Nu bråkar de igen. Derbydumbommarna. Polisen kallar dem anhängare. Det är tydligen straffet för att bära kniv och kasta glas i mina kvarter; då får man inte längre kalla sig supporter utan degraderas till anhängare. Anhängare är ganska förnedrande ändå. En supporter är mer aktiv. Anhängare är mer som en böld. Något man får dras med. Kanske ger de klåda. Sveda och värk.
- Nämen oj, vad är det du har där på ryggen?
- Suck... jag vet, det är mina anhängare, jag blir inte av med dem.
Precis innan Internet tar slutÄr det inte märkligt vad svårt det är att uppfostra sina medmänniskor med suckar, menande blickar och himlande ögon? Det har nästan ingen som helst uppfostrande effekt. Nästan tvärtom. Och ändå försöker vi om och om och om igen, jag och mina motmänniskor.
Under en dag i kaos får jag plötsligt följande mejl:
Bra! Då kör vi så. Jag fixar det.
/x
Det är så man kan börja gråta av lycka.
Bästa bloggläsare. Jag inser att jag lämnar er frågande och bekymrade över hur det egentligen går. Jag droppar trådar och tankar till höger och vänster men är usel på att följa upp. Ni måste ju undra! Hur går det med Djävulen på balkongen? Hur långt är det till mp3-verkstan från Kungsgatan? Får verkligen Allt plats i handväskan? Och har jag flest vänner på Facebook? Ja, det är sånt jag förstår att ni ligger sömnlösa och funderar över. Vrider er i svettiga lakan och lösryckta drömfragment. Och på dagarna, frånvarande framför tangentborden och i mötesrummen med blicken fäst på en obestämbar punkt i fjärran. Hur går det för kanalisera? Vad hände med cykelpunkan?
Men jag tänker mig att det också är tjusningen med livet. Det att själv fundera och hitta på möjliga vägar. Låta fantasin blomstra och tankarna gro. Vad vore jag för bloggare om jag grymt slet möjligheten till personlig utveckling ifrån er? Hur grymt vore det inte att med ett par snabba tangenttryckningar krossa era gryende funderingar och försiktiga förhoppningar? Att med ett snabbt knyck döda all er kreativitet och pulvrisera era fantastiska fantasier?
Eller okej då. Chilin är i princip död. Punkan är lagad. Det mesta får plats i väskan. Mp3-spelaren är fortfarande PÅ VÄG TILL VERKSTAD. Jag hittade ett par lågstadiekompisar på Facebook och fattade grejen. Och idag känner jag mig vansinnigt oinspirerad sådär i största allmänhet.
Oh. Lyckan ler emot mig. Redan 07:57 denna underbara onsdagsmorgon lär jag mig något nytt. Hur förunnad känner jag mig inte som redan i arla morgonstund ges möjligheten att växa som människa. Världen är ett fantastiskt ställe och jag har fått en egen plats. Det min kunskapsbank idag tillväxtes med var lärdomen om att det är en dålig idé att lägga en flaska hudlotion med snap-lock i väskan, utan att först lägga den i en påse eller necessär. Jättedålig idé. Stenkorkat.
Men nu vet jag det.
Kära kära kära sommar! Jag vet att jag varit hård och otacksam. Jag vet att jag har hånat dig och kallat dig otäcka saker som ”ingen riktig sommar”. Jag förstår att sådana påhopp gör djupa sår i en redan sargad självbild. Det var dumt av mig att vara missnöjd med dig och vilja ersätta dig med något bättre. Jag tycker om dig precis som du är! Och jag ska aldrig mer fnysa om moln och regn och blåst, för sådant är också del av en sommar. Hur dumt av mig att önska att alla somrar vore likadana! Så kära kära kära sommar, förlåt! Och snälla, kom tillbaka. Jag saknar dig!
Mina djupaste ursäkter,
Kanalisera
Jaha. Så har turen kommit till mig att falla för trycket och nyfikenheten och skapa mig en ansiktsbok. Jag har nu fyra vänner varav en är min pojkvän och en är en kollega och de andra två såna där människor man tycker om och har kontakt med lite då och då i alla fall. Jag måste erkänna att storheten med facebook inte riiiktigt uppenbarat sig för mig. Än. Mest känner jag mig blyg och tafatt och är övertygad om att jag kommer göra mig till allmänt åtlöje för hela Internet inom bara några knapptryckningar.
Sen är jag lite sådär filosofiskt skeptisk till att samla på vänner på nätet. Jag tycker att kvalitet går före kvantitet i vänrelationer, men det ena behöver kanske inte utesluta det andra.
Men men, skam den som ger sig och allt det där. Det kanske är någon som vill samla på mig, fastän jag inte vet hur man gör.
Flest vänner när man dör vinner!
På väg till verkstad
*Och det är med denna mening jag ansöker till felsyftarnas intresseorganisation
Woho! Jag har en sån grym fredagskänsla idag. Härliga tider. Fast man har sagt mig att det är torsdag. Det gör inte så mycket. Jag känner att jag tar ut vinsten i förskott OCH dubblar den. Det kommer ju vara fredag imorgon också. Dubbelfredag. Oh joy.
Det är okej att ha fredagskänsla en torsdag. Mycket bättre än att ha typ onsdagskänsla en måndag. Såna veckor brukar vara lite kärva.
Det är punka på min cykel. Jag tar tillbaka alla goda tankar jag någonsin tänkt och hävdar motsatsen. Hela världen är emot mig och jag vet det.
Ibland tar Gandhi i mig över. Det är då jag tänker goda och förlåtande tankar. Man skulle kunna önska att det händer oftare, men jag antar att jag ödmjukt i min Gandhi-period får vara glad för det lilla.
Igår fick jag en Gandhi-flash: Vi spelar alla i samma lag. Det är så ofta jag glömmer det. Det är som att jag tror att cyklisten framför håller vänster med flit så att jag inte ska kunna komma förbi, eller att kollegan ställer de där korkade frågorna bara för att jävlas, för att inte tala om hur ofta jag tror att J avsiktligt gör ditten eller datten bara för att jag ska bli arg eller ledsen. Så är det ju inte. Alla gör hela tiden så gott de kan. Och även de som sätter sig själva i första rummet har en vision om att leva i ett samhälle där det funkar i alla fall hyfsat för alla. Väldigt få är vardagselaka bara för att. Vi spelar i samma lag. Ibland missar vi mål, ibland slår vi en felpass och ibland missar vi den uppenbara löpningen i korridoren, men vi försöker i alla fall. Ibland gör vi till och med självmål på jätteklantiga sätt. Fast det är inte med flit. Och om jag klarat av att spela fotboll med målvakter som skjuter utsparkar i en båge över sig själva och in i mål och bortslarvarade off side-fällor och mjölksyreben som inte orkat, då ska jag väl klara av att leva i ett samhälle. Fastän folk gör fel. Vi spelar ju i samma lag.
Tydligen är prins Carl Philip den perfekta dejten för mig. Vem hade kunnat ana! Och för J är det prinsessan Madeleine som gäller. Det är lustigt att det är vår förkärlek för unga kungligheter som förenar oss. Det känns väldigt väldigt främmande.
http://www.tiiamo.se/dmz/famedate/default.aspx
Jag har köpt mig en sån där over sized handväska som är på modet nu. Och när jag säger ”på modet nu” refererar jag till något som var ett måste för nåt år sen eller två. Den är svart och mjuk och jättestor och väger ingenting. Och Allt Får Plats. Och man behöver inte ens vika. Bara knöla ner träningskläder, matlåda, jobbgrejer och så sånt där vanligt skräp som alltid ligger i botten av handväskan och en extra tröja och kanske en sjal och ett par solglasögon. Fantastiskt. Det är lätt det bästa modebranschen gjort för mig sen stretchskjortan.
I dagarna två har jag tvingats äta min frukostfil utan sällskap av någon dagstidning. Jag är förstås alldeles rasande och dessutom sur. Den automatiska anmäl utebliven tidning-funktionen på dn.se ska få sina fiskar varma. Tänker jag. Sen lugnar jag mig lite. Och sen skäms jag. För vad är det egentligen jag saknar mest bredvid tekoppen och filtallriken, är det uppdateringarna om oroligheter i mellanöstern? Eller uppgång och fall på börsen? Eller lite blandat småplock om människor som skadar och våldtar varandra? Nej nej. Är det TV-tablån? Eller kanske serierna? Njo, Rocky-strippen brukar sitta fint till müsliflingorna, men nej, det jag verkligen saknar och det som gör mig så arg och uppgiven att jag går miste om är vädret.
[kort paus för bloggens läsare att ta till sig detta]
Ja, vädret. Vädret vädret vädret. Herreugd! Hur ska jag veta om det är kjol eller jeans eller paraply eller jacka eller sneakers eller solglasögon eller sandaletter eller klänning eller scarf? Hur ska jag veta? Jag känner mig helt handfallen och hjälplös och så slår det mig att det finns jättemånga hushåll som inte prenumererar på någon morgontidning överhuvudtaget. Folk som läser Metro på väg till jobbet. Jiiisus. Då är det ju redan för sent! Jag menar, jag är ju utomhus säkert 25 minuter om dagen, om man slår ihop all tid. Förstår ni hur väderberoende det gör mig!!! Herregud. Det är jag och Sveriges bönder. Ge oss vårt väder!!!
You're the devil in disguisePå tunnelbanan i morse möts jag av vinterns första mössa. Notera gärna datumet på ett viktigt papper: 16 augusti, årets första mössa. Och då är jag inte så gammal att jag misstar hippa ungdomsattribut för vintermössor, nej nej, det här var en rejäl stickad sak värmandes huvudet på en medelålders man med medelmåttig uppsyn. Under mössan såg jag mannens blick. Den tittade lite snett på något en bit till höger och vips! Morgonens andra konstiga tunnelbanesyn. Tre stycken ryska huliganer (det där med ryska gissar jag lite, jag är trots allt ingenjör och inte humanist) med varsin starköl i handen. Notera tiden: 07:50. Dessutom fnissade de som stereotypa tonårstjejer så att de höll på att gå sönder. Åt någon/något till vänster. Nämen, vad har vi här! Morgonens tredje skitkonstiga sak på tunnelbanan. En ung asiat har släpat med sig en skrivbordsstol(!) på vilken han surrat fast ett gigantiskt knyte (tänk inlindad ponny) någonting inlindat i ett mörkblått överkast. Vad? Och varför?
Kolla vad jag precis fick mejlat till mig:
Ur dagens Ny Teknik:
”Därför rasade bron
Korroderande duvspillning i lådbalkar. Inskpektionshål i brofackverket har gett duvor en möjlighet att ta sig in i stålbalkarna för att vila och bygga bo. Deras spillning är starkt korroderande på stål och kan ha försvagat enskilda balkar nära brottgränsen.”
Och utan att veta vilken bro det handlar om känner jag att jag vill skrika ett stort Vad var det jag sa!? Och fatta vad äckligt! En duva kan alltså typ bajsa ihjäl en hel häst! Eller, i alla fall om den är gjord i stål.
Det är tur att jag har kompisar som håller mig uppdaterad med sånt här.
En kvinna i Stockholmsområdet har påträffats med mansförkylning. Forskarna står lamslagna inför denna biologiska omöjlighet. Aldrig tidigare har en kvinna uppvisat de allvarliga symptom som tidigare endast varit förbehållna förkylda män. Forskare har i empiriska studier samt i djupintervjuer med drabbade män uppskattat smärtorna i mansförkylningen fullt jämförbara med graviditet och förlossningsproblematik.
- Det är ganska jobbigt, det susar i öronen och jag måste snyta mig ofta, säger den insjuknade kvinnan till Kanalisera.
Som Gud.
J kommer hem från affären. På väg hem genom gångtunneln passerar han fyra hemlösa med skänk en slant-lapp framför sig. I kör skrålar de lite sådär hemlöst osynkat:
- Heeejaa Baaajen! Hejjja Baaaajeen!
Entreprenörsmässigt och kreativt, måste man tycka.
Utanför mitt fönster hördes alldeles precis nyss:
- Rika föräldrar, dålig hygien! Rika föräldrar, dålig hygien!
Det tycker jag var roligt. Annars är det samma svada om suga kuk och dricka bärs och hata hata hata hit och dit.
Det är sån förlust på organisation och mansröst att inte ta tillfället i akt och vara lite mer slagkraftig och fyndig när man ändå brölar.
Huvudnyheten just nu på http://www.dn.se/ pryds av rubriken Bushs hjärna avgår.
Bushs hjärna avgår.
Roligt...
Känner ni tvångstankarna komma krypande? Hur något plågsamt och tvångsmässigt sakta tar skepnad i en formulering.
Bushs hjärna avgår...
En fyndig one liner på den, någon?
Aaaarrggh...
- Perfekt, kan vi stänga av de andra livsuppehållande maskinerna också? *
Gaaaaah...
- Den har väl varit arbetslös länge? **
Mmmmffff...
- Åh. Jag visste inte att han hade någon! ***
Dessutom visas en bild av Karl Rove (aka Bushs numera avgångna hjärna) med slipsen fladdrande i vinden och under det en klämmig bisats om att Karl minsann länge varit i blåsväder. Där fick dom till det. Inte bara jag som har tvångstankar.
*, ** och ***: Åh, herregud, förlåt mig detta inlägg. Jag har ont i halsen. Jag visste inte vad jag gjorde. Jag åt äcklig lunch framför jobbdatorn. Jag kunde inte låta bli. Det var rösterna i mitt huvud som tvingade mig! Gah!
...är att försöka bota en svidande hals och onda öron med regn, lera, musik och massa öl. Det är en väldigt kortsiktig lösning.
Förresten. Vad skönt det är med vuxenfestival. Att kunna fly leråkern i en taxi till en inomhusklubb, med drinkar och stolar och golv och tak och sen traska hem till ett hotellrum utan lera på golvet och med rena lakan i sängen och fungerande toalett och dusch. Lyx. Och jag tänker på årets tappra Roskildesoldater i evigt regn och översvämning och att jag med största sannolikhet skulle förpassas till ett kroniskt apatitillstånd om jag tvingades genomlida en sån festival. Inte klokt vad skönt det är att vara vuxen. Om man skulle ta och plantera om lite pelargoner eller se över pensionsfonderna en snabbis.
...är inte att åka vidare på klubb fastän man har druckit öl hela dagen i lera och regn och är astrött, bara för att se Though Alliance.
...är inte heller att försöka kickstarta bort från tröttheten strax efter midnatt med en Fernet och mera öl.
...är inte ens heller att följa upp Ferneten och ölen med en kaluha-rom-shot och ännu mera öl och börja yra om shotstema och alla köper sin favvisshot och bla bla bla
...ÄR att vara så upptagen med att välja mellan Jäger och Sambucca till gud-vet-vilken-i-ordningen öl, att man inte fattar att man missar hela spelningen och vaknar bakis som ett djur dagen efter och inte blir människa förrän framåt middagstid.
Det var ganska dumt.
Fast såhär i efterhand gör det inte så mycket. Det var kul också.
Idag har jag lärt mig att folk som tränar mycket thaiboxning och alltså parerar många slag och sparkar med smalbenen, utvecklar ett knöligt brosklager på smalbenen. Mellan huden och benet. Och sen gör det inte ont när nån sparkar dem på smalbenen. Som inbyggda benskydd. Det är väl konstigt? Och lite läskigt.
Bitter efter en regn- och begravningstung semester beslutar vi oss för att förlänga sommaren med en helg i Göteborg och Way out West. Bra musik, öl i plastglas och trevliga människor i solen.
För den skadeglade: kolla in Göteborgsvädret på www.smhi.se
Igår hamnade jag i en … eh…situation, där jag tvingades göra 100 armhävningar. Bra dagar kan jag göra 7 på tårna. Kämpar jag riktigt hårt klarar jag 20 på knäna. Alltså: under mina sista 40 armhävningar igår stod jag på alla fyra och skakade på armbågarna. En skakning = en armhävning. Ändå var jag tvungen att skippa de fem sista. Man skulle kunna kalla det total förnedring. Dessutom fick jag frågan om min jämngamla kompis, var min dotter. Jippi. För detta betalade jag 100 kr.
Vår fjärrkontroll är liksom seg. Man måste rikta den alldeles rakt mot TV:n och trycka ganska hårt. Ändå tar det lång tid innan signalerna registreras och TV:n byter kanal. Det går inte bara att höja armen lite lojt och småtrycka lite. Nej, här krävs engagemang och fokus. Framförallt fokus. Jag är sällan engagerad eller fokuserad när jag tittar på TV. Ännu mindre när jag vill byta mellan olika kanaler. Det gör att jag och TV:n kommunicerar dåligt. Bristande kommunikation leder som bekant till frustration och i frustration är det mycket svårt att vara fokuserad och engagerad. I stället tenderar man att bli ofokuserad och satsa energin på att vara arg i stället för att konstruktivt lösa problemet (läs: byta kanal). Det blir en nedåtgående spiral där det till slut är helt omöjligt att byta kanal. Till slut får jag panik. Speciellt om det är trav. Eller - ve och fasa - buskisteater.
Vecka två efter semestern. Solen hittar äntligen till stan och kollegorna återvänder till bittert muttrandes från en semester i regn. Arbetet återgår till det normala på gott och ont. En ond sak är missbruket av toaborsten på min arbetsplats. Eller snarare ickebruket. Toaborsten brukas inte alls. Under gårdagen var jag på toaletten tre gånger och möttes vid samtliga tillfällen av stark lukt och bruna mönster under toalocket. Vem gör så? Och varför? Är det så att det bland de högutbildade akademiker mitt företag valt att anställa, finns människor som faktiskt inte vet vad den stora borsten bredvid toaletten används till? Eller är det så att de i åratal har studerat orsak och verkan kring kost och avföring för att hitta den perfekta dieten för en krämig nutella-färg och nu vill visa upp sina framsteg? Eller tycker de att de gjort tillräckligt när de BÅDE torkat sig OCH spolat? Eller är de bara elaka? Jag förstår det faktiskt inte. Däremot förstår och tycker jag att ett lämpligt straff för alla ickebrukare borde vara att alltid rengöra toaletten efter sig. Utan borste. Ha!
Det hade ju varit klämmigt om jag redan i inlägget nedan haft vett att förklara varför jag fastnade så starkt för manipulationsformuleringen. Jo, manipulation är en av narcissist-Kanaliseras allra starkaste sidor och vi arbetar gemensamt på att göra något åt det. Det skulle ju vara fint om jag kunde just lita på att folk tycker om mig utan att jag med oändlig list och skicklighet tvingar dem till det.
Över huvud taget vore det fint om jag kunde inse att en av de många skillnaderna mellan mig och solen är att jorden INTE kretsar runt mig. I praktiken betyder det t.ex. att om jag småundviker en gammal klasskamrat på tunnelbanan betyder det inte självklart att han/hon absolut vill/inte vill prata med mig. Personen i fråga kan faktiskt förhålla sig helt neutral. Eller rentutav inte ha sett eller känt igen mig. Sånt händer. Tydligen. Vidare hade jag inte behövt bli djupt bedrövad de gånger jag skärper idioten ur mig och går fram och säger hej och före detta parallellklasskamraten svarar hej och sen ganska snart markerar att samtalet inte blir längre än så. Sånt händer också. Tydligen... självupptagna jävla as... jag ska aldrig mer... mutter mutter...
Ibland läser eller hör jag saker som blir fastnar som semi-aha-upplevelser. Jag kan gotta mig åt en formulering eller åt att något beskrivits så träffande i flera veckor. Lite som när jag såg Döda poeters sällskap första gången i tonåren och tyckte att jag verkligen verkligen förstod meningen med livet och carpe diem och allt det där, asså fatta, fånga dagen, fatta hur viktigt det är! Så himla stort liksom, ba seize the day liksom. Jag återkommer till stället i boken/på Internet/i inboxen/i filmen flera gånger tills jag nästan kan formuleringen utantill och jag vänder och vrider på betydelse och tanke. Kanske är det är så poesiintresserade relaterar till vad de tycker är En Riktigt Bra Dikt.
Det här är en sån sak som jag hittade tidigare i somras i Brudens blogg om brudar och som jag har letat upp och återvänt till flera gånger. Åååh vad bra det är:
”Att vara totalt rak och ärlig är svårare än man kan tro, för det betyder att man måste lita på att man räcker till som man är och inte behöver manipulera folk till att vilja vara med en. […] Det har tagit mig ett tag att urskilja gränsen mellan kommunikation och manipulation, de går in i varann mer än man först tänker sig. Vet man hur man ska göra för att frammana diverse reaktioner är det bara avvänjning som gäller, för manipulation är att fokusera på sig själv genom att låtsas fokusera på den andra och genom det lär man sig inte ett skit. Lär sig ett skit gör man genom att lyssna på den som faktiskt vill kommunicera på riktigt”
Det allra finaste är ”…för manipulation är att fokusera på sig själv genom att låtsas fokusera på den andra och genom det lär man sig inte ett skit.”
Åååh åååh åååh vad bra det är och åååh åååh åååh vad jag önskar att det var jag som skrev det först och åååh åååh åååh vad jag önskar att alla alla alla läste det och tänkte det och förstod förstod förstod.
Det finns en förunderlig tröst i ålderdom light. Ålderdom man kan relatera till. Alltså inte vithåriga sekelskiftsoffer (förra sekelskiftet alltså) med förstoringsglas och löständer, utan sladdriga gråhåriga ryggskottare med läsglasögon och elektrisk tandborste. Människor i min föräldrageneration som blickar tillbaka på sin tid som ambitiösa 29-åringar och minns en diffus sörja där det enda urskiljbara är arbetsplatser, någon crazy fest eller semestertripp och vem de för tillfället hade tvärgängat alterntivt inte ännu träffat. Mer än så är det inte. Världen varken går under eller får en extra skjuts av min dagsstatus framför arbetsstationen. Det rullar liksom på helt oberoende av hur jag i detalj känner och tänker den 1 augusti mitt 29:e levnadsår.
En svindlande känsla som i de mikrosekunder jag verkligen förstår den, skänker mig ett stort behagligt lugnt.
Har du under de senaste timmarna:
Om du svarat ja på alla ovanstående frågor är du Kanalisera. Grattis! Ditt liv är egentligen skitbra, men du har för närvarande ingen som helst möjlighet att uppskatta det utan ser bara mörker och elände. Förmodligen blir det aldrig bättre och du kommer aldrig att hitta en sport-bh som inte är både för stor och för liten samtidigt.
Semestern är slut. Å herregud. Å herregud.
Återstående arbetsveckor till nästa ledighet: 21
Varav ingående 4-dagarsveckor eller kortare: 0
Å herregud.
Summa arbetsdagar till nästa ledighet: 105
Varav förverkade: 1
Återstående: 104
Å herregud. Å herregud.
Jag har glömt, hur var det man överlevde hösten? Värmeljus, video och myspys i 104 dagar?
Å herregud.
J:s mormor blev ganska precis 90 år. Vi åkte inte upp till 90-årsfirandet, eftersom det låg olämpligt i både plats och tid. Norraste Norrland i jobbigaste jobbperioden. Bevare mig väl, vi har ju båda två ett Arbete att tänka på. J:s mormor var pigg och kry och bodde i ett serviceboende där hon dagligen fick besök av sin nya kärlek. Ny sedan 2-3 år tillbaka. Han hette Holger och var flera år yngre än J:s mormor. Lammkött. Det är något oerhört och fantastiskt över att bli förälskad igen vid en ålder av 87 år. En explosion av det mest livskraftiga man kan tänka sig, mitt i den alldagliga väntan på döden. Jag vet inte hur de träffades eller vad de såg hos varandra eller hur nervösa de var i början. Jag tänker mig att ålder och erfarenhet inte hjälper det minsta. Inför nyförälskelse är vi alla lika och tonåringar.
När J:s mormor några veckor efter sin 90-årsdag hastigt gick bort åkte jag och J tillsammans med J:s släkt upp till Jokkfall och begravningen. Det var en högkyrklig begravning och petnoga med traditioner. De ständiga frågorna var ”hur gör man?” och ”ska vi göra såhär?”, frontalkrocken när en generation begraver en annan. Släktens unga män skulle bära kistan och mormors huvud skulle vara i ett visst vädersträck och placeringen i kyrkan var av högsta vikt och du och du ska gå fram till kistan si och så, tror vi. I högkyrkliga traditioner finns inget romantiskt utrymme för sentillkomna pojkvänner. Holger var blyg och höll sig undan. Plötsligt hade suddiga barnbarns-fotografier av leende skolbarn materialiserats i unga vuxna med kostym och respektive. Han satt långt bak i kyrkan och gick fram sist av alla till kistan och tog farväl. Jag har aldrig träffat J:s mormor, inte hört mycket om henne och har ingen egen relation alls till Jokkfall, främmande mormödrar eller gubbar som heter Holger, men när jag såg Holgers grova farbrorshänder tafatt upptagna med en liten röd ros medan han mumlade något slags otillräckligt farväl till kistan var det något som brast ordentligt. Hur bär man en sådan sorg, Holger? Hur orkar man? För man har ju inget val.
Efter ritualen i kyrkan bars kistan in i bilen som sedan tog täten i en långsam karavan genom byn. Mötande trafik stannade vid vägkanten medan vi passerade. Det var stillsamt och vördnadsfullt. Jag tänkte en ironisk tanke om Stockholmsbegravningar och Essingeleden. Vid graven sänktes kistan ner av nervösa barn och barnbarn och mormors högkyrkliga Norrlandssamfund höll korta tal och sjöng psalmer. Holger höll sig i bakgrunden, det fanns ingen plats för honom.
En reflektion i min välförtjänta semester. Eller om man vill, min väldigt speciella semester. Det är en konstig semester i år. Jag har under två månader hanterat 3 dödsfall och under samma tidsperiod, men med några veckors förskjutning, lika många begravningar. Jag har semester med döden. Jag går genom sjukhuskorridorer och säger hejdå för sista eller kanske kanske hoppas hoppas näst sista gången. Jag överraskas av det självklara, att vi alla måste dö och att sannolikheten för att dö just idag ökar med åldern.
Jag vill skriva om alla möten och alla begravningar. Jag vill skriva om den högkyrkliga begravningen i Jokkfall och om den moderna begravningen av J:s så fina och självuppoffrande farmor i Stockholm och om intervjun jag gjorde med min farfar och om det plötsliga mötet med min manodepressivt sjuka faster och om hur J och J:s farfar hårt kramar varandras händer den sista gången och J säger hejdå. Och om några dagar kommer jag även vilja skriva om den borgerliga begravningen av samma farfar i Skåne. Jag och J på begravningsturné – från högkyrkligt i norr till borgerligt i söder.
Jag blir stressad av alla dessa historier. De ligger och bubblar i mig och kommer då och då upp till ytan som den perfekt formulerade meningen, eller den snygga vinkeln eller intressanta reflektionen. Men det blir inget. I stället läser jag böcker och lyssnar på Sommar i P1. Det är ett fantastiskt program. Olika människor ges tid att berätta och jag ges tid att lyssna. Jag tror att det är så man vet att man verkligen är ledig, att man har tid och ro att lyssna på en berättelse. Det finns så många berättelser och jag vill höra dem alla. Jag skulle vilja ha ett Sommar-program av alla mina vänner och jag vill skicka ut miljoner producenter och journalister till alla gamla människor runt om i världen som ligger och dör med alla sina historier oberättade. Jag får nästan panik när jag tänker på det. På allt som finns att berätta, men som aldrig sägs eller aldrig hörs.
Nån gång ska jag berätta alla de där historierna som bubblar i mig. Dokumentera döden sommaren 2007. Och nån gång vill jag också berätta om min farmor och döden sommaren 2006.
Semestern börjar om 3 h 44 min. Jag tror att det är mitt livs mest välförtjänta semester. Det är inte klokt vad jag har gjort rätt för min ledighet. (Här skulle man kunna invända att det inte är så rasande många semestrar jag väljer mellan när jag dristar mig till att utnämna just denna semester till mitt livs mest välförtjänta, men ändå.) Bodde jag i Amerika skulle jag lätt utnämna mig till månades anställd, fast på engelska. Det är ju mer accepterat att vara lite skrytig där.
I alla fall: Hasta la vista, jobbet! Det är på stolta ben jag kommer släpa min bärbara dator och berget av skor jag mirakulöst smugglat in på min arbetsplats, ut ur kontorsbyggnaden.
För er som inte förunnades möjligheten att ta en cykeltur genom Stockholms anlagda stadsnatur vid sexsnåret i morse delar jag gärna med mig av mina erfarenheter: Kompat duggregn, som att cykla under vatten, fast i motvind. Ni missade verkligen chansen till extremsportande utöver det vanliga.
En av alla de semikändisar som blivit sig ett dubbelnamn med hela svenska folket på andra grunder än humoristisk eller musikalisk talang eller annan intellektuell begåvning gjorde en gång ett chockerande bra uttalande i magasinet Macho. Hon tyckte att man skulle låta märka all reklam som var bildmässigt manipulerad. Jag tycker att det är en skitbra idé. Naturligtvis skulle det bli svårt att veta var gränsen går, för jag förstår att man manipulerar ljus och skuggor i stilleben-bilder också, men något slags regler skulle nog kunna upprättas ganska enkelt, om inte annat så för att medvetandegöra och skapa debatt. Det vore fint. Medvetande och debatt är fina grejer.
Har ni förresten sett den här, apropå bildmanipulation:
Jag tror att J blev inspirerad av mina semesterbilder, för plötsligt har han börjat tanka bilder från mobilen till datorn och jag fick precis det här via mejlen.
Jag tror att det är indisk take away, men jag har ingen aning. Det kan vara vad som helst. Det är i alla fall inte Nikkaluokta.
Okej. Jag vet att jag pensionärsstämplar mig själv lite lätt nu, men jag är van. Det händer att jag löser korsord och planterar om mina pelargoner, så inget nytt under solen. Så nu tänker jag plocka på mig fler pensionärspoäng genom att låta er ta del av vackra vybilder från min semester i Norrland. Det går bra att scrolla för den ungdomligt lagda.
Kebnekaise på väg upp i helikoptern. Sydtoppen är högst och varierar några tiotals meter i höjd beroende på glaciärens tjocklek.
Toppen bredvid Kebnekaise ser ut som en gryta och döptes på samiska till Kebnekaise, som betyder typ Grytfjäll eller nåt ditåt. Tyvärr brast kommunikationen något mellan samer och icke-samer och topparna blandades ihop, varför den södra toppen nu heter Kebnekaise och riktiga Kebnekaise heter typ Högsta toppen, fast på samiska. 
Vad man ser om man står högst upp i Sverige. 
DN:s vett & etikett-expert Magdalena Ribbing har länge tillhört en av mina favoriter. Hon förespråkar vanligt hyfs och förklarar etiekttsregler på ett modernt sätt. Jag har vid två tillfällen mejlat henne och i utmärkta svar fått veta att:
1) min pappa aboslut inte måste klä sig i frack på bröllopet om han anser att "det strider mot hans innersta principer att spöka ut sig i ett sånt spektakel"; dresscoden anger en nivå och är inte på något sätt tvingande
2) ett bröllopstal ska vara ett hyllningstal (detta i sig var ingen nyhet, men en fin inspirationskälla till ett tal jag höll och fortfarande är väldigt stolt över på flera sätt)
Hon har dessutom strängt tillrättavisat en undrande som hade bekymmer med bordsplacering av homosexuella på parmiddagar, då hon skarpt tillrättavisade den frågande och förklarade att parmiddagar är en förfinad form av mobbing och att sexuell läggning inte har betydelse vid middagar.
Heja Magdalena Ribbing alltså!
Men så kommer det här svaret på en fråga om att hålla upp dörren. Nej nej nej. Jag tycker att det handlar om vanlig hyfs och artighet att hålla upp dörren för sina medmänniskor. Och att hjälpa dem med väskor, att kliva i och ur båtar och hänga upp kläder också. Det handlar bara om att se varandra och vara vänlig. Det spelar ingen roll om man har snopp eller inte.
Och jag tycker inte att jämställdhet är att män hjälper kvinnor. Jag tycker jämställdhet är när människor hjälper människor, oavsett kön.
Bildkälla: www.dn.se
Bäste bilägare,
Jag vill härmed meddela att ingen stulit din bil. Den står kvar där du ställde den. Tryggt och säkert. Det vet jag och det vet hela Solna. Det hörs. Nämligen.
Nästa gång du använder ditt billarm, vänligen gör det inte i förebyggande syfte. Det är inte så de är ämnade att fungera. När de drar igång skrämmer de iväg tjuven och då går det bra att stänga av dem. Direkt. Då har tjutet fyllt sitt syfte.
Om du inte omgående justerar inställningarna för ditt billarm dömer jag dig till livstid i samma sovrum som en pollenallergiker utan Clarityn.
På gränsen till nervsammanbrott,
Kanalisera
Jag känner att det är hög tid för mig att ta på mig den upplysande och pedagogiska minen och berätta för de av mina läsare som egentligen inte läser bloggar men ändå gör mig den stora äran att besöka just min... blogg... om det krig som just nu råder i den så omtalade bloggosfären. Så här är det nämligen, precis som den uppmärksamme kollektivtrafikanten uppmärksammat på grönvita löpsedlar, att gratistidningen Metro har gett sig in i kampen om bloggarna genom att starta... Metrobloggen!
Snillrikt såg Metrobloggen först till att säkra några stora välkända bloggnamn som fick lägga upp några av sina bästa alster i varsina metrobloggar, redo för premiären. Sen tryckte man på stora knappen och metrobloggen blev ett faktum i varje medveten bloggares åsiktsmaskineri. Metrobloggen ger nämligen betalt, 3 öre per sidvisning, förutsatt att man har si och så många läsare och förutsatt att man har ett kreditkort att ta emot betalningen på. Metrobloggen har blippande reklam (senast jag tittade gjorde Metroblogen reklam för spel över internet och precis därunder för snabba enkla lån). Metrobloggen tar ifrån skribenten rättigheterna till all text som publiceras i bloggen. Och roligast av allt, Metrobloggen har enligt avtalet rätt att ändra alla villkor i avtalet och det är upp till bloggaren att hålla sig uppdaterad om detta. Ett slags vuxenversion av stjärnstopp.
En kreativ bloggare passade på att utnyttja Metrobloggens godhet med att starta miljonbloggen, som med målet 33 000 000 sidvisningar skulle rendera 1 000 000 kr till kreditkortet som oavkortat skulle gå till Röda korset. Bra kan man tycka. Om man inte heter Metrobloggen. Den kreativa bloggaren har gjort en film av det, se nedan.
Som ni förstår är det viktigt att ha en åsikt. För mig är det lätt. Jag tycker att det är viktigare att förfoga över sina egna texter än att tjäna pengar på en hobby. Och så gör jag ogärna reklam för sådant jag inte står för. Och jag kan vara så här hård och krass eftersom jag inte är i närheten av den läsarkrets som krävs för att kunna göra några pengar alls.
Okej. Först: Jag vet inte om ni tittar på Yippee Ki-Yay MF som går på TV6 på söndagkvällar. Jag gör det ibland. Efter att ha mumlat argt för mig själv och andra i min omgivning och formulerat ett antal mejl till genuströga idioter i TV6-teamet har jag gett med mig och tvingats erkänna att det är rätt kul. Trots att inga tjejer får vara med och såväl manusidén som utförandet är fördummande könsrollscementerande. Ibland är det till och med skitkul.
Och förstås ett bittert tack till Fjärrkontrollen och Det är grejen! som tvingat mig att inse den ofattbara sanningen.
*) Eller eh... samma kille som spelade Skilda världar-Lukas. För Skilda världar var ingen dokusåpa. Eller...? Ingenting känns självklart och säkert längre.
Det enda lilla positiva är att det i alla fall rättfärdigar att jag tycker att Jarmo Ek är lite snygg, i smyg. Jag vill minnas att jag tyckte att Skilda världar-Lukas var en hunk när den serien gick. Fast det här har jag aldrig publicerat på internet. Glöm det kära läsare. Det här har ni a-l-d-r-i-g läst.
Igår kom döden på besök. Oväntat och ovälkommet. Fyra missade samtal på mobilen och sen söker han mig genom växeln på jobbet. Skärrad. Ring upp mig, det är på riktigt! Farmor svarar inte i telefon. Inte idag och inte igår. I förrgår fyllde hon 86. J budade blommor och de pratade på kvällen. Farmor var så glad. Vackra pioner och det var alldeles för mycket och inte skulle vi… Hon skulle minsann skicka en slant, så att vi kunde köpa oss varsin glass i sommar. Sen långa tomma toner i telefonen hela tisdagen och hela onsdagen. Pappan och mamman försöker flera gånger. Barnbarnet börjar undra. Farmor brukar inte vara borta länge. Brukar svara i telefon. Har ofta ont i huvudet och besvär av värmen. Brukar vara hemma. Svara i telefon. Pappan ringer till J. Vet han något? Dålig känsla i magen och tunnelbana till Skärmarbrink. Snabba steg genom 40-tals området. Det ser ut som i Traneberg, fast på andra sidan stan. Tallar och gula hus med gröna balkonger. Små lägenheter för hela familjen. Rinnande vatten och vattenklosett i lägenheten, när det var nytt.
I trapphuset utanför farmors dörr. Telefonen ringer inifrån lägenheten. J ringer på dörrklockan. Ingen av signalerna besvaras. J tittar in genom brevinkastet i lägenheten. Åt vänster vardagsrummet, allt i sin ordning. Läsglasögon och TV-bilagan på soffbordet. I hallen skor och jackor. Inget konstigt. Så lite till höger. Toalettdörren öppen. Något som ser ut som blod i badkaret och två bleka ben som sticker fram. Sitter farmor på toaletten? Varför svarar hon inte? J ropar. Och ropar. Farmor rör sig inte. Benen är som fastmejslade i golvet och allt är skrämmande fel och stilla. Ingen reaktion på telefonsignaler eller rop. Pappan får ett telefonsamtal. Farmor rör sig inte. Hon sitter bara där. Vad ska jag göra? Kort diskussion om vem som ska ringa polisen. Och sen väntan. Och så ljud av bilar. Polis och ambulans. Snälla poliser och ambulanspersonal agerar tydligt och pedagogiskt. Följer med till lägenheten. Knackar på och tittar in. Nej, farmor rör sig inte. Låssmeden kontaktas och man förklarar att gamla människor ibland kan bli förvirrade och hamna i chock och att kanske kanske mår farmor bra, eller i alla fall okej.
Samtidigt åker jag tunnelbana. Den går så långsamt. Och överallt massa gamla människor. Som väntar på att dö. Måste det vara så mycket gamla människor överallt. Kan de inte bara dö så att jag slipper se dem. Alla livserfarenheter och tankar som aldrig kommer berättas. Alla år av samlad visdom och eftertanke. Allt som inte sagts och aldrig kommer sägas. Alla krämpor. All blandning av rädsla och längtan efter ett befriande mörker. Eller kanske ljus. Jag orkar inte se dem. Jag vet inte hur man hanterar liv som tar slut. Som blir död. Kan ingen ta bort alla gamla. Jag måste snabbare fram. Jag ska till Skärmarbrink och skrämma bort döden.
Framme hos J. Intensiva ögon. Oförstående och närvarande. Vad är det som händer? Låssmeden har precis anlänt och gått in tillsammans med polis och ambulans. Jag och J på trottoaren. Så kommer polisen ut. Snälla polisen. Allvarsam och lite blank i ögonen. Jag är ledsen, säger hon. Sen berättar hon hur det ser ut. Att farmor gjort illa sig i foten. Försökt plåstra om. Gått in i badrummet och försökt spola av foten i badkaret. Tofflorna på. Satt sig på toaletten, ovanpå locket, för att vila. Och aldrig mer vakna. Hon frågar praktiska frågor om pappan. Kan J ringa pappan? Och vill vi gå in och ta farväl i lägenheten. Det ser fint ut, säger hon, farmor har bara lutat huvudet mot bröstet och somnat in.
Det är svårt att veta om man vill se farmor död. Jag har aldrig sett en död människa. Vad händer i huvudet på mig när jag tittar på döden? Vad händer i huvudet på J? Och i hjärtat. Det vet man inte. Till slut vet J. Vi måste gå in och säga hejdå till farmor. Farmor får inte bli ett par vita ben genom brevinkastet. Vi går in i lägenheten. Allting känns skrämmande normalt. Utom den stora intorkade blodpölen i sovrummet. På ett sidobord i vardagsrummet står en prunkande födelsedagsbukett. Levande och doftande rosa mitt i allt det döda. I köket ligger kortet. Grattis på födelsedagen, farmor! Mina ögon tåras och jag biter mig hårt i kanten av tungan. Nu är det jag som måste vara den starka. Så går vi in på toaletten, där farmor sitter, men ändå inte. För det är inte farmor som sitter där på toalettlocket, naken i vita luddtofflor med lite intorkat saliv på bröstet. Det är inte farmor. Det är en vaxdocka, tänker jag. Som de där verklighetstrogna figurerna på vaxkabinettet. Det är nästan Elvis, men ändå inte. Det är nästan liv, men ändå påtagligt mycket död. Sån är farmor. En vaxdocka. Hon, farmor, människan, är verkligen inte där. Jag undrar var hon är och plötsligt förstår jag att jag tror på himlen. Den man berättar om för barn. Där alla barndomens döda fågelungar, småkaniner och guldhamstrar lever lyckliga med morfädrar och farmödrar och klasskompisens mamma eller pappa som dött i något som heter cancer. Jag tror att den himlen finns. Det måste den göra. För annars förstår jag inte hur man hanterar döden. Det går inte annars.
Något jag verkligen har svårt för är människor som gnäller och är missnöjda utan att själva anstränga sig för att hitta en bättre lösning. Folk som klagar och letar fel hos andra, i samhället i stort, på väder, politik och TV-tablåer. Folk som är missnöjda med sina jobb, men inte 1) berättar det för sina chefer och 2) inte själva funderar på hur det skulle kunna bli bättre eller 3) söker andra jobb. Eller alla som bekvämt skyllt all olycka på ”sossarna” senaste mandatperioderna, utan att reflektera kring hur något skulle kunna skötas bättre och följaktligen är precis lika missnöjda med alliansens politik nu. Alla som lallar på i en alla-är-emot-mig-stackars-mig-värld utan att själva ta något som helst ansvar för att förändra något eller på ett konstruktivt sätt hantera problemet. Jag blir vansinnig. Och väldigt matt och ledsen.
Och nu har jag blivit en sån. En sån som aktivt letar fel och brister överallt. Och som tror att livet själv är en komplott mot mig. En sån som fan inte tänker anstränga sig för att göra nåt bättre för de får faktiskt skylla sig själva. En sån har jag blivit. Herregud. Bura in mig på vatten och bröd och kräv bättring bums!
Men jag undrar vart det försvann. Det konstruktiva.
Då bär det av norrut. Tåg i 14 timmar. Då hamnar man i Luleå. Och sen 16 mil i bil till Överkalix och Jokk. Kring 115 mil totalt. Midnattsolens land. Ishotell och Kebnekaise. Det känns otroligt exotiskt och väldigt overkligt. Mitt i det där gröna odefinierade på kartan, där jag aldrig förut varit. Jag har dragit fram min gamla skol-Atlas hur många gånger som helst och försökt förstå att de gröna fälten nästan utan röda stadsprickar och vägar också är Sverige. Jag bor i det landet hela tiden, varje dag. Jag har bara aldrig varit där. Otroliga avstånd. Det är i princip cykelavstånd mellan Stockholm och Göteborg i jämförelse. Vansinnnigt abstrakt, men nu bär det alltså av.
Kolla härå! Jag hittade ett gammalt inlägg som inte publicerats än. Introspektivt och allt. Nöjda?
Ibland är det först långt senare jag förstår att något varit riktigt känslomässigt jobbigt. Känslorna har inte haft någon egen plats tidigare, utan misstolkats och klumpats ihop med andra känslor. Jag vet inte vad som är vad. Så plötsligt sker en förändring och bitarna trillar på plats och det som tidigare inte varit mer än en axelryckning blir en halvtimmes urladdning i tårar. Som om någon dragit ur proppen. Jag hade ingen aning om att de fanns där inne och ville ut. Det är inte så lätt att veta alltid. Ibland är det skitsvårt.
Jag har fått påtalat att kanaliserakvaliteten dalat. Det var bättre förr. Mer introspektivt tydligen. Bah.
introspekti'v adj. ~t* som har att göra med introspektion *äv. om person, karaktär e.d. inriktad på det egna själslivet
Jaha. Ni vill ha mer snask alltså. Gotta er i min olycka. Dyka ner i kanaliserasjälens svarta tjärn. Tänk om den torkat ut då. Om själslivet har gått och dött. Det vore olyckligt.
Eller så är det inte längre mörk november och tristess utan sommar och uteserveringar. Så kan det ju också vara. Introspektiv. Dubbelt bah.
Nu mina vänner tänker jag servera er en Kanalisera-karamell. En sån där blogg-godbit som man inte kan skriva när som helst, av rädsla för att inte göra den rättvisa. Men nu är det alltså dags. Håll i hatten för det här är banne mig det bästa jag har hört på länge. (Otroligt smart sätt att inleda ett blogginlägg. No pressure).
I alla fall. Jag var ju på bröllop för ett tag sen. Med rolig middag och rolig fest. Men det här handlar inte om mig utan om A. A var också på bröllop, middag och på fest. Ganska länge, sådär som man gärna är när fester är roliga. Framåt femsnåret kliver A ur taxin och in i lägenheten. A hinner tänka att det är lite kallt i lägenheten och blött nedanför fönstret och snabbt dra slutsatsen att fönstret glömts öppet och det regnat in lite. Rackarns. Jaja. Det gör ing..När plötsligt: Flaxflaxflax! Flaxflaxflaxflax runt A:s huvud och har man sett! Inte mindre än två skitäckliga storstadsturturduvor har hittat in genom det öppna fönstret. Flaxflaxflax! Och nu har de panik. De flaxar vilt och har bajsat över h-e-l-a lägenheten. Jag hade dött. Rakt av. Bara slutat andas. Om en duva kommer närmare än två meter från mitt ansikte upphör jag förmodligen att finnas. Men inte A. Rådige A bestämmer sig för att skrämma ut fåglarna genom fönstret igen, på fåglars vis. Berusade A i festfina kläder ställer sig i sovrummet och flaxar och skriker. Aaaaaarggh!!! Flaxflaxflax! Duvorna får ännu mer panik och bajsar överallt. Bajs och kvalsterfjädrar över hela lägenheten. Och massa flaxflaxflax. Till slut hittar de i alla fall ut och A kan roa sig med att skura duvbajs i någon timme, för att dagen efter upptäcka att det fanns nästan lika mycket kvar. Jag har till och med fått ett bildbevis! Och en film.
Duvorna was here. Och det här är ändå tre dagar efter att A skurade bort allt bajs. Det dyker upp nytt där man minst anar det...
Fattar ni hur sjukt äckligt det är. A kommer aldrig bli riktigt ren igen. Det sitter liksom duvpartiklar i porerna på en om man haft duvor i lägenheten. Fy fan. Jag kan verkligen inte hantera duvor. Ni har väl sett deras fötter? Fötterna och att de är kapabla att vara äckliga i tre dimensioner, andra djur håller sig bekvämt på marken. Men inte duvor. Flaxflaxflax. Och så de rosa broskiga fotstumparna. Och alla miljoner äckelpartikelkvalster de har i pälsen/dunet/fjädrarna. Och så i tre dimensioner. I A:s lägenhet. A blir aldrig ren igen. Aldrig.
Dramatik! Grannen fick poliseskort hem och polarn tvärs över gatan fick inte ens komma in i sitt hus. Och jag som trodde att jag bodde i en lugn närförort.
Poliser besköts efter väktarrån
Hipp hurra för Kanalisera idag! Jag fyller 29 år den 29:e och mina siffertvångstankar har hållt mig vaken halva natten i ren upphetsning. Det är första och sista gången min ålder matchar min födelsedag. Otroligt. Oklart hur man lever ut en sån sak. Enligt J har jag i alla fall yrat om det i sömnen, alltid något.
En bra födelsedag i alla fall. Jag har fått både vin och lakritsglass. Och bäst av allt: en helikoptertur!!! Jag repeterar: He-li-kop-ter. Helikopter. Upp på Kebnekaise. Hur coolt är inte det! Midnattssol, ishotell och helikopter dit knäet inte bär. Halleluja. 29 är en absurt bra ålder so far.
Helgens föreställningar är över och jag är hög på lycka, pepp och stolthet. Helt otroligt. 3*60 personer som grät, skrattade och började tänka på nya sätt. Jag är så otroligt tagen. Vi gjorde skillnad! Och det fanns något för alla. Feministgruppen och dramapedagogerna som satt i timmar efteråt och sörplade vin och pepp-pratade. Eller killen som plötsligt fattade att "regeringen" inte är ett så kul namn på flickvännen, ens på skoj. Eller tjejen som bestämde sig för att köpa de där shortsen och skita i de gamla komplexen om stor rumpa och celluliter, för hon tänker fan inte fortsätta att bidra till idealen om att tjejer ska se ut som 12-årgia pojkar.
Jag har varit blank i ögonen hela dagen. Vi gjorde något vi trodde på. Vi vågade. Och vi gjorde skillnad. Och så kommer tårarna igen.
Jag och världens bästa två till har under året som gått skrivit en pjäs. Det är även vi som utgör ensemblen på scen. Det är en politisk, feministisk och bitvis satirisk pjäs. Under 90 min ska vi berätta för en fullsatt (!) salong vad jämställdhet och feminism betyder för oss. Och så ska vi vara roliga. Och väldigt väldigt personliga.
Google är konstruerat av genier. Idag var det någon som hittade hit på "korta stubbiga ben". Jag tror inte ens att jag har skrivit det nånstans i bloggen, men smartaporna bakom söksyntaxerna i Google förstår minsann att koda mellan raderna. Den där Kanalisera har nog korta stubbiga ben. Jomen. Skitgoogle.
Jag har gjort om lite här. Och lagt till den töntigaste bilden ur hela fotoalbumet. Men vantarna har preciiis rätt färg. Vad tycks?
Det händer igen!!! Vad är oddsen för det? På väg hem passerar jag alltså dagens ANDRA Jofa-hjälm. Även den här var vit, men lite nyare och utan VM-tryck i pannan. Typ en sån som de riktiga hockeykillarna hade när jag och min bror lädradade runt i våra gula låtsashjälmar. Men ändå. Två stenåldershjälmar på samma dag. Från tiden INNAN frigolithjälmarna slog igenom. Fattar ni hur länge sen det är!?
I morse cyklade jag förbi en typisk snällpräktig småbarnspappa med VM-hjälm. VM-hjälm. Ni vet en sån man tvingades ha när det var skridskoutflykt med Fritids. Jag och min bror hade varsin gul. Präktiga pappan i morse hade en vit. Jag vet inte hur de såna hjälmar funkar, det kan väl inte vara något fysiskt skydd i dem alls? De sitter ju inte ens fast. Kanske är det mer en psykologisk effekt: ”Snälla döda mig inte, jag är töntig, gammalmodig och försvarslös”.
Nån proffsbloggare som vet hur man lägger in bilder i texten utan att radavståndet förminskas? (som i inlägget nedan...)
Jag var igår på något så unikt som ett bröllop där brudparet och prästen verkligen menade vad de sa och där kyrkan inte bara var en pampig lokal utan en symbol för trygghet och framtid. Otroligt befriande i en tid då sagobröllop tävlar om att överglänsa varandra i designade placeringskort, matchande brudnäbbar, ryschpyschhysteri och vuxenlåtsas. Som en oas på Bröllopstorget. Psalmtexterna betydde något, liljekonvaljerna luktade riktig skog och församlingen grät. Festen efteråt blev av samma kaliber. Liksom avslappnat närvarande och innerlig. Hemgjord nubbe och helgrillat lamm och alla hjälpte till med tzatzikiskålar och lådvinspåfyllning. Det var brudparets fest och de höll den på sitt sätt. På rätt sätt. Otroligt befriande. Och roligt.
Under den senaste veckan har tre personer oberoende av varandra frågat mig om man får ha vit/svart/röd klänning på bröllop. Om man bortser från det smått komiska i att de över huvud taget frågar mig; Säger inte det något om icke-vikten i traditioner som inte fyller någon funktion längre?
Jag fick igår ta del av teorin om att människor kan delas in i tre grupper där:
10% av befolkningen aldrig stjäl
80% av befolikningen stjäl nån gång ibland
10% av befolkningen alltid* stjäl
Jag bedömer min källa som högst tillförlitlig ("han jobbar ju med sånt, typ") vilket bevisar teorin som sann.
Det lämnar mig med skruplerna kring vilken grupp jag tillhör. Spontant icke-tjuvar. Jag stjäl inte. Aldrig. Men i diskussion om avgränsningar och definitioner visar det sig att om man en gång inte sagt till när en öl fattas på notan eller man fått tillbaka för mycket växel av kassörskan eller plockat med sig ful-flugan från sista arbetsdagen på Burger King så är man per definition tjuv. Och i gott sällskap av 80% av Sveriges befolkning.
* ordet alltid blir lite löjligt i sammanhanget, men för enkelhetens skull
J (plötsligt i gula diskhandskar och hink och rengöringsmedel i ena handen):
-Jag ska gå till botten med vårt badrum! Det luktar bajs.
Konstpaus.
-Tycker du om mig nu?
Jag vet inte om det här betyder att det är dags att börja analysera roller i ett förortsförhållande eller om det räcker med att luta sig tillbaka och konstatera att jag har tur. Jag kör på det senare.
DN På stan, eller om det var Nöjesguiden, gjorde för några månader sedan tidernas mest efterlängtade vårspaning: "Riktig cider är 2007 års svar på tidigare års rosétrend". Äntligen! Riktig cider, 75 cl fransk njutning. Ingen jävla alkoläsk, utan riktig cider. Bunkra upp gott folk, bunkra upp!
Ikväll hade bostadsrättsföreningen där jag bor årsmöte. Jag repade och hade giltigt förfall. Puh! Jag är lite rädd för bostadsrättsföreningsmöten och bostadsrättsföreningsmänniskor. Jag tror att det är samlingar av besserwissers och viktigpettrar som på allvar tror att posten som vice ordförande i bostadsrättsföreningen Svarta katten är en merit i cv:t. Att en suppleantpost i föreningen är ett smart karriärdrag. Det här är människor som kan gå över lik för namntavlors placering i trapphuset eller regler för tvättstugan. Scary. Dock finns det undantag. De av mina vänner som frivilligt, motvilligt eller under hot om våld tecknat sig för sina föreningar uppvisar inga av ovanstående tendenser. Jag vill dock poängtera att det inte på något vis undergräver min teori. Tvärtom. Undantag och bekräftelser och regler och det där.
Min kompis råkade ut för det jag föreställer mig är något av det värsta som kan hända en icke-bostadsrättsföreningsaktiv människa. Hon råkade bli valberedning för föreningens styrelse. Hennes uppgift blev att plinga på alla dörrar i hela huset och småprata lite om syrénbuskarna och barnvagnsutrymmet en lagom pratstund (Ha! Som att det fanns lagom i helvetet) för att sedan glida över i det verkliga ärendet och prata varmt och lögnaktigt om engagemang och samhörighet och möjlighet att påverka för att avsluta med knorren att föreslå stackarn som öppnat dörren att ansöka om en plats i styrelsen. Nehej. Inte det. Och så nästa. Samma visa. Och nästa och nästa och nästa. Tills man vet allt om alla i hela huset och säkerligen fått en del klagomål på vad styrelsen borde och inte borde göra. Och sen får man återkomma till nästa möte och redovisa sitt misslyckande och inse att den enda närvarande på mötet som inte redan har en post i styrelsen är… just det, valberedningsstackaren och så gör man undantag från reglerna och häpp så kan man titulera sig suppleant och får tillbringa sina dagar med att ringa rörfirmor och medla i pensionärstvister. Horror.
Det ska förstås tilläggas, eftersom jag är en god och insiktsfull människa innerst inne, att jag är fantastiskt tacksam att det finns vettiga människor som vill och orkar köra bostadsföreningsracet.
Viktig minnesanteckning till mig själv: skriv aldrig inlägg direkt i bloggfönstret. Speciellt inte såna som känns bra. Skriv på ett annat ställe först och kopiera över. Varken dator, tangentbord eller Blogger vill ditt bästa.
Jag hade en vit helg i helgen. Inte den minsta klunk öl eller rödvinssipp passerade mina läppar under hela helgen. När hände det sist? Högstadiet? Halsflussen -98? Helt sjukt.
Jag har en otroligt produktiv näsa. Eller är det kanske bihålorna? Full fart är det i alla fall. På snorproduktionen. Jag producerar lätt 1 liter snor om dagen. Värst är det när jag är utomhus och cyklar eller promenerar. Speciellt om det är lite kallt. ”Jag vet, jag blir också snuvig när jag kommer in” tänker du nu. Men nej nej nej, du vet inte alls. Det här handlar inte om lite snuvig. Det här handlar om allvarliga allergisymptom utan underliggande allergisk orsak. Det handlar om 10 decilitermått fyllda med snor. Om dagen. Och då överdriver jag inte ens. Fast inte sånt där gulgrönt äckligt förkylningssnor utan klart genomskinligt slemsnor. Mitt näsdukskonto är vansinnigt högt. Jag själv allena skulle kunna spara regnskogar genom att använda tygnäsdukar i stället för vanliga 10-pack i papper. Det enda som hindrar mig är att de blir så blöta. Äckligt att ha i fickan eller handväskan. Dessutom skulle jag behöva väldigt många. Ibland funderar jag på hur mycket snor jag har snutit ut i mitt liv och hur det skulle se ut i ett badkar. Har jag snutit ut ett helt badkar med snor? Genom mina två normalstora näsborrar? Fascinerande.
På tunnelbaneperrongen. En uppskattningsvis 12-årig kille i ryggsäck och keps med en avklippt plastflaska i handen. På väg hem från skolan, tänker jag mig. Det hänger en smutsig mininalle från ryggsäckens ena blixtlås. Den har nog hängt där ett tag. Varit med på resan mellan skolgården och mellanmålet redan förra terminen. Plötsligt blir den avklippta plastflaskan i killens hand en megafon.
- Hjulsta en minut, tåg mot Hjulsta ankommer om en minut.
Tyst
Som om inget hade hänt. Tyst tyst tyst. Tills Akalla-tåget kommer och jag får det stora nöjet att dela vagn med hobbykonduktören.
Vid varje station, gravallvarligt:
- Tåg mot Akalla. Se upp för dörrarna och dörrarna stängs.
Med identiskt samma lakoniska melodi som vanliga trötta tunnelbaneförare.
- Mot Aaakalla. Se upp för dörrarna…. Ååå dörrarna stängs.
Medresenärerna låtsas på toppsvenskt manér inte om att det står en 12-åring med en halv plastflaska tryckt mot munnen och låtsasansvarar för vår resa. Förstås. Sen går han av vid Fridhemsplan. Jag får garvar lite för mig själv. Det var säkert inte killen med bäst betyg, flest kompisar och snyggast tjejer, men för jävla roligt var han i alla fall!
Jag är 29 år. Jag anade ju att någonting var helt uppåt väggarna fel när jag såg fram emot en fredagkväll ensam hemma. Så hittar jag testet som sätter siffror på mina farhågor.
Din ålder borde vara 36.6.
Ojdå, ditt test visar att du måste tagga ner lite. Du är lite för mogen för din ålder. Kanske dags att sluta använda ICA-kortet eller sälja bilen? eller varför inte beställa en resa till Kos?
Tips på saker att göra för att få mindre poäng
Börja drick öl.
Åk till Hultsfred, dvs festivalen, inte staden.
Flytta ihop med några kompisar.
Ge dina krukväxter till grannen.
Sälj din bil, det är omiljövänligt.
Jag är övertygad om att det var på fråga 10 jag åkte dit "Har du någon gång varit bitter för du missade "Så ska det låta"?"
Till mitt försvar vill jag i alla fall säga att jag varken äger ICA-kort eller bil. Och jag dricker öl.
Men vaffan... allvarligt talat, visst lägger testet på en faktor 7 för alla? Inte? Snälla...
Det här måste ju vara vårens roligaste nyhet, alla kategorier:
Giftigt ämne i Foppatoffeln - skon kan ge cancer Först slår de ut apparater och teknik på sjukhus och nu alltså cancer. Och det preciiis när det börjat komma små skojiga figurer att pryda toffeln med. Är det inte typiskt så säg. Hehe.
HeheeHeeheEheEeeeHeaaAaHhaAahaaAaahAhAHHAHAAHAAHAAAAAA!!!
Precis framför spärrarna på Mariatorgets tunnelbanestation stannar en vithårig farbror till. Han ser snäll ut. Ljusblå farfarsskjorta och en beigegrå pensionärsjacka. Säkert någons farfar. Han dricker girigt ur vad jag först tror är en Smakis (en variant av Festis) uppklippt i ena hörnet. Djupa klunkar. Stackars farfar är törstig. Lite rart att han klippt upp drycken i ena hörnet i stället för att använda sugröret. Kanske är han darrhänt och plasten och sugröret svårhanterliga. Inte lätt att vara gammal törstig farfar inte. När jag passerar snälla farfar i gubbyxorna och de foträta farfarsskorna ser jag det. Det är ingen Smakis. Eller Festis. Det är en minitetra Åkessons rötjut, den lilla behändiga "Ett glas rött". Snälla farfar har tvärnitat framför tunnelbanespärrarna för att stående häva 2 dl billigt rödvin. Stackars stackars snälla farfar, hur blev det såhär? Jag blir djupt beklämd och tvingar mig själv att sluta tänka på hur resten av snälla farfars dag, vecka och liv ser ut. Det händer inte. Stackars stackars farfar.
På Hemköp, Hornsgatan igår.
En sliten lirare med två paket korv i handen:
-Kolla, två paket slangar för 25 spänn!
Slangar... när hörde man det utanför en pilsnerfilm sist?
Min blogg citeras under Inifrån Skatteverket, del XV. Först blev jag alldeles kall, men nu har jag lugnat mig. Det var bara deklarationsinlägget. Bara ett inlägg. Och deklarationen är över. Färdig. Klar. Och det gick bra. Inga hemliga fönsterkuvert eller andra ångestar. Puh!
Jag har hittat en ny blogg som är sådär helt fasansfullt bra. Den perfekta blandningen av hemlig personlig kittling, en spännande värld och knytnävsbra språk. Jag önskar att jag var 19 år och flata, då hade den här bloggen blivit mitt livs facit och jag hade varit dökär i människan med tangentbordsknatterfingrarna bakom den. I stället är jag välbeställd 30 minus och hetero och gråter bakom solglasögonen bredvid pride-paraden för att jag beundrar och avundas vad jag tycker är en fortsättning på min tonårskamp, om än med andra politiska mål. Lite pinsamt. Jag har svårt att förhålla mig på ett coolt och avslappnat sätt till aktiv queer-rörelse. Jag vill stå upp och ropa Heja ni! och Fy fan vad ni är bra! men det blir lite freakigt över det eftersom det inte är min kamp och jag inte behöver bry mig om den när jag inte vill. Jag kan krypa upp i fina Mio-soffan i fina vindslägenheten med fina pojkvännen och distansprata om en värld jag inte tillhör. Och jag kan läsa bloggar och fascineras av en skarpsinnighet och ett intellekt i formuleringar och ordval och på något sätt känna mig delaktig. Och vansinnigt utanför.
Om jag hade varit lite sötsugen och kommit på den briljanta idén att på hobbygrekiskt manér ringla pinsamt mycket flytande honung över min yoghurttallrik och sen slagit till skeden så att det skvätte en kladdig blandning av mjölkprodukt och flytande sött över hela bokhyllan och datorn skulle jag nog tyckt att det var väldigt jobbigt.
Om alltså. Nu äter jag ju som tur är bara fullkorn och aldrig sent på kvällen.
Jag behöver aldrig gifta mig. I helgen under mina kompisars möhippa/svensexa (japp, blandat) fick jag vara med i en hemma hos-variant av Så ska det låta. Mitt favoritprogram alla kategorier. Den ultimata möhippe-/svensexeaktiviteten. Jag har sällan varit så lycklig. Dessutom var jag stört bra. Utom när jag och bruden to be på ordet sista klämde i från tårna i Den sista gång jag såg dig och snabbt blev rättade med att den riktiga texten lyder Den första gång jag såg dig. Bah. Bagateller.
Andra dagar är jag helt på det klara med att det finns människor som har det värre än de som ärver aktier och därmed en möjlighet att köpa en jättefin lägenhet tillsammans med sin fina pojkvän, men just nu känns det inte så.
Japp. Färdigdeklarerat. Gott om tid ju. Flera timmar innan deadline. Det tog en förmiddags öppnande av gamla fönsterkuvert, en eftermiddags ångest, en timmes bläddrande och allvarliga försök att förstå, 15 minuters telefonkö (du har plats 141 i kön...), 11 minuters samtal med världens bästa Skatteverketskåning (det är inte klokt att det finns folk som jobbar med sånt), 2 minuters internetklickande, 30 minuters städning av köksbord samt förstås 2 månaders inledande förberedande ångest och förträngningsarbete.
Om jag någon gång får en fiende ska jag se till att han/hon begåvas med ett arv bestående av ett antal gamla medicin-aktier inköpta nån gång under mellankrigstiden som sedan tvångssäljs och tvångsinköps igen vid ett namnbyte då en vinst även görs (på pappret i alla fall), som uppskovsberättigas tills man löser in en del av dem vid till exempel ett bostadrättsköp och som dessutom knoppar av ett annat slags aktier till 1% av värdet och som inte förtrycks i deklarationen eftersom Carnegie hade bättre för sig och som det fortfarande med alla papper i hand inte är självklart om de sålts under året eller inte. Moahahahahaa!
