Stora damen

Hipp hurra för Kanalisera idag! Jag fyller 29 år den 29:e och mina siffertvångstankar har hållt mig vaken halva natten i ren upphetsning. Det är första och sista gången min ålder matchar min födelsedag. Otroligt. Oklart hur man lever ut en sån sak. Enligt J har jag i alla fall yrat om det i sömnen, alltid något.

En bra födelsedag i alla fall. Jag har fått både vin och lakritsglass. Och bäst av allt: en helikoptertur!!! Jag repeterar: He-li-kop-ter. Helikopter. Upp på Kebnekaise. Hur coolt är inte det! Midnattssol, ishotell och helikopter dit knäet inte bär. Halleluja. 29 är en absurt bra ålder so far.

Vi gjorde skillnad!

Helgens föreställningar är över och jag är hög på lycka, pepp och stolthet. Helt otroligt. 3*60 personer som grät, skrattade och började tänka på nya sätt. Jag är så otroligt tagen. Vi gjorde skillnad! Och det fanns något för alla. Feministgruppen och dramapedagogerna som satt i timmar efteråt och sörplade vin och pepp-pratade. Eller killen som plötsligt fattade att "regeringen" inte är ett så kul namn på flickvännen, ens på skoj. Eller tjejen som bestämde sig för att köpa de där shortsen och skita i de gamla komplexen om stor rumpa och celluliter, för hon tänker fan inte fortsätta att bidra till idealen om att tjejer ska se ut som 12-årgia pojkar.

Jag har varit blank i ögonen hela dagen. Vi gjorde något vi trodde på. Vi vågade. Och vi gjorde skillnad. Och så kommer tårarna igen.

Välkommen till verkligheten!

Jag och världens bästa två till har under året som gått skrivit en pjäs. Det är även vi som utgör ensemblen på scen. Det är en politisk, feministisk och bitvis satirisk pjäs. Under 90 min ska vi berätta för en fullsatt (!) salong vad jämställdhet och feminism betyder för oss. Och så ska vi vara roliga. Och väldigt väldigt personliga.

Det är förmodligen det mest självutlämnande, läskiga och bästa jag har gjort i hela mitt liv. Och om 8h 43 min har vi premiär.

Vältrimmad, len och hårlös

Google är konstruerat av genier. Idag var det någon som hittade hit på "korta stubbiga ben". Jag tror inte ens att jag har skrivit det nånstans i bloggen, men smartaporna bakom söksyntaxerna i Google förstår minsann att koda mellan raderna. Den där Kanalisera har nog korta stubbiga ben. Jomen. Skitgoogle.

Wasa Sandwich

Ni vet dom där Wasa Sandwich. Knäckebrödsmackor med odefinierbar färgglad gegga i olika smaker. Dom där som håller sig krispiga i knäcket och mjuka i geggan under en hållbarhetstid i över ett år. Dom där som man garvar åt och undrar vilka sjuka substanser de petar i geggan för att få krisp och gegg att hålla så många år. Knappast bara naturliga råvaror och fritt från konserveringsmedel. Dom där man får som gratisprover och som man undrar vem som egentligen köper. Precis dom ja.

Jag har börjat tycka att de är goda.

Så jävla IT

Kanalisera - Nu ännu nyare!

Jag har gjort om lite här. Och lagt till den töntigaste bilden ur hela fotoalbumet. Men vantarna har preciiis rätt färg. Vad tycks?

Hjälm igen!

Det händer igen!!! Vad är oddsen för det? På väg hem passerar jag alltså dagens ANDRA Jofa-hjälm. Även den här var vit, men lite nyare och utan VM-tryck i pannan. Typ en sån som de riktiga hockeykillarna hade när jag och min bror lädradade runt i våra gula låtsashjälmar. Men ändå. Två stenåldershjälmar på samma dag. Från tiden INNAN frigolithjälmarna slog igenom. Fattar ni hur länge sen det är!?

Hjälm!

I morse cyklade jag förbi en typisk snällpräktig småbarnspappa med VM-hjälm. VM-hjälm. Ni vet en sån man tvingades ha när det var skridskoutflykt med Fritids. Jag och min bror hade varsin gul. Präktiga pappan i morse hade en vit. Jag vet inte hur de såna hjälmar funkar, det kan väl inte vara något fysiskt skydd i dem alls? De sitter ju inte ens fast. Kanske är det mer en psykologisk effekt: ”Snälla döda mig inte, jag är töntig, gammalmodig och försvarslös”.

Bildhjälp

Nån proffsbloggare som vet hur man lägger in bilder i texten utan att radavståndet förminskas? (som i inlägget nedan...)

Bröllopsbra

Jag var igår på något så unikt som ett bröllop där brudparet och prästen verkligen menade vad de sa och där kyrkan inte bara var en pampig lokal utan en symbol för trygghet och framtid. Otroligt befriande i en tid då sagobröllop tävlar om att överglänsa varandra i designade placeringskort, matchande brudnäbbar, ryschpyschhysteri och vuxenlåtsas. Som en oas på Bröllopstorget. Psalmtexterna betydde något, liljekonvaljerna luktade riktig skog och församlingen grät. Festen efteråt blev av samma kaliber. Liksom avslappnat närvarande och innerlig. Hemgjord nubbe och helgrillat lamm och alla hjälpte till med tzatzikiskålar och lådvinspåfyllning. Det var brudparets fest och de höll den på sitt sätt. På rätt sätt. Otroligt befriande. Och roligt.

Tomma traditioner

Under den senaste veckan har tre personer oberoende av varandra frågat mig om man får ha vit/svart/röd klänning på bröllop. Om man bortser från det smått komiska i att de över huvud taget frågar mig; Säger inte det något om icke-vikten i traditioner som inte fyller någon funktion längre?

Tjyvar

Jag fick igår ta del av teorin om att människor kan delas in i tre grupper där:

10% av befolkningen aldrig stjäl
80% av befolikningen stjäl nån gång ibland
10% av befolkningen alltid* stjäl

Jag bedömer min källa som högst tillförlitlig ("han jobbar ju med sånt, typ") vilket bevisar teorin som sann.

Det lämnar mig med skruplerna kring vilken grupp jag tillhör. Spontant icke-tjuvar. Jag stjäl inte. Aldrig. Men i diskussion om avgränsningar och definitioner visar det sig att om man en gång inte sagt till när en öl fattas på notan eller man fått tillbaka för mycket växel av kassörskan eller plockat med sig ful-flugan från sista arbetsdagen på Burger King så är man per definition tjuv. Och i gott sällskap av 80% av Sveriges befolkning.

* ordet alltid blir lite löjligt i sammanhanget, men för enkelhetens skull

Samtidigt på Östervägen

J (plötsligt i gula diskhandskar och hink och rengöringsmedel i ena handen):

-Jag ska gå till botten med vårt badrum! Det luktar bajs.

Konstpaus.

-Tycker du om mig nu?

Jag vet inte om det här betyder att det är dags att börja analysera roller i ett förortsförhållande eller om det räcker med att luta sig tillbaka och konstatera att jag har tur. Jag kör på det senare.

Cider är det nya svart

DN På stan, eller om det var Nöjesguiden, gjorde för några månader sedan tidernas mest efterlängtade vårspaning: "Riktig cider är 2007 års svar på tidigare års rosétrend". Äntligen! Riktig cider, 75 cl fransk njutning. Ingen jävla alkoläsk, utan riktig cider. Bunkra upp gott folk, bunkra upp!

Bostadrättsförening

Ikväll hade bostadsrättsföreningen där jag bor årsmöte. Jag repade och hade giltigt förfall. Puh! Jag är lite rädd för bostadsrättsföreningsmöten och bostadsrättsföreningsmänniskor. Jag tror att det är samlingar av besserwissers och viktigpettrar som på allvar tror att posten som vice ordförande i bostadsrättsföreningen Svarta katten är en merit i cv:t. Att en suppleantpost i föreningen är ett smart karriärdrag. Det här är människor som kan gå över lik för namntavlors placering i trapphuset eller regler för tvättstugan. Scary. Dock finns det undantag. De av mina vänner som frivilligt, motvilligt eller under hot om våld tecknat sig för sina föreningar uppvisar inga av ovanstående tendenser. Jag vill dock poängtera att det inte på något vis undergräver min teori. Tvärtom. Undantag och bekräftelser och regler och det där.

Min kompis råkade ut för det jag föreställer mig är något av det värsta som kan hända en icke-bostadsrättsföreningsaktiv människa. Hon råkade bli valberedning för föreningens styrelse. Hennes uppgift blev att plinga på alla dörrar i hela huset och småprata lite om syrénbuskarna och barnvagnsutrymmet en lagom pratstund (Ha! Som att det fanns lagom i helvetet) för att sedan glida över i det verkliga ärendet och prata varmt och lögnaktigt om engagemang och samhörighet och möjlighet att påverka för att avsluta med knorren att föreslå stackarn som öppnat dörren att ansöka om en plats i styrelsen. Nehej. Inte det. Och så nästa. Samma visa. Och nästa och nästa och nästa. Tills man vet allt om alla i hela huset och säkerligen fått en del klagomål på vad styrelsen borde och inte borde göra. Och sen får man återkomma till nästa möte och redovisa sitt misslyckande och inse att den enda närvarande på mötet som inte redan har en post i styrelsen är… just det, valberedningsstackaren och så gör man undantag från reglerna och häpp så kan man titulera sig suppleant och får tillbringa sina dagar med att ringa rörfirmor och medla i pensionärstvister. Horror.

Det ska förstås tilläggas, eftersom jag är en god och insiktsfull människa innerst inne, att jag är fantastiskt tacksam att det finns vettiga människor som vill och orkar köra bostadsföreningsracet.

Helvete helvete helvete

Viktig minnesanteckning till mig själv: skriv aldrig inlägg direkt i bloggfönstret. Speciellt inte såna som känns bra. Skriv på ett annat ställe först och kopiera över. Varken dator, tangentbord eller Blogger vill ditt bästa.

Vit helg

Jag hade en vit helg i helgen. Inte den minsta klunk öl eller rödvinssipp passerade mina läppar under hela helgen. När hände det sist? Högstadiet? Halsflussen -98? Helt sjukt.

Snor

Jag har en otroligt produktiv näsa. Eller är det kanske bihålorna? Full fart är det i alla fall. På snorproduktionen. Jag producerar lätt 1 liter snor om dagen. Värst är det när jag är utomhus och cyklar eller promenerar. Speciellt om det är lite kallt. ”Jag vet, jag blir också snuvig när jag kommer in” tänker du nu. Men nej nej nej, du vet inte alls. Det här handlar inte om lite snuvig. Det här handlar om allvarliga allergisymptom utan underliggande allergisk orsak. Det handlar om 10 decilitermått fyllda med snor. Om dagen. Och då överdriver jag inte ens. Fast inte sånt där gulgrönt äckligt förkylningssnor utan klart genomskinligt slemsnor. Mitt näsdukskonto är vansinnigt högt. Jag själv allena skulle kunna spara regnskogar genom att använda tygnäsdukar i stället för vanliga 10-pack i papper. Det enda som hindrar mig är att de blir så blöta. Äckligt att ha i fickan eller handväskan. Dessutom skulle jag behöva väldigt många. Ibland funderar jag på hur mycket snor jag har snutit ut i mitt liv och hur det skulle se ut i ett badkar. Har jag snutit ut ett helt badkar med snor? Genom mina två normalstora näsborrar? Fascinerande.

Seee upp för dörrarna...

På tunnelbaneperrongen. En uppskattningsvis 12-årig kille i ryggsäck och keps med en avklippt plastflaska i handen. På väg hem från skolan, tänker jag mig. Det hänger en smutsig mininalle från ryggsäckens ena blixtlås. Den har nog hängt där ett tag. Varit med på resan mellan skolgården och mellanmålet redan förra terminen. Plötsligt blir den avklippta plastflaskan i killens hand en megafon.
- Hjulsta en minut, tåg mot Hjulsta ankommer om en minut.
Tyst
Som om inget hade hänt. Tyst tyst tyst. Tills Akalla-tåget kommer och jag får det stora nöjet att dela vagn med hobbykonduktören.
Vid varje station, gravallvarligt:
- Tåg mot Akalla. Se upp för dörrarna och dörrarna stängs.
Med identiskt samma lakoniska melodi som vanliga trötta tunnelbaneförare.
- Mot Aaakalla. Se upp för dörrarna…. Ååå dörrarna stängs.
Medresenärerna låtsas på toppsvenskt manér inte om att det står en 12-åring med en halv plastflaska tryckt mot munnen och låtsasansvarar för vår resa. Förstås. Sen går han av vid Fridhemsplan. Jag får garvar lite för mig själv. Det var säkert inte killen med bäst betyg, flest kompisar och snyggast tjejer, men för jävla roligt var han i alla fall!

Vuxenpoäng

Jag är 29 år. Jag anade ju att någonting var helt uppåt väggarna fel när jag såg fram emot en fredagkväll ensam hemma. Så hittar jag testet som sätter siffror på mina farhågor.

Din ålder borde vara 36.6.
Ojdå, ditt test visar att du måste tagga ner lite. Du är lite för mogen för din ålder. Kanske dags att sluta använda ICA-kortet eller sälja bilen? eller varför inte beställa en resa till Kos?
Tips på saker att göra för att få mindre poäng
Börja drick öl.
Åk till Hultsfred, dvs festivalen, inte staden.
Flytta ihop med några kompisar.
Ge dina krukväxter till grannen.
Sälj din bil, det är omiljövänligt.

Jag är övertygad om att det var på fråga 10 jag åkte dit "Har du någon gång varit bitter för du missade "Så ska det låta"?"

Till mitt försvar vill jag i alla fall säga att jag varken äger ICA-kort eller bil. Och jag dricker öl.

Men vaffan... allvarligt talat, visst lägger testet på en faktor 7 för alla? Inte? Snälla...

Foppa-cancer

Det här måste ju vara vårens roligaste nyhet, alla kategorier:
Giftigt ämne i Foppatoffeln - skon kan ge cancer Först slår de ut apparater och teknik på sjukhus och nu alltså cancer. Och det preciiis när det börjat komma små skojiga figurer att pryda toffeln med. Är det inte typiskt så säg. Hehe.
HeheeHeeheEheEeeeHeaaAaHhaAahaaAaahAhAHHAHAAHAAHAAAAAA!!!

Söderobservationer 2

Precis framför spärrarna på Mariatorgets tunnelbanestation stannar en vithårig farbror till. Han ser snäll ut. Ljusblå farfarsskjorta och en beigegrå pensionärsjacka. Säkert någons farfar. Han dricker girigt ur vad jag först tror är en Smakis (en variant av Festis) uppklippt i ena hörnet. Djupa klunkar. Stackars farfar är törstig. Lite rart att han klippt upp drycken i ena hörnet i stället för att använda sugröret. Kanske är han darrhänt och plasten och sugröret svårhanterliga. Inte lätt att vara gammal törstig farfar inte. När jag passerar snälla farfar i gubbyxorna och de foträta farfarsskorna ser jag det. Det är ingen Smakis. Eller Festis. Det är en minitetra Åkessons rötjut, den lilla behändiga "Ett glas rött". Snälla farfar har tvärnitat framför tunnelbanespärrarna för att stående häva 2 dl billigt rödvin. Stackars stackars snälla farfar, hur blev det såhär? Jag blir djupt beklämd och tvingar mig själv att sluta tänka på hur resten av snälla farfars dag, vecka och liv ser ut. Det händer inte. Stackars stackars farfar.

Slangar

På Hemköp, Hornsgatan igår.
En sliten lirare med två paket korv i handen:
-Kolla, två paket slangar för 25 spänn!

Slangar... när hörde man det utanför en pilsnerfilm sist?

Inifrån Skatteverket

Min blogg citeras under Inifrån Skatteverket, del XV. Först blev jag alldeles kall, men nu har jag lugnat mig. Det var bara deklarationsinlägget. Bara ett inlägg. Och deklarationen är över. Färdig. Klar. Och det gick bra. Inga hemliga fönsterkuvert eller andra ångestar. Puh!

Dagens bloggtips

Jag har hittat en ny blogg som är sådär helt fasansfullt bra. Den perfekta blandningen av hemlig personlig kittling, en spännande värld och knytnävsbra språk. Jag önskar att jag var 19 år och flata, då hade den här bloggen blivit mitt livs facit och jag hade varit dökär i människan med tangentbordsknatterfingrarna bakom den. I stället är jag välbeställd 30 minus och hetero och gråter bakom solglasögonen bredvid pride-paraden för att jag beundrar och avundas vad jag tycker är en fortsättning på min tonårskamp, om än med andra politiska mål. Lite pinsamt. Jag har svårt att förhålla mig på ett coolt och avslappnat sätt till aktiv queer-rörelse. Jag vill stå upp och ropa Heja ni! och Fy fan vad ni är bra! men det blir lite freakigt över det eftersom det inte är min kamp och jag inte behöver bry mig om den när jag inte vill. Jag kan krypa upp i fina Mio-soffan i fina vindslägenheten med fina pojkvännen och distansprata om en värld jag inte tillhör. Och jag kan läsa bloggar och fascineras av en skarpsinnighet och ett intellekt i formuleringar och ordval och på något sätt känna mig delaktig. Och vansinnigt utanför.

Hobbygrek

Om jag hade varit lite sötsugen och kommit på den briljanta idén att på hobbygrekiskt manér ringla pinsamt mycket flytande honung över min yoghurttallrik och sen slagit till skeden så att det skvätte en kladdig blandning av mjölkprodukt och flytande sött över hela bokhyllan och datorn skulle jag nog tyckt att det var väldigt jobbigt.

Om alltså. Nu äter jag ju som tur är bara fullkorn och aldrig sent på kvällen.

Oliiidligt spännande

Jag behöver aldrig gifta mig. I helgen under mina kompisars möhippa/svensexa (japp, blandat) fick jag vara med i en hemma hos-variant av Så ska det låta. Mitt favoritprogram alla kategorier. Den ultimata möhippe-/svensexeaktiviteten. Jag har sällan varit så lycklig. Dessutom var jag stört bra. Utom när jag och bruden to be på ordet sista klämde i från tårna i Den sista gång jag såg dig och snabbt blev rättade med att den riktiga texten lyder Den första gång jag såg dig. Bah. Bagateller.

Tilläggsdeklaration

Andra dagar är jag helt på det klara med att det finns människor som har det värre än de som ärver aktier och därmed en möjlighet att köpa en jättefin lägenhet tillsammans med sin fina pojkvän, men just nu känns det inte så.

Deklarerat

Japp. Färdigdeklarerat. Gott om tid ju. Flera timmar innan deadline. Det tog en förmiddags öppnande av gamla fönsterkuvert, en eftermiddags ångest, en timmes bläddrande och allvarliga försök att förstå, 15 minuters telefonkö (du har plats 141 i kön...), 11 minuters samtal med världens bästa Skatteverketskåning (det är inte klokt att det finns folk som jobbar med sånt), 2 minuters internetklickande, 30 minuters städning av köksbord samt förstås 2 månaders inledande förberedande ångest och förträngningsarbete.

Om jag någon gång får en fiende ska jag se till att han/hon begåvas med ett arv bestående av ett antal gamla medicin-aktier inköpta nån gång under mellankrigstiden som sedan tvångssäljs och tvångsinköps igen vid ett namnbyte då en vinst även görs (på pappret i alla fall), som uppskovsberättigas tills man löser in en del av dem vid till exempel ett bostadrättsköp och som dessutom knoppar av ett annat slags aktier till 1% av värdet och som inte förtrycks i deklarationen eftersom Carnegie hade bättre för sig och som det fortfarande med alla papper i hand inte är självklart om de sålts under året eller inte. Moahahahahaa!

En egen stil

I mellanstadiet och högstadiet pratade jag och mina kompisar mycket om vikten av att hitta sin stil. Det var viktigt att det fanns en stringens i hur man klädde sig och vilka smycken man bar eller inte bar och detta sammanfattades alltså i en egen stil. Att det var just en egen stil var också viktigt. Det var töntigt att kopiera någon annan och det var fint att vara originell och stå för den man var. Det var ganska naiva diskussioner och vi såg ju likadana ut allihop ändå, precis som resten av tonåringarna i närområdet, men hela tiden strävan efter det där naturligt självklara som vilade över de coola.

Jag har blivit mer än dubbelt så gammal sen dess (hjälp!) men inte rört mig mer än någon tusendels millimeter på stilutvecklingsskalan. Mina senaste inköp är ett par röda jeans, ett par guldsandaler och en scarf med rosor. De går varken att kombinera med varandra eller något annat i min garderob. Ingenting matchar och jag kapitulerar till de vanliga jeansen och den vanliga tröjan. Kanske är det det som är min stil. En noppig tröja, sneakers och jeans och inga andra accessoarer än en garderob full med oanvändbara plagg. Jag blir aldrig äldre än 13 år, tydligen.

Valborgsmässoledigt

Valborgsmässomorgon. Jag har kompat mig ledigt och precis sagt hejdå till J som jobbar halvdag. Det gör min ledighet ännu mera ledig, att andra jobbar. Och jag har sett fram emot den här halvdagen (för det är tydligen bara halva dagen som jag är så där extra ledig) i veckor. Fantiserat om hur jag ska dricka kaffe på balkongen, åka till stan och shoppa lite, rensa ur garderoben, plantera sommarblommor, städa lite, lösa korsord, lära mig de sista replikerna, ta en promenad i solen, läsa en bra bok... och nu sitter jag här helt paralyserad av ledighetsstress och undrar hur i hela världen jag ska hinna allt det där.

Matematikens pedagogiska utveckling

Eftersom det fick mig att både skratta högt och tänka till på riktigt, stjäl jag helt skrupelfritt nedanstående översikt över matematikens pedagogiska utveckling från bloggen Kulturknutar.

1950-talet
En bonde sålde en säck potatis för tjugo kronor. Produktionskostnaderna var 4/5 av priset. Hur stor var vinsten?

1960-talet
En bonde sålde en säck potatis för tjugo kronor. Produktionskostnaderna var 16 kronor. Var snäll och räkna ut vinsten.

1970-talet
En jordbrukare sålde mängden A potatis för penningmängden B. B är en mängd, som lyder regeln B är en krona. Rita 20 små streck (///////////////////) för att beskriva mängden B, en för varje krona. I den mängd C, som beskriver produktionskostnader borde finnas 16 små streck (////////////////). Rita nu en bild av gruppen C som är en delmängd av mängden B och uppge mängden D som ger svar på frågan: Hur stor är den mängd som beskriver vinsten?

1980-talet
En jordbrukare säljer en säck potatis för tjugo kronor. Produktionskostnaderna var 4/5 av priset, vilket gör 16 kronor. Vinsten är alltså 1/5 vilket gör 4 kronor. Stryk under ordet potatis, och diskutera det med dina kamrater.

Jag tror att jag fostrades med 70-talspedagogiken uppblandad med äldre versioner pga ett högstofilt lärarklientel. Som högstadielärare för fem år sen såg uppgifterna i böckerna ut som det senaste exemplet. På riktigt. Och så funderar man över varför andelen elever som får godkänt i matematik minskar.

Det är både skönt och synd att jag inte jobbar som lärare längre.

Derbydum

På väg hem på cykel. Derbykväll. I takt med att jag närmar mig Råsunda längs Solnavägen ökar mängden skräp i vägrenen. Flyers och ölburkar. Nåt enstaka Mc Donalds-papper. Nästan framme vid stadion cyklar jag förbi en stor klunga kravallpoliser, hästar och piketbilar. Raspig kommunikation över polisradion och trampande hästhovar mot asfalten. Sista vägen hem är barrikaderad med betongsuggor och kravallstaket. Poliser överallt. Och inifrån stadion kören av manande trummor och manligt bröl. Jag ser hårt sammanbitna käkar, ögonvitor och svarta blickar. Okontrollerade vrål av ilska ur en mun som inte förstår vad den säger. Jag tänker krig. Jag blir vansinnigt illa berörd. Låser min cykel bakom huset och ber en stilla bön om att den inte ska få lida för en orättvis offside-blåsning.

Det skrivs mycket i tidningarna om supportervåld nu. Man pratar om vems felet är och vem som har ansvaret för att åtgärda det. Polisen pekar på supporterklubben som pekar på arenorna som pekar på samhället som pekar på polisen. Jag vet inte, men om det fanns 13-åriga barn och vuxna män som slog varandra blodiga för att försvara min heder, skulle i alla fall jag göra allt i min makt för att få dem att sluta. Och jag skulle känna ett sjuhelvetes ansvar.

Läs gärna om Morfar och Joel som inte törs gå på fotboll och de knivskarpa replikerna från Black Army, Bajen fans och Fotbollsförbundet:

"Tycker man att det är för mycket skrik och fula ord får man se matchen på tv. Faktum är att man hör samma ord i tunnelbanan eller på krogen en kväll. Lite är det upp till föräldrarna också. Jag har själv en son och när vi är på fotboll brukar jag förklara för honom att de här orden är bara okej på fotboll, det är inget han får säga någon annanstans."
Black Armys ordförande Ville Elivuori

"De verbala uttrycken kan uppfattas som obehagliga, men språket är helt enkelt en produkt av ett förändrat språkbruk och en förändrad attityd i samhället. Det kan vi inte styra. Är man van fotbollsbesökare så ser man det inte längre som så farligt."
Fotbollsförbundets generalsekreterare Sune Hellströmer

"Vi gör egentligen ingenting, det ska vara en hetsig stämning på viktiga matcher. Det är det polisiära utanför som spelar roll och många av de bråk som uppstår handlar om polisens bemötande. […] Och folk som tycker att språket är hemskt och att man borde barnförbjuda allsvenskan kan ju i ärlighetens namn aldrig ha varit på en mellanstadieskola. Jag tycker att barnen kan värre ord än vi vuxna nu för tiden."
Bajen fans ordförande Staffan Swing

Ryska posten

Jag har ett socialt handikapp. Jag är usel på fysiska hälsningsmetoder. Usel. Handslag, famntag, klapp eller kyss. Jag vet inte och jag gör alltid fel. Sådant som andra socialt normalbegåvade människor läser mellan raderna i samspelet med med- och motmänniskor går mig helt förbi. Jag är socialt färgblind. Jag vet inte när man borde kramas och när man borde ta i hand. Eller hur man gör när man vinkar till någon på andra sidan gatan utan att se komplett galen ut. Eller på vilket avstånd man ska låtsas se varandra på väg till en mötesplats. Eller hur man bekräftar ögonkontakt med en sån där knixig käck höjning på ögonbrynet. För att inte tala om att flörta, men det slipper jag. Tack gud.

Jag försöker kompensera min sociala analfabetism med att fundera mycket på pinsamma ögonblick i för- och efterhand. Det har ingen som helst effekt. Det blir bara värre.

Här är några av mina favoritscenarior:

1) Festkramen. Jag sitter ner i soffa/stol/fåtölj och ska hälsa på kompis som kommer in i rummet. Jag gör ingenting utan sitter blickstilla kvar tills kompis står alldeles inpå mig. Då förstår jag att det är krama-läge. Jag sträcker ena armen runt kompisen och vänder mitt ansikte framåt-uppåt. Det hamnar ofelbart i kompisens halsgrop. 9 gånger av 10 försöker jag samtidigt ställa eller besvara den tomma Hur är läget-frågan, vilket resulterar i min varma öppna mun mot hans/hennes hals. Intimt på ett ickevälkommet och långt över gränsen-sätt. Dåligt.

2) Jobbhandslaget. Jag hälsar på en kollega genom att sträcka fram handen. Kollegan svarar med att nonchalera min hand och ger mig en kram (detta gäller endast män, hittills). Övriga i sällskapet skakar hand. Jag känner mig fruktansvärt tillintetgjord och nedvärderad och kan vara arg i dagar.

3) Bröllopspussen. Plötsligt klingar alla i glaset och de rutinerade bröllopsbesökarna berättar för mig att det är nu alla kvinnor ska springa runt bordet och pussa brudgummen på kinden. Jag hatar det. Jag tänker höger, han tänker vänster och jag träffar mitt på munnen. Återigen alldeles för intimt och den här gången dessutom mitt framför ögonen på en hel middagsförsamling. Jag kan ha ångest i månader.

När jag var 18 tågluffade jag en månad i Frankrike. Jag minns att jag hälsade på massa fransoser. Min sociala utvecklingsstörning har garanterat sitt ursprung där.

Monsterporr

Dimper ner framför datorn efter slightly för många öl och romdrinkar och tycker att det är en bra idé att jobbsurfa på Monster. Fantiserar om fantastiska fördelar och oändliga möjligheter med jobb jag ändå inte kommer att söka och inser att det verkligen är hög tid att gå och lägga sig. Ingenting blir bra av Monstersurf sent en fredagskväll. Ingenting.

Är i alla fall sjukt nöjd med rubriken på inlägget. Alltid något. Välkomna Google-sökare, sjuka människor.

På andra sidan cykelbanan

På väg hem i isblåst och ösregn möter jag en man i de övre 40. Jag tänker mig att han heter Lennart. Han ser ut som en sån. Lennart cyklar vingligt och koncentrerat och har släppt båda händerna från styret. Look! No hands! Som när man precis håller på att lära sig. Varför gör man det i de övre 40 i hällregn, undrar jag. Jag borde ha stannat och frågat.

Dags att deklarera!

Det slår mig på väg till jobbet att det var väldigt länge sen jag öppnade ett fönsterkuvert eller betalade en räkning. Väldigt länge. Länge som i minst två månader. Det känns lite obekvämt i maggropen. Och vid frukostbordet utbrister J glatt "Snart är det helg! Då ska vi deklarera!". Mera obekvämt.

Pollenchock!

En av mina allra minst socialt accepterade åsikter är att allergi är en följd av en uppväxt med mjäkiga föräldrar. Mamma har förklarat för mig att det inte finns nåt som heter allergi egentligen, utan att det helt enkelt handlar om överoroliga föräldrar som skapar psykosomatiska sjukdomar hos sina barn kopplade till nötter, citrusfrukter, pollen och gud vet vad. Jag är helt övertygad om att hon har rätt. Vad skulle allergi annars vara? Det är dessutom vetenskapligt och medicinskt bevisat eftersom jag själv är typiskt allergisnorig året om, men inte reagerat alls på allergitester. Inte allergi alltså, bara en väldigt produktiv näsa.

Konsekvensen av min övertygelse blir att jag tycker att allergiker är lite töntiga. Värst av alla är pollenallergikerna. Både min pojkvän och en av mina bästa barndomsvänner är pollenallergiker. Det sätter min övertygelse på prov, men jag står ståndaktigt fast. Man kan inte bli snorig av naturen. Naturen är god och våren är fin. Det är meningen att man ska vara ute.

Men så berättar DN att 20-25% av alla vuxna svenskar kommer att få det kämpigt i helgen, för pollenprognosen spår pollenchock. Apoteket har bunkrat med såväl extramedicin som extrapersonal.
Pollenchock väntar i helgen
Pollenprognos. Pollenchock. Extraförstärkta Apotek. Nu är pollenkriget här! Då måste man väl i alla fall få fnissa lite?

Hej fördom!

Min kollega har idag förgyllt sin (och min) dag med att spela Vi er röde, vi er vide med Danmarks fotbollslag. En förträfflig låt. Min kollega citerar valda delar. Lille Klaus och Store Klaus och vi är tappra tennsoldater. Själv kommer jag inte från Skåne så jag förstår bara refrängen, men det räcker gott.

Jag lyssnar på låten (som jag till slut fick mejlad till mig) och tänker att jag skulle vilja vara en dansk tjock farbror. Förnöjt ölfull och kanske med en korv i handen. Grötigt tal, rödmosiga kinder och solsken i blick. Jag tänker mig att livet som dansk tjock farbror är nöjsamt och bekymmerslöst. Det regnar aldrig på danska tjocka farbröder.

BP Boys

Jag tänker på det här med att vi fått ett till Stockholmslag i Allsvenskan. Man kan tänka mycket om det. Om storstäder och huvudstäder och grusplan och gräsplan och ungdomssatsningar och pengar och allt möjligt faktiskt. Men jag tänker på supporterklubbar. Finns det plats för fler supporterklubbar i Stockholm, eller har alla som tycker om att vråla fitta och hora och skaffa sport-bh för faan redan valt sina färger? Brommapojkarnas årskortförsäljning har ökat radikalt från förra årets ”cirka 1 st” (jag gillar speciellt det där med cirka), men jag inbillar mig att ökningen främst består av trogna BP-tjänare med en mer tillbakadragen vokabulär.

Om vi leker med tanken att BP håller sig kvar i Allsvenskan ett år. Just i år är det ju dessutom ganska lätt. Men en ett år till. Och ett till. Och ett till. Hur länge dröjer det då innan de första knytnävsslagen utdelas i BP:s namn? När har BP råd med sitt första maffiga Råsunda-tifo? Enligt en blandning av rykten och information jag tar för sann, har BP-klacken haft ett första möte i gymnastiksalen i min gamla gymnasieskola. Rart va? Kanske spånat ramsor och sånger och bestämt vem som ska ha stora trumman och vem som ska ha megafonen.

Det känns cyniskt att vänta på första BP-smockan. Jag hoppas att Blackebergs gymnasiums gymnastiksal inspirerade till nya tankar. Att man såg möjligheten och utrymmet att skapa en ny slags supporterklack. En intelligent. En klack med fyndiga ramsor och med oväntade melodier och relevanta texter. En samstämd klack. En klack som aldrig aldrig kallar sina egna eller andra spelare för hora. En klack som väljer att vara tyst när domaren dömer fel. En klack som använder sina naturliga röstlägen. En klack som applåderar när motståndarlaget gör snygga mål. Klacken som vänder andra kinden till. Klacken som vågar tänka själva. Och jag inser hur töntigt och världsfrånvänt det låter. Hora.

Röda jeans

Om man velat ha ett visst klädesplagg sedan man var 14 och lyssnade på Charta 77 och Ramones och sen upptäcker att det klädesplagget är modernt i samma ålder igen typ 15 år senare och sen ytterligare ett år senare hittar det i en fjortis-affär och upptäcker att det mot alla odds både passar och inte är skitdyrt, så kanske det ändå inte är helt rätt att köpa ett par röda jeans. Men jag gjorde det ändå. Jag har inget som matchar och jag är bergis alldeles för gammal och helt out of fashion, men ibland har man liksom inget val. Nu blir det Imperiet och Nationalteatern hela påsken. Jag undrar var jag lagt min palestinasjal.

Kaffesvårigheter

Vi har en helfräsig kaffemaskin på mitt jobb. Inte nog med att den kan göra massa olika slags kaffe – det blir gott också! På riktigt. Och så är den snygg. Men när jag kommer på mig själv med att på fullaste allvar fundera på om mitt offertarbete ackompanjeras bäst av A very well balanced blend, characterized by a dense and velvety aroma eller A lightly roasted but full-bodied flavour with a cereal hint så tänker jag att även lyx och flärd och valfrihet har en baksida.

Hål i huvvet

Jag tycker att jag är normalbegåvad. Eller, jag tycker till och med att jag är mer än normalbegåvad. Jag tycker att jag har lätt för att tillgodogöra mig ny information och applicera den på relevanta sammanhang. Jag tycker att jag tänker snabbt och rationellt. Men jag har två hål i huvudet. Hål där synapserna kortsluts och logiska resonemang transformeras till antimateria.

Det ena hålet ersätter förmågan att förstå tid på olika ställen i världen och vrida klockan fram och tillbaka. Meningen ”USA är 6 timmar före oss” säger mig ingenting om åt vilket håll jag borde vrida klockan eller vad klockan är i USA just nu. Den säger mig bara att det skiljer 6 timmar. Åt något håll. Jag förstår att det inte är svårt, men jag har som sagt ett logiskt hål i huvudet precis där sådana beräkningar ska ske. I stället får jag lita till minnen och erfarenhet. När J var i Australien och jag väldigt påtagligt inte var där var det morgon hos honom när det var sen kväll hos mig. I smarta stunder kan jag använda den informationen för att förstå vilket land som ligger före och efter. Men jag fattar inte vad som händer där tidslinjerna möts. Torskar man en dag på att passera den linjen? Och om man kliver tillbaka? Jisus. Det svartnar för ögonen. Sommartid och vintertid förstår jag inte heller, men jag har ett snillrikt system för att komma ihåg: På hösten är man trött och då får man sova lite längre. På våren är man pigg och då pallar man att sova lite kortare. Tvinga mig inte djupare i det resonemanget, för då bottnar jag inte.

Hål nummer två sitter i kristna högtider-fläcken. Jag kan det där med långfredag och julafton, men när man adderar seder blir det konstigt. Hur var det nu med riset? Man späker sig med det under fastan och sen när Jesus återuppstår (?) sätter man fjädrar i det? Och sen sätter man andra fjädrar i det när det är pingst och man blev fri i anden (här är jag ute på riktigt djupt vatten…). Och ägg äter man för att man gav det i present till varandra efter den kärva fastan och för att det symboliserar något? Inte? Och lammet… offerlamm? Varför skulle man offra ett lamm när man precis offrat Guds son? Känns lite overkill. Eller är lammet kristi kropp tillsammans med oblaterna? Och är fastan en kristen grej? Fastade Jesus? Gav han bort ägg? Nä, jag fattar inte. Och ändå frågar jag nyfiket varje år. Hummar intresserat, ställer följdfrågor och tycker att jag förstår men så går det ett år och swooosh! Bortblåst. Hål i huvvet.

Carpe snart

Påskvecka och varje dag känns som torsdag. Lite dan före dan. Snart är man ledig. Jag är konstant öl i solen-sugen och avslappnat nöjd och förväntansfull. Typisk torsdagskänsla. Jag är usel på att leva i nuet men expert på att leva i snartet. Snart ledig. Snart öl. Snart fest. Snart vad som helst. Snartet har alltid större möjligheter än nuet. Nuet blir med automatik alltid sämre än snartet. Snartet är ett gränslöst fantasiland. Nuet är krass verklighet, med opåverkbara faktorer som dåligt väder och obekväma människor. Tacka vet jag snart. Man kan säga att snartet räddar nuet. Nuet blir alltid bra om man har ett bra snart att se fram emot.

I helgen var det konferens i Åre och mitt knä valde mirakulöst att samarbeta hela helgen. Jag susade runt i en gigantisk lilablå skidoverall i Åres sorbet-kladdiga backar i en mäktig känsla av våtvarmkall bakfull eufori. Det var faktiskt ett nu som funkade, även om det fantastiska snartet alltid låg i en backe två transportsträckor bort.

Och jag är helt övertygad om att vår microvågsugn kommer sluta lukta bränd kanelbulle. Snart.

Hela hela lägenheten

En annan grej som luktar i hela lägenheten är kanelbullar som placerats i microvågsugnen på högsta effekt på obestämd tid och sedan glöms bort. Dränker helt broccoli-odören faktiskt. Rasande praktiskt.

Det borde finnas alkolås på microvågsugnar.
Eller kanelbullar.

Hela lägenheten

En lustig grej med möglig broccoli, är att om man flyttar den från kylskåpets grönsakslåda till papperskorgen, så luktar den i hela lägenheten. Hela.

Men kommer man hem efter två sena öl är det inte ett problem.

Eventuellt kommer J tycka annorlunda när han kommer hem. Själv fräser jag iväg på festligheter i helgen. Prima liv.

Nästan Molgan

Molgangåtan har fått sin lösning. Det var inte Molgan, men det var skrämmande likt. Det var Herr Broccoli längst bak i grönsakslådan som hade klätt ut sig till Molgan. Lite gråaktig och liksom luddig i kanterna. Förvillande likt. Inte konstigt att jag tog fel. Nu fortsätter hans spännande förändringsprocess i en gul plastpåse tillsammans med teblad, tomma mjölkkartonger och lite äggskal. Jag hoppas att han inte finner det ovärdigt.

Vad är det annars som luktar?

Molgan har krupit in i vårt kylskåp, lagt sig för att dö och är nu mitt uppe i en fantastisk förruttnelseprocess. För vad är det annars som luktar? En halvdrucken flaska tonic luktar inte. Inte ginger ale heller. Eller öl eller champagne. Eller ketchup eller senap eller diverse olika asiatiska såser. Eller kapris. Eller lingonsylt eller äppelmos. Eller oöppnad mjölk eller färska ägg. Eller någon annan av de stackars få burkar och flaskor som står där och ekar.

Ergo: Molgan har dött i vårt kylskåp.
Stackars Alfons.

Våffeldagen & c:o

Håll i er, för här kommer ny kunskap av det omtumlande slaget:

Våffeldagen är ett simpelt talfel.

Sug på den ni.

Våffeldagen är varken en komplicerad del av fastan och påskan och fettisdan, eller en kommersiell komplott av Ekströms pulverprodukter. Våffeldagen är ett simpelt talfel. Våffeldagen är egentligen vårfrudagen, fast uttalat slarvigt. Vårfrudagen, Våffrudagen, Våfferdagen, Våffeldagen. Jo, det är sant. Jag vet. Man baxnar.

Vårfrudagen förresten... och Marie bebådelsedag. Ligger långt från talfel. Det hänger säkert ihop på ett mer bibliskt sätt. Kanske att vårfru är synonym med nyknullad.
Nu var jag grov. Jag menar i sinnet, inte i köttet. Vårfru betyder att sinnet och själen just fått sig en sån gudomlig omgång att det alstrats liv i köttet. Så måste det vara. Och då äter man våfflor. Förstås.

Och då har vi inte ens nämnt begreppet bebådelse. Blir jag nån gång gravid ska jag lätt relatera till det som en bebådelse. Eventuellt kommer jag även äta våfflor. Med hjortronsylt.

Vandrare

Såväl på väg till jobbet tidigt imorse som på väg hem sent ikväll passerar jag en vandrare på Solnavägen. Ja, en vandrare. Hon följer samma riktning som jag. Morgon - in till stan, kväll- hem från stan. Med präktiga vandrarkängor, hurtig röd mössa och en jätteryggsäck med massa fastspända friluftsgrejer på (typ termosar och klätterhakar). Helrätt i en fjällmiljö. Som hämtad ur ett Vecko Revyn-reportage - Så är du snyggast i fjällen! Tights, kroppsnära tuff jacka och after ski-sminkning. Och så jätteväskan och vandrarkängorna. Men inte i snöklädda soliga berg, utan på Solnavägen i mörker. Vart ska hon? Vart har hon varit? Vad har hon i väskan? Varför är hon så sminkad? Sånt här ger mig ingen ro.

Sån där italiensk ost, du vet

Mamma och pappa har varit i Alperna en vecka. Mamma fick åka i Stenmarks backe i Madonna di Campiblablabla. Pappa fick bronkit. Livet är orättvist. Vi fick ta hand om en av två hundar. Världens finaste gamla ko-hund. Som tack för hjälpen har vi fått lite italienska delikatesser: en flaska blåbärsgrappa, en rejäl bit parmesan, nån konstig korv, lite choklad och "sån där italiensk ost, du vet".

Nej, jag vet inte. I en plastpåse ligger något som ser ut som två mjöliga hotelltvålar. "Sån där italiensk ost, du vet" alltså. Jag vet verkligen inte. Jag vet massa ostar. Jag tycker om ost. Jag vet mozzarella. Jag vet Roquefort. Jag vet Gruyère. Jag vet brie och chèvre. Jag vet ädelost och blåmögelost och vitmögelost. Vacheroll och Tallegio. Jag vet mascarpone och ricotta och feta och halloumi. (Det här inlägget börjar växa sig till en tvångstanke. Behave, kanalisera, behave). Jag vet camembert. (Okej, nu slutar jag). Men jag vet inte den-där-italienska-osten-du-vet. Som ser ut som en mjölig hotelltvål. Jag vet inte. Men nu tänker jag smaka på den.

Lärdomar 19 mars 2007

Idag har jag lärt mig följande:

Min jacka är inte vattentät, fastän den känns lite sådär vindtygsglansig i tyget. Konstigt.
Inte mina byxor heller. Också konstigt.
Eller mina sneakers. Jättekonstigt.
Eller mina strumpor. Nix.
Eller mitt underställ. Näpp.
Det går inte att cykla ifrån snöblandat regn.
Inte ens med mjöklsyra på högsta växeln.
Det är 30 minuters mjölksyracykling mellan mitt jobb och min bostad.
Oavsett väder.
Ibland har väderleksrapporterna rätt. Ibland.
Om man trackar folk för att de är klena som inte cyklar bara för att det regnar lite får man äta upp det.

Jag kan knappt bärga mig tills jag får veta vad morgondagen har förberett för lärdomar åt mig!

Egendomligare

Trots min ovilja till kedjebrev fastnar jag i tanken på egendomliga saker. Vad sägs om den här listan:

1. Jag har skjutit kalasjnikov
2. i cocktailklänning
3. med spetsnas
4. i jobbsammanhang.

Det är fan egendomligt. Men väldigt kul.

Det fantastiska

Jag har ju inte berättat det fantastiska. Det overkligt jättebra. Det där glöm det det kommer aldrig att hända som plötsligt händer! Vet ni vad! J har fått ett dagjobb! No more ståkram-romantik. Det är helt ofattbart. Efter 2,5 års krisande och smågnat och tjat om mismatchande scheman och prioriteringar och framförallt avgrundsdjup vardagssaknad och dumkommunikation över sms och korta jobbsamtal kommer vi alltså att vakna och somna i den lilla smala 1.05-sängen samtidigt. Typ varje dag. Helt sanslöst. Vi kommer äta middag tillsammans. Och frukost. Jag kommer kunna berätta om saker som hänt på mitt jobb samma dag som de har hänt. Vi kommer se varandras nya frisyrer samma dag som vi klippt oss. Vi kommer kunna träffa varandras vänner. Vi kommer kunna göra saker tillsammans på kvällarna, gå på bio, gå ut och käka, ta en öl. Vanliga saker. Det är inte klokt. Jag kommer ha daglig tillgång till världens finaste människa - nu i vaket tillstånd! Jag har inte greppat det än. Om bara en månad inträder den nya fasen. Mitten av april. Några ensamma kvällar och en idiotvecka då vi inte ses alls, men sen så. Leva som vanliga par. Umgås och prata med varandra. Somna tillsammans i varma lyckliga kärleksknyten. Som luktar han. Som luktar jag. Varje kväll. Vilken chock. Hur ska vi klara det?

Borden och styrfart

Så händer det igen. Det återkommande söndags- och vardagskvällsfenomenet. Jag tappar styrfarten. Jag hade en bra dag inbokad i den mentala almanackan. Sen gick J till jobbet och jag åt mjölk och müsli och styrfarten försvann. Återstår apati. Och lite mentalt skavsår. Alla borden och måsten. De konkreta borden kan jag städa bort. "Hej, jag hinner inte". "Hej, jag fixar det på måndag". "Hej, vi tar det senare i veckan". Men de mentala borden. De står kvar. Borde njuta av ledig söndag. Borde dricka kaffe på balkongen. Borde se en mysig film. Borde ha det bra. Bord bord bord. Överallt dessa jävla bord. Och ingen styrfart. Hur ska jag nånsin kunna flytta dem?

Lite bakfullt

Det är lite bakfullt idag vid frukostbordet i Solna. Jag funderar på hur en öl på kontoret följt av ytterligare en på Grabbarnas (gamla sunk-Lion Bar i ny tappning, fråga inte) kunde följas av grillbuffé på Löwenbräu. Och varför jag beställde en Dubbelbock, fast på tyska. Och varför leken shoot, shag or marry är så rolig efter femte ölen. Och hur hela fredagsölssällskapet kunde tycka att det var en bra idé att toppa detta med en efterfest i Solna. Och varför vi köpte snus. Det är väldigt konstigt. J undrar över den där Jägern och lite över varför han drack två busromgroggar precis före läggdags. Det blir konstigt ibland.

We want peace!

Jag har blivit utmanad. Av guldhamstern Dolly och av Fröken Lund. Det är tydligen nåt som går i blogosfären nu. Utmaningar. Man ska skriva 6 egendomliga saker om sig själv och sen skicka vidare till 6 andra bloggare. Eller om det var fem. Jag vet inte. Jag tycker att jag skriver egendomliga saker om mig själv hela tiden. Och så känns det lite sådär med kedjebrev. Jag tror jag tog ut all glädje från kedjebrevskontot när jag var barn. Jag älskade kedjebrev. Hade massa brevvänner som jag pennfajtades med om stort och smått. Och så kedjebreven då. Oftast handlade det om fred. Man skulle kopiera brevet i fyra exemplar och skriva sitt eget namn och adress längst ner på en lista av fyra personer. Och så skicka till si och så många andra. Och så skulle man skicka ett vykort till personen högst upp på listan med texten We want peace! Sen var det bara att vänta på att andra plikttrogna kedjebrevare skulle skicka fina vykort med fredsbudskap. Känna att man var del av ett viktigt nätverk. Vi är barn. Vi engagerar oss i världen. Vi är viktiga. We want peace. En gång fick jag ett vykort från Malaysia. Inte fan blev det fred för det.

Men det är fint ändå, att nån vill veta saker om mig. Jag blir smickrad och måste svara på utmaningen. 6 egendomliga saker:

1. Jag är nästan fobiskt rädd för hår
2. och fåglar
3. Jag är bäst i världen på att öppna svåra burklock
4. Jag är universums värsta bekräftelsehora
5. men jag döljer det snyggt
6. Min superhjälteförmåga är att manipulera folk. Det är inte så bra.

Jag kämpar emot mina tvångstankar och låter det stanna där. Ingen bonus punkt 7 och inget skicka vidare. Ingen tillbakakaka.

Svankvinnan

Alltså det här med Svankvinnan… Jag följer det som besatt. Senaste nytt är att hon blivit tagen på bar gärning med en ny skadad svan i en plastkasse. Är inte det så jäkla sjukt? Det är i och för sig roligt att hon nu blir Svankvinnan med svenska folket. Svankvinnan - det låter så balettgracilt och ljuvt, men i själva verket är det alltså en äcklig fågelkärring med praktiska skor, urtvättad täckjacka och otvättat glest hår i gråsvarta tovor (ja, det är mina fördomar som talar). Kanske en förvirrad brosch på den noppiga koftan. Ingen rosa tyll eller gräddvita sidenband. Och så bär hon hem skadade svanar i plastkassar. Och har dem i lägenheten. Elva stycken när polisen bröt sig in för ett tag sen. Elva. I en liten lägenhet. Det är så sjukt att det inte går att greppa. Tror ni att hon har dem i sovrummet? Får de vara i finsoffan? Gosar hon med dem som en hund eller katt? Har de olika namn?



Fåglar är nog det äckligaste jag vet. Av flera anledningar. De har en kroppsbyggnad jag inte kan relatera till. Alla däggdjur ser ungefär likadana ut – en kropp, ett huvud och fyra ben/armar. Vissa har svans. Det är väldigt kontrollerat var kroppen börjar och slutar. Fåglar har vingar och stjärtfjädrar som liksom är en del av kroppen men ändå inte. Vingarna är äckligast. Och klorna. Speciellt duvklor. Hötorgsduvklor, såna där missbildade sönderfrätta rödrosa klumpar som de haltar omkring på. Jag kan inte äta på flera timmar när jag sett en sån. I helvetet vet jag att man blir instängd i en yttepytteliten mörk städskrubb med alla Stockholms duvor och man blir inte utsläppt förrän man gnagt på deras fötter. Allihopa. Sen är fåglar ohygieniska också. Massa bacillusker och loppor och löss och gud vet vad annat äckligt som gömmer sig bland deras äckliga fjädrar. Och det vidrigaste av allt är att de är äckliga i tre dimensioner. Andra äckliga djur förstår att röra sig i längs två axlar, på marken, de tar sig inte upp i luften och flaxar och fladdrar och är hysteriska. Äckligt äckligt äckligt.

Och så finns det människor som alltså bär hem dem i plastkassar och har dem i lägenheten. Ofattbart.

Vilja och principer

Jag har problem med vilja. Med att veta vad jag vill. Jag lider av stora mått beslutsångest och avundsjuka. Därför väljer jag alltid samma mat/glass/öl/vin som mitt sällskap. Jag gillar grupptryck. Det är skönt att kunna göra lika. Och att slippa bestämma och slippa ångra sig och vara avundsjuk. Min egen vilja är i stort reducerad till andras liv – jag vill åka till en viss ort på semestern för att X hade det bra där, jag vill ha de där jeansen för att Y är snygg i dem, jag vill ha det där jobbet för att Z tycker att det är kul. Aldrig någonsin: jag vill det här för att JAG vill det. Jag vet inte vad jag vill. Det är läskigt. Det är som att jag inte finns. Vad är jaget konstruerat av utöver den egna viljan? Vad styr jaget om ingen vilja finns? Vad blir kvar av Kanalisera? Läskigt läskigt.

Jag kompenserar min rädsla för att inte finnas till med principer. Man får inte vara snuttigulliga i par tillsammans med andra. Man får inte fira alla hjärtans dag om man inte står för det. Man får inte slänga papper i vanliga sopnedkastet. Man får inte snedfördela föräldraledigheten eller agera icke-jämställt på andra sätt. Man får inte låta bli att bry sig om miljön. Man får inte gnälla på att det är tråkigt att träna om man inte har ont någonstans. Man får inte köra tvätt- eller diskmaskiner halvfulla. Man måste ha respekt för pengar. Man får inte bjuda till parmiddag utan att vara medveten om att man utesluter alla singelkompisar. Man måste skänka pengar till välgörande ändamål. Man måste ta sitt sociala ansvar hela tiden och i alla lägen.

Jag är väldigt hård med mina principer. Så hård att jag har förstått att jag uppfattas som fördömande på gränsen till elak. Det är fruktansvärt, när jag tänker på det. Ibland trasslar jag in mig själv i mina principer, bryter en och försöker försvara det med en annan. Skapar förklaringar och ursäkter för mig själv och andra. Jag är oerhört verbal och manipulativ men också modig, jag vågar be om ursäkt. Men när jag märker att mina kompisar, som jag tycker om, nästan blir rädda för mig, eller ledsna, då vet jag inte vad jag ska göra. Jag har ingen princip för det. Bara massa hårda pekpinnar, ett svart hål av osäkerhet och en vilja att allt ska vara bra. Fast det kanske inte var jag som ville det från början?

Vååår!!!

Äääntligen. Och ikväll är det Timbuktu. Och jag fick både jäger och öl och världens flottigaste raggmunkar till lunch. Och min kollega tittar drömskt på en sån där mobil där det rinner färgad olja genom vatten och säger med konstig röst att det blir som en verklighet där färgerna möts. Och J berättar att de sopat gatan hemma hos oss. Och om bara halvtimmen blir det burgare och bärs. Och jag har ny fin tröja och sköna jeansen. Och imorgon ska vi hämta fina hunden vi ska ta hand om en vecka. Och J är ledig på söndag. Livet är bra.

Fotbollsväder

Jag älskar det här vädret. Några plusgrader och luften blöt av något odefinierbart mellan regn och dimma. Det luktar höst och grusplan och förort och fotboll. Det luktar som det gjorde när munnen smakade konstigt metalliskt och pannan och bröstet och benen var smutsiga från grus och vattenpölar. Tallbarrsdoft av liniment från nedkylda lår och håret i blöta testar mot ansiktet. Mjölksyratunga ruscher. Och tillbaka. Tydliga regndroppar under strålkastarna, i övrigt det där odefinierade blöta. Kämparkärvt och vilja. Samspel och närvaro. Hur allting fryser i en hundradels sekund när luckan mellan backarna öppnar sig i en autobahn till vänsteryttern. Den distinkta bredsidan. Eller den där lilla puffen på bollen med högerfotens yttersida och den snabba blicken mot mål samtidigt som den rena känslan av kontrollerade muskler i en spark möter precis rätt yta på bollen. När det är full fokus och grus i munnen. När inget annat finns.

Men jag kan inte spela fotboll längre. Jag har för ont i knät.

Och jag saknar det så att jag kan dö. Jag gråter i smyg när de andra spelar fotboll på midsommar. Och jag tänker passningarna och dragningarna när jag följer med J på AIKs hemmamatcher. Blir rörd när det blir mål. Gråter på landskamper. Får något blankt i blicken och längtar bort och tillbaka, av den dammiga lukten av grus när gatorna torkar upp efter vintern. Gråta, grät, gråtit hos Stockholms alla idrottsspecialister, knäexperter, sjukgymnaster och ortopeder. Kämpa och ha ont och förhatliga gym och bassänger, fastän jag vet att det är kört. Det kan bli bättre, men det kan aldrig bli bra. Och definitivt aldrig fotbollsbra.

För ett år sen slängde jag mina grässkor och mina benskydd. Då hade de legat oanvända i garderoben och torkat sönder i fem år. Det var ingen nyhet att jag inte skulle behöva dem mer. Ändå timmar av gråt och oförmåga att faktiskt fysiskt slänga dem. J fick göra det. Det var så definitivt. Ett svek, en sorg och en ovärdig begravning. Grusskorna har jag fortfarande kvar. Om. Om det skulle ske ett mirakel. Om jag skulle få stå där i mittcirkeln vid avspark igen. Lägga vänsterhörnan. Nickskarva inkastet eller göra den där snabba dragningen vid mittplan. Om. För om jag inte tror på Om så går det inte. Livet. Det måste finnas ett Om.

Internationella kvinnodagen

Jag har funderat på det här med att det är internationella kvinnodagen idag. Det känns som att jag borde ha en åsikt på något sätt. Vara väldigt mycket för eller väldigt mycket emot, men eftersom jag behöver både tänka och känna efter, så är det nog inte så. Jag tycker att det är fånigt med kvinnliga nätverk och försök att tossa ihop kvinnor i olika sammanhang som om alla kvinnor skulle vara identiskt lika till sätt och vilja bara för att de inte har snopp. Men å andra sidan tycker jag att det finns en poäng med att ha en särskild kvinnodag, eftersom det belyser kontrasten i faktumet att årets andra 364 dagar är vanliga "mansdagar".

Egentligen borde alla kvinnor tjäna 25 procent mer i lön än alla män just 8:e mars. Då jävlar skulle det bli liv i luckan. Nu händer inte så mycket alls. Några tappra demonstrerar men de flesta nöjer sig med att säga Grattis! till kvinnliga bekanta. Det är rätt illa. Att kommersialisera det politiska. Då blir man beklämd. Och ändå vill de så väl.

I en krönika i Punkt.SE av alla korkade tidningar uttrycker Maud Lindström samma sak. Det är bra. Då är vi i alla fall två. Ner med kommersialiseringen. Upp med kvinnors löner.

Sommar!

Nu får det vara nog. Vi orkar inte längre. Så sa vi igår, F och jag. Sen köpte vi gräddfil och bakpotatis och räkor och klippte gräslök ur krukan i fönstret och sa att nu, nu kommer sommaren. Ja, det gör den. Sannerligen. Och sen kunde vi inte bestämma om Hof eller vitt vin var mest somrigt så vi var tvungna att dricka båda. För att vara på den säkra sidan. Så nu är det säkert alltså. Sommaren är här. För man orkar inte mer annars.

Dagsformsteori

I en härlig mix av hybris och behov av att begränsa mitt bloggande mejlade jag i höstas ut länken hit till alla som någon gång haft oturen att ge mig sin mejladress. Dels för att jag blir glad när folk läser det jag skriver, dels för att om jag från början vet att a-l-l-a läser, så måste jag censurera mig från början och behöver inte oroa mig för att han eller hon eller dom plötsligt ska hitta hit och bli upprörda. Inga hemlisar liksom. Konsekvensen av detta är att jag får jobba med att hitta gränsen för vad jag får skriva om min omgivning på internet och att jag till och från blir lätt paranoid eftersom jag tror att mina vänner fnissar bakom min rygg och tycker att jag är töntig som skriver dagbok på internet (typ).

Min senaste paranojateori (jag har löjligt många) är att jag kanske känner mig låg och i ofas nu för att folk i min omgivning läst i min blogg att det är lite carpe bajskorv nu och så vet de inte hur de ska bemöta det, för i det verkliga livet utanför internet har vi inte en sån relation att jag svarar utförligt och ärligt på Hur är läget?-frågor. Alltså backar man lite och jag får inget fäste och upplever ofas i livet. Så kan det ju vara.

Men fatta vad meta-körigt det kommer bli nu i så fall, när jag har skrivit det här!

Ofas

Det är något som skaver i livet. Något som inte sitter rätt. Som är obekvämt. Men jag vet inte var. Jag är liksom i ofas. Jag drar skämt utan poäng och med usel tajming. Jag inleder långa tråkiga meningar och fortsätter mumla ohörbart för mig själv när folk slutar lyssna. Jag hamnar ett halvt steg efter. Jag är tyst i sällskap. Jag har inget att säga. Jag känner mig fel och utanför. Jag vet inte. Det är något som skaver.

Varifrån kommer detta plötsliga och ledsamma behov av bekräftelse? Och varför kommer det nu? Och vad ÄR det? För all del, jag har alltid varit en bekräftelsepundare av rang - varför skrev jag annars en blogg? Men mitt bekräftelsebehov brukar agera mer underhållande. Rappt och friskt. Bekräftelsebehovsegenskaper med automatiskt hög måluppfyllnad.

Det här är något annat. Det rappa och friska är borta och kvar är det där som är sådär irriterande lite fel att det bara gör andra illa till mods. Som sjösjuka. Det finns ingen horisont att fokusera på. Jag skvalpar iväg och försöker dränka mig i ett kryddmått. Jag är det perfekta mobboffret. Måluppfyllnad noll.

Kanske är det det här som är att leva livet.
Carpe Bajskorv.

Syslöjd

Min gamla syslöjdslärare skulle få dåååndimpen om hon såg hur jag just fållade upp mina byxor. Men hey... jag gjorde ju det i alla fall! Jag hatar att sy. Och jag har tydligen absurt korta ben. Taxben och intensivt syhat är en väldigt dålig kombination. Alla byxor är för långa. De ligger och blir omoderna i garderoben i veckor innan något nål och tråd-aktigt (det vore en skymf att kalla det "sy") händer. Om det händer. Jag är en jävel på att vika upp och vika in och stoppa ner i strumpor och trampa sönder också.

Mitt syhat har gått i arv i generationer under parollen "Det är inte så noga - gå fort och rör mycket på dig!". Från mormor till mamma till dotter. Ändå har vi hemmasydda gardiner i åtminstone ett rum. Tack gud för jämställda män och obligatorisk syslöjdsundervisning i skolorna.

...och svartjobbande hantverkare

Förstås.

Som hanterar 500-lappar till vardags alltså.

Fast de kanske är moderater också... gamla moderater. För de nya moderaterna är ju inte lika mycket emot att betala skatt som de gamla. Förvirrande det där. Jag undrar vad de nya socialdemokraterna kommer vara för eller emot. Och hur de hanterar likheten med ny demokrati. Ny socialdemokrati. Blir knivigt för dem. Men i brist på Gudrun hejar jag på Mona. Nygammal och stabil.

Apropå moderater och Nya moderaterna var jag på sjukt överskattade Djurgården och Liljevalchs konstsalong igår. Ett av verken var en av Nya moderaternas valaffisch från senaste kampanjen: Flera patrullerande poliser - För ett säkrare Östermalm, Nya Moderaterna. Och så en svartvit bild på en polisbil i gatumiljö. Helt obearbetad, bara planschen på en masonitskiva rakt upp och ner. Konstnären hade bara plockat ner den från ett trafikräcke och hängt upp den på Liljevalchs. Geeenius. Jag ville stå kvar bredvid planschen och ropa och hojta på alla att komma och titta och förstå, men så gör man ju inte, så jag lät bli och köpte en svindyr smörgås i cafeterian som inte tog kort i stället. I brist på knarkarmoderathantverkarsedlar betalade jag med mynt och prutade sista tre kronorna.

Moderater och knarkare

Är det inte så att vanligt hederligt folk sällan hanterar stora sedelvalörer? Jag tänker att de som håller i 500-lappar oftare än säg en gång i månaden, uteslutande är råmoderater eller knarkare. Eller, i undantagsfall, både och.

Flytande lycka

Det går att köpa lycka för pengar!

På Systembolaget.

Jag vet, det låter lite illa, men det är sant. Bland alla mörka snobbiga ales och stouts och sånt som folk dricker som inte förstår storheten i konceptet en stor stark finns en mörk tjusig flaska med lila etikett - Chocolate stout. Det blir inte mycket bättre än så. Som öl och kladdkaka i ett. Man kan nästan dricka den som eftermiddagsfika.

Förra helgen lyckades den på nolltid förvandla mig från febrig och tjurig till glatt nynnandes och rotandes efter mina blandband från 89-90. Simsalabim.

Igår var jag på ett sånt ställe som öppnar en fallucka i golvet och skickar ner en till djävulen om man beställer en stor stark, så jag beställde en Choclate stout, har ni det?
- Vi har D o u b l e Choclate stout!
Double! Jiiisus Krajst.
- Ge mig ge mig ge mig!
- Nä! Pilutta dig. För de är slut.

Så nu undrar jag, får man göra så?

Fönsterkuvert igen

Apropå min fönsterkuvertsnoja utspelade sig precis följande dialog i ett MSN-fönster nära mig:

J säger:
jag hittar kontoutdrag bland betalda fakturorna

kanalisera säger:
ojdå
kanalisera säger:
får de inte vara där?
kanalisera säger:
jag tror att jag brukar lägga sånt där

J säger:
absolut inte

kanalisera säger:
om man behöver kolla inom närmsta tiden så vet man var de finns…
kanalisera säger:
varför inte?

J säger:
det stör mina cirklar

kanalisera säger:
ojdå kära nån

J säger:
jag blir förvirrad och vet inte vad jag ska göra av mina saker

kanalisera säger:
lägg dem bland gamla räkningar!
kanalisera säger:
jag lägger nog allt möjligt där faktiskt

J säger:
då kommer ju allt hamna där till slut

kanalisera säger:
ja?

J säger:
äh.
J säger:
fortsätt du. det har ju inte stört förut.

kanalisera säger:
tack!
kanalisera säger:
Det här var en rolig diskussion. Jag kanske klipper in den i bloggen...

J säger:
den är knappast till min fördel

Inte så bra dag

Igår låste självföraktet in självkänslan och självförtroendet i en mörk kloak. Idag krälar de omkring längst ner på botten som förskrämda daggmaskar och självföraktet sitter på locket och skrattar rått. Det är inte en så bra dag.

Rättelse

-Åmäh, Östen med resten är fan inte independent! ska det vara. Förstås. Fel av mig. Jag ber om ursäkt.

Askalas!

J hade världens bästa födelsedagsfest igår. Bålbuffé. Ett lysande koncept. Sockerchock och spritfest i ett. Journalist javisst (J alltså). Det rotades guldkorn i skivsamlingen och spontandansades på parketten och några hånglade och alla pratade med alla och ölen tog slut och alla snacks och morotsstavar också och till och med bålsubstitutet min bror bidrog med - en Jack Daniels med en Word Art Clip Art-etikett med texten Gröna hissen - och de sista gick inte hem förrän kvart över fyra. Och mitt under festen vrålas, upprört och engagerat, den bästa festreplik som nånsin levererats på en hemma-fest: -Åmäh, Östen med resten är INTE independent!!!

Det är då man vet att festen är lyckad. Folkligt festligt fullsatt. I mitt vardagsrum.

Fönsterkuvert

Det har varit lite …rörigt i lägenheten ett tag. Jag har bekvämt skyllt på det ofärdiga köksgolvet och fortsatt lägga saker på fel plats av ren lättja. J ska ha kalas idag och gjorde en jätteinsats igår. Städade och flyttade. Och hittade mina hemliga gömmor med oöppnade fönsterkuvert… satan.

Jag hatar fönsterkuvert. Jag är rädd för fönsterkuvert. När jag får ett fönsterkuvert – och det händer flera gånger i veckan – agerar jag alltid enligt samma mönster. Först kommer osynliggörandet. Jag låtsas helt enkelt att jag inte ser fönsterkuvertet. Jag kliver över det på hallmattan, eller lägger morgontidningen över det om J hämtat det och lagt det på köksbordet. Osynliggörandefasen kan pågå i veckor. Det är en behaglig tid, med undantag för en molande oro för att det kan vara något viktigt och något datumbegränsat i kuverten.

Efter tillräckligt lång tid av osynliggörande inträder en kort städfas. Under städfasen samlar jag ihop alla fönsterkuvert och öppnar de säkra kuverten. Säkra kuvert är sådana jag vet innehåller kontoutdrag eller information jag inte behöver ta till mig eller på något sätt hantera. Jag öppnar de säkra kuverten och slänger dem. Resten av kuverten lägger jag i en prydlig hög någonstans i lägenheten. Oöppnade. Så att det ser ut som att jag har koll på dem. Eftersom det hela tiden kommer nya fönsterkuvert har jag flera såna högar utspridda på strategiska ställen.

Det gör att jag oundvikligen tids nog når jävlaranammafasen. Under jävlaranammafasen öppnar jag hämningslöst alla kuvert. Jag sorterar dem efter grad av krav de ställer på mig. Bäst är de som jag kan lägga i en ny hög nära Viktiga Papper-pärmen. Jag ska sätta in dem i Viktiga Papper-pärmen. Sen. Under tiden får de ligga i en hög. Räkningar är också okej, bortsett från att de skrämmande ofta har passerat sista betalningsdag vilket gör mig lite illa till mods. Jag tycker ju att man ska betala för sig. I tid. Om räkningar hade kommit i C6-kuvert hade jag betalat dem direkt.

Återstår i högen är kuvert som kräver att jag förstår vad pappret i dem säger och kräver att jag tar ställning till det och agerar på något sätt. Det kan vara erbjudande om att betala via autogiro, en fråga om att förlänga stöldskyddet på min cykel eller ett erbjudande om att köpa eller sälja något obskyrt värdepapper (de är de absolut värsta). Dem lägger jag i nya högar och låter dem vänta tills svarstiden har gått ut. En gång blev jag telefonjagad i ett halvår för att jag inte skickat in mina kontouppgifter som svar på innehållet i ett fönsterkuvert. Jag förstod ingenting. Jag är fönsterkuvertsanalfabet. Det är konstigt. Jag tycker faktiskt att jag är ganska smart, men när det kommer till fönsterkuvert är jag en utvecklingsstörd schimpans. Och livrädd. Och nu har J hittat mina fönsterkuvertsgömmor och han är bekymrad. Satan.

Jämställdhetsenkät

Alla anställda på mitt jobb har fått en jättebra jämställdhetsenkät att fylla i. Resultatet ska sedan redovisas i en jämställdhetsplan. Och det är liksom på riktigt. Inte bara ett papper. Fattar ni hur sjukt bra och ovanligt det är!? Inte att man får en enkät och att det finns en plan, sånt måste man göra. Men att det är på riktigt. Som i att någon faktiskt tycker att det är viktigt! Någon som bestämmer viktiga saker där jag jobbar! Så himla bra!

På mitt förra jobb var det inte så himla bra. Där kom vi bara till enkäten och ett mejl från personalansvarige som i korthet löd typ "ojoj, här har vi lite att jobba på". Sen kom Norge och åt upp oss och personalansvarige sa upp sig och nya VD:n presenterade nya styrelsen och det var bara 40-plussiga golfgubbar med högt hårfäste och glimten i ögat och ingen vågade ifrågasätta varför alla som bestämmer har snopp tills en livrädd och arg kanalisera till slut knöt näven i magen och bröt isen med i ett gurglande målbrottsskri "det är ju bara män i ledningsgruppen, hur arbetar ni för att motverka det?" och jag var så jäkla nöjd med formuleringen och kände ett rungande stöd och nästan tacksamhet i massan omkring mig (utom från de som besvarat enkäten med "nej, vi har inga såna problem") och blev generad och fick allt blod i ansiktet och dum-VD:n försökte skoja bort det men personalchefen tvingade honom att först upprepa frågan och sedan besvara den i mikrofonen så att det hördes ända till Karlskoga och Umeå och Göteborg och Malmö och han drog den gamla vanliga om att det naturligtvis är olyckligt att det ser ut så men att det inte fanns någon kvinnlig kompetens att tillgå för de högre positionerna men att man hoppas att genom att tillsätta kvinnliga chefer på lägre positioner på sikt nå en jämnare könsfördelning även i ledningsgruppen och jag tänkte ät mitt bajs och dö för på sikt är du redan död och sen jobbar inte jag där mer.

För jag jobbar där det finns jämställdhetsenkäter som betyder något på riktigt och som faktiskt följs upp.

Så himla bra!

Farfar

Jag har begåvats med världens bästa farfar. Alla kategorier. Kunde jag skulle jag gifta mig med honom. Och då har jag ändå inte särskilt mycket till övers för giftermål ska ni veta. Men farfar är bäst ingen protest, alltså. Farfar som snickrar höjdhoppsställningar på landet. Farfar som jag får följa med och vittja nät och ro så tyst så tyst så tyst så att inte fiskarna vaknar. Farfar som kramar hårt hårt och säger att han är stolt över mig. Farfar som är nästan blind och ändå går och klipper sig och kommer hem och säger att det blev snyggt. Farfar som berättade att han går lika långt som till Shell-macken och tillbaka när han klipper gräsmattan. Farfar som är barsk men fnittrar och säger att det är jobbigt med hörapparaten på våren, när fåglarna kvittrar. Farfar som sågade ut ett jättesvårt 100-bitarspussel med en flicka i gula gummistövlar till mig. Farfar som harklar sig och blir allvarlig i precis rätt ögonblick. Farfar som gav mig en kniv han gjort själv, när jag blev stor nog att tälja mina egna hasselpipor och barkbåtar. Farfar som aldrig någonsin klagar. Farfar som är världens bästa farfar.

Farfar bor 50 mil härifrån i en för stor lägenhet sedan farmor dog. Jag har aldrig sett ett förhållande laddat med så mycket kärlek och ömsesidig respekt som det mellan min farmor och farfar. Farmor skadade höften i våras och hamnade på sjukhus. Farfar gick hemma och väntade på att hon skulle bli frisk. Han avböjde allt 95-årsfirande i väntan på att farmor skulle komma hem så att de kunde fira tillsammans. De pratade i telefon med varandra varje dag. Han åkte inte och hälsade på henne på sjukhuset, eftersom det var en stor ansträngning för en gammal kropp och farmor ju ändå skulle komma hem snart. Farmor kom inte hem. Hon dog. Knall och fall på ett under omständigheterna ganska barmhärtigt sätt: Fort.

Men farfar blev ensam. Jätteensam. Han hör dåligt efter ett yrkesliv som pilot i det militära. Han ser dåligt sen tio år tillbaka. Jättedåligt. Ljust och mörkt. Knappt. Han får hem talböcker och lyssnar på Helsingborgs Dagblad som levereras till honom direkt på kassett. Han säger att han läser mycket. Det får dagarna att gå. Han äter micromat som hemtjänsten värmer åt honom. Han har frysen full, men han vet aldrig vad det är han äter. Allt smakar likadant och han ser inte vad det är. Men han klagar inte. Han dricker ett glas rödvin till. Han är svag för rödvin. Och han kan laga sitt eget kaffe och famla sig fram till brickan med kaffebröd. Han har fått en livstids prenumeration på kaffebrödet han alltid alltid bakade förut, när han kunde, av en släkting. Det är en fin present. Hon bakar hans bröd och förser honom med talböcker. Han säger att han är lyckligt lottad. Han har inget att klaga på.

Jag ringer till min farfar ibland. Alldeles för sällan. Jag har ångest länge innan. Slår hela numret utom sista siffran och lägger på. Gråter lite. Försöker igen. Det finns ett oändligt motstånd. Ett vattenfall av känslor som inte kan uttryckas i ord. För det går inte. För vi gör inte så i min familj. För vi har inget sånt språk. Vi kan bara berätta att vi har lagt golv och åkt till Mexiko och har ett spännande jobb. Och jag hoppas att han förstår att det betyder att jag älskar honom.

Jag pratar med min farfar i telefon i alla fall. Förrförra gången blev han så glad att han ringde och berättade den fantastiska nyheten för mina föräldrar – kanalisera har ringt mig!!! Då gör det ont i kanaliserasjälen. Borde jag inte ha råd och tid med 10 minuters samtal lite oftare?

Idag hade jag det. Hur är det farfar, frågar jag. Jo, det är lite upp och ner, säger farfar. Ajdå, säger jag, är det förkylning som går? Nej, säger farfar. Det är åldern. Den kom igår. Då skrattar vi. Sen säger farfar: Men skämt åsido, jag börjar bli gammal. Man får ta var dag som den kommer och göra det bästa av det. Om det nu är meningen att man ska göra det… och tusen tusen nålar i kanaliserahjärtat för farfar ska aldrig aldrig aldrig dö. Aldrig. Så då berättar jag om golvet och om Mexiko och om mitt spännande jobb och jag hoppas att han lyssnar noga mellan raderna. Han säger att vi måste komma och hälsa på, för J tappade en enkrona i soffan sist vi var där. I somras. Jag lovar att vi ska komma och hämta den om han lovar att det är samma enkrona, för vi vill inte ha någon annan. Han säger att det är samma och att han har den någonstans. Vi skrattar. Ihåligt men hjärtligt. Jag tror att vi talar samma språk, golv och enkronor. Det blir lite tyst. Han säger att han är glad att jag ringde. Jag lovar att ringa oftare. Sen lägger vi på. Hejdå farfar, ta hand om dig. Hej med dig. 14 min 58 sek. Jag gråter lika länge. Gråter igen och igen. Gråter varje gång mamma eller pappa ringt på både min hemtelefon och mobil utan att lämna meddelande för att jag tror att de ska berätta att farfar är död.

Jag vet ju att han måste få dö. Att han har levt sitt liv. Att han är 95 år och blind och döv och ensam. Men ändå. Det går inte. Han får inte dö. Aldrig någonsin. Inte min farfar.

Imorgon: frisk

Just det. För er som undrade. Sjukstatus och utfall idag: Febervaknade före väckarklockan. Ångest för viktiga mötet men gjorde bedömningen sjukfrisk framför frisksjuk. Sms till chefen och vända på kudden och sova bort mera feber. Vaknar igen. Oklart om sjukfrisk eller frisksjuk men klart stor ångest över viktiga mötet. Pratar med chefen. Han har en teori om att jag kommer vara outstanding motherfucker skitbra på mötet. Han har en teori om att jag kommer vara frisk till eftermiddagen. Oklart om teorin håller eller innehåller så mycket mer. Inte läge att ifrågasätta. Jag har några timmar på mig. Skitjobb som inte tar sina anställda på allvar. Skit-kanalisera som inte vågar säga vad hon tycker. Ipren och maskara och kostym och andfådd på väg till tunnelbanan. Pastasallad och whiteboard med stora Planen. Det här blir din dragning, kanalisera. Du är grym vid tavlan, kanalisera. Det här blir örnbra, kanalisera. Nu vinner vi med 100-0.

Nu: sjukfrisk med blåbärssoppa och smågodis.
Imorgon: frisk, annars…

Feberångest

När jag är fullt frisk men har det lite körigt på jobbet, händer det att jag önskar att jag kunde bli lite sjuk. Sådär lagom liggaisoffanochkollafilm-sjuk. Jag önskar det ganska ofta. Kruxet är att jag aldrig blir sjuk på det sättet. Aldrig. Jag blir i stället alltid sjuk på något av tre följande sätt. Alltid:

1) Dödssjuk. Hög feber, ont i halsen, abnorm snorproduktion. För sjuk för att kunna ligga i soffan eller titta på film.

2) Sjukfrisk. Som ovan fast inte så fasligt mycket feber. Bara tillräckligt för att bli andfådd mellan sovrummet och köket och sådär så det känns konstigt i lederna och bihålorna. För mycket ångest för att jag inte jobbar för att kunna ligga i soffan eller titta på film.

3) Frisksjuk. Samma som två, fast min jobbångest har tvingat mig att vara på jobbet i stället för hemma. På fel ställe för att kunna ligga i soffan eller titta på film.

Idag är jag sjukfrisk.

Prognosen för morgondagen är frisksjuk.

Fuck film och soffa. Jag önskar att jag blev riktigt jävla dödssjuk så att jag slapp oroa mig för om jag borde gå till jobbet eller inte. Har man över 39 grader är det inget snack liksom.

Indoor hockey - den utlimata förnedringen

Jag har feber och ont i halsen och hyfsat mycket ångest för att inte hinna bli frisk till mötet med power-tjejerna imorgon. Söndersnuten näsa och feberhjärna är inte dömycket power precis. I alla fall kollar jag på Eurosport. Det är World Cup Final mellan Holland och Spanien, damlagen. Sporten är Indoor hockey. (Nej, det är inte samma sak som hockeybockey, jag har googlat.)

Det verkar vara en ganska konstig sport. Som när gympavikarien glömt den andra nyckelknippan och man fick spela innebandy mot handbollsmålen. I en utstyrsel blandat från boxning, tennis, simhopp och hockey. Jag förstår hockeyhandskarna. Jag förstår boxningstandskydden. Men varför har de baddräktslinnen och små tajta tenniskjolar?

Jag antar att det ska vara sexigt. Väga upp de groteska ansiktsförvrängande och salivalstrande tandskydden. Att det ska locka manlig publik till matcherna.

Det är så oerhört förnedrande. Minikjol. Så lite power det kan bli.

Snart börjar herrfinalerna. Jag undrar vad de har på sig. Leopardtangas och röda hängslen?

The times they are a-changing

Igår var jag på födelsedagsfest. Förutom 31-åringen och alla hans kompisar var där 5 barn. Två stora och tre små. Det är en ny fas i livet, förstår jag.

Jag tror att jag tycker att det känns okej.

Men skitläskigt.

Power-tjejer

Sista orden från min chef innan helgen tar vid:

- Just det, kanalisera, mötet på måndag, det är riktiga power-tjejer vi kommer att träffa då.
- Power-tjejer?
- Ja, alltså förra gången vi var där var det liksom tjejerna som kunde nåt och gubben som var tyst.
- Power-tjejer?
- Ja, alltså, tjejer som verkligen kan nåt på riktigt. Inte bara admin.
- Power-tjejer...
- Precis, så att du har det i ditt mindset över helgen.

Jahopp. Så på måndag ska jag ha möte med power-tjejerna. De som kan nåt på riktigt. Och jag blev skämtsamt ombedd att ta på mig "lilla dräkten". Jag antar att det är catsuit, röda stövlar, mantel och entré med lian genom fönstret som gäller. Fränt!

(Det ska nämnas att jag gillar mitt jobb och har en bra chef och faktiskt tycker att det ska bli ett spännande möte på måndag, i synnerhet för att det för ovanlighetens skull är tjejer som får representera över huvud taget.)

(Ja, mina kollegor läser min blogg...)

Dokumentdoping

Mellan raderna i dokumentet jag just nu tvingas läsa i mitt ämbete står med vit text på vit bakgrund men ändå övertydligt läsbart du känner dig trött… mycket trött… du känner hur ögonlocken blir tyyyngre och tyyyngre…slut ögonen och slappna av… Jag dopar mig med stenhårda russin och beska mandlar som blivit kvar från glöggfikat i december och försöker sockerkicka bort tristessen. Det går precis lika dåligt som man skulle kunna tro.

Alla hjärtans vuxenmobbing

Min kompis kallar alla hjärtans dag för vuxenmobbing och jag kan inte annat än att hålla med. För visst är det precis vad det handlar om. Inte är det kärlek att en viss given dag på året köpa geléhjärtan och rosor till några få utvalda. Och inte är det kärlek att just den dagen inte kunna träffa sina vänner för att man inteskafiradirekt men typ göra ingetspecielltkanskebaragåutochätaellerså med sin partner. Och det är definitivt så långt ifrån kärlek man kan komma när högstadieskolor tar beslutet att stänga under alla hjärtans dag, för att så många elever mår dåligt den dagen, för att bristen på kärlek blir så påtaglig just då.

Det är så cyniskt.
Och det är så falskt.

- Nej, jag firar inte alla hjärtans dag, men jag kunde inte låta bli att köpa den där söta nallen.
- Nej, vi firar inte alla hjärtans dag, vi ska bara gå ut och äta eller så.
- Nej, inte så att vi firar, men jag hoppas ju att jag får blommor.

För ett par år sen inföll alla hjärtans vuxenmobbing på en fredag. Det var innan jag träffade J och jag var toksingel. Det är förmodligen den ensammaste dagen jag överlevt hittills i hela mitt liv. ALLA mina vänner hade parat ihop sig två och två och SAMTLIGA hade bestämt att integöranågotspeciellt tillsammans just den kvällen. När ALLA andra gör samma intenågotspeciellt tillsammans så blir det väldigt speciellt för den som inte är med. Väldigt väldigt speciellt. Och väldigt väldigt jobbigt och ledsamt.

Med risk för att låta som den högstadieelev jag innerst inne är, måste jag ändå tycka att riktig kärlek handlar om kärlek till flera människor än Honom eller Henne. Riktig kärlek innefattar väl familj och vänner också? Riktig kärlek handlar väl om vänskap också? Om respekt för andra människor. Om att låta alla vara med och ingen vara ensam. Inte om chokladpraliner och raffinerad massutfrysning.

Tacka vet jag kineserna. De hittar på bra dagar när alla får vara med!

Folkhälsoilsk

Heja den svenska folkhälsan! Heja heja! Försöker jag tänka när folk inte respekterar att det finns EN bana för motionssim och EN för snabbsim ochherregudskadetvarasåjävlasvårt!!! Men heja heja alla motionärer som går upp tidigt på morgonen och tar hand om sitt välbefinnande men helvete måste man vara där halvjävlasju på morgonen och trängas om man är pensionär och har helajävladagenpåsig!!! Men heja heja. Folkhälsa für alle. Man har bara en kropp, ta hand om den. Mengördetnågonannanstansnågonannangång än jaaaag! Den här simbassängen är inte stor nog för oss alla… och ja, det är ett hot.

Annars känner jag mig harmonisk och så. Jodå.

Feminism och föräldraledighet – ett räkneexempel

Det är provocerande att påstå att andra människor inte lever jämställt. Ingen människa vill pekas ut som ojämställd. Jag ska inte tjata mer. Men jag blev tipsad om ett viktigt räkneexempel. Just detta handlar om civilingenjörer, men jag är övertygad om att det är applicerbart på de flesta yrkesgrupper.

Om vi börjar med att uppskatta att orsaken till att kvinnors löner är så mycket lägre än mäns löner, till 50% beror på att kvinnor inte är på jobbet lika mycket som män – arbetsgivaren satsar inte på kvinnor i samma utsträckning som på män, kvinnor har inte möjlighet att göra karriär under sin mest produktiva tid och de klättrar inte lika fort på löne- eller titelstegen.

Vidare är det ett faktum att kvinnliga civilingenjörer i snitt får 2000 kr lägre ingångslön än motsvarande män. (I verkligheten ökar det gapet successivt under det yrkesverksamma livet, men låt oss här förenkla och anta att löneskillnaden är konstant 2000 kr/månad.)* Anta att vi är yrkesverksamma i 40 år (25 – 65).

2000 kr/mån * 12 månader * 40 år * 50% = 480 000 kr.

En halv miljon. I snitt. Låt vara kapitalistiskt, men jag går alltså miste om en halv miljon kronor i lön för att mina ”medsystrar” väljer att vara hemma längre tid än sina barns pappor. En halv miljon kronor. Det är ganska många weekendresor, mountainbikecyklar, märkesstövlar och restaurangmiddagar. Det är en handpenning på en rätt fet lägenhet i Stockholms innerstad. Och då är det bara den rent kapitalistiska aspekten på det. Vad det innebär i möjlighet att få sin röst hörd och vilja igenom går inte att räkna på. Bara gissa.

Därför tycker jag att det är viktigt, ur jämställdhetsperspektiv, att dela lika på föräldraledigheten. (Sen kan man lägga till mjuka värden om att ge barn en jämställd uppfostran och sånt, men det kan jag tyvärr inte räkna på.)

Så. Nu är jag klar. Jag har turen att jobba på ett ovanligt jämställt företag och jag är dessutom inte så intresserad av vare sig titlar eller pengar, men det är jag det. Alla har inte samma tur. Och det ska ju för bövelen vara rättvist!

*) Detta gör också att den slutgiltiga siffran i livet blir högre än utfallet i räkneexemplet.

Kanalisera goes Kropp & Knopp-pedagog

Imorse förvandlades jag till en hyperpedagogisk frigjord 70-talssjuksköterska och förklarade alla detaljer kring hur jag trivs med mitt preventivmedel och vilka menstruationsskydd jag föredrar och varför, för en stackars förskräckt praktikant hos gynekologen/ mödravårdscentralen/ungdomsmottagningen (vad fan heter det? där man får p-piller-recept?). Först när jag gick därifrån slog det mig att hon faktiskt inte frågat.

Spontanful

Jag har identifierat söndagsgrubblandets kärna. The core of the oro. Jag håller på att bli ful. Japp. Så är det. Det är inget dramatiskt med det alls, utan händer då och då. Några dagar i stöten. Man känner igen det på att min spegelbild blir fetare, blekare och får om möjligt ännu plattare hår. Det är de vanliga kännetecknen på ful. Dessutom dyker det upp nya oförutsägbara fulheter. Det kan vara röda prickar i ansiktet, leverfläckar på halsen, fläbbiga överarmar, mörka ringar under ögonen eller vad som helst annat. Det är väldigt svårt att gissa i förväg. Mitt fula jag är otroligt kreativ.

De här faserna kommer och går lite som de vill. Jag var till exempel inte ful i torsdags. Jag vill minnas att jag till och med var lite snygg vid några tillfällen. Men nu är jag alltså hjälplöst ful. Ful ful ful. Och jag är arg på mig själv för att jag tycker det, för jag inser att det är ganska identiskt samma spegelbild som möter mig idag som i torsdags. Jag har fått fulvirus på min uppfattningsförmåga. Förmodligen någon förirrad ensamhet eller ångest som inte hittar någon annan väg ut.

Jag har hört att såna ska försvinna om man verbaliserar dem, men jag är tydligen immun. Och ful.

Söndagsgrubbel

Nu är den här igen. Söndagsoron. Allt som inte blev gjort i helgen, allt som ska göras i veckan och tvångstankar om allt man borde göra en söndag i stället för att grubbla runt. Det borde inte vara så svårt, det här med livet. Det är ju meningen att det ska vara bra när det är bra, liksom. Det borde kännas mera bra, allting.

Saltlakrits borde hjälpa bättre.

Och tjugo i åtta är alldeles för tidigt för att gå och lägga sig.

Dagens ris

Dagens ris går till busschauffören från helvetet.
Busschauffören från helvetet kan sin paragrafbok utan och innan. Det är förmodligen det enda han kan. Och köra buss. Eventuellt. Om empati kan busschauffören från helvetet ingenting. Busschauffören från helvetet vet bara att man inte får ta med sig något som är längre än 2 meter på bussen. Inte ens om det är sex ynka golvlister à 2.30 meter. Även om man har stått och frusit i minus tusen grader i byggvaruhusens ingenmansland och väntat på bussen som går en gång i halvtimmen, med sex ynka golvlister i vanthanden, vet busschauffören att han inte har någon skyldighet att släppa på någon med 2 metersbagage. Busschauffören från helvetet säger ”Svaret är nej” när man frågar om det inte går bra att bara lägga listerna på golvet, där de inte kan skada någon. Busschauffören från helvetet bryr sig inte om att hans kollegor låtit mig åka med lister två gånger tidigare samma helg. Han vet bara att 2 meter är 2 meter och att "Svaret är nej" på hans buss.

Ris ris ris till busschauffören från helvetet. Klibbigt under strumporna och i håret. Och i öronen och munnen och halsen och näsan och alla håligheter och på snuskiga ställen också tills han dör risdöden och kommer till sitt eget lilla helvete där han måste köra 2 meterspinnar i sin buss dagarna i ända. Riiiiiis!

Jag undrar förresten vad busschauffören från helvetet säger när riktigt långa människor kliver på bussen. Och nej, golvet är inte klart.

100!

Pom pom pom! Vi har ett jubileum att uppmärksamma mina vänner. Detta är det hundrade inlägget som publiceras i min blogg. Hundrra! Hundrra! Hundrra! Inte illa. Fanfarer mina vänner, fanfarer. Tutilur och så.

Fast egentligen tänkte jag skriva om att jag är uppe såhär tidigt för att vi ska lägga golv i köket idag. Dra några roliga Timell-grejer. Berätta om min totala ickerespekt för svårigheten att lägga golv i en vindslägenhet med murstockar, väggfasta förråd och konstiga fönstersmygar. Berätta om de prydliga instruktionerna min pappa tvångsarkitekten helt oombett blyertsplitat mer och tvingat mamma att leverera tillsammans med lånesågar och distanser. Droppa några paralleller till mitt framgångsrika trätrallpåbalkongen-projekt. Skoja om händige svensson och fundera över den påträngande heminredningstrenden. Men så blir det alltså inte.

Jag tänkte också passa på, när jag ändå satt vid datorn, att skriva det där inlägget som ligger och gror om ambivalens, beslut och rädsla för att inte ha någon egen vilja. Det där som sliter i mitt bröst och får mig att aldrig våga vara riktigt lycklig, för tänk om det jag vill är fel eller tänk om jag inte vill något för att Jag vill det utan för att någon annan vill det. Vad är mitt liv värt då? För det är nog så, att jag inte har någon egen vilja, det är jag ganska säker på. Men så blir det alltså inte heller.

Eller så tänkte jag skriva det där om att ta illa vid sig och ha svartont i magen i flera dagar när någon tycker fel (läs: annorlunda). Hur ledsen jag kan bli när någon inte delar mina värderingar. Fundera över vad min låga tolerans mot individen framför kollektivet beror på. Varför tar jag så illa vid mig när andra bara rycker på axlarna? Men inte det heller.

I stället upptäcker jag att detta alltså är inlägg nummer 100 och rösterna i mitt huvud tvingar mig att skriva lättsamt och roligt om ingenting. Pom pom pom. Champagne kamrater! Champagne och raketer. Hörde jag skål! Ett hundrafalt leve! Tutilur och så.

Jag får ta mig ett allvarligt snack med de där rösterna nån gång. Det här håller ju inte.

Fredagsöl

Idag har jag fått dricka starköl till lunch och snart vankas det champagne följt av smygtidig fredagsöl framför laptop-skärmen. Alla är glada. Jag har förmodligen världens bästa jobb.

Hej dykning!

Stockholm är kallt som satan och jag väljer att klä mig i tunn kofta, idiotiska strumpbyxor och typ höstjacka. Rätt åt mig om jag fryser ihjäl. Men jag har i alla fall varma skor och tumvantar. Och jag har vaga vaga minnen av två veckor i Mexiko som värmer under mössan.

Jag tog dykcert i Mexiko. Liiite yngre, liiite coolare, liiite mer globetrottig. Eller bara sist av alla. Men kul var det i alla fall. Dessutom var det chockerande lätt. Alla kan dyka. Hej dykning! Tre dyk och en bok senare är jag fullärd open water diver. Kursens mest avancerade moment var kompassdyk. Hej kompass! Jag hade lite skolorienteringsnoja och seglarprestationsångest. Det visade sig att jag inte behövde oroa mig. Först fick vi nämligen torrträna på land på trottoaren utanför dykshopen . Med kompassen i hand skulle vi gå ”tio steg dit pilen pekar och sen tillbaka”. Dykshop-killen, aka Lejonkungen, sa att han inte hade nån aning om varför man skulle använda kompass men att man nog kunde se åt vilket håll till exempel norr var om man ville simma dit. Alla i gruppen klarade momentet galant. Sen gjorde vi samma sak under vatten. Tio fentag bort och tio tillbaka, oklart i vilken kompassriktning. Jag misslyckades en aning och började räkna mina andetag i stället för fensparkarna, men det var ingen som märkte. Alla godkända. Boken låg på samma nivå. Alla kan dyka. Hej dykning! Halva boken är bilder och reklam för andra Padi-kurser. Andra halvan är lättsmält hyperpedagogik av typen “A wave travels across the surface [...] until it encounters shallow water and breaks as surf. This phenomenon is the basis for an entire culture of surfboards and bleached hair.” Minsann.

Provet fick vi sedan med oss i grupp till hotellet som grupparbete. Sen visade det sig att det ändå inte gjort nåt om man svarat fel, eftersom det räckte med att förstå sina fel för att bli godkänd. Perfekt semesterkurs. Alla kan dyka. Hej dykning! Nästa år blir det Hej Filippinerna! och Hej haj! tänker jag mig.

Askonsdagen

Jag fick en insikt light i helgen. Det heter tydligen ask-onsdagen. Inte askons-dagen. Det finns ingenting som heter askons, nämligen. Tydligen. Inte så lätt att veta. Det finns ju septuagesima och kyndelsmäss.

Som fettisdagen. Fet-tisdagen. Fettis-dagen.

Men askonsdagen alltså.
Det var då Jesus slutade röka.

Fredagskänslan

Torsdag är en bra dag och den är upptakten till fler, sjunger David Shutrick. Sant så sant. På torsdag är arbetsveckan nästan slut och helgen har fortfarande alla förutsättningar att bli så där riktigt rungande helgernas helg-bra. Men jag är nog mer för fredagen ändå. Fredag eftermiddag när hela helgen ligger framför mig som en ocean av möjligheter – rödvinsdjupprat, på en spegel av passerad sufflé croisettte och med sparris on top restaurang-mat, lyxiga drinkar, sunkiga hemma hos-fester, smågodis och video, café-frukostar, bakfyllepizza, IKEA-utflykter, utställningar, Liljevalchs, uppe tidigt, ligga kvar i sängen hela dagen, eftermiddagsvin, göra ingenting. Möjligheternas berusning. Så börjar fredagkvällen och varje tugga mat, varje mening, varje after work-klunk, varje DVD-sekvens och varje danssteg knaprar på möjlighetskänslan och lämnar plats för besvikelser och ouppfyllda förväntningar. När fredagkvällen är slut och lämnar plats för natten och lördag morgon är känslan av oövervinnlighet helt borta och jag har redan fokus på nästa fredag med kommande helg. Då jävlar.

Det är inte så många carpe diem-poäng på det. Det finns helt säkert människor som inte gör som jag och som är lyckligare och mer harmoniska. Det är något med nuet och förväntningar som är så svårt. Så förtvivlat svårt.

Mera mamma

Kom att tänka på den gången efter Magnus Ugglas show på Börsen då mamma rusade in på puben och sjöng Kung i baren och bjöd mig, min bror och våra vänner på lakritsshots.

Det här är alltså 50% av min genpool. Så jävla bra. Jag har alla förutsättningar att gå hur långt som helst!

Supermamma

Min mamma har en högst ovanlig superhjälteförmåga – hon kan transformera sig själv till en fjortonåring genom mejl.
Japp. Det är sant.

I somras mejlade hon till exempel och undrade om hon var för gammal för att köpa ballerinaskor och var man i så fall köper dem och så undrade hon var man kunde hitta unika ringsignaler till mobiltelefonen. I höstas undrade hon vad hon skulle ha på sig när hon skulle ut med väninnorna, det var lite ruggigt väder men hallå, hon ville ju liksom inte ha paraplyyy! Mamma är också med i en tjejklubb som heter B.I.T.C.H. – Babe In Total Control of Herself. De har tryckt upp egna tröjor. En gång blev de utslängda från TGI Fridays för att de fnittrade för högt. Sen dess hänger de på Crazy Horse.

Alldeles nyss fick jag följande mejl av mamma (hon refererar till en Hello Saferide-konsert jag pratade om i höstas):

Hej
Tror jag hörde tjejen i "Hello..". Hon sjöng om att vi ska "dööööö tillsammans" eller något liknande. Är hon verkligen bra? Hon som sjunger om att vi ska "dööööö" tycker jag inte alls lät kul, men jag kanske tog fel - det kanske är någon annan som sjunger "döööö"-låten.
/mamma*

Det coola är att allt det här naiva fjortissnacket kommer från en snart 62-årig mamma med jägarlicens som dagligen tillbringar timmar i skogen med två hundar och som kan gå upp i handstående på en hand och en armbåge (för att ena handen blivit knasig under en alpsemester för några år sen) utan ansats. Det är fan skitcoolt.

*) mammas riktiga namn