att alla kvinnor inte är bekväma med att prata om bröstens symbolik, sexualitet, närhet och intimitet med vilt främmande män. Jag tycker själv att det känns komplicerat att bröst som är en så stark sexuell symbol och föremål för objektifiering och plumpa kommentarer och skämt liksom för njutning, sexuell samvaro och intimitet**, ska förvandlas till matstationer som plockas fram i tid och otid. Det är alltså en god tanke av MVC att bereda plattform för diskussion om detta och om det kräver uteslutning av männen så må det vara hänt, tänkte jag.

Först på väg till mötet slog det mig, det uppenbara; är jag mer bekväm med att diskutera detta med andra främmande kvinnor än med andra främmande män? Känner jag något slags samhörighet med just kvinnor, bara för att vi är av samma kön och gravida? Nej, det gör jag inte. Inte alls. Jag känner samhörighet med människor som delar mina värderingar och tankar och den gruppen utgörs av både män och kvinnor. Jag känner inte att jag har någonting gemensamt med kvinnorna som sitter med sina magar i en halvcirkel. Ingenting. Jag tycker att de är konstiga ufon och de tycker att jag är ett konstigt ufo. Låt mig exemplifiera! Följande frågor ställdes spontant under mötet:

Gravid kvinna 1: Hur stor del av näringsinnehållet i bröstmjölk försvinner vid nedfrysning och upptining?
Gravid kvinna 2: Min man är 12 år äldre än jag och han ser fram emot vårt barn så himla mycket… [lång alldeles för personlig harang] …mata barnet i bar överkropp… [fler privata detaljer] …och jag vill verkligen ge honom det här.
Gravid kvinna 3: Asså, en grej jag typ inte fattar. Varför kan en del typ inte amma?
Gravid kvinna 4 (aka Jag): En problematik som jag ser med amning är att det försvårar jämställdheten i relationen. Vi pratar om olika trix för att väga upp det, men känner att vi inte når hela vägen. Vad kan man mer göra?***

Vi är fyra karikatyrer med helt olika tankar kring hela barnaalstringsprocessen. Vi kan inte mötas i intima diskussioner om bröst och amning en måndag morgon klockan 08:00, för vi tycker att alla andra i gruppen är skitkonstiga. Vi har ingenting gemensamt, utöver att vi alla är gravida (och att vi tycker att alla andra i gruppen är skitkonstiga). Det går inte att bygga en gemenskap på det. Det finns inget heligt självklart systraskap kvinnor emellan, inte ens om de är gravida. Och jag blir sjukt provocerad när man förutsätter att människor av ett visst kön ska ha vissa gemensamma egenskaper, erfarenheter eller funderingar. Alla män är inte motorintresserade, alla kvinnor drömmer inte om dyra handväskor och alla gravida vill inte prata om amning med varandra.

Sedan toppade barnmorsketanten med att berätta för oss att det manliga sättet att förbereda sig för ett föräldraskap (”vara gravid”) är att tapetsera och se över försäkringarna. Hejsan hoppsan! Typiskt manligt. Inte typiskt ”nära partner som vill hjälpa till på alla tänkbara sätt”. Nix. Manligt. Det sitter bergis en tapetserargen kopplad till testosteron och spermaproduktion. Redan på stenåldern kunde man se hur män i närheten av gravida kvinnor började klä grottan med mossa och vässa sina yxor och spjut. Kanske är det ett av ämnena de ska diskutera i pappagruppen, män emellan.

Uppdatering: Jag känner att jag måste rentvå Solna MVC lite här. Vi kommer alltså få vanlig amningsteori i samband med föräldrautbildning som välkomnar båda föräldrarna. Det var endast på den här info/diskussionsträffen som den andra föräldern uteslöts. Det ska också sägas att barnmorskan vi går hos sköter sig alldeles utmärkt på det här planet, även om informationshäftena hon delar ut är uppåt väggarna.

* Jajemän, här använder jag de hårda orden!
** Redan den kombon tycker jag är svår
*** Svaret på den frågan var ”men under det första halvåret ÄR det inte jämställt”, följt av ett nedlåtande lilla vännen-leende.

Den nakne stalledrängen som kanske plägade

På lucia i den arla morgonstund väcktes jag till min stora häpnad av skönsång och frukost på sängen. Det var den nakne stalledrängen J som gjorde sitt första bejublade framträdane endast iklädd strut och pappersstjärna. Det finns bättre bildbevis men jag är strängeligen förbjuden att publicera dem på internet, av den nakne själv. I alla fall väckte händelsen liv i min textfråga: i den vanliga stalledrängvisan, sjunger ni i vers två om fålen apelgrå 'den rider Staffan själv uppå' eller 'den plägade Staffan rida på' eller rentutav 'den plägade Staffan själv uppå'? Förvirring råder och har så gjort sedan lågstadiet, tydligen.

Julkalendern Lucka 15 - Gottfrid

Gottfrid var sedd som den milde, nästan mjäkige, bland sina gelikar i ordern. Han trivdes i köket, var barnkär och deltog ogärna i jakt. Å andra sidan var han imponerande snabb i såväl tanke som ord. Det ansågs vara en merit att få sista ordet i en diskussion med Gottfrid. Han var flerårig mästare i både Schack och Dam och hade ett digert välbläddrat bibliotek. Det endast ett fåtal av Gottfrids nära bekanta visste var, att Gottfrid kunde andas under vatten.

Bild: http://www.hjoggbole.nu/

Julkalendern Lucka 14 - Sixten

Bröderna Landby har en liten kultstatus runt om i Västerbotten. Sixten var känd som kraftkarl, filosof, diktskrivare och konstnär och han kallades till och med ”Buffeln från Hissjö”. Lillebror Kurt var mera känd som konferencier på den Sverigeturnerande ”The Landby Show”. Under denna show gjorde kraftkarlen Sixten allt från att lyfta cyklar med ett pekfinger till att räta ut hästskor med bara händerna. De besökte regelbundet Kiviks marknad och andra marknadsplatser. Ett av Sixtens mest kända verk är ”Killa mig på Kilimanjaro”. Det har utgivits två episka verk, ”Sixten Landbys teser” samt ”Millennium” som utgivits efter hans död.

Några av Sixtens teser:

Löning

Trots att man arbetar varje dag verkar det som Djävulen tog hand om pengarna

Storbjud

Även grisen kan rata när man den ska mata.

De odrägliga

Somliga människor liknar bulldoggar ty de släpper aldrig greppet.

I förtid

De som redan börjat ruttna i livet behöver inte vänta länge på döden.

Ibland överträffar verkligeheten dikten, som de säger. Det här hade jag aldrig kunnat skriva själv.

Bild OCH text: www.hissjo.net

Nej till livet!

Igår upptäckte jag till min fasa att abortmotståndarna Ja till livet glatt håller med mig och länkar till mitt inlägg om ultraljud. Jag känner mig lite smutsig, men faktum kvarstår - i just den här frågan tycker vi alltså lika, om än av olika anledning.

Jag har ett behov av att rentvå mig själv och skulle kunna skriva långt och mycket om vad jag tycker om aborter, men det skulle vara att skriva er alla på näsan. Självklart vill ingen människa gå igenom en abort, men om det är det bästa alternativ man har till hands är det inget snack om saken. Att däremot välja bort ett barn p.g.a. avvikelser från normen tycker jag vittnar om en människosyn i sann nazianda.

Julkalendern Lucka 13 - Lucia

Lucia hade sen barnsben fått höra att hon var söt som en kattunge. På tips av sin pojkvän sökte hon därför Michael Jackson-stipendiet och vann! Nu väntar fyra år av operationer, innan förvandlingen är helt klar och karriären kan ta fart på allvar. Som plan B ska Lucia utbilda sig till nagelterapeut eller kanske jobba med barn som har det svårt.

Bild: http://i.models.com

Julkalendern Lucka 12 - Alexander

Alexander trodde inte sina ögon. Frisörsalongen var fortfarande stängd för renovering. Situationen började bli akut.

Bild: www.stfrancis.edu

Ultraljud - att inte vilja veta

Inuti min mage för en månad sen

För lite mer än en månad sen var vi på ultraljud. Det är en konstig sak. Ultraljudet syftar i första hand till att kontrollera om det är något "fel" på barnet. Utöver det "vanliga" ultraljudet kan man göra andra kontroller för att ta reda på om barnet har för många kromosomer eller några fysiska defekter. Till exempel erbjuds alla mödrar över 35 att göra ett s.k. NUPP-test, eftersom risken för Downs syndrom ökar med stigande ålder hos modern. Ett NUPP-test visar sannolikheten för kromosomfel.

Det är väldigt märkligt att alla barn regelmässigt kontrolleras för missbildningar och andra fel, för varför gör man det, egentligen? Vad ska man göra av informationen om något inte är "normalt"? Abortera barnet? Det är ju oerhört cyniskt, att det svenska samhället bekostar framtagningen av en renare ras. Jag har väldigt stor förståelse för att man som blivande orolig förälder kan tänkas vilja veta, men väldigt lite förståelse för att man som stat erbjuder möjligheten att välja bort annorlunda barn.

Sen kan man förstås mena att det är bra att få informationen tidigt, så att man har möjlighet att anpassa sig till den omställning det kan innebära att få ett "onormalt" barn.* För så onormala är de onormala barnen att vi inte för våra liv kan föreställa oss att just vi kommer få ett sånt förrän vi har det svart på vitt och då alltid som ett slags sorgebesked. Jag tror ändå att jag skulle ha lättare att hantera eventuella vanskapningar hos mitt barn om de uppdagades först när barnet föddes. Då skulle nog glädjen över det födda barnet överskrida den eventuella sorgen över skadan. För mig skulle det inte vara konstruktivt att veta om det månader i förväg.

Allt det här kom jag på i stundens allvar, på väg till ultraljudet. Först då slog det mig att det kunde vara något "fel" och hur skulle vi i så fall hantera den informationen? Ville vi veta? Hade jag varit modigare hade jag ställt in. Men nyfikenheten och fegheten tog överhand och vi gick dit på utsatt tid.

Allt såg bra ut på ultraljudet och jag kan inte egentligen veta hur jag skulle reagera om det inte hade gjort det, bara spekulera. Jag har också full respekt för att det här är oerhört känsliga frågor och full förståelse för att inte alla resonerar likadant som jag.

På kallelsen stod det tydligt att det i besöket vid ultraljud inte ingick könsbestämning av barnet. Det tycker jag var jättebra! Ändå kände vi oss nödgade att förklara väldigt tydligt för barnmorskan att vi inte på några villkor ville veta vilket kön barnet har. Hon förklarade att det var svårt att se och lovade att snabbt byta vinkel om hon såg något avslöjande. Lite senare fick hon hjälp av en mer senior barnmorska. När hon inte berättade för den äldre kollegan att vi inte ville veta barnets kön greps jag av feministisk panik och skrek i desperat falsett att vi inte! ville veta! barnets kön!!! Den äldre barnmorskan såg lugnt på mig och svarade att de inte berättade det heller, om det inte verkligen efterfrågades. Glada nyheter.

Att döma av de frågor jag får från omgivningen om vi vet vilket kön barnet har, kan man tro att det är regel snarare än undantag att ta reda på det. Det är sorgligt. Det är sorgligt att folk frågar mig över huvud taget, för det betyder ju att det skulle spela roll. Att det skulle vara annorlunda för oss eller för våra vänner om vi fick en pojke eller en flicka. Det är väldigt väldigt ledsamt. För det spelar förstås ingen som helst roll.

*) Det händer förstås att man under ultraljudet hittar så allvarliga missbildningar att barnet inte kommer kunna överleva alls. I de fallen kan man sätta igång en tidigare förlossning i stället för att låta den dömda graviditeten fortgå. Ultraljud visar också på om det finns fler än ett foster i magen, vilket kan vara skönt att veta på förhand. Det är fördelarna. Frågan är om de väger upp nackdelarna.

Julkalendern Lucka 11 - Daniel

Om några dagar drar Daniel till Thailand med grabbarna. Det ska bli fett skönt. Daniel kommer inte ihåg så mycket av förra årets resa, mer än sjukt billiga mekongdrinkar i hink och en jävligt fräsch tjej. Inte flickvänsmaterial direkt, men jävligt fräsch, om ni fattar. I år tänker han passa på att tatuera sig. Antingen en fet tribal eller Carpe Diem över skulderbladet. Han har tränat axlarna rätt hårt, så det skulle bli snyggt.

Bild: www.rodang.se

Julkalendern Lucka 10 - Malena

Malena säger alltid sanningen och hon tar vad hon vill ha. Om folk inte kan ta det är det deras problem. Malena tar ingen skit, hon är en stark kvinna som vet vad hon vill. Hon har massor av killkompisar men kan inte fatta varför de alltid blir ihop med så meningslösa våp. Själv är hon singel, men får ligga ändå. Bland annat har hon legat med chefen på förra jobbet och en på TV4 med skitstor kuk. Så de där feministsubborna som gnäller om att kvinnor skulle vara förtryckta kan ju bara ta och hålla käften. Det är hennes kropp och hon har full kontroll. Men ibland gråter Malena så att kudden blir alldeles svartfläckig av mascara. Om hon bara slapp vara så förtvivlat ensam!

Bild: www.malena.us

Vattengympa

Det faktum att min kondition försämras i ett sådant rasande tempo att jag snart inte kommer orka andas överhuvudtaget, har nödgat mig att vidta desperata åtgärder. Som djupvattengympa.

För att förstå vidden av desperation i det tilltaget måste man veta följande:

1) Jag hatar badhus. Hatar. Det luktar ålderdomshem och klor och kiss och långa mörka hårstrån slingrar sig mot mig från alla håll.

2) Jag har väldigt lite gemensamt med människor som väljer att på sin fritid leda vattengympapass och jag har ännu mindre gemensamt med deras musiksmak (tänk er Markoolio, Nanne Grönvall och resten rama-lama-ding-dong-tokigt 60-tal i en klämmig blandning med en touch av hits for kidz)

3) Jag har väldigt svårt att relatera till levnadsglada tjejkvinnor som ses regelbundet varje tisdag i badhuset och tycker att det är urkul med vattengympa och att frigolittuberna är festliga.

Och ändå var det precis det här jag skänkte 45 minuter av mitt liv åt ikväll. Så desperat är jag alltså.

Bild: http://hem.passagen.se/tsmsenior