Farfar

Jag har begåvats med världens bästa farfar. Alla kategorier. Kunde jag skulle jag gifta mig med honom. Och då har jag ändå inte särskilt mycket till övers för giftermål ska ni veta. Men farfar är bäst ingen protest, alltså. Farfar som snickrar höjdhoppsställningar på landet. Farfar som jag får följa med och vittja nät och ro så tyst så tyst så tyst så att inte fiskarna vaknar. Farfar som kramar hårt hårt och säger att han är stolt över mig. Farfar som är nästan blind och ändå går och klipper sig och kommer hem och säger att det blev snyggt. Farfar som berättade att han går lika långt som till Shell-macken och tillbaka när han klipper gräsmattan. Farfar som är barsk men fnittrar och säger att det är jobbigt med hörapparaten på våren, när fåglarna kvittrar. Farfar som sågade ut ett jättesvårt 100-bitarspussel med en flicka i gula gummistövlar till mig. Farfar som harklar sig och blir allvarlig i precis rätt ögonblick. Farfar som gav mig en kniv han gjort själv, när jag blev stor nog att tälja mina egna hasselpipor och barkbåtar. Farfar som aldrig någonsin klagar. Farfar som är världens bästa farfar.

Farfar bor 50 mil härifrån i en för stor lägenhet sedan farmor dog. Jag har aldrig sett ett förhållande laddat med så mycket kärlek och ömsesidig respekt som det mellan min farmor och farfar. Farmor skadade höften i våras och hamnade på sjukhus. Farfar gick hemma och väntade på att hon skulle bli frisk. Han avböjde allt 95-årsfirande i väntan på att farmor skulle komma hem så att de kunde fira tillsammans. De pratade i telefon med varandra varje dag. Han åkte inte och hälsade på henne på sjukhuset, eftersom det var en stor ansträngning för en gammal kropp och farmor ju ändå skulle komma hem snart. Farmor kom inte hem. Hon dog. Knall och fall på ett under omständigheterna ganska barmhärtigt sätt: Fort.

Men farfar blev ensam. Jätteensam. Han hör dåligt efter ett yrkesliv som pilot i det militära. Han ser dåligt sen tio år tillbaka. Jättedåligt. Ljust och mörkt. Knappt. Han får hem talböcker och lyssnar på Helsingborgs Dagblad som levereras till honom direkt på kassett. Han säger att han läser mycket. Det får dagarna att gå. Han äter micromat som hemtjänsten värmer åt honom. Han har frysen full, men han vet aldrig vad det är han äter. Allt smakar likadant och han ser inte vad det är. Men han klagar inte. Han dricker ett glas rödvin till. Han är svag för rödvin. Och han kan laga sitt eget kaffe och famla sig fram till brickan med kaffebröd. Han har fått en livstids prenumeration på kaffebrödet han alltid alltid bakade förut, när han kunde, av en släkting. Det är en fin present. Hon bakar hans bröd och förser honom med talböcker. Han säger att han är lyckligt lottad. Han har inget att klaga på.

Jag ringer till min farfar ibland. Alldeles för sällan. Jag har ångest länge innan. Slår hela numret utom sista siffran och lägger på. Gråter lite. Försöker igen. Det finns ett oändligt motstånd. Ett vattenfall av känslor som inte kan uttryckas i ord. För det går inte. För vi gör inte så i min familj. För vi har inget sånt språk. Vi kan bara berätta att vi har lagt golv och åkt till Mexiko och har ett spännande jobb. Och jag hoppas att han förstår att det betyder att jag älskar honom.

Jag pratar med min farfar i telefon i alla fall. Förrförra gången blev han så glad att han ringde och berättade den fantastiska nyheten för mina föräldrar – kanalisera har ringt mig!!! Då gör det ont i kanaliserasjälen. Borde jag inte ha råd och tid med 10 minuters samtal lite oftare?

Idag hade jag det. Hur är det farfar, frågar jag. Jo, det är lite upp och ner, säger farfar. Ajdå, säger jag, är det förkylning som går? Nej, säger farfar. Det är åldern. Den kom igår. Då skrattar vi. Sen säger farfar: Men skämt åsido, jag börjar bli gammal. Man får ta var dag som den kommer och göra det bästa av det. Om det nu är meningen att man ska göra det… och tusen tusen nålar i kanaliserahjärtat för farfar ska aldrig aldrig aldrig dö. Aldrig. Så då berättar jag om golvet och om Mexiko och om mitt spännande jobb och jag hoppas att han lyssnar noga mellan raderna. Han säger att vi måste komma och hälsa på, för J tappade en enkrona i soffan sist vi var där. I somras. Jag lovar att vi ska komma och hämta den om han lovar att det är samma enkrona, för vi vill inte ha någon annan. Han säger att det är samma och att han har den någonstans. Vi skrattar. Ihåligt men hjärtligt. Jag tror att vi talar samma språk, golv och enkronor. Det blir lite tyst. Han säger att han är glad att jag ringde. Jag lovar att ringa oftare. Sen lägger vi på. Hejdå farfar, ta hand om dig. Hej med dig. 14 min 58 sek. Jag gråter lika länge. Gråter igen och igen. Gråter varje gång mamma eller pappa ringt på både min hemtelefon och mobil utan att lämna meddelande för att jag tror att de ska berätta att farfar är död.

Jag vet ju att han måste få dö. Att han har levt sitt liv. Att han är 95 år och blind och döv och ensam. Men ändå. Det går inte. Han får inte dö. Aldrig någonsin. Inte min farfar.