Den svåraste och viktigaste punkten i mitt och J:s jämställdhetskontrakt är den sista; Vi ska anstränga oss till vårt yttersta för att behandla vårt barn lika, oavsett kön. När vi nyligen valde barnvagn blev komplexiteten i den punkten för första gången reell.
Att behandla alla barn lika, oavsett kön tycker jag är grunden för ett jämställt samhälle. Att se till individen före könet. Endast med ett lika bemötande kan barn växa upp till egna individer, utan att formas av könssterotypa förväntningar. Det borde vara så självklart för mig och alla andra vuxna att ge barn den möjligheten. Ändå gör vi det inte. Några för att de inte tycker att jämställdhet är viktigt, andra för att de inte ser kopplingen könsstereotypa förväntningar - jämställdhet och ytterligare några för att det sitter så djupt och omedvetet att det är svårt att värja sig. Jag är övertygad om att jag då och då trillar in i den sista gruppen.
Det har gjorts otaliga tester på hur vuxna människor interagerar med ett spädbarn efter att ha informerats om barnets kön. Man har visat upp samma barn och till olika testpersoner sagt att barnet är en pojke eller att det är en flicka. Testpersonerna har bl.a. tyckt att en pojke som gråter uttrycker missnöje och ilska medan en flicka som gråter är ledsen och behöver tröst. Samma tårar från samma barn. Testpersonerna har också handskats olika varsamt med barnet utifrån vilket kön de tror att barnet har och pratat med olika tonlägen om olika saker.
Jag är övertygad om att sådant påverkar redan mycket små barn. Jag försöker därför verkligen att inte låta mig påverkas av barnets kön, utan verkligen verkligen behandla alla barn lika. Ibland går den viljan så långt att den går vilse, som när vi skulle välja vagn.
Det fanns en jättefin blå och en jättefin röd, traditionella pojk- och flickfärger. Om jag hade vetat vilket kön barnet i min mage har, skulle jag möjlighen ha "anti-valt". Alltså valt den röda vagnen till en pojke och den blå vagnen till en flicka. Jag tänker mig att jag genom att välja "fel" färg kommer påverka och störa undermedvetandet hos andra vuxna, så att bemötandet av mitt barn blir lite mindre styrt av dess kön. Jag är osäker på om det fungerar så, men att välja de förväntade färgerna blått till killar och rött till tjejer, tror jag i alla fall förstärker ett könsrollskonserverande bemötande. Slutsatsen av det här blev att vi inte kunde välja varken en röd eller en blå vagn, utan valde en mer neutral gråsvart.
Agerandet slutade alltså i ett könsobundet beslut, så än så länge är vi på banan, men det är intressant att jag faktiskt skulle gjort annorlunda om jag vetat vilket kön barnet har, om än på en kvasi-nivå. Jag får verkligen passa mig framöver.
