Fönsterkuvert igen

Apropå min fönsterkuvertsnoja utspelade sig precis följande dialog i ett MSN-fönster nära mig:

J säger:
jag hittar kontoutdrag bland betalda fakturorna

kanalisera säger:
ojdå
kanalisera säger:
får de inte vara där?
kanalisera säger:
jag tror att jag brukar lägga sånt där

J säger:
absolut inte

kanalisera säger:
om man behöver kolla inom närmsta tiden så vet man var de finns…
kanalisera säger:
varför inte?

J säger:
det stör mina cirklar

kanalisera säger:
ojdå kära nån

J säger:
jag blir förvirrad och vet inte vad jag ska göra av mina saker

kanalisera säger:
lägg dem bland gamla räkningar!
kanalisera säger:
jag lägger nog allt möjligt där faktiskt

J säger:
då kommer ju allt hamna där till slut

kanalisera säger:
ja?

J säger:
äh.
J säger:
fortsätt du. det har ju inte stört förut.

kanalisera säger:
tack!
kanalisera säger:
Det här var en rolig diskussion. Jag kanske klipper in den i bloggen...

J säger:
den är knappast till min fördel

Inte så bra dag

Igår låste självföraktet in självkänslan och självförtroendet i en mörk kloak. Idag krälar de omkring längst ner på botten som förskrämda daggmaskar och självföraktet sitter på locket och skrattar rått. Det är inte en så bra dag.

Rättelse

-Åmäh, Östen med resten är fan inte independent! ska det vara. Förstås. Fel av mig. Jag ber om ursäkt.

Askalas!

J hade världens bästa födelsedagsfest igår. Bålbuffé. Ett lysande koncept. Sockerchock och spritfest i ett. Journalist javisst (J alltså). Det rotades guldkorn i skivsamlingen och spontandansades på parketten och några hånglade och alla pratade med alla och ölen tog slut och alla snacks och morotsstavar också och till och med bålsubstitutet min bror bidrog med - en Jack Daniels med en Word Art Clip Art-etikett med texten Gröna hissen - och de sista gick inte hem förrän kvart över fyra. Och mitt under festen vrålas, upprört och engagerat, den bästa festreplik som nånsin levererats på en hemma-fest: -Åmäh, Östen med resten är INTE independent!!!

Det är då man vet att festen är lyckad. Folkligt festligt fullsatt. I mitt vardagsrum.

Fönsterkuvert

Det har varit lite …rörigt i lägenheten ett tag. Jag har bekvämt skyllt på det ofärdiga köksgolvet och fortsatt lägga saker på fel plats av ren lättja. J ska ha kalas idag och gjorde en jätteinsats igår. Städade och flyttade. Och hittade mina hemliga gömmor med oöppnade fönsterkuvert… satan.

Jag hatar fönsterkuvert. Jag är rädd för fönsterkuvert. När jag får ett fönsterkuvert – och det händer flera gånger i veckan – agerar jag alltid enligt samma mönster. Först kommer osynliggörandet. Jag låtsas helt enkelt att jag inte ser fönsterkuvertet. Jag kliver över det på hallmattan, eller lägger morgontidningen över det om J hämtat det och lagt det på köksbordet. Osynliggörandefasen kan pågå i veckor. Det är en behaglig tid, med undantag för en molande oro för att det kan vara något viktigt och något datumbegränsat i kuverten.

Efter tillräckligt lång tid av osynliggörande inträder en kort städfas. Under städfasen samlar jag ihop alla fönsterkuvert och öppnar de säkra kuverten. Säkra kuvert är sådana jag vet innehåller kontoutdrag eller information jag inte behöver ta till mig eller på något sätt hantera. Jag öppnar de säkra kuverten och slänger dem. Resten av kuverten lägger jag i en prydlig hög någonstans i lägenheten. Oöppnade. Så att det ser ut som att jag har koll på dem. Eftersom det hela tiden kommer nya fönsterkuvert har jag flera såna högar utspridda på strategiska ställen.

Det gör att jag oundvikligen tids nog når jävlaranammafasen. Under jävlaranammafasen öppnar jag hämningslöst alla kuvert. Jag sorterar dem efter grad av krav de ställer på mig. Bäst är de som jag kan lägga i en ny hög nära Viktiga Papper-pärmen. Jag ska sätta in dem i Viktiga Papper-pärmen. Sen. Under tiden får de ligga i en hög. Räkningar är också okej, bortsett från att de skrämmande ofta har passerat sista betalningsdag vilket gör mig lite illa till mods. Jag tycker ju att man ska betala för sig. I tid. Om räkningar hade kommit i C6-kuvert hade jag betalat dem direkt.

Återstår i högen är kuvert som kräver att jag förstår vad pappret i dem säger och kräver att jag tar ställning till det och agerar på något sätt. Det kan vara erbjudande om att betala via autogiro, en fråga om att förlänga stöldskyddet på min cykel eller ett erbjudande om att köpa eller sälja något obskyrt värdepapper (de är de absolut värsta). Dem lägger jag i nya högar och låter dem vänta tills svarstiden har gått ut. En gång blev jag telefonjagad i ett halvår för att jag inte skickat in mina kontouppgifter som svar på innehållet i ett fönsterkuvert. Jag förstod ingenting. Jag är fönsterkuvertsanalfabet. Det är konstigt. Jag tycker faktiskt att jag är ganska smart, men när det kommer till fönsterkuvert är jag en utvecklingsstörd schimpans. Och livrädd. Och nu har J hittat mina fönsterkuvertsgömmor och han är bekymrad. Satan.

Jämställdhetsenkät

Alla anställda på mitt jobb har fått en jättebra jämställdhetsenkät att fylla i. Resultatet ska sedan redovisas i en jämställdhetsplan. Och det är liksom på riktigt. Inte bara ett papper. Fattar ni hur sjukt bra och ovanligt det är!? Inte att man får en enkät och att det finns en plan, sånt måste man göra. Men att det är på riktigt. Som i att någon faktiskt tycker att det är viktigt! Någon som bestämmer viktiga saker där jag jobbar! Så himla bra!

På mitt förra jobb var det inte så himla bra. Där kom vi bara till enkäten och ett mejl från personalansvarige som i korthet löd typ "ojoj, här har vi lite att jobba på". Sen kom Norge och åt upp oss och personalansvarige sa upp sig och nya VD:n presenterade nya styrelsen och det var bara 40-plussiga golfgubbar med högt hårfäste och glimten i ögat och ingen vågade ifrågasätta varför alla som bestämmer har snopp tills en livrädd och arg kanalisera till slut knöt näven i magen och bröt isen med i ett gurglande målbrottsskri "det är ju bara män i ledningsgruppen, hur arbetar ni för att motverka det?" och jag var så jäkla nöjd med formuleringen och kände ett rungande stöd och nästan tacksamhet i massan omkring mig (utom från de som besvarat enkäten med "nej, vi har inga såna problem") och blev generad och fick allt blod i ansiktet och dum-VD:n försökte skoja bort det men personalchefen tvingade honom att först upprepa frågan och sedan besvara den i mikrofonen så att det hördes ända till Karlskoga och Umeå och Göteborg och Malmö och han drog den gamla vanliga om att det naturligtvis är olyckligt att det ser ut så men att det inte fanns någon kvinnlig kompetens att tillgå för de högre positionerna men att man hoppas att genom att tillsätta kvinnliga chefer på lägre positioner på sikt nå en jämnare könsfördelning även i ledningsgruppen och jag tänkte ät mitt bajs och dö för på sikt är du redan död och sen jobbar inte jag där mer.

För jag jobbar där det finns jämställdhetsenkäter som betyder något på riktigt och som faktiskt följs upp.

Så himla bra!

Farfar

Jag har begåvats med världens bästa farfar. Alla kategorier. Kunde jag skulle jag gifta mig med honom. Och då har jag ändå inte särskilt mycket till övers för giftermål ska ni veta. Men farfar är bäst ingen protest, alltså. Farfar som snickrar höjdhoppsställningar på landet. Farfar som jag får följa med och vittja nät och ro så tyst så tyst så tyst så att inte fiskarna vaknar. Farfar som kramar hårt hårt och säger att han är stolt över mig. Farfar som är nästan blind och ändå går och klipper sig och kommer hem och säger att det blev snyggt. Farfar som berättade att han går lika långt som till Shell-macken och tillbaka när han klipper gräsmattan. Farfar som är barsk men fnittrar och säger att det är jobbigt med hörapparaten på våren, när fåglarna kvittrar. Farfar som sågade ut ett jättesvårt 100-bitarspussel med en flicka i gula gummistövlar till mig. Farfar som harklar sig och blir allvarlig i precis rätt ögonblick. Farfar som gav mig en kniv han gjort själv, när jag blev stor nog att tälja mina egna hasselpipor och barkbåtar. Farfar som aldrig någonsin klagar. Farfar som är världens bästa farfar.

Farfar bor 50 mil härifrån i en för stor lägenhet sedan farmor dog. Jag har aldrig sett ett förhållande laddat med så mycket kärlek och ömsesidig respekt som det mellan min farmor och farfar. Farmor skadade höften i våras och hamnade på sjukhus. Farfar gick hemma och väntade på att hon skulle bli frisk. Han avböjde allt 95-årsfirande i väntan på att farmor skulle komma hem så att de kunde fira tillsammans. De pratade i telefon med varandra varje dag. Han åkte inte och hälsade på henne på sjukhuset, eftersom det var en stor ansträngning för en gammal kropp och farmor ju ändå skulle komma hem snart. Farmor kom inte hem. Hon dog. Knall och fall på ett under omständigheterna ganska barmhärtigt sätt: Fort.

Men farfar blev ensam. Jätteensam. Han hör dåligt efter ett yrkesliv som pilot i det militära. Han ser dåligt sen tio år tillbaka. Jättedåligt. Ljust och mörkt. Knappt. Han får hem talböcker och lyssnar på Helsingborgs Dagblad som levereras till honom direkt på kassett. Han säger att han läser mycket. Det får dagarna att gå. Han äter micromat som hemtjänsten värmer åt honom. Han har frysen full, men han vet aldrig vad det är han äter. Allt smakar likadant och han ser inte vad det är. Men han klagar inte. Han dricker ett glas rödvin till. Han är svag för rödvin. Och han kan laga sitt eget kaffe och famla sig fram till brickan med kaffebröd. Han har fått en livstids prenumeration på kaffebrödet han alltid alltid bakade förut, när han kunde, av en släkting. Det är en fin present. Hon bakar hans bröd och förser honom med talböcker. Han säger att han är lyckligt lottad. Han har inget att klaga på.

Jag ringer till min farfar ibland. Alldeles för sällan. Jag har ångest länge innan. Slår hela numret utom sista siffran och lägger på. Gråter lite. Försöker igen. Det finns ett oändligt motstånd. Ett vattenfall av känslor som inte kan uttryckas i ord. För det går inte. För vi gör inte så i min familj. För vi har inget sånt språk. Vi kan bara berätta att vi har lagt golv och åkt till Mexiko och har ett spännande jobb. Och jag hoppas att han förstår att det betyder att jag älskar honom.

Jag pratar med min farfar i telefon i alla fall. Förrförra gången blev han så glad att han ringde och berättade den fantastiska nyheten för mina föräldrar – kanalisera har ringt mig!!! Då gör det ont i kanaliserasjälen. Borde jag inte ha råd och tid med 10 minuters samtal lite oftare?

Idag hade jag det. Hur är det farfar, frågar jag. Jo, det är lite upp och ner, säger farfar. Ajdå, säger jag, är det förkylning som går? Nej, säger farfar. Det är åldern. Den kom igår. Då skrattar vi. Sen säger farfar: Men skämt åsido, jag börjar bli gammal. Man får ta var dag som den kommer och göra det bästa av det. Om det nu är meningen att man ska göra det… och tusen tusen nålar i kanaliserahjärtat för farfar ska aldrig aldrig aldrig dö. Aldrig. Så då berättar jag om golvet och om Mexiko och om mitt spännande jobb och jag hoppas att han lyssnar noga mellan raderna. Han säger att vi måste komma och hälsa på, för J tappade en enkrona i soffan sist vi var där. I somras. Jag lovar att vi ska komma och hämta den om han lovar att det är samma enkrona, för vi vill inte ha någon annan. Han säger att det är samma och att han har den någonstans. Vi skrattar. Ihåligt men hjärtligt. Jag tror att vi talar samma språk, golv och enkronor. Det blir lite tyst. Han säger att han är glad att jag ringde. Jag lovar att ringa oftare. Sen lägger vi på. Hejdå farfar, ta hand om dig. Hej med dig. 14 min 58 sek. Jag gråter lika länge. Gråter igen och igen. Gråter varje gång mamma eller pappa ringt på både min hemtelefon och mobil utan att lämna meddelande för att jag tror att de ska berätta att farfar är död.

Jag vet ju att han måste få dö. Att han har levt sitt liv. Att han är 95 år och blind och döv och ensam. Men ändå. Det går inte. Han får inte dö. Aldrig någonsin. Inte min farfar.

Imorgon: frisk

Just det. För er som undrade. Sjukstatus och utfall idag: Febervaknade före väckarklockan. Ångest för viktiga mötet men gjorde bedömningen sjukfrisk framför frisksjuk. Sms till chefen och vända på kudden och sova bort mera feber. Vaknar igen. Oklart om sjukfrisk eller frisksjuk men klart stor ångest över viktiga mötet. Pratar med chefen. Han har en teori om att jag kommer vara outstanding motherfucker skitbra på mötet. Han har en teori om att jag kommer vara frisk till eftermiddagen. Oklart om teorin håller eller innehåller så mycket mer. Inte läge att ifrågasätta. Jag har några timmar på mig. Skitjobb som inte tar sina anställda på allvar. Skit-kanalisera som inte vågar säga vad hon tycker. Ipren och maskara och kostym och andfådd på väg till tunnelbanan. Pastasallad och whiteboard med stora Planen. Det här blir din dragning, kanalisera. Du är grym vid tavlan, kanalisera. Det här blir örnbra, kanalisera. Nu vinner vi med 100-0.

Nu: sjukfrisk med blåbärssoppa och smågodis.
Imorgon: frisk, annars…

Feberångest

När jag är fullt frisk men har det lite körigt på jobbet, händer det att jag önskar att jag kunde bli lite sjuk. Sådär lagom liggaisoffanochkollafilm-sjuk. Jag önskar det ganska ofta. Kruxet är att jag aldrig blir sjuk på det sättet. Aldrig. Jag blir i stället alltid sjuk på något av tre följande sätt. Alltid:

1) Dödssjuk. Hög feber, ont i halsen, abnorm snorproduktion. För sjuk för att kunna ligga i soffan eller titta på film.

2) Sjukfrisk. Som ovan fast inte så fasligt mycket feber. Bara tillräckligt för att bli andfådd mellan sovrummet och köket och sådär så det känns konstigt i lederna och bihålorna. För mycket ångest för att jag inte jobbar för att kunna ligga i soffan eller titta på film.

3) Frisksjuk. Samma som två, fast min jobbångest har tvingat mig att vara på jobbet i stället för hemma. På fel ställe för att kunna ligga i soffan eller titta på film.

Idag är jag sjukfrisk.

Prognosen för morgondagen är frisksjuk.

Fuck film och soffa. Jag önskar att jag blev riktigt jävla dödssjuk så att jag slapp oroa mig för om jag borde gå till jobbet eller inte. Har man över 39 grader är det inget snack liksom.

Indoor hockey - den utlimata förnedringen

Jag har feber och ont i halsen och hyfsat mycket ångest för att inte hinna bli frisk till mötet med power-tjejerna imorgon. Söndersnuten näsa och feberhjärna är inte dömycket power precis. I alla fall kollar jag på Eurosport. Det är World Cup Final mellan Holland och Spanien, damlagen. Sporten är Indoor hockey. (Nej, det är inte samma sak som hockeybockey, jag har googlat.)

Det verkar vara en ganska konstig sport. Som när gympavikarien glömt den andra nyckelknippan och man fick spela innebandy mot handbollsmålen. I en utstyrsel blandat från boxning, tennis, simhopp och hockey. Jag förstår hockeyhandskarna. Jag förstår boxningstandskydden. Men varför har de baddräktslinnen och små tajta tenniskjolar?

Jag antar att det ska vara sexigt. Väga upp de groteska ansiktsförvrängande och salivalstrande tandskydden. Att det ska locka manlig publik till matcherna.

Det är så oerhört förnedrande. Minikjol. Så lite power det kan bli.

Snart börjar herrfinalerna. Jag undrar vad de har på sig. Leopardtangas och röda hängslen?

The times they are a-changing

Igår var jag på födelsedagsfest. Förutom 31-åringen och alla hans kompisar var där 5 barn. Två stora och tre små. Det är en ny fas i livet, förstår jag.

Jag tror att jag tycker att det känns okej.

Men skitläskigt.

Power-tjejer

Sista orden från min chef innan helgen tar vid:

- Just det, kanalisera, mötet på måndag, det är riktiga power-tjejer vi kommer att träffa då.
- Power-tjejer?
- Ja, alltså förra gången vi var där var det liksom tjejerna som kunde nåt och gubben som var tyst.
- Power-tjejer?
- Ja, alltså, tjejer som verkligen kan nåt på riktigt. Inte bara admin.
- Power-tjejer...
- Precis, så att du har det i ditt mindset över helgen.

Jahopp. Så på måndag ska jag ha möte med power-tjejerna. De som kan nåt på riktigt. Och jag blev skämtsamt ombedd att ta på mig "lilla dräkten". Jag antar att det är catsuit, röda stövlar, mantel och entré med lian genom fönstret som gäller. Fränt!

(Det ska nämnas att jag gillar mitt jobb och har en bra chef och faktiskt tycker att det ska bli ett spännande möte på måndag, i synnerhet för att det för ovanlighetens skull är tjejer som får representera över huvud taget.)

(Ja, mina kollegor läser min blogg...)

Dokumentdoping

Mellan raderna i dokumentet jag just nu tvingas läsa i mitt ämbete står med vit text på vit bakgrund men ändå övertydligt läsbart du känner dig trött… mycket trött… du känner hur ögonlocken blir tyyyngre och tyyyngre…slut ögonen och slappna av… Jag dopar mig med stenhårda russin och beska mandlar som blivit kvar från glöggfikat i december och försöker sockerkicka bort tristessen. Det går precis lika dåligt som man skulle kunna tro.

Alla hjärtans vuxenmobbing

Min kompis kallar alla hjärtans dag för vuxenmobbing och jag kan inte annat än att hålla med. För visst är det precis vad det handlar om. Inte är det kärlek att en viss given dag på året köpa geléhjärtan och rosor till några få utvalda. Och inte är det kärlek att just den dagen inte kunna träffa sina vänner för att man inteskafiradirekt men typ göra ingetspecielltkanskebaragåutochätaellerså med sin partner. Och det är definitivt så långt ifrån kärlek man kan komma när högstadieskolor tar beslutet att stänga under alla hjärtans dag, för att så många elever mår dåligt den dagen, för att bristen på kärlek blir så påtaglig just då.

Det är så cyniskt.
Och det är så falskt.

- Nej, jag firar inte alla hjärtans dag, men jag kunde inte låta bli att köpa den där söta nallen.
- Nej, vi firar inte alla hjärtans dag, vi ska bara gå ut och äta eller så.
- Nej, inte så att vi firar, men jag hoppas ju att jag får blommor.

För ett par år sen inföll alla hjärtans vuxenmobbing på en fredag. Det var innan jag träffade J och jag var toksingel. Det är förmodligen den ensammaste dagen jag överlevt hittills i hela mitt liv. ALLA mina vänner hade parat ihop sig två och två och SAMTLIGA hade bestämt att integöranågotspeciellt tillsammans just den kvällen. När ALLA andra gör samma intenågotspeciellt tillsammans så blir det väldigt speciellt för den som inte är med. Väldigt väldigt speciellt. Och väldigt väldigt jobbigt och ledsamt.

Med risk för att låta som den högstadieelev jag innerst inne är, måste jag ändå tycka att riktig kärlek handlar om kärlek till flera människor än Honom eller Henne. Riktig kärlek innefattar väl familj och vänner också? Riktig kärlek handlar väl om vänskap också? Om respekt för andra människor. Om att låta alla vara med och ingen vara ensam. Inte om chokladpraliner och raffinerad massutfrysning.

Tacka vet jag kineserna. De hittar på bra dagar när alla får vara med!

Folkhälsoilsk

Heja den svenska folkhälsan! Heja heja! Försöker jag tänka när folk inte respekterar att det finns EN bana för motionssim och EN för snabbsim ochherregudskadetvarasåjävlasvårt!!! Men heja heja alla motionärer som går upp tidigt på morgonen och tar hand om sitt välbefinnande men helvete måste man vara där halvjävlasju på morgonen och trängas om man är pensionär och har helajävladagenpåsig!!! Men heja heja. Folkhälsa für alle. Man har bara en kropp, ta hand om den. Mengördetnågonannanstansnågonannangång än jaaaag! Den här simbassängen är inte stor nog för oss alla… och ja, det är ett hot.

Annars känner jag mig harmonisk och så. Jodå.

Feminism och föräldraledighet – ett räkneexempel

Det är provocerande att påstå att andra människor inte lever jämställt. Ingen människa vill pekas ut som ojämställd. Jag ska inte tjata mer. Men jag blev tipsad om ett viktigt räkneexempel. Just detta handlar om civilingenjörer, men jag är övertygad om att det är applicerbart på de flesta yrkesgrupper.

Om vi börjar med att uppskatta att orsaken till att kvinnors löner är så mycket lägre än mäns löner, till 50% beror på att kvinnor inte är på jobbet lika mycket som män – arbetsgivaren satsar inte på kvinnor i samma utsträckning som på män, kvinnor har inte möjlighet att göra karriär under sin mest produktiva tid och de klättrar inte lika fort på löne- eller titelstegen.

Vidare är det ett faktum att kvinnliga civilingenjörer i snitt får 2000 kr lägre ingångslön än motsvarande män. (I verkligheten ökar det gapet successivt under det yrkesverksamma livet, men låt oss här förenkla och anta att löneskillnaden är konstant 2000 kr/månad.)* Anta att vi är yrkesverksamma i 40 år (25 – 65).

2000 kr/mån * 12 månader * 40 år * 50% = 480 000 kr.

En halv miljon. I snitt. Låt vara kapitalistiskt, men jag går alltså miste om en halv miljon kronor i lön för att mina ”medsystrar” väljer att vara hemma längre tid än sina barns pappor. En halv miljon kronor. Det är ganska många weekendresor, mountainbikecyklar, märkesstövlar och restaurangmiddagar. Det är en handpenning på en rätt fet lägenhet i Stockholms innerstad. Och då är det bara den rent kapitalistiska aspekten på det. Vad det innebär i möjlighet att få sin röst hörd och vilja igenom går inte att räkna på. Bara gissa.

Därför tycker jag att det är viktigt, ur jämställdhetsperspektiv, att dela lika på föräldraledigheten. (Sen kan man lägga till mjuka värden om att ge barn en jämställd uppfostran och sånt, men det kan jag tyvärr inte räkna på.)

Så. Nu är jag klar. Jag har turen att jobba på ett ovanligt jämställt företag och jag är dessutom inte så intresserad av vare sig titlar eller pengar, men det är jag det. Alla har inte samma tur. Och det ska ju för bövelen vara rättvist!

*) Detta gör också att den slutgiltiga siffran i livet blir högre än utfallet i räkneexemplet.

Kanalisera goes Kropp & Knopp-pedagog

Imorse förvandlades jag till en hyperpedagogisk frigjord 70-talssjuksköterska och förklarade alla detaljer kring hur jag trivs med mitt preventivmedel och vilka menstruationsskydd jag föredrar och varför, för en stackars förskräckt praktikant hos gynekologen/ mödravårdscentralen/ungdomsmottagningen (vad fan heter det? där man får p-piller-recept?). Först när jag gick därifrån slog det mig att hon faktiskt inte frågat.

Spontanful

Jag har identifierat söndagsgrubblandets kärna. The core of the oro. Jag håller på att bli ful. Japp. Så är det. Det är inget dramatiskt med det alls, utan händer då och då. Några dagar i stöten. Man känner igen det på att min spegelbild blir fetare, blekare och får om möjligt ännu plattare hår. Det är de vanliga kännetecknen på ful. Dessutom dyker det upp nya oförutsägbara fulheter. Det kan vara röda prickar i ansiktet, leverfläckar på halsen, fläbbiga överarmar, mörka ringar under ögonen eller vad som helst annat. Det är väldigt svårt att gissa i förväg. Mitt fula jag är otroligt kreativ.

De här faserna kommer och går lite som de vill. Jag var till exempel inte ful i torsdags. Jag vill minnas att jag till och med var lite snygg vid några tillfällen. Men nu är jag alltså hjälplöst ful. Ful ful ful. Och jag är arg på mig själv för att jag tycker det, för jag inser att det är ganska identiskt samma spegelbild som möter mig idag som i torsdags. Jag har fått fulvirus på min uppfattningsförmåga. Förmodligen någon förirrad ensamhet eller ångest som inte hittar någon annan väg ut.

Jag har hört att såna ska försvinna om man verbaliserar dem, men jag är tydligen immun. Och ful.

Söndagsgrubbel

Nu är den här igen. Söndagsoron. Allt som inte blev gjort i helgen, allt som ska göras i veckan och tvångstankar om allt man borde göra en söndag i stället för att grubbla runt. Det borde inte vara så svårt, det här med livet. Det är ju meningen att det ska vara bra när det är bra, liksom. Det borde kännas mera bra, allting.

Saltlakrits borde hjälpa bättre.

Och tjugo i åtta är alldeles för tidigt för att gå och lägga sig.

Dagens ris

Dagens ris går till busschauffören från helvetet.
Busschauffören från helvetet kan sin paragrafbok utan och innan. Det är förmodligen det enda han kan. Och köra buss. Eventuellt. Om empati kan busschauffören från helvetet ingenting. Busschauffören från helvetet vet bara att man inte får ta med sig något som är längre än 2 meter på bussen. Inte ens om det är sex ynka golvlister à 2.30 meter. Även om man har stått och frusit i minus tusen grader i byggvaruhusens ingenmansland och väntat på bussen som går en gång i halvtimmen, med sex ynka golvlister i vanthanden, vet busschauffören att han inte har någon skyldighet att släppa på någon med 2 metersbagage. Busschauffören från helvetet säger ”Svaret är nej” när man frågar om det inte går bra att bara lägga listerna på golvet, där de inte kan skada någon. Busschauffören från helvetet bryr sig inte om att hans kollegor låtit mig åka med lister två gånger tidigare samma helg. Han vet bara att 2 meter är 2 meter och att "Svaret är nej" på hans buss.

Ris ris ris till busschauffören från helvetet. Klibbigt under strumporna och i håret. Och i öronen och munnen och halsen och näsan och alla håligheter och på snuskiga ställen också tills han dör risdöden och kommer till sitt eget lilla helvete där han måste köra 2 meterspinnar i sin buss dagarna i ända. Riiiiiis!

Jag undrar förresten vad busschauffören från helvetet säger när riktigt långa människor kliver på bussen. Och nej, golvet är inte klart.