torsdag, juni 14, 2007

När döden kommer på besök

Igår kom döden på besök. Oväntat och ovälkommet. Fyra missade samtal på mobilen och sen söker han mig genom växeln på jobbet. Skärrad. Ring upp mig, det är på riktigt! Farmor svarar inte i telefon. Inte idag och inte igår. I förrgår fyllde hon 86. J budade blommor och de pratade på kvällen. Farmor var så glad. Vackra pioner och det var alldeles för mycket och inte skulle vi… Hon skulle minsann skicka en slant, så att vi kunde köpa oss varsin glass i sommar. Sen långa tomma toner i telefonen hela tisdagen och hela onsdagen. Pappan och mamman försöker flera gånger. Barnbarnet börjar undra. Farmor brukar inte vara borta länge. Brukar svara i telefon. Har ofta ont i huvudet och besvär av värmen. Brukar vara hemma. Svara i telefon. Pappan ringer till J. Vet han något? Dålig känsla i magen och tunnelbana till Skärmarbrink. Snabba steg genom 40-tals området. Det ser ut som i Traneberg, fast på andra sidan stan. Tallar och gula hus med gröna balkonger. Små lägenheter för hela familjen. Rinnande vatten och vattenklosett i lägenheten, när det var nytt.

I trapphuset utanför farmors dörr. Telefonen ringer inifrån lägenheten. J ringer på dörrklockan. Ingen av signalerna besvaras. J tittar in genom brevinkastet i lägenheten. Åt vänster vardagsrummet, allt i sin ordning. Läsglasögon och TV-bilagan på soffbordet. I hallen skor och jackor. Inget konstigt. Så lite till höger. Toalettdörren öppen. Något som ser ut som blod i badkaret och två bleka ben som sticker fram. Sitter farmor på toaletten? Varför svarar hon inte? J ropar. Och ropar. Farmor rör sig inte. Benen är som fastmejslade i golvet och allt är skrämmande fel och stilla. Ingen reaktion på telefonsignaler eller rop. Pappan får ett telefonsamtal. Farmor rör sig inte. Hon sitter bara där. Vad ska jag göra? Kort diskussion om vem som ska ringa polisen. Och sen väntan. Och så ljud av bilar. Polis och ambulans. Snälla poliser och ambulanspersonal agerar tydligt och pedagogiskt. Följer med till lägenheten. Knackar på och tittar in. Nej, farmor rör sig inte. Låssmeden kontaktas och man förklarar att gamla människor ibland kan bli förvirrade och hamna i chock och att kanske kanske mår farmor bra, eller i alla fall okej.

Samtidigt åker jag tunnelbana. Den går så långsamt. Och överallt massa gamla människor. Som väntar på att dö. Måste det vara så mycket gamla människor överallt. Kan de inte bara dö så att jag slipper se dem. Alla livserfarenheter och tankar som aldrig kommer berättas. Alla år av samlad visdom och eftertanke. Allt som inte sagts och aldrig kommer sägas. Alla krämpor. All blandning av rädsla och längtan efter ett befriande mörker. Eller kanske ljus. Jag orkar inte se dem. Jag vet inte hur man hanterar liv som tar slut. Som blir död. Kan ingen ta bort alla gamla. Jag måste snabbare fram. Jag ska till Skärmarbrink och skrämma bort döden.

Framme hos J. Intensiva ögon. Oförstående och närvarande. Vad är det som händer? Låssmeden har precis anlänt och gått in tillsammans med polis och ambulans. Jag och J på trottoaren. Så kommer polisen ut. Snälla polisen. Allvarsam och lite blank i ögonen. Jag är ledsen, säger hon. Sen berättar hon hur det ser ut. Att farmor gjort illa sig i foten. Försökt plåstra om. Gått in i badrummet och försökt spola av foten i badkaret. Tofflorna på. Satt sig på toaletten, ovanpå locket, för att vila. Och aldrig mer vakna. Hon frågar praktiska frågor om pappan. Kan J ringa pappan? Och vill vi gå in och ta farväl i lägenheten. Det ser fint ut, säger hon, farmor har bara lutat huvudet mot bröstet och somnat in.

Det är svårt att veta om man vill se farmor död. Jag har aldrig sett en död människa. Vad händer i huvudet på mig när jag tittar på döden? Vad händer i huvudet på J? Och i hjärtat. Det vet man inte. Till slut vet J. Vi måste gå in och säga hejdå till farmor. Farmor får inte bli ett par vita ben genom brevinkastet. Vi går in i lägenheten. Allting känns skrämmande normalt. Utom den stora intorkade blodpölen i sovrummet. På ett sidobord i vardagsrummet står en prunkande födelsedagsbukett. Levande och doftande rosa mitt i allt det döda. I köket ligger kortet. Grattis på födelsedagen, farmor! Mina ögon tåras och jag biter mig hårt i kanten av tungan. Nu är det jag som måste vara den starka. Så går vi in på toaletten, där farmor sitter, men ändå inte. För det är inte farmor som sitter där på toalettlocket, naken i vita luddtofflor med lite intorkat saliv på bröstet. Det är inte farmor. Det är en vaxdocka, tänker jag. Som de där verklighetstrogna figurerna på vaxkabinettet. Det är nästan Elvis, men ändå inte. Det är nästan liv, men ändå påtagligt mycket död. Sån är farmor. En vaxdocka. Hon, farmor, människan, är verkligen inte där. Jag undrar var hon är och plötsligt förstår jag att jag tror på himlen. Den man berättar om för barn. Där alla barndomens döda fågelungar, småkaniner och guldhamstrar lever lyckliga med morfädrar och farmödrar och klasskompisens mamma eller pappa som dött i något som heter cancer. Jag tror att den himlen finns. Det måste den göra. För annars förstår jag inte hur man hanterar döden. Det går inte annars.

12 kommentarer:

Anonym sa...

Finns inga ord, döden är så stilla och tung, du beskriver det så bra. Är så ledsen för din skull.

Anna S sa...

Jag beklagar verkligen sorgen. Fint skrivet.

Missy sa...

Jag skulle så gärna vilja säga något bra, men det jag hittar inget bra att säga.

Linda sa...

Begravde min älskade morfar idag. Precis som ni skriver så finns det verkligen inga ord. Det gör mest ont. Det är så svårt att förstå att jag aldrig kommer att få se honom igen eller höra hans underfundiga kommentarer om svunna tider. Det går inte in och det gör fortfarande så ont. Jag är inte troende men himlen måste finnas, just precis en sådan himmel som du beskriver. För hur kan man annars ens fundera på att gå vidare, om man inte har hoppet om att man kommer att få se dem man har förlorat igen?
Jag är så ledsen för din förlust.

Ninde sa...

Mycket bra skrivet om det där svåra man önskade inte fanns..

Beklagar sorgen..

Maggisen sa...

*kramar om dej* Jag sitter härmed tårar i ögonen... så fint beskrivet. Känner med dej gör jag också... *kramar om en gång till*

Elisabeth sa...

Vad vackert skrivet!

Himlen måste bara finnas - det har jag lite småbarnsligt bestämt!!
För annars skulle det vara rätt ointelligent att leva.. för vadå? Leva bara för att dö? Nej, jag tror fullt och fast på att det finns ett större tänk här i livet - och jag har valt himlen!!

Cliff Hanger sa...

Fint skrivet. Vet inte vad jag ska skriva annars. Men det berörde mig. Jag beklagar förlusten.

FREDRIK sa...

I brist på egna bra ord att beklaga förlusten och sorgen över din farmor citerar jag en annan författare:

"Det finns ett land bortom tankarnas tanke.
Bortom intellektets intellekt och
vetenskapens vetenskap.
Det bor i det gröna bladet.
Och du kan se det i barnets leende
när det följer den lilla fågelns flykt över himlen."

Hanna sa...

vet inte vad jag ska säga... min mormor är en av mina bästa vänner, och bara tanken på att det oundvikliga en dag kommer att ske är väldigt svår.

du skriver otroligt vackert. så klart att himlen finns - det måste den göra.

ta hand om dig.

Miss KeepYourDistance sa...

I brist på något att säga: många, många kramar...

Anonym sa...

Fint skrivet, fick besked idag att min farmor dött :(

RIP <3333