måndag, februari 19, 2007

Farfar

Jag har begåvats med världens bästa farfar. Alla kategorier. Kunde jag skulle jag gifta mig med honom. Och då har jag ändå inte särskilt mycket till övers för giftermål ska ni veta. Men farfar är bäst ingen protest, alltså. Farfar som snickrar höjdhoppsställningar på landet. Farfar som jag får följa med och vittja nät och ro så tyst så tyst så tyst så att inte fiskarna vaknar. Farfar som kramar hårt hårt och säger att han är stolt över mig. Farfar som är nästan blind och ändå går och klipper sig och kommer hem och säger att det blev snyggt. Farfar som berättade att han går lika långt som till Shell-macken och tillbaka när han klipper gräsmattan. Farfar som är barsk men fnittrar och säger att det är jobbigt med hörapparaten på våren, när fåglarna kvittrar. Farfar som sågade ut ett jättesvårt 100-bitarspussel med en flicka i gula gummistövlar till mig. Farfar som harklar sig och blir allvarlig i precis rätt ögonblick. Farfar som gav mig en kniv han gjort själv, när jag blev stor nog att tälja mina egna hasselpipor och barkbåtar. Farfar som aldrig någonsin klagar. Farfar som är världens bästa farfar.

Farfar bor 50 mil härifrån i en för stor lägenhet sedan farmor dog. Jag har aldrig sett ett förhållande laddat med så mycket kärlek och ömsesidig respekt som det mellan min farmor och farfar. Farmor skadade höften i våras och hamnade på sjukhus. Farfar gick hemma och väntade på att hon skulle bli frisk. Han avböjde allt 95-årsfirande i väntan på att farmor skulle komma hem så att de kunde fira tillsammans. De pratade i telefon med varandra varje dag. Han åkte inte och hälsade på henne på sjukhuset, eftersom det var en stor ansträngning för en gammal kropp och farmor ju ändå skulle komma hem snart. Farmor kom inte hem. Hon dog. Knall och fall på ett under omständigheterna ganska barmhärtigt sätt: Fort.

Men farfar blev ensam. Jätteensam. Han hör dåligt efter ett yrkesliv som pilot i det militära. Han ser dåligt sen tio år tillbaka. Jättedåligt. Ljust och mörkt. Knappt. Han får hem talböcker och lyssnar på Helsingborgs Dagblad som levereras till honom direkt på kassett. Han säger att han läser mycket. Det får dagarna att gå. Han äter micromat som hemtjänsten värmer åt honom. Han har frysen full, men han vet aldrig vad det är han äter. Allt smakar likadant och han ser inte vad det är. Men han klagar inte. Han dricker ett glas rödvin till. Han är svag för rödvin. Och han kan laga sitt eget kaffe och famla sig fram till brickan med kaffebröd. Han har fått en livstids prenumeration på kaffebrödet han alltid alltid bakade förut, när han kunde, av en släkting. Det är en fin present. Hon bakar hans bröd och förser honom med talböcker. Han säger att han är lyckligt lottad. Han har inget att klaga på.

Jag ringer till min farfar ibland. Alldeles för sällan. Jag har ångest länge innan. Slår hela numret utom sista siffran och lägger på. Gråter lite. Försöker igen. Det finns ett oändligt motstånd. Ett vattenfall av känslor som inte kan uttryckas i ord. För det går inte. För vi gör inte så i min familj. För vi har inget sånt språk. Vi kan bara berätta att vi har lagt golv och åkt till Mexiko och har ett spännande jobb. Och jag hoppas att han förstår att det betyder att jag älskar honom.

Jag pratar med min farfar i telefon i alla fall. Förrförra gången blev han så glad att han ringde och berättade den fantastiska nyheten för mina föräldrar – kanalisera har ringt mig!!! Då gör det ont i kanaliserasjälen. Borde jag inte ha råd och tid med 10 minuters samtal lite oftare?

Idag hade jag det. Hur är det farfar, frågar jag. Jo, det är lite upp och ner, säger farfar. Ajdå, säger jag, är det förkylning som går? Nej, säger farfar. Det är åldern. Den kom igår. Då skrattar vi. Sen säger farfar: Men skämt åsido, jag börjar bli gammal. Man får ta var dag som den kommer och göra det bästa av det. Om det nu är meningen att man ska göra det… och tusen tusen nålar i kanaliserahjärtat för farfar ska aldrig aldrig aldrig dö. Aldrig. Så då berättar jag om golvet och om Mexiko och om mitt spännande jobb och jag hoppas att han lyssnar noga mellan raderna. Han säger att vi måste komma och hälsa på, för J tappade en enkrona i soffan sist vi var där. I somras. Jag lovar att vi ska komma och hämta den om han lovar att det är samma enkrona, för vi vill inte ha någon annan. Han säger att det är samma och att han har den någonstans. Vi skrattar. Ihåligt men hjärtligt. Jag tror att vi talar samma språk, golv och enkronor. Det blir lite tyst. Han säger att han är glad att jag ringde. Jag lovar att ringa oftare. Sen lägger vi på. Hejdå farfar, ta hand om dig. Hej med dig. 14 min 58 sek. Jag gråter lika länge. Gråter igen och igen. Gråter varje gång mamma eller pappa ringt på både min hemtelefon och mobil utan att lämna meddelande för att jag tror att de ska berätta att farfar är död.

Jag vet ju att han måste få dö. Att han har levt sitt liv. Att han är 95 år och blind och döv och ensam. Men ändå. Det går inte. Han får inte dö. Aldrig någonsin. Inte min farfar.

16 kommentarer:

Anonym sa...

Sätt dig och skriv en bok!

Fröken Lund sa...

Vilket oerhört fint porträtt du målar upp av din farfar. Min farfar var väldigt viktig för mig och jag vårdar minnet av honom väldigt ömt nu när han är borta. Han gick bort för 2 ½ år sedan, men för mig kommer han alltid vara levande.

Visst får man dåligt samvete när man märker hur glada de gamla blir när man väl tar sig tid för dem i sitt stressade liv. Det gör ont att man inte kan finna sig tid oftare. Men som du säger, jag tror att de vet att mellan pratet om enkronor, golv, Mexikoresor osv så skiner kärleken igenom. Jag är övertygad om att din farfar känner det också.

Maria Byström sa...

Ååå, vad det värmde att läsa detta inlägg. Vilken underbar farfar.

Niklas sa...

Fantastiskt skrivet. Verkligen.

Kanalisera sa...

Anonymous, fröken lund, maria byström och niklas: Varmt stort jättetack!

jdawg sa...

ja du hade rätt, jag gillade verkligen dina ord:-) min farfar blev 93 år, gjorde laseroperation på ögonen vid 90 och körde egen bil ända tills han dog. om du har läst så har jag ju skrivit varmt om min morfar och senast om farmor. farfar står på tur. men vad jag ville komma till är att vi ska vara glada och tacksamma för att vi fått uplleva den här närheten till de äldre. en gåva som inte är alla förunnat. men det känns som du redan förstått det. jo, jag gillar din blogg! jättemycket.

Miss KeepYourDistance sa...

Du skriver så underbart fint att det skär i hjärtat....

Jag önskar att jag hade en farfar.

Kram på dig...

Hotness sa...

Ok, det här var inte bra för Hotness. Tårarna läcker ner i min nya laptop. Men jag har kollat. Det är hämtgaranti på den. Så jag fortsätter läsa.

Nina sa...

Jag har inte gråtit på över ett år, för jag gör inte sånt så ofta. Men nu gör jag det. Och tänker på de jag saknar. Jättefint!

Jenny sa...

Dina ord kunde varit mina. Du skriver helt fantastiskt, med känsla och värme.

Tack!

Anna sa...

Tårarna fann sin väg till mina ögon med. Tankarna kom de med, vad jag saknar min morfar jag - han var en riktigt alround gubbe han med. Kunde allt och inget. Så lätt att älska och sakna. Din farfar verkar vara precis sån med. Underbar.

Fredrik sa...

Så vackert skrivet, helt underbart och värmande.

Påminner mig själv om hur mycket jag alltid tyckt om min egen farfar och hur mycket jag saknat honom sedan han gick bort den där julen 1999.

Ta vara på tiden. Verkligen ta vara på den. Den kommer inte igen, hur mycket man än vill.

emma(www.dagens-emma.blogspot.com) sa...

underbart skrivet! ni verkar ha stora hjärtan, både du och din farfar! carpe diem.

Kanalisera sa...

jdawg: jo, det är något speciellt med gamla människor som har hela livet bakom sig. De har en annan fokus. Åtminstone några av dem. Kul att du gillar min blogg!

mkyd: tack! vi kan dela på min farfar om du vill, jag hinner ändå inte ge honom så mycket tid jag skulle önska. En win-win.

hotness: du får klä in det i gladplast

nina: man behöver gråta ibland. Rensa systemen lite.

jenny: tack, det var fina ord!

anna: ja, jag har haft tur. du med, låter det som.

fredrik: nej, jag vet, det är just därför det är så laddat och jobbigt. och tack!

emma: jo, kanske har vi det. Tack!

Gubbe sa...

Det som stör mig mest när jag läser detta är att jag hade kunnat vara farfar om jag hade legat i lite. Och bygga höjdhoppställningar. Säkert inte lika bra som din farfars, men ändå.

Det och att någon kanske ser att jag sitter och är tårögd på jobbet (ja, jag fick en tristessattack nyss och tog en surfpaus). Får skylla på han som sitter närmast som använder för mycket rakvatten, om nån frågar. Kanske kan komma något gott ur det...

disa sa...

花鄉,愛情海,百威,為楓精典,比佛利,新阿里山,儷京,御花園,風華,溫莎堡,晴海冷泉,紐芬堡,歐悅,名湖水岸,歐悅,萬里仙境,北極星,皇居,禾楓.湯泉,香緹,湯野,水漾,金色河畔,戀愛,新阿里山,皇家花園,山櫻花,名家,風華,美麗殿,艾蔓,薇星,皇城,泰皇,風雅頌,欣歡,名爵,竹田驛站,薇星,風雅頌,愛摩兒,墾丁,雅柏,天母,威斯堡,嘉賓閣,伊都,衣蝶旅店,樹林月圓,萬里仙境,北極星,華都飯店,馥嘉商務,唐城,雙橡園,百老匯,紫園,夏卡爾,竹林雅緻,好來屋,馬德里,湖山度假,蔚藍海岸,約客頂級,儷灣,真善美,歐香,愛莉園,人客