Hur ett barn blir till - learning by doing

Jag har bilden av mig själv mer som teoretiker än praktiker. Jag är bra på att läsa och förstå. Jag kan många saker i teorin bättre än i praktiken. Därför förvånar det mig hur usel jag är på det här livets grundläggande om hur ett barn blir till. Jag lär mig det by doing vid en ålder av 30 år. Borde jag inte snappat det här nån gång i högstadiet redan?

Följ min resa till kunskap genom teori och praktik, från ax till limpa, så att säga:

1. Preventivmedel
Kanalisera teori: Om man inte använder preventivmedel blir man gravid direkt. Det finns inget som heter säkra perioder.
Riktig teori: Ägget lever i ett dygn, spermierna några dagar längre. I praktiken kan man bli gravid max 5-6 dagar per månad. Resten är totalsafe.
Riktig praktik: Par som vill bli med barn får ofta försöka länge och målmedvetet.
Kanalisera uppdaterad teori: Håller man koll på de där dagarna och är noga med kondom är det omöjligt att bli gravid. Totalsafe.
Kanalisera praktik: Gravid.

2. Graviditetsbeskedet
Kanalisera teori: Man märker att man är gravid eftersom mensen uteblir och man mår illa på morgonen.
Riktig teori: Man märker att man är gravid eftersom mensen uteblir och man mår illa på morgonen.
Kanalisera praktik: Man märker att man är gravid eftersom man tror att man har cancer i ljumskarna eller äggledarna och gör ett graviditetstest för att hjälpa läkaren att utesluta den möjligheten. Då uppdagar det sig att man varit gravid ganska länge.

3. Graviditeten
Kanalisera teori: Människan är gravid i nio månader. Under den tiden får hon inte dricka alkohol. Det syns att man är gravid eftersom magen blir stor och rund. Livet är ungefär som vanligt, även om man är gravid. Graviditeten är en angelägenhet främst för de blivande föräldrarna.
Riktig teori: Människan är gravid i ett komplext antal veckor som kan uttryckas på olika sätt. Under tiden gäller massvis med förhållningsregler, aka propaganda. Det dröjer ganska länge innan det syns att man är gravid. Under graviditeten kan man drabbas av oändligt många konstiga åkommor, men det är helt normalt. Graviditeten är en angelägenhet för Alla Kvinnor.
Riktig praktik: Under graviditeten är det fritt fram för alla i din omgivning att uttrycka åsikter om hur du ser ut, ställa personliga frågor och helt sluta intressera sig för andra delar av ditt liv än barnet i din mage. Det är också okej att ta på dig och berätta hur du borde må. Graviditeten är allas angelägenhet, utom eventullt den blivande pappans.
Kanalisera praktik: Graviditeten varar ungefär ett helt liv. Under tiden kan man leva ganska mycket som vanligt, bortsett från att man känner sig lite halvkrasslig mest hela tiden. Det är heeelt normaaalt. Du vet det eftersom alla i din omgivning berättar för dig hur det egentligen är.

4. Förlossning
Kanalisera teori: Förlossningen handlar om att föda ut ett barn. Plötsligt går vattnet! Då måste man snabbt rycka väskan som står packad i hallen (lite oklart med vad) och sätta sig i en taxi som åker i ilfart till närmsta sjukhus. Där placeras man i gynstol och skriker, svettas och krystar tills barnet föds. Förloppet tar totalt max en timme. Barnet skriker och är blodigt men blir mirakulöst fort rent och torrt. Färgen på barnet är friskt rosig.
Riktig teori: Förlossningen handlar främst om att stå ut med smärtan under något som kallas värkarbetet och som kan hålla i sig några dygn. Till förlossningen kan man åka i egen bil. Det är bra att ha med sig en väska med t.ex. avslappningsmusik, en kortlek(!), kläder och speciella saker man kommer att vilja äta under förlossningen (äta!?). Sista delen av värkarbetet gör man på sjukhus på en avdelning som är inredd för att inte kännas som ett sjukhus. Man förväntas vara väl påläst och kunna saker om olika slags smärtlindring, andningstekniker och ställningar att föda i. När barnet kommer ut spricker man. Förloppet tar normalt över ett dygn för förstföderskor. Barnet är kladdigt av något som heter fosterfett och skiftar i kulörer mellan blå och lila.
Kanalisera praktik: -

5. Eftervård
Kanalisera teori: När barnet är fött ligger man kvar i sjukhussängen. En brits rullas in till partnern och tillsammans bor man där 4-5 dagar. Man får hela tiden smörgåsar och varm choklad av de som jobbar där. De visar också hur man tar hand om ett barn.
Riktig teori: Efter födseln flyttas man till ett speciellt hotell. Där blir man lämnad i fred så mycket som möjligt. Efter 2 dagar åker man hem.
Kanalisera praktik: -

6. Amning
Kanalisera teori: Människan är ett däggdjur. Barnet äter mjölk från mammans bröst. Om man inte kan eller vill amma ger man barnet mjölkersättning ur nappflaska. Amning är inte så märkvärdigt.
Riktig teori: Amning är stort och svårt och jätteviktigt. Alla måste ha en åsikt om amning. De flesta mammor får hemskt ont i brösten och bröstvårtorna blöder och går sönder. Ändå måste man fortsätta amma. Dessutom får man något som heter mjölkstockning som ger feber och svåra smärtor (utöver blodet och det söndertrasade). Efter några dagar får man amningsblues och blir deprimerad. Det finns ett oändligt antal hjälpcentran att vända sig till när amningen inte fungerar perfekt. Så länge barnet ammar är man fysiskt bunden till sitt barn var 3:e-4:e timme. Man bör amma ungefär ett halvår, annars blir barnet allergiskt och den egna kroppen får ett helvete att hitta tillbaka till pre-graviditetformen. Under amningstiden läcker det mjölk från brösten typ jämt. Man måste ha speciella skydd och sova med bh. Man måste tycka om att amma, annars är man ingen Riktig Kvinna.
Kanalisera praktik: - (men jag har köpt en amnings-bh i en helt overklig kupstorlek)

7. Barnuppfostran
Kanalisera teori: Man gör sitt bästa för att överföra trygghet och sunda värderingar till sitt barn. För de allra flesta går det alldeles utmärkt.
Verklig teori: - (jag bävar...)
Kanalisera praktik: -

Och det här är ändå bara början.

Jag ångrade mig

På den tredje dagens ledighet ångrade jag mig. Jag vill nog inte ha något barn. Det här är det här den perfekta tillvaron. Dagarna går hur fort som helst och jag gör bara saker jag tycker om att göra. Blir jag det minsta lilla trött lägger jag mig och vilar och jag följer stenhårt rådet från min kollega "ät varje måltid som vore det din sista". Det enda jag har att klaga på är det här med att jag är lite otymplig.

När jag landat lite i ledigheten finns det faktiskt en frihet i att inte veta hur många dagar, veckor eller timmar den är. Det tvingar mig att hela tiden göra det jag känner mest för precis just nu. Så generös är jag sällan mot mig själv annars.

Dagens outfit - Karlsson på taket

Som ni kan se har jag idag valt att klä ut mig till Karlsson på taket. Jag har till och med samma rufsiga rödbruna frisyr. Och jag stannar inte vid outfiten - jag kör hela rejset! Jag är sååå i min karaktär att vilken Dramatenskådis som helst skulle bli imponerad; Jag är dryg och gnällig och förtrycker J (som passande nog har en viss likhet med lillebror) och försöker tvinga till mig kuckelimuckmedicin hela tiden.

Disclaimer: Jag vill poängtera att byxorna inte är mina, utan ett lån från J:s kollega. Och jag använder dem inte bland folk. Till och med jag har något slags gräns för min värdighet.

Och plötsligt tog jag min inre hemmafru på bar gärning

Under förra veckan fick jag från två olika håll tips om ett inslag i DN:s webb-TV som sedan fanns i artikelformat i söndagens tidning. Inslaget handlar om hur jämställdhet lätt hamnar i skymundan i dagens stress på det perfekta hemmet och min generations (bakåt)strävan efter att vara den perfekta Modern och Hustrun med linneskåp, fiffig hallförvaring och hemlagad husmanskost. Det är både självklar och otäck läsning. Självklar när den beskriver att en bra relation med barn och partner, bra sex och ett jobb man trivs med är viktigare än ett perfekt hem. Otäck när jag inser att det inte alltid är så i verkligheten.

Och så idag, när jag har min första lediga dag inför stundande förlossning (en absurd känsla, varför är jag inte på jobbet!?) så känner jag det komma krypande över mig, det livsfarliga hemmafruidealet. Vid frukostbordet gör jag mentala listor över saker jag kan göra idag. Det poppar upp idéer om rustik lasagne, ända från grunden och äntligen rensa i städskåpet för att inte tala om att montera gardinstången i sovrummet och kanske sy ett par piffiga gardiner. Vafan! Var kommer det ifrån?

Det är ganska otäckt att jag i mitt feministiskt medvetna inre som dessutom hittat en praktiskt jämställd partner att odla och förverkliga ideal tillsammans med, ändå smygodlar såna här idéer om vad som är bra aktiviteter en ledig dag.

För vad händer om jag etablerar en hemmaroll där jag fixar och putsar i stället för att odla mina egna intressen och mig själv, vilket slags mamma blir jag då? Och vilket slags partner? Vän? Människa?

Tur att jag kom på mig själv på bar gärning. Nu blir det bara roligheter hela dagen och inga husmorspoäng till kanalisera. Basta!

Alternativa frågor

Roligt! Jag har fått alternativa gravidfrågor till inlägget nedan. Jag känner mig vansinnigt intressant och smickrad och tar för givet att den anonyme kommentatorn (tack snälla för frågorna!) talar för er alla i sina undringar. Här kommer däför svaren:

1. Vilken musik gillar ert barn då? Sparkar den mer och roligare till reggae?
Ingen aning. Om intensiva sparkar är tecken på gillande tycker den i regel mer om förband än huvudartister. Helt urskiljningslöst, förbandet väcker alltid starkare reaktioner och då har jag ändå testat med konserter som Franz Ferdinand, Anna Ternheim, Hello Saferide, Lykke Li och barnets blivande morbror. Man kan ju tycka att det borde vara åtminstone lite intressant! Å andra sidan var det helt ointresserat av Madonna också. Men ickereaktioner kan ju också vara uttryck för stilla gillande eller tyst andakt. Jag hoppas att det blir lättare att läsa av reaktioner som positiva eller negativa barnet befinner sig på utsidan av magen.

2. Hur ställer ni er till lagidrott vs individuella sportgrenar och hobbys då barnet blivit tio år?
Inte alls. Barnet får välja själv.

3. Om svaret på fråga två leder till att barnet måste sälja kakor, korvar, vantar och lotter - tycker ni det är en bra princip att han/hon får göra allt själv eller tänker ni ta med och hjälpsälja på jobbet?
Barnet får sälja själv. Jag har redan sålt min livsranson av sånt där. Dock är vi säkert så snälla att vi stödköper ett paket strumpor eller en låda kokosbollar.

4. Hur tänker ni lösa amningseländet vid långa hårfrissebesök under mammaledigheten?
Den får väl göra precis som vuxna gör och äta innan. Eller så får den ersättning. Jag tänker mig att jag kommer vilja göra flera saker för mig själv, där jag inte är fysiskt bunden till barnet var tredje timme så det lär sig nog gilla ersättning tidigt i ren överlevnadsdrift.

5. Vilka serietidningar vägrar ni att prenumerera på oavsett vad barnet vill?
Hmm... jag misstänker att slaget inte kommer att stå mellan Bamse och Kalle Anka utan mellan tidningar jag aldrig har hört talas om. Jag vet faktiskt inte. Jag antar att vi får verka för att hjärntvätta barnet så mycket som möjligt under de tidiga åren att det här inte blir ett problem när barnet kan uttala ord som prenumerera.

Tack för frågorna! Det har varit en nyttig och rolig träning för både mig och J och vi fann glädjande att vi tyckte precis lika. Fler som undrar nåt? Hit me!

Topp tre konstiga frågor vid graviditet

Som gravid eller blivande pappa får man en del konstiga frågor, några mer ofta än andra. Det här är topp tre konstiga frågor vi (och garanterat fler blivande föräldrar) ofta får:

1) Vet ni vad det blir för kön?
Frågan i sig är inte konstig, eftersom man de facto kan ta reda på det och flera också väljer att göra det. Det som är konstigt är att så många frågar. I synnerhet som vi knappast gör någon hemlighet av att vi båda tycker att barnets kön är helt ointressant och att vi dessutom tror att vetskapen om det omedvetet redan nu kan prägla våra tankar och handlingar inför barnet.

2) Hur mår kanalisera då?
Frågan ställs till J och handlar alltså bara om hur jag mår. Hur han själv mår eller tänker kring föräldraskapet är helt ointressant. Plötsligt vill kollegor, kompisar och bekanta jag aldrig har träffat veta hur jag mår. Omtänksamt förvisso, men ganska konstigt. Och förstås tråkigt för J.

3) Vad säger J då?
Den frågan ställs bara till mig. Som om det här med att vara gravid vore ett tokigt upptåg jag hittat på och som J förväntas reagera på med en dråpligt uttalande. Det är ju i allra högsta grad något vi gör tillsammans. Och J säger väl ungefär samma saker som jag, att det är helt absurt och väldigt roligt.

Den finaste presenten

Igår fick jag den finaste presenten* av mina kompisar - en påse isländsk chokladlakrits från lakritsaffären jag skrev om i förra inlägget. Det är så fantastiskt! En kedja av fint. Först har de läst inlägget i torsdags kväll och sen hunnit agera på det på väldigt kort tid (ett dygn mellan bloggpublicering och presentöverräckning) och dessutom kommit ihåg att det var just den isländska chokladlakritsen jag nämnde speciellt. Fantastiskt.

Jag kan nu berätta att det är precis så gott som man kan tro och som jag minns det från Island. Och nu kan jag för mitt liv inte förstå varför jag brukar äta gröt till frukost, när det finns isländsk chokladlakrits.

*) För snart ett år sen fick jag "Den fina presenten" av samma kompisar. En meterhög porslingås som ger ordet anskrämlig ett porslinsansikte, tillsammans med ett prydligt regelverk som informerar om att gåsen måste stå framme synligt och inte lämnas vidare tidigare än efter 6 månader från mottagandet.

Porslinsgåsar och regler i all ära, men helt oprovocerad isländsk chokladlakrits är ändå en finare present. Den finaste rentutav.

Goda nyheter

Ni kan aldrig gissa vad jag hittade i tidningen i morse! Mitt bland alla lågkonjunktursvarsel och dödsskjutningar:

Det har öppnats en lakritsaffär!
Här i Stockholm!!
Och de säljer isländsk chokladlakrits!!!

Jag känner plötsligt nio månaders craving-fri graviditet som ångrar sig och kräver sitt ofödda barns vikt i lakrits.

Det här kommer väldigt lägligt. Från och med måndag är jag officiellt heltidsgravid. Min mission blir att äta alla lakritssorter i hela butiken.

Den stolte fanjunkaren på korttidsboendet

Efter att i några veckor haft dåligt samvete över att jag inte ringer till min farfar får jag idag höra att han tillfälligt lagts in på ett korttidsboende.

Det går sakta utför för farfar. Alldeles för sakta.

För den resliga hållningen med de gammelseniga musklerna har sjunkit ihop och urholkats, men fungerar fortfarande tillräckligt bra för att släpa kroppen fram och tillbaka mellan sovrum och kök. Och de flinka fingrarna som redde ut fiskenät och snidade knivskaft och träskålar skakar svårt och har tappat sin styrka, men är fortfarande tillräckligt starka för att skvimpa ut kaffet över den en gång så vita vardagsrumsmattan. Och den barska rösten som både kunde ryta i på skånska, uttrycka den varmaste stolthet och fnissa som ett barn, är nu skrovlig och förvirrad, men klarar av att uttala de märkliga kopplingarna som hjärnan bereder. Och ögonen som sett så mycket och plirat pillemariskt är nu vattnigt grå och ger endast ledsyn. Och öronen, mätta efter år av flygplansbuller, barns och barnbarns prat och Hälsingborgs dagblad på ljudband är nu avtrubbat trötta och orkar inte samarbeta med hjärnan, informationen hörs men begrips inte. Sinnena arbetar febrilt med att ta in de intryck de mäktar med, men i hjärnan blir det trångt och lite fel.

Och av det som var en stolt fanjunkare, en fantastisk farfar, far och man finns nu bara skalet kvar. Och stoltheten. Men vad ska man med stolthet till när man inte längre kan ta hand om sig själv? När man behöver hjälp och assistans med att mikra Findus-lådorna, blanda snabbkaffet och vattna de få blommor som fortfarande lever? På korttidsboenden finns inte plats för någon stolthet. Där finns vänliga sköterskor som vill hjälpa till att duscha farfar och möts av bestämda skånska nej. Farfar kan själv, imorgon. Eller inte alls.

Han är så seg så seg, stackars farfar. Den 96-åriga roppen vägrar ge upp kampen som borde förlorats för länge sen, men den vill inte. Den tvingar honom att underkasta sig först städhjälp, sen hemtjänst och nu vårdbiträden på korttidsboende.

Jag hoppas att korttidsboendet gör skäl för sitt namn och snart låter farfar åka vidare till den himmel jag ibland måste tro på, där farmor väntar tillsammans med andra farmödrar, morföräldrar och en och annan avlivad hund. En himmel där han får vara stark och stolt igen.

Starka kvinnor

Kisspausen kom tidigt under Skavlan igår, redan vid första gästen Fredrik Reinfeldt. Skavlan och Reinfeldt pratade om "starka kvinnor" och hur Reinfeldt så lätt kom överens med dem och precis där blev jag så provocerad att jag var tvungen att låsa in mig på toaletten. J blev så upprörd att han somnade.

För vad fan är "starka kvinnor"? Är det kvinnor som är extra mycket kvinnor? Och vad är då detta kvinnliga som de förstärker? Ofta är det ju mödrar som fått stå förebild för den "starka kvinnan". Mödrar som tagit hand om hem och familj och ändå då och då orkat uttrycka en åsikt. Det måste man för all del tycka är starkt, men inte fan är det en förebild!

Oaktat vad uttrycket "starka kvinnor" innebär lämnar det oss med frågan vad det säger om alla andra kvinnor. Är de per definition svaga? Eftersom "starka kvinnor" handlar om undantag från normen (annars hade man inte behövt bestämma dem som "starka") hamnar ju majoriteten av alla kvinnor i facket "inte så starka kvinnor" vilket är fruktansvärt beklämmande.

Och var finns den manliga motsvarigheten? De "starka männen"? Om uttrycket förekommer handlar det snarare om muskelstyrka än något annat. "De starka männen" hamnar i samma omöjliga fack som "män med skinn på näsan".

Det som är allra mest provocerande med diskussioner om "starka kvinnor" är att de oftast förs av män och kvinnor som vill vara lite politiskt korrekt jämställda, men för den sakens skull inte lämna de bekväma könsroller vi nu en gång så praktiskt inrättat oss efter. Genom att prata om "starka kvinnor" ger de sig själva alibi i jämställdhetsdebatten utan att röra sig en centimeter framåt.

Planerade kisspauser under stundande fredagsmys

Här gäller det att vara toalettaktisk. Jag har noterat i TV-tablån att SVT1 kommer att hålla mig bänkad i fredagsmyssoffan fyra timmar i rad och det utan reklampauser. Ingen onödig vätska efter 18 alltså.

Se själva:
20:00 Så ska det låta (mitt favoritprogram alla kategorier, ja jag tycker det blivit bättre sen Peter Settman tog över efter Peter Harrysson och ja, jag är grymt bra på att gissa låtarna och ja, självklart sjunger jag med och ja, jag förstår att ni måste börja hata mig nu)
21:00 Skavlan (okej, inte lika bra som Så ska det låta, men trivsam fredagsunderhållning i alla fall)
22:00 Efter bröllopet (jag ääälskar dansk film och den här har jag fingrat på i videobutiken i månader utan att komma till skott)

Jag kan förstås med lätthet klämma in ett par kisspauser när Stenmark kör solo i Så ska det låta och kniper det senare kan jag mellankissa i programpauserna eller kanske kanske nån gång under Skavlan beroende på gästerna, det måste jag kolla upp!
Men det kommer inte att bli en enkel kväll, det kommer det inte.

Det är tråkigt...

...så jag piggar upp mig med att mejla lite:

"Hej J!
Vattnet gick, så jag åker in till förlossningen. Du kan väl komma när du läst det här?
Puss!"

och sen sms:ar jag:

"Här går det undan. Allt har gått bra, vi finns på Hotell BB rum 27. Ses sen!"

Näää... det gör jag förstås inte. Men visst skulle det vara kul!

Om

Om varelsen inuti min mage hade varit jag, hade den tittat ut ganska precis nu, tre veckor för tidigt och vid elvasnåret på förmiddagen. Jag ser inga sådana tendenser. Alls. Å andra sidan, om varelsen hade varit jag hade ju jag varit min mamma och alltså tillbringat gårdagen med en spänstig cykeltur fram och tillbaka till Lidingö, i stället för bland äppeljuice, snor och gnäll i en soffa i Solna. Och det hade varit maj.

Det är knepigt det där med arv och miljö.

På bar gärning

Jag hade länge misstänkt att tulpanerna spionerade på mig.

Smärta i kvadrat

Jaha. Så hände det som inte fick hända. Jag blev halsontad. Första steget till en perfekt förkylning. Och detta precis när jag ska till att föda barn.

Som den medvetna feminist jag är blir jag precis lika däckad av förkylningar som män (ni vet, "kvinnor gnäller över att föda barn, men de vet inte hur det känns när en man är riktigt förkyld" och andra klyschor).

Jag ser alltså fram emot en unik smärtupplevelse i kvadrat! Manlig förkylning OCH förlossning. Oh joy.

Optimeringsregler vid bajslukt

En annan grej jag funderar på i min strävan att optimera livet för mig själv och andra är det här med när det luktar bajs på toaletten. Jag har ganska begränsade kunskaper om luktsinnet, flimmerhår, partiklar och luktcentrat men jag tänker mig att luktupplevelsen går till ungefär såhär:

Pyttepartiklar av det som luktar susar omkring i luften och fastnar i näsans flimmerhår som registrerar dem kemiskt och skickar signaler till hjärnans luktcentra varpå vi uppfattar lukten: bajs.

Det är alltså bajspartiklar som vi registrerar som bajslukt. Bajslukt är en starkt obehaglig upplevelse som jag gärna undviker. Ett sätt att undvika lukten är att andas genom munnen. Men! Då får jag ju bajspartiklarna direkt på tungan på tänderna i halsen och där har jag inga flimmerhår som kan filtrera bort dem. Det är förstås inte farligt, lite skit rensar magen, men obehaget av att veta att jag har någon annans bajs i munnen ska inte underskattas.

Så vad är värst - bajspartiklar i munnen eller obehaget av den fräna lukten?

Kom ihåg att pappa är en man - om vattenkaraffer, giftermål och tonårsuppgörelser

J har på rekommendation och av nyfikenhet gått med i Liberoklubben. Ett beslut som skänker stor glädje till oss båda i form av hysterisk läsning och råa skratt. Liberoklubben tar för givet att alla medlemmar är kvinnor och J får mejl om hur hans mage förmodas växa och om hur han ska ta hand om sitt underliv. Igår fick han även tidningen "Föräldraguiden" i vilken vi bland annat hittar följande lista över "6 enkla överlevnadstips":

1) Skaffa sköna lågklackade skor (J har inget högklackat, så den är lugn)
2) Köp en fin vattenkaraff och glas (lite oklart vad det har med överlevnad att göra, så vi avvaktar på den punkten, även om det onekligen är ett enkelt tips)
3) Koppla av med lugna hemmakvällar (lite knepigt i kontrast mot alla råd om att "passa på" att göra ditten och datten innan barnet kommer, för sen blir det minsann inte tid till något roligt)
4) Välj bekväma kläder med plats för växande mage och bröst (än så länge har J:s mage och bröst inte växt det minsta, men börjar det hända kan han ju låna mina kläder tänker jag mig)
5) Prata om barnet som ska komma (check! det här känns faktiskt både enkelt och som ett vettigt överlevnadstips)

och så sista tipset - håll i hatten:

6) Ordna samboavtal eller gift er (WHAT!!! Vad är enkelt med den här "tipset"? Och på vilket sätt handlar giftermål om överlevnad!? Och hur hamnade "gift er" på samma lista som "köp en fin vattenkaraff"?)

Tidningen Föräldraguiden skrämmer mig. Lite längre bak ger ultrapappan Dick Sundvall sina bästa pappatips varav ett är

"Släpp fram pappan i dig! Kom ihåg att pappa är en man så det är mannen i dig som behövs."

Vi har ingen aning om vad som är "mannen i J", alltså vilka egenskaper han har som alltså jag, som kvinna, saknar och som han nu ska "släppa fram" för att bli en bra pappa.

Dicks första pappatips är för övrigt att "göra upp med sin tonårstid" så det är väl inte meningen att Dicks tips ska vara lika enkla som de 6 överlevnadstipsen ovan.

Föräldrautbildningen del 2 eller Att förbereda sig för en tapir

Nej. Del två av föräldrakursen gav inte mer än del ett. Under den fyra timmar långa utbildningen snappade jag upp relevant information motsvarande max 10 minuter. Resten var rosa plyschhjärtan och ”hur känns det?”.

Barnmorsketanten inledde kursen med att hålla upp två inplastade bilder med pappa + bebis samt mamma + bebis och bad oss ”reflektera fritt kring dem”. Det kan ha varit mitt livs trycktaste stämning i rummet. Till slut sa en barnmorskestudent att det såg ut som att mamman och barnet hade ”god kommunikation”. Sen blev det vakuumtyst igen tills barnmorsketanten tvingade en kille att kommentera bilden. Han mumlade att ”det ser väl fint ut” och sen var det tyst igen.

Överhuvudtaget jobbar hon mycket med att hålla upp inplastade bilder och fråga vad vi tänker om dem. Det kan vara en fotbollsspelare eller en ”skojig bild” på en ammande mamma. Det känns lite som i lågstadiet med den stora skillnaden att pedagogiken inte funkar längre. Alls.

Det provocerar mig oerhört att vi som kunskapstörstande blivande föräldrar snällt lämnar våra jobb för att ta del av ”viktig” utbildning om barn och föräldraskap och sedan sitter i 2*4 h och lär oss ingenting.

Efter den här kursen är jag precis lika oförberedd på att föda och ta hand om ett barn som jag var innan. Det känns ungefär som att någon snart kommer att ge mig en tapir, eller annat konstigt djur jag bara sett på avstånd eller lekt med i plast som barn, och den enda förberedelse jag får är att gruppterapiprata om hur det kommer kännas.

Föräldrautbildning

Idag ska jag på del 2 av 2 i en föräldrautbildning som Solna MVC/BMM anordnar. Inför det presenterar jag här lite highlights från förra tillfället:

1) Barnmorsketanten håller upp ett rosa mjukishjärta i plysch och säger med eftertryck "Det här, det ska vi prata om idag. Kärlek."

2) Barnmorsketanten går varvet runt och pekar på alla deltagare i tur och ordning med orden "Grattis till att du funnit mannen/kvinnan i ditt liv" (vilket alltså bevisades genom att vi skulle ha barn). 18 blivande föräldrar önskar sig långt långt bort.

3) Barnmorsketanten ställer frågan om det är någon skillnad på män och kvinnor, jag blir topp tunnor rosenrasande och häver ur mig en lång osammanhängande harang om hur jag tror att bemötandet av män och kvinnor i samhället kan forma stereotypt beteende men att jag inte tror att det finns några större genetiska orsaker till eventuellt olika beteende hos män respektive kvinnor. Jag förstår att jag varit lite för abstrakt när en annan kvinna i gruppen "håller med" genom att säga "Ja, precis. Jag läste en bok om det där och där stod det typ att män och kvinnor var från olika planeter och så är det verkligen med mig och min man!" (som för övrigt inte var där).*

4) Barnmorsketanten placerar oss i grupper om 8 och ber oss skriva på post-it-lappar vad som är viktigast i en relation. Grupperna reagerar med total tystnad och blossande kinder.

5) Barnmorsketanten lägger en timme (1h! 60 min!) på att gå igenom de till slut framkrystade lapparna med uppföljande frågor av typen "Vad innebär egentligen tillit i en relation?" eller "Vad är respekt, för dig?". Alla svarar kort, opersonligt och generat. Förväntad diskussion uteblir helt.

Efteråt tog vi upp med vår barnmorska att vi inte tyckte att det var fyra så väl förvaltade timmar, men hon har lovat att del två är bättre. Jag känner mig inte helt övertygad...

*) Barnmorsketanten säger sen att det inte är någon skillnad på hur män och kvinnor känner inför det kommande föräldraskapet och jag fick skämmas för att jag blev så arg.

Det perfekt optimerade samhället

Jag tilltalas väldigt av tanken på att leva i ett perfekt optimerat samhälle. Perfekt så till vida att alla verkligen hjälps åt på ett maximalt effektivt sätt. Dels i det stora, på ersättnings-, ansvar- och skatte-nivå men framförallt i det lilla. Två saker tänker jag särskilt på.

1) Kliva av tunnelbanan. I det perfekt optimerade samhället reser sig avstigande i god tid för att vara redo längst fram vid dörrarna så att de snabbt kan kliva av tåget innan de påstigande kliver på. De påstigande står under tiden samlade vid dörrparets sidor, så att de avstigande kan kliva av rakt fram och ut på perrongen. De avstigande går raskt några steg rakt ut på perrongen innan de svänger av åt sitt håll eller stannar och läser skyltar eller funderar på om de fick med sig Metrotidningen.

Det som gör det perfekt optimerade samhället så perfekt optimerat i detta avseende är att alla vet när denna regel är tvingande tillämpbar och inte och kan optimera efter det. Vid större tunnelbaneperronger och i rusning gäller den alltid, men vid lite mindre perronger och utanför rusningstid kan medlemmarna av det perfekt optimerade samhället i stället välja att sitta kvar på sina platser och ta hjälp av det lilla rycket när tunnelbanan stannar, för att resa sig och gå till dörren lite senare än i exemplet ovan.

Det fina är alltså att alla i det perfekt optimerade samhället kan reglerna och tillämpningarna av dem i olika situationer för att maximera effektiviteten för hela kollektivet.

2) Trycka ner hissen. I hissen i mitt hus informerar en mindre vänlig lapp* om att man ska trycka ner hissen efter sig. Det här retar mig. Det är nämligen inte optimalt att alltid trycka ner hissen, eftersom man inte kan förutsätta att nästa resa kommer att gå från bottenvåningen. Kanske kommer den gå från våning tre och då har hissen gjort en färd från fjärde våningen ner till bottenvåningen och sen upp till tredje våningen helt i onödan.

Måhända går flertalet av hissresorna från bottenvåningen och uppåt, vilket skulle kunna motivera nedtryckning av hissen i alla lägen, men då ställs vi i stället i frågan Vad är värt mest - de boendes tid eller hissens livslängd i kombination med energispareffekten? Sedan har vi folkhälsoaspekten. De flesta skulle må bra av vardagsmotionen det innebär att ta trapporna upp och endast bruka hissen för nedfärd, för att spara på knän och leder.

Och ungefär här känner jag att jag passerar gränsen för vad som ens med stor vilja kan kategoriseras som ett normalt och socialt accepterat resonemang, så jag lämnar mig själv djupt otillfredsställd med nyckfulla hisstryckarvanor och drömmandes om det perfekt optimerade samhället.

* papperslapp, inte svensk minoritetsbefolkning

Vårtecken eller annat - igen!

Nu är det verkligen lurigt det här med vårtecken eller annat. Imorse såg jag årets andra par brevbärarshorts. Vi talar måndag morgon i snömodd. Sportlov för de lyckosamma.

Det kan inte vara vårtecken.

Det måste vara annat. Något slags mutation bland Mariatorgets brevbärare. Ja, så måste det vara.

Försäkringskassekredd

Fast lite kredd ska de ha, Försäkringskassan.

Under den 1,5 h långa föreläsningen könsbestämdes inte föräldrarollerna som mamma och pappa, utan man pratade kort och gott om föräldrar eller partner.

Och som förklarande grundbild för hur ersättningen fungerade, visades en bild med 480 dagar fördelade rätttvist i 240 dagar till vardera förälder (vilket fick det att ta hus i helvete bland de lite mindre jämställda paren i lokalen).

Det finns hopp, med andra ord.

Ett lapptäcke av missriktad välvilja

Det är ingen nyhet för någon att föräldrapenning och jämställdhetsbonusar och L-dagar och S-dagar är en djungel att ta sig igenom. Det är som ett lapptäcke av olika regeringar som alla velat profilera sig som familjevänliga, genom att addera en extra regel till något i grunden ganska enkelt. Det började säkert med att föräldrar fick vara hemma ett visst antal dagar. Sen kom man på att det vore fint om de fick något slags ersättning under tiden också. Men kanske ändå inte hela tiden, utan några dagar bara. Sen kom man på att det måste finnas möjlighet att vara hemma delar av dagar. Och att trixa med de delarna på olika fiffiga sätt. Och varför inte ge dagar till varandra. Sen la man till möjligheten att vara hemma ännu fler dagar genom att klassa dagarna i L och S. Sen laborerade man lite fram och tillbaka med vem som skulle få ta ut hur många dagar. Och så höjde man taket för att de rika skulle bli gladare. Sen ångrade man sig och bestämde att det fanns två tak och så sänkte man det ena, för att de som inte var lika rika som de rika inte skulle känna sig förfördelade. Och så toppade man med en bonus för de som ändå delar lika, förutsatt att de gör det på ett visst sätt. Et voilà; ett lapptäcke av otacksam välfärd ingen begriper sig på.

Det mest fantastiska är att föredragshållaren från Försäkringskassan, som faktiskt jobbar med det, inte heller förstår något. Hon läser bara innantil och hänvisar till webben. Om några år kommer Försäkringskassan tvingas subventionera veckolång ledighet från arbetet för instudering av regler, bonusar, undantag och specialfall.

Vårtecken eller annat?

Årets första shorts och den svåra frågan jag ställer mig från nyår och framåt: är det vårtecken eller är det annat? Kanske en medfödd sjukdom eller ett korkat vad. Det är långt ifrån självklart det där, vad som är vårtecken och vad som är annat. Hur är det till exempel med varmare klimat, trötthet eller nyförälskelse - vårtecken eller annat?

Det svåraste som finns:

När människor jag tycker om inte delar mina värderingar. Det händer hela tiden och det måste ju förstås vara så. Men ändå gör det så ont i mig.

Jag borde åka på team building med ett gäng antifeministiska högerpolitiska rojalister och biologister med mottot ”Individen framför kollektivet – alltid!” och härdas lite.

Det skulle göra mig gott.

Hobbybakis

Ni vet sådär så det svider lite i ögonen och man reagerar starkt på höga ljud, starka lukter eller stora människor som kommer för nära? Så har det varit i två dagar nu. Det känns inte särskilt rättvist.

Nej till livet igen

Jag fick ett intressant lästips. SvD skriver om ett fall i Eskilstuna där en kvinna vid två tillfällen blivit gravid, bett att få reda på barnets kön och, när det uppdagats att det handlar om en flicka, valt att göra abort. Artikeln handlar om personalen på sjukhuset som upplever att de tvingats till något de inte står för/vill delta i. Läs hela artikeln här.

Den snabba reaktionen är att kvinnan är dum i huvudet.
Den lite mer eftertänksamma är att fundera över vilken frihet som inte borde vara en rättighet – att i förväg ta reda på barnets kön eller att göra abort på vilka grunder som helst.

Jag tycker att man ska få göra abort på vilka grunder som helst. I relation till t.ex. debatten om bevisbörda vid våldtäkt ("sa hon verkligen Nej?") känns det väldigt svårt att skapa regler (och framförallt att följa upp dessa) för vilka skäl som är giltiga för abort och inte.

Att ta reda på ett ofött barns kön däremot, tycker jag inte är en självklar rättighet. Att göra det signalerar att kön spelar roll. Och det känns inte okej.

I dagens informationssamhälle kan att ta reda på kön tyckas vara en ganska oförarglig handling, men när konsekvenserna känns så här instinktivt jättefel blir det svårare, vilket gör den här diskussionen riktigt intressant.

Djungelröj

Okej, jag ska inte tjata så mycket mer om vattengympa, men det här måste jag ändå få ur mig. Igår. På djupvattengympan. Med läraren som ser ut som någon av bumbibjörnarna och bara kör hits från de senaste melodifestivalerna.

Jag har ett flytbälte hårt åtdraget ovanför magen. Ändå är det med nöd och näppe jag håller näsan ovanför vattnet (de andra har hela huvudet, halsen och delar av axlarna svanlikt gracilt över vattenytan, jag måste se ut som en drunknande padda bredvid dem). Jag är så full av blod och vätska nu har jag förstått, att det naturliga för mig är att sjunka till botten och dö.

Det är då hon kör igång Nordman. Och det är då det blir refräng. Och det är då hon introducerar rörelsen ”Djungelröj”.

”Djungelröj”

Sug ett tag på kombinationen: vattengympa, bumbibjörnarna, Nordman och ”Djungelröj”. Jämför med hur ni föreställer er helvetet.

Ärligt talat, det måste vara befogat att hata henne och allt hon står för. Rörelsen ”Djungelröj” går ut på att bara ”röja loss till musiken och kom igen nu tjejer, jag vill se sockerdricka i hela bassängen!”. Och musiken är nån schlagerhit med Nordman.

Jag har nu fattat det mogna beslutet att jag aldrig mer behöver gå dit.

Karlagöra

Vi ska riva ner det fula nittiotalskaklet i köket och sätta upp nytt och fint. Vi pratade om det redan på visningen när vi köpte lägenheten för nästan tre år sen och nu ska det alltså äntligen ske. Jag har ingen som helst respekt för att hemmarenovering kan vara svårt eller tungt. Projektledaren och ingenjören i mig kan inte bärga sig innan de äntligen får skrida till verket. J är lite mer försiktigt inställd. Han anar att det kan bli både jobbigt och svårt emellanåt.
Inte jag.

Jag är tokigt kakelrivningentusiastisk.
Jag är spackelredo.
Jag är fog och fix-sugen.

Och jag är gravid i 8:e månaden.

Som gravid får man tips (läs: arga förmaningar) om att ta det lugnt, inte stressa och att lyssna på kroppen. Man ska spara på höfter och bäcken och undvika vissa rörelser och absolut inte bära tungt.

Ingenstans får man lära sig att man inte ska riva kakel.
Eller sätta upp nya gipsskivor.
Eller spackla.

Men det ska man inte.
Tydligen.

Då kan det nämligen hända att kroppen går i generalstrejk, så att man förödmjukad och avundsjuk tvingas stå bredvid och se på när sambo leker Timell med bröder, grannar och vänner, samtidigt som man kämpar med sina tankar om feminism och dela lika och vet att det är ett undantag när man är tokgravid, men ändå.

Sen får man koka kaffe och säga att de är duktiga och kanske ställa fram lite kakor.

Och när man inte pallar mer får man fly det tillfälliga stereotyplivet, gå på bio och se Mammut och gråta i biomörkret och tänka att det snart är över.

Saker jag ångrar att jag gjorde, nr 237

Så jävla korkat.

Att vara gravid - ett paradis för hårfobiker

Bortsett från de här små detaljerna med meningen med livet själv och mirakel och fantastiskt, är det rätt värdelöst att vara gravid. Här är min minuslista:

* Jag kan inte träna något som är roligt
* Jag får inte dricka alkohol
* Andra tar på min mage utan att fråga
* Andra har åsikter om vad jag får och inte får äta och om jag borde lyssna på de råden eller inte
* Jag kan inte ha mina vanliga kläder och de flesta gravidkläder är fula eller dyra eller både och
* Jag får inte bära tungt
* Jag kan inte springa eller ta längre promenader
* Jag trakasseras med frågor om jag vet barnets kön
* Det finns massa människor som ”vet” hur det är, hur jag mår och vad jag borde göra. De har nästan alltid fel.

…och då har jag ändå förskonats från de riktiga graviditetsåkommorna som illamående, foglossningar, ryggont och annat ont, större viktuppgång (min kropp jobbar mer med resursfördelning) eller konstiga cravings.

Men på pluslistan finns något fantastiskt (utöver tidigare nämnda mirakel och livet själv etc.):

* Jag har slutat tappa hår

Jag har inte tappat ett hårstrå på åtta månader! Så här rikt och fylligt har mitt tunna råttsvensson aldrig varit! Och jag som har något av en issue med hårstrån (ja, även mina egna) lever just nu i paradiset – inga äckliga hårstrån i duschen, inga äckliga hårstrån på händerna när jag stylar det, inga äckliga hårstrån i sängen, på kläderna, på golvet eller någon annanstans. Alla hårstrån sitter fint där de ska. Jag är medveten av att detta frisyreldorado kommer att förbytas i ett dito helvete när allt det här fantastiska håret sedan börjar rasa av mig i tussar om nån månad, men jävlar, carpe hår-diem, det här är fantastiskt!

Inget spring i simhallen!

Jag kommer ihåg känslan i kroppen när jag var liten och vi var i simhallen. Man fick på inga villkor springa i simhallen, för det var halt och man kunde ramla och slå ut alla tänder. Eller kanske springa in i en tant. Eller något annat hemskt.

Det var så oöverstigligt svårt det där, att inte springa. Det liksom spritte i hela kroppen och det gick inte att bara gå som vanligt. I stället struttade vi fram längs bassängkanten i ett slags spastisk efterbliven trav, som ett mellanting mellan spring och gång.

Idag tränade jag vattengympa med Solnas alla tanter och gravida. I lilla bassängen var det simskola och under passets början struttade horder av små barn förbi på precis det där tillbakahållna spatstiska sättet.

I bassängen, försedd med simhudshandskar och frigolithantlar och till tonerna av Tomas Ledin-medleyt från helvetet kände jag inget spritt eller spring i kroppen alls.

Kanske är det åldern.

Men det kan också vara Tomas Ledin.

Semmeltrösten

Det ser inte ut som att jag kommer att få någon ny helg.
Däremot ska jag få en semla.

Det vill till att det är rejält med mandelmassa på den semlan, om man så säjer.

Reklamation

Bästa reklamationsavdelning,

jag vänder mig till er då jag vill reklamera min helg. Jag förutsätter att jag har vanliga konsumenträttigheter och att jag har rätt att reklamera den, eftersom den visat sig vara defekt. Dessutom är den praktiskt taget oanvänd.

Jag vill inte vara kinkig eller besvärlig, så jag kräver ingen ersättning för sveda och värk, utan nöjer mig rakt av med en ny helg. Det behöver inte vara någon märkvärdig sådan, bara en vanlig hemmahelg. En sån där när man skrotar runt lite i lägenheten, träffar lite kompisar och har det bra.

Det vore fördelaktigt för mig om jag kunde inkassera och begagna den så snart som möjligt, gärna redan imorgon.

Vänliga hälsningar,
missnöjd -78

PS Om det inte blir för besvärligt kan jag ändå tänka mig att behålla den här helgens söndagkväll. Vi ska på Anna Ternheim och jag tror att det kan muntra upp.

Nya vagnen

Woah! Kolla jarå! Åker i nya tunnelbanevagnen! Jag undrar vem som valde den gula färgen på alla stänger och om det var meningen att det skulle bli så mycket av den...

Om kvotering

I en annan föreläsning igår sa Meg Tivéus något riktigt smart om kvotering. Det pratas ju ofta om kvotering som något dåligt och att man alltid ska låta kompetens gå först. Det kan man tycka vad man vill om och man kan tycka lite olika saker i olika sammanhang. En sak som många tycker är att de för egen del i alla fall INTE vill bli inkvoterade, utan hellre valda för sin kompetens. Det kan man ju förstå. Men om man ändå blir inkvoterad p.g.a. sin religion, ålder, etnicitet, kön eller något annat då?

Smarta smarta Meg Tivéus vände på steken och sa igår ”Men det är ju jättebra att bli inkvoterad! Då får man ju jobbet. Sen är det bara sätta igång och visa att man gör det bra”.

Så enkelt och så självklart. För det är ju så idiotiskt att lägga prestige i det och straffa sig själv när man av någon anledning väl får chansen. Det viktiga är vad man gör, inte varför man fick möjlighet att göra det.


Och vågade någon tro att det är viktigare med en bra blandning av människor än tio identiskt lika expertkompetenser ska man bara vara tacksam för det, ta chansen och steppa upp och leverera.

Så enkelt, så självklart och så smart.

"Du kommer att skratta, gråta och lära dig nånting om dig själv"

”Du som lyssnar kommer att skratta, gråta och lära dig nånting om dig själv” sa Sissela Benn inför sitt sommarpratarprogram i P1 i somras. Jag tyckte att det var vansinnigt roligt, eftersom det är så otroligt pretentiöst. Det är sånt som folk säger om Paulo Coelho-böckerna, lite i samma liga som att tatuera Carpe Diem och känna sig insiktsfull och unik. Det var också med den ironiska anspelningen som Sissela gjorde uttalandet. Roligt!

Igår hörde jag en föreläsning av Lisbeth Carlborg, tidigare präst nu kyrkoherde, som enligt rykte skulle få oss som åhörare att just skratta, gråta och lära oss nånting om oss själva. Jag var djupt skeptisk och lite nyfiken. I rummet satt prydligt uppradade 30-talet höga chefer inom IT och telekom. Samtliga diskret professionellt klädda i framgångsfärgerna svart, grått, brunt och blått.

Lisbeth gör entré i rött hår, matchande glasögon och en illgrön kaftan med stora rosa blommor. Hon smälter inte in. Hon börjar med att flytta bort första stolsraden och skjuta bak de mikrofonförstäkrta konferensborden med de obligatoriska Ramlösaflaskorna, för att göra rum. Hon smälter verkligen inte in. Sen börjar hon. Lisbeth använder inte PowerPoint. Lisbeth har inga bullets eller mindmaps. Lisbeth pratar helt fritt. Med yviga gester, grimaser och teatraliska utspel i röst och mimik. Hon smälter verkligen verkligen inte in. Hon berättar om den försupne islänningen Baldwin, om 13-åringen som la sig på sin pappas kista och störtgrät, om en bilolycka i Östersund och om fotboll i Barcelona. Framförallt pratar hon om val i livet och om trygghet att göra val och förändra sitt beteende. Att inte slarva bort de val vi har, utan att våga välja.

Jag sitter på första raden och kämpar med alla intryck som kommer in och måste ut. Jag skrattar, jag gråter och jag lär mig massvis om mig själv. I raderna bakom hör jag VD:ar, säljchefer, marknadschefer, produktchefer, teamleaders, första, andra och tredje linjens chefer som snörvlar, skrattar och sitter helt andäktigt tysta och lär sig saker om sig själva. Det är en helt magisk timme.

Efteråt står vi tysta och nakna vid mingelborden. Det har inte gått att värja sig, vi har blivit kollektivt överkörda av en emotionell ångvält och nu hjälper inga kavajer, självsäkra leenden eller fasta handslag. Vi vet inte riktigt vad vi ska säga.

Om ni någon gång har chansen att höra en föreläsning av Lisbeth Carlberg – ta den!
Ni kommer att skratta, gråta och lära er nånting om er själva.


Lisbeth till vänster. Bild: www.ksan.se

Rivstart

Igår blev vi bilägare. Jag fickparkerade prydligt utanför huset och vi öste i alla mynt i hela världen i parkeringsautomaten. Idag fick vi vår första p-bot. Tydligen får man inte stå där en viss tisdag i månaden, även om man har betalat för sig. En tisdag i månaden. Vad är oddsen för att pricka in just den tisdagen första bilägardagen? Man kan inte annat än garva. Och snällt betala kr 500.

Bluddrigt

Var det någon av er som förstod något av det jag skrev i föregående inlägg? Nä, jag tänkte väl det. Det är så med mig idag nämligen. Huvudet fullt av storartade tankar men utan någon som helst möjlighet att kommunicera dem. Vart annat ord som kommer över mina läppar är felaktigt eller bara svårhörbart sluddrat. Nu har jag gett upp och nöjer mig med att då och då gnälligt utstöta Jag vill gå och lääägga miiiig! högt i det öppna kontorslandskapet. Det får jag inte. I stället får jag gå på profylax och bli nypt i låret.

Hade varit skulle vara

Åh dessa brusiga sydlänningar*, varför säger de "hade varit" i stället för "skulle vara"? Det betyder ju två helt olika saker!

Exempel: Det hade varit kul att ses betyder alltså Det skulle vara kul att ses.

Den gnälligt besvikna tonen i felformuleringen kompenseras ju lyckligen av att de flesta sydsvenska dialekter låter så trevliga och glada. Då kommer man undan med såna generalfel. Vi stackare som begåvats med snobbig stockholmska, tjoig dalmål och allehanda norrländska dialekter får se till att säga rätt i stället.

* Östgötar, västgötar, smålänningar, skåningar och eventuellt även ö- och gotlänningar.

Fondfällan

Idag är vi familjen präktig. Frostar av frysen och rensar bokhyllan. Fördelen med det är att man måste göra smoothie på frysta bär till frukost, äta pannkakor med blåbärssorbet till lunch och strax därefter tvångsfika lussebullar och kaffe. Nackdelen är att man konfronteras med alla Viktiga Papper som man lagt i olika Viktiga Travar och Mappar. Det är en ganska stor nackdel.

Jag längtar tills något snille gör verklighet av programidén Fondfällan eller Här är ditt pensionssparande! Då anmäler jag mig först av alla. Sen ska jag sitta rödgråten framför hela svenska folket på bästa sändningstid och bläddra i mina mappar och pärmar. Mitt emot sitter två kompetenta ekonomer i dräkt och sörplar kaffe ur muminmuggarna och frågar mig på skarpen om jag förstår allvaret i situationen. Sen går de ut i trapphuset och säger till kameran att de är osäkra på om det verkligen går att förändra min situation, men att de ska göra sitt bästa. Sen kommer de in igen och jag får lova bot och bättring och skriva under ett befriande dokument där jag överlåter allt ansvar åt dem. Då tittar de strängt och allvarligt på mig innan de drar igång stora rensningen och placerar och flyttar och skickar blanketter fram och internetbeslut tillbaka. Sen är det klart och jag presenteras en färdig plan för allt mitt sparande och jag är så lättad att jag nästan gråter in i kameran och jag kramar de kompetenta ekonomerna och lovar att aldrig mer tappa kontrollen sådär igen och så sparar jag deras mobilnummer på ett viktigt ställe så att jag kan ringa direkt jag får ett fönsterkuvert jag inte begriper.

Åh vad jag längtar dit. Under tiden får jag trösta mig med halvsmält glass och andra frysdelikatesser.

Namnsdag, fortsättningen

Jag tror nu att namnsdagsvansinnet nått sin kulmen och klingat av. Såhär ser skörden ut hittills:

* Mängder av sms från vänner och kollegor som normalt inte skulle gratulera mig på min namnsdag, men nu känner sig manade

* Några hälsningar från J:s släkt

* Minst ett sms från någon jag inte vet vem det är

* Ett grattiskort med en svan från en Kenneth jag aldrig har träffat

* Två böcker och några konstvykort från en bokförläggare och konstnär som heter Erik (som jag aldrig har träffat)

* Omätbara mängder skratt i varierande ton

Sammanfattningsvis måste jag ändå tillstå att det varit en rik och minnesvärd namnsdag.

Inte alls på spåret

Tittar på På spåret. Ikväll tävlar Fredrik Lindström och Peter Apelgren mot Filip Hammar och Fredrik Wikingsson, i vanlig ordning ledda av Ingvar Oldsberg och Björn Hellberg. Svensk TV-underhållning i högform. Och plötsligt slås jag av bitterfitteinsikten; det är bara män.

Det i sig spelar förstås ingen roll. Inte förrän faktumet ställs emot att jag (och garanterat fler med mig) hade reagerat om det bara hade varit kvinnor i rutan. Har det någonsin ens förekommit att ett lag i På spåret bestått enbart av kvinnor? Finns det motsvarande frågeprogram där kvinnor är överrepresenterade? I vilka program ges kvinnor större plats än män? Och hur mycket medialt utrymme får egentligen kvinnor jämfört män - kvantitativt såväl som kvalitativt?

Spinner man vidare i förebilder och framtid blir jag riktigt mörkrädd och det jämställda samhälle det ibland skryts om känns sorgligt avlägset.

Så länge fördelningen är så uppenbart olik kommer det att spela stor roll att män är överrepresenterade i media.

Prisvärt!

Och vet ni vad de hade på hotellfrukosten?! Grapefruktjuice OCH färsk grapefrukt! Jag jobbade duktigt på att tjäna in hela frukostkostnaden i olika versioner av grapefrukt. För att vara säker på att gå plus jobbade jag även duktigt på den färska ananasen och brödet. Och lite på pannkakorna och wienerbrödet.

Dessutom har jag inte varit hungrig på hela dagen. Sjukt värt pengarna.

Målbild

Notera tiden jag denna morgon står klädd och redo att möta dagen på tunnelbaneperrongen. Och jag är inte ens trött. Jag ska nämligen äta hotellfrukost med mina vänner. Jag jobbar hårt med målbilder. Jag tänker grapefruktjuice. Jag tänker färskt bröd med ost och paprika. Jag tänker kaffe med varm mjölk. Jag tänker oändliga valmöjligheter bland frukostflingor. Äggröra och färsk frukt. Såna drifter som ibland är starkare än livet själv, eller åtminstone sömnen.

Och så klart...

Clip Art-bilderna. Minst två per over head. Jag känner sådär med förtroende för Danderyd. Det bekymrar mig.

Tidskapsel

Jag är på Danderyds sjukhus. Jag ska lära mig hur man föder barn. Föreläsaren använder sig av presentationstekniken over head. Jag trodde de var utdöda sen länge. Eventuellt är jag tillbaka i 90-talet. När som helst kan någon börja nynna på Ultima Thule eller tycka att tacos är fräckt.

Kontorsbajs

På mitt jobb är finns två toaletter. De är alltid upptagna. Alltid utom ibland. Då luktar det nybajsat på dem. Alltid.

Jag fattar inte det där. Bajsar alla mina kollegor rutinmässigt på jobbet? Varför?

Post profylax och Fru Värk

Jag hade fel. Uttrycken ”din kvinna” och ”du som kvinna” användes totalt 4 ggr (jag räknade) under gårdagens kurs och då i sammanhang som ändå får räknas som okej. Jag behövde inte spela teater eller råma i grupp och övningen där J nyper mig skithårt och jag inte får slå tillbaka visade sig gå över förväntan bra.

Tvärtom blev jag mycket positivt överraskad av det så självklart jämställda bemötande alla par fick och den lika självklart jämställda inställning alla närvarande par hade. Bådas tankar inför och roller under förlossningen fick samma fokus och ingen gång drogs plumpa generaliserande skämt om vad som var typiskt manligt eller kvinnligt. Mycket befriande.

Själva andningskursen var dock inte så märkvärdig, utan precis som vår barnmorska sagt ”Men du kan ju redan andas och gör det ont, ja, då andas du lite mer”. Inga konstigheter. In genom näsan och ut genom munnen, lugnt och stilla. Behållningen var snarare fokusen på hela paret och inte bara kvinnan samt ett par konkreta verktyg à la ”Gör så här”.

Roligast med kursen var att kursledaren blev så till sig i trasorna när J under nyp-övningen (som klämmigt kallades Herr Värk) sa att det var bra att byta så att den gravida nöp partnern. På så sätt fick han bättre förståelse för hur det kändes och hur viktig den belönande beröringen efteråt var. Kursledaren antecknade exalterat och avbröt hela övningen för att entusiastiskt berätta för hela klassen ovanför J:s rodnande ansikte. Väldigt festligt. Paret bredvid oss döpte genast om övningen till Fru Värk.

Ännu lite roligare blev det att träna värkar på sin partner i morse när J:s träningsvärk efter första fotbollsträningen i mannaminne kickade in och han stapplade omkring i lägenheten som en bajsnödig pensionär. Sällan har jag och mina nypor känt oss så maktfullkomliga.

Pro profylax

Ikväll ska vi på profylax-kurs. Jag ville inte först, eftersom jag förväntar mig att det går ut på att J helt oprovocerat ska nypa mig skithårt och att jag inte får bli arg och skrika åt honom, utan bara harmoniskt och metodiskt andas mig igenom smärtan i ett rosa moln av kärlekskletiga livets mirakel-tankar.
Det är väldigt osäkert om jag kommer klara av det.
Det är ganska säkert att jag inte kommer klara av det alls faktiskt.

Jag förväntar mig också massa tråkiga anspelningar på vad som är typiskt ”manligt” och ”kvinnligt” följt av några igenkännande höhö-garv samt att de obekväma uttrycken ”din kvinna” och ”du som kvinna” kommer att förekomma flitigt och sånt är jag direkt usel på att klara av.

Dessutom säger vår barnmorska att det bara är tjafs att gå och att jag ju redan kan andas. Svårt att argumentera emot det.

Men ändå ska vi alltså gå. Av den enkla anledningen att det, enligt de kompisar vi har som gått kursen, är en bra kurs framförallt för partnern som då får ett verktyg och en uppgift vid förlossningen. Det blir alltså mer jämställt och lättare att dela lika och därmed är diskussionen slut för min del. Självklart ska vi gå.

Jag tänker mig att jag stoiskt uthärdar vad skit som helst för jämställdhetens skull. Att jag klarar av vad som helst för en lite mer jämställd värld, även blåmärken och plumpa skämt.
Bear with me.

Vuxengodis 2

"Vuxengodis" var förresten den enkla förklaringen en pappa gav sitt frågande barn apropå de färgglada kondomförpackningarna vid kassan i matvaruaffären. Sjukt smart!

Hästfolket hälsar mig

Namnsdagsvansinnet fortsätter. Nyss hittade J en länk till något slags hästforum ("Lite friare icke hästrelaterade diskussioner för vuxna, 25 år och uppåt") där ett tiotal medlemmar gratulerar mig i en diskussionstråd med förhoppning om att jag ska hitta dit och höra deras välmening. Fantastiskt!

Vuxengodis

Vi har fått en påse Twist. Jag tycker att det är höjden av lyx. Nästan lika fint som en kartong bridgeblandning. Så får jag höra att det är vuxengodis och alltså per definition äckligt. Twist, bridgeblandning och engelsk konfekt. Jag har sedan barnsben lärt mig att dessa tre är det finaste man kan hitta i en godispåse. När vi fick välja varsitt godis på Helsingörfärjan valde jag engelsk konfekt utan att tveka. Uppenbart är jag lurad på något sätt, men jag vet inte. Med den glädje Twistpåsen skänker mig måste jag ju vara en vinnare.

Dagens namnsdag på ett lite annat sätt

Titta vad som fanns i dagens DN.

Ja, det är jag på bilden.*
Nej, det är inte jag som satt in annonsen.

- Ska du inte läsa dagens namn? frågade J vid köksbordet. Vi läser osmakligt ofta dödsannonserna på spaning efter fina barnnamn.

Jag började med att skratta så jag grät. Ett mer klockrent fall av hobbymongolism får man leta efter, och så är det jag! Vansinnigt roligt.

Sen kom jag på att DN även läses av personer som jag träffar i min yrkesroll samt av såna jag refererar till som kompisars kompisar och som faktiskt på allvar kan tro att jag satt in annonsen själv.

Då fick jag lite ont i magen.

Sen skrattade jag igen.

Min mobiltelefon har under tidig morgon (tidningsläsartid) gått varm med gratulationer varav minst en person är helt okänd för mig (jag har googlat). Men den allra bästa spin-offen är att en man från ett bokförlag har hört av sig till DN och bett om min adress. Han hade sett annonsen och vill ge mig en bok i namnsdagspresent. Storstilat!

J försöker nu sluta fred och säga att vi ska sluta med fåniga lekar. Jag säger att det var han som började. Och han fyller 30 om en månad. Moahahaa!

*) Men jag vill å det grövsta dementera att jag ser ut sådär!

Dagens namnsdag - Paul

I tecknad film ser man ibland en ängel eller en djävul som sitter på någons axel och ger välmenande eller elaka råd. På Pauls axel sitter en kameleont. Eller om det är en varan. Paul är inte så bra på det där med ödlor. I alla fall kallar han den Pål. Med Pål på axeln är Paul aldrig ensam och han har alltid ett rättesnöre att gå efter och svar på tal i alla situationer. Till exempel kände han sig trygg med att välja de grovsulade seglarskorna till jeansen i morse och att faktiskt slå till på två burkar crème fraiche för 20 kr, trots att han egentligen bara behövde en. Sedan knuffade han en liten pojke som sålde majblommor så att han ramlade. Alla majblommor hamnade i en vattenpöl och pojkens byxor skrapades upp på knät. Det hade Paul aldrig vågat göra utan Pål.

Bild: www.syverson.org

Valfri allergi

När jag äter smågodis, cocktailtomater, färska fikon eller balsamvinäger får jag blåsor på tungan. Eftersom jag tycker om smågodisk, cocktailtomater, färska fikon och balsamvinäger bryr jag mig inte om det, förrän det gör riktigt jävla ont. Då pausar jag några minuter innan jag fortsätter äta.

Om blåsorna hade uppkommit av pulvermos, stuvade makaroner, mangochutney eller muskot hade jag kallat det allergi.

Det är olika det där.

Rött och blått

Den svåraste och viktigaste punkten i mitt och J:s jämställdhetskontrakt är den sista; Vi ska anstränga oss till vårt yttersta för att behandla vårt barn lika, oavsett kön. När vi nyligen valde barnvagn blev komplexiteten i den punkten för första gången reell.

Att behandla alla barn lika, oavsett kön tycker jag är grunden för ett jämställt samhälle. Att se till individen före könet. Endast med ett lika bemötande kan barn växa upp till egna individer, utan att formas av könssterotypa förväntningar. Det borde vara så självklart för mig och alla andra vuxna att ge barn den möjligheten. Ändå gör vi det inte. Några för att de inte tycker att jämställdhet är viktigt, andra för att de inte ser kopplingen könsstereotypa förväntningar - jämställdhet och ytterligare några för att det sitter så djupt och omedvetet att det är svårt att värja sig. Jag är övertygad om att jag då och då trillar in i den sista gruppen.

Det har gjorts otaliga tester på hur vuxna människor interagerar med ett spädbarn efter att ha informerats om barnets kön. Man har visat upp samma barn och till olika testpersoner sagt att barnet är en pojke eller att det är en flicka. Testpersonerna har bl.a. tyckt att en pojke som gråter uttrycker missnöje och ilska medan en flicka som gråter är ledsen och behöver tröst. Samma tårar från samma barn. Testpersonerna har också handskats olika varsamt med barnet utifrån vilket kön de tror att barnet har och pratat med olika tonlägen om olika saker.

Jag är övertygad om att sådant påverkar redan mycket små barn. Jag försöker därför verkligen att inte låta mig påverkas av barnets kön, utan verkligen verkligen behandla alla barn lika. Ibland går den viljan så långt att den går vilse, som när vi skulle välja vagn.

Det fanns en jättefin blå och en jättefin röd, traditionella pojk- och flickfärger. Om jag hade vetat vilket kön barnet i min mage har, skulle jag möjlighen ha "anti-valt". Alltså valt den röda vagnen till en pojke och den blå vagnen till en flicka. Jag tänker mig att jag genom att välja "fel" färg kommer påverka och störa undermedvetandet hos andra vuxna, så att bemötandet av mitt barn blir lite mindre styrt av dess kön. Jag är osäker på om det fungerar så, men att välja de förväntade färgerna blått till killar och rött till tjejer, tror jag i alla fall förstärker ett könsrollskonserverande bemötande. Slutsatsen av det här blev att vi inte kunde välja varken en röd eller en blå vagn, utan valde en mer neutral gråsvart.

Agerandet slutade alltså i ett könsobundet beslut, så än så länge är vi på banan, men det är intressant att jag faktiskt skulle gjort annorlunda om jag vetat vilket kön barnet har, om än på en kvasi-nivå. Jag får verkligen passa mig framöver.

Moraträskförbannelsen

Jag har drabbats av den värsta av förbannelser. Från tidig morgon till sen kväll kan min hjärna när som helst överraska mig med att nynna bitar ur Mora Träsks Axeltåg.
Tillåt mig att citera*:

II: Det här det är ett axeltåg :II
II: Passar både hög som låg :II
II: Tåget tuffar upp för backen :II
Sedan säger tåget Stopp!**
Backar ned för backen

Åh-åh-åh
A-honna-honna A-tchii-tchii-tchii
A-honna-honna A-tchii-tchii-tchii

Sen finns det i sann Mora Träsk-anda verser om hälatåg och midjetåg och gudvetallatokigatåg. Min hjärna sjunger oftast hälatåg. Allra värst är det när den gnolar de sista utvecklingsstörda ljuden "A-honna-honna A-tchii-tchii-tchii". Varför? Och varför just jag?

Jag gissar att jag ändå ska vara tacksam för att min hjärna inte tvingar mig att sjunga högt eller utföra rörelserna. Även i det svartaste svarta finns det alltid nån som har det värre.


* Det här är texten som den spelas i mitt huvud, avvikelser från originalversionen förekommer med största sannolikhet
** Stopp! ropas lite mer än det sjungs, som de skojiga låtskrivargenier Mora Träsk ändå är

Dagens namnsdag - Viktor

"Dan Andersson är ju det nordiska vemodets och urskogsbluesens översteagnostiker!" säger Dan Viktor. "De dunklare och enligt mig mer intressanta sidorna av hans diktning har sällan tonsatts och givits ut. Det är där jag hoppas kunna komma in i bilden, med tonsättningar av de lite mer okända och jobbigare texterna och göra de gamla klassikerna i lite råare versioner. Alltid är det nån som blir förbannad...”

Låtskrivaren, musikern och sångaren Dan Viktor Andersson har levt nära poeten Dan Andersson (1888–1920) sedan barnsben. Nu vill han uppmärksamma sin legendariske namnes liv och leverne, och förstås hans dikter. Tanken är också att slänga de silkesvantar som Dan Viktor tycker att Dan Anderssons texter hanteras med. – Ambitionen är att inte skygga för de sidor av Dan Anderssons poesi som inte är enbart ”vackra”, utan att även använda sig av de dikter som har mer skit under naglarna. På turnén har Dan Viktor, som vann Fred Åkerström-priset 2006, med sig gitarr och munspel samt kollegan Petter Eriksson på bas. Skivan Dan Andersson sjunger Dan Andersson kom ut i våras. Just nu pågår en lång icke-offentlig turné för Musik i Väst, på bl a äldreboenden i Västra Götaland.

Nu var det sådär magiskt igen att verkligheten överträffar dikten. Bild OCH text: www.newsdesk.se

Arla visdom

Klockan är bara halv tio och jag har redan lärt mig tre saker idag:

1. Tro inte att det är lika lugnt och ensamt i simhallen i januari som i december. Julfetma, ånger och nyårslöften drabbar svenska folket däremellan.

2. Välj inte samma simbana som de med speedo-badbrallor och simglasögon. De tränar fjärilsim. Det stänker och blir vågor.

3. Om du kvällen innan är så trött att du gråter, ställ inte klockan på noll sex jävla noll noll för att gå upp och simma. Det gör dig inte piggare. Alls.

Dagens namnsdag - Agnes

Det är så mycket som är pinsamt, tycker Agnes. Att skratta högt, att vara lång, att någon ser när man går in eller ut från toaletten, att inte ha gjort läxan, att sjunga eller nynna, att äta bland folk, att ha färgstarka kläder, att klappa händerna, att vara förkyld, att på något sätt bli tilltalad, hörd eller sedd. Helst skulle hon vilja diffundera ut i ett ingenting. Men då skulle det säkert bli ett väldigt halibalo och det känns ju inte heller så kul. Hon får helt enkelt fortsätta släpa omkring på sin kvist och sitt lamm och försöka synas så lite som möjligt.

Bild: www.saint-agnes.org

Dagens namnsdag - Fabian

När Fabian första gången såg Döda poeters sällskap var det som att någon slog honom med en träklubba i huvudet; plötsligt föll allt på plats! Fabian förstod hela livet! Fånga dagen, carpe dem, seize the day! Att verkligen våga stanna upp och ta till vara på nuet. För det kommer aldrig igen. Livet är här och nu. Slösa inte bort det på att vänta på det. Fabian kan prata om det i timtal. Han har till och med skrivit några låtar om det som han kompar på gitarr. Då gör han sin röst spröd och sårbar och kisar lite. Det är riktigt så att det syns hur mycket missförstådd tänkare som ryms i Fabian.

Bild: www.fabian-u.de

Julgransplundring

Det där med tjugondag Knut ger jag inte mycket för. Det är ju så trivsamt med gran, jag vill inte alls slänga ut den. Dessutom är bästa platsen redan upptagen.

Dagens namnsdag - Anton

Anton är grymt besviken. På dig och på mig och på alla andra som inte skänker de hemlösa gråsparvarna en tanke. De kryllar i tusental ute i buskar och under cafébord, ensamma och utfrysta. Vem tänker på gråsparvarna när nattmörkret drar in och isvindarna blåser? Vem skänker dem en tanke framför TV:ns fredagsmys? Ingen! Vi slänger till dem några brödsmulor eller hänger upp en halv kokosnöt i ett träd, men bäddar vi om dem på kvällen? Sjunger vi för dem när de ska sova? Tar vi hand om dem när de blir gamla och sjuka? Nä! Inte konstigt att Anton är besviken. Någon måste ju för fan göra något. Så sedan fyra dagar tillbaka lever Anton själv som gråsparvarna, med gråsparvarna och för gråsparvarna. Det är för jävla torftigt.

Bild: www.corbijn.co.uk

Plötsligt vuxen

Och plötsligt, vid en ålder av 30 år, 7 månader och 19 dagar, blev jag helt vuxen. Det var inte så chockartat som jag hade trott, utan mer som ett stilla konstaterande. Följande händelser i tät följd är mina säkra indicier på nämnda fakta:

1) Jag blir upprörd över att de inte har hederliga kanelbullar på cafét, utan bara stora konstiga muffins, kärleksmums och biscottikrafs.
2) Jag och min sambo skriver en lista över praktiska lägenhetsbestyr att ta tag i och har verkligen intentionen att utföra samtliga.
3) Min sambo, mannen jag har valt att dela mitt liv med, fadern till mitt barn gubbsäger "Jag har gjort såhär i 30 år, jag tänker inte ändra på mina vanor nu!"
4) Jag konstaterar att jag inte har något planerat under fredag- eller lördagkvällar på hela våren, men ganska många vardagsgrejer.
5) Jag går och lägger mig och sover middag.

Dagens namnsdag - Hjalmar

Som VD på en av Sveriges mest framstående banker hade Hjalmar grava problem med sin trovärdighet. En del menar till och med att lågkonjunkturen beror på Hjalmar och hans tokiga framtoning.

Bild: www.svt.se

Jag hinner inte

Det är så fruktansvärt lite tid nu för tiden. Jag hinner inte klart. Så jag försöker prioritera. Sömn, jobb och roligheter. Och ändå tvingas jag lägga vaken tid på saker jag inte ens skrivit med på priolistan. Som att åka tunnelbana bredvid en man som luktar så fruktansvärt mycket mat att uttrycket passiv ätning får ett ansikte, eller titta på en kvinna som pillar sönder sina nagelband till en fnasig gröt eller försöka skära med den slöaste kökskniven genom frukostäppelbitarna in i fingrarna. När jag i stället kunde ha sovit, jobbat eller gjort något kreativt och roligt.

Dagens namnsdag - Knut

Vissa tog Knut för lite bakom, andra tyckte att han var en jävla retsticka. Sanningen var att Knuts tunga levde ett helt eget liv, långt bortom Knuts kontroll. 90% av tiden var det till hans nackdel. Resterande 10% lurade han i husvagnsfolk att han var söt. Så lurade!

Bild: www.smh.com.au

Morgonreflektion

Nästan alla kvinnor korrigerar sina ansikten med smink innan de möter dagen. Är det inte något väldigt sorgligt över det?

Dagens namnsdag - Sigbritt

Väldigt få känner till det, men det är faktiskt Sigbritt som är själva motorn bakom hela emo-kulturen i Sverige. Sedan hon blev pensionär lägger hon all sin lediga tid på att skriva i olika emo-forum på nätet och tipsa om alternativt mode och musik. Hon skriver i fyra dagböcker på Skunk och ett tiotal bloggar. Någon gång har hon skrivit om att skära sig, men sen fick hon dåligt samvete. Där gick på något sätt gränsen. Eller, hennes barbarn tyckte det i alla fall.

Bild: www.gearfuse.com

Mina husdjur Kleenex och Lambi

Det var flera timmar sen jag skrev något om min förkylning senast, så jag tänkte att det var dags. Ni är ju säkert oroliga för att den ska ha lämnat mig i sticket, men var inte rädda. Förkylningen är fortfarande med mig. Idag läser jag på olika sjukvårdssidor om hur man blir av med den. På flera ställen läser jag att man ska snyta sig i pappersnäsdukar som man sedan lägger i en hopknuten plastpåse.

Här vet jag inte vad jag ska tro riktigt. Finns det folk som faktiskt snyter sig en gång och sedan lägger den använda näsduken i en plastpåse och knyter ihop?! Det är inte möjligt! Finns det över huvud taget folk som bara använder engångsprodukter en gång? Låt gå för toapapper, tops och kanske servetter, men engångsrakhyvlar, plackers och pappersnäsdukar? Näää… Vi har ju en polaris, en plånbok och en lättja att tänka på, gott folk.

Jag har mina pappersnäsdukar lite som husdjur. De ligger lite här och var i lägenheten och vilar och då och då plockar jag upp dem och "kelar" lite. Det känns både hemtrevligt och praktiskt. Lite som dammråttor, fast med mer givande interaktion.

Disclaimer: Hm. Om någon av er tycker att det är äckligt att snyta sig flera gånger i samma pappersnäsduk kommer jag givetvis förneka att jag någonsin har gjort det, så försök inga tricks! Det skrivs så mycket strunt på Internet.

Dagens namnsdag - Gunnar

Gunnar är härlig. Han är en sådan lärare som alla elever gillar. Han ger de ambitiösa eleverna lite att bita i samtidigt som han sporrar de som har det svårt, att lägga på ett extra kol. Alla Gunnars elever känner sig verkligen Sedda. Till skolavslutningen brukar Gunnar skriva ett kort personligt brev till varje elev med ett boktips, som han tror att just den eleven kommer att uppskatta. Det händer ganska ofta att gamla elever hör av sig till Gunnar flera år efteråt och tackar för boktipset och utförligt berättar vad just den boken betytt för dem i olika svåra skeden i livet. Gunnar sätter upp alla såna brev på väggen i gillestugan. Väggarna är så fulla att träpanelen i furu inte längre syns. Och han som bara slumpat böcker ur bokhyllan på måfå. Skolungar är för jävla lättlurade.

Bild: www.partille.se

Motsatt placebo

Jag är övertygad om att det bara finns en sak i hela världen som hjälper mot förkylningar; placebo-effekten. Jag tror inte en sekund på Echinagard eller C-vitaminbrus eller vitlök eller honung och äggvitor hit och dit. Jag är däremot bergfast övertygad om att tron på ovan nämnda och alla andra huskurer och preparat botar vilken förkylning som helst. Tror man att man blir frisk av Echinagard och vitlökskapslar så blir man det. Tror man inte att man blir frisk av Echinagard och vitlökskapslar blir man inte det. Högst individuellt och vi är alla alldeles för smarta för att lura oss själva att tillfälligt tro något vi egentligen inte tror (t.ex. att man blir frisk av apelsiner).

Min placebo-religion stavas acitylsalicylsyra. Eller, om man vill, Ipren.* Jag vet att jag blir frisk om jag får maxdosera Ipren nåt dygn och alltså blir jag det. Det kan vara så att min placebotro blir lite hjälpt på traven av antiinflammatoriska egenskaper eller annat medicinskt, men den största effekten tillskriver jag min tro och min tillit.

Så, vad händer när man är gravid och blir förkyld och plötsligt inte FÅR äta någonting med acitylsalicylsyra? Jo, man blir Inte Frisk. Med råge. Jag har hela året (dramatiskt va?) dragits med världens segaste förkylning samt den bergfasta övertygelsen att jag inte kan bli frisk förrän om sisådär 3 månader när det är okej att kalasa loss i medicinskåpet igen.

Jag bedömer mina chanser att kunna leva ett normalt liv igen som mycket små. Det är mer sannolikt att jag dör än att jag kan andas genom näsan igen.

Där har jag för min tro.

*) Eller varför inte Ibumetin. Eller magnecyl. Eller...

Dagens namnsdag - August

- Hoppas att det inte märks att jag drömmer om att ha spenar. Hoppas att det inte märks att jag drömmer om att ha spenar. Hoppas att det inte märks att jag drömmer om att ha spenar. Hoppas att det inte märks att...

På det hela taget var August en normal 29-åring. Om det inte vore för den där lilla detaljen med spendrömmarna.

Bild: http://upload.wikimedia.org

Dagens namnsdag - Baltsar

Baltsar började bli trött. Det hade varit en lång dag. Först de gröna plastglasögonen och honom liggandes i ett cocktailglas, sen tomteluvan och glöggflaskan och nu bara nån minuts vila innan han skulle plåtas med apan Ola i sjömanskostym. Fy helvete vad han längtade hem. Bara slappa framför Hell's kitchen med en påse ostbågar i soffan.

Bild: www.litebusiga.se

Damen och den efterblivne

På tunnelbanan idag, när jag försökte närma mig staden som vanliga friska människor gör, såg jag damen jag brukade se i Alvik och hennes efterblivne son. Hon hade tjusig päls med matchande hatt, som alltid välklädd och damigt proper. Han hade en vinröd täckjacka och torkade snor på sina slalomvantar och försäkrade sig upprepade gånger om att de skulle få kaffe på Hellasgården. Och kanske pannkakor. För visst skulle det vara öppet? Och visst skulle de få kaffe? På Hellasgården? Det måste ju vara öppet? Och kanske kunde de få pannkakor? Till kaffet? Om det är öppet, men det är det väl? På Hellasgården?

Jag gissar att han är i dryga 40-årsåldern och att hon är sisådär 30 år äldre. Jag såg dem ofta när jag bodde i Alvik. Hon går med honom i släptåg. Hon säger åt honom att sätta på sig mössan och stänga jackan. Han är orolig ibland, men för det mesta verkar han trygg i hennes sällskap. Hon är så tjusig och så tålmodig. Jag undrar vad hon tänker. Så annorlunda hennes liv måste ha blivit än vad hon anat. Så annorlunda alla liv blir än vad vi tänker oss. Det är sorgligt ändå att vi är så rädda för det.

Moment 22

När man är precis så kissnödig att det är motiverat att meja ner alla som kommer i ens väg och tokrusa hem, samtidigt som man är precis så kissnödig att det bara går att gå myrsteg för att inte riskera en liten olycka i blåjeansen.

Ett scenario jag numer utsätts för praktiskt taget dagligen.

Jag tänkte att det var angeläget för er att veta det.

Dagens namnsdag - Hanna

På väggarna i familjens villa på Blåsippestigen 8 finns massvis av såna här bilder av Hanna. Alla inramade i gammaldags ramar med riktigt glas. Om Hanna någon gång slår igenom som skådespelare i Amerika och sedan dör och tiden dessutom vrids 50 år bakåt i tiden kommer de vara värda en förmögenhet. Tills dess roar sig Hanna med friidrott och så ska hon söka internationella linjen på gymnasiet. Nånstans måste man ju börja.

Bild: www.stagepool.se

Dagens namnsdag - Rut

Den där jävla Idol-hoppan kunde dra åt helvete, tänkte Rut och klämde i ända från klövarna I-i-i-i will aaalways looove youououuoooouu...

Bild: http://www.wildaboutbritain.co.uk

Kören - killar sjunger inte

Man måste älska SVT. Idag visar de sista delen i den fantastiska dokumentären "Kören - killar sjunger inte". Om högstadieskolan för pojkar som domineras av grabbighet och idrottsliga framgångar. Dit kommer Stavros Loucas musikaliske motsvarighet Gareth Malone. En liten glödande energisk musikpedagog med mål att få pojkarna på skolan att sjunga. Och det är svajigt. För killar sjunger inte. Killar spelar rugby. Men så plötsligt! Några blyga pojkar kommer ut som gossopraner och några andra erkänner motvilligt att de sjunger med i poplåtar när ingen hör. Och en har till och med ett hemligt alterego i kyrkokören. Och med dem bildar Gareth sin kör.

Och där är lilla Lewis som aldrig sjungit förut och som fullständigt gnistrar av stolthet och iver när han för första gången uppträder så att hans mamma hör. Och mamman gråter förstås och är stolt och jag gör likadant. Och den ultragrabbiga favoritläraren som har så stort followership bland eleverna men som inte vill vara med i lärarkören för att det är tråkigt att sjunga och han spelar hellre rugby, men sen ändå blygt kommer krypandes och ber om privatlektioner för att i nästa avsnitt stå i lärarkören på rugbyplanen och sjunga stolt och engagerat och till och med tycka om det och jag gråter lite till. Och igår fick Gareth till och med skolans svåra dissiga rappare med i kören genom att visa dem att man visst kunde vara cool och sjunga, titta bara på det här hippa beatboxgänget och Imram vill så gärna att ögonen blir alldeles blanka, men han vågar inte men så plötsligt vågar han och tårarna trillar nerför blanka kinder på en förkyld kanalisera för det är så vackert vackert vackert.

Det är något speciellt med ungdomar som plötsligt hittar något och vågar tro på sig själva. Släng på lite musik på det och jag betalar min tevelicens dubbel. Herregud vad mycket känsla man får för pengarna! Och inga reklamavbrott.

Och om bara några timmar ska de sjunga i Royal Albert Hall, här i mitt vardagsrum. Herreherregud.

Bild: http://svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=85531

Snorfjärilen ni aldrig fick se

Fråga: Hur många inlägg kan man skriva om en vanlig förkylning, innan det blir tråkigt att läsa?
Svar: 0 st.

Och ändå framhärdar jag.
För det händer fan inget annat.

Jag funderade lite på att fota den gröngula snorfjärilen jag blåste ut i morse, för att liksom ruska om lite. Den hade röda strimmor i och var ovanligt stor för sin art. Men så kom jag på att det inte är riktigt comme il faut, så jag lät bli. Så om det känns motigt idag kan ni tänka på det, att ni var en hårsmån ifrån att se kanaliseras snor men att ni slapp.

Det måste väl räknas som en bra dag?

Gränslös gråt

Och för andra gången idag gråter jag framför sjungande barn på teve. Först en engelsk dokumentär. Sen Whoppi Goldberg. Jag har inga gränser.

Nystart

Jag gillar verkligen nyår. Ut med det gamla och in med det nya och jag tror på det. Jag tror på att livet förändras över en natt. Att allt det där man varit lite missnöjd med går att förändra och att kraften att göra det kommer just i löftet att göra det och i att vända blad i almanackan.

Tror, alltså. Sen vet jag ju, både av erfarenhet och vid några millisekunders eftertänksamhet, att det faktiskt inte fungerar så. I erfarenheten och framförallt eftertänksamheten kan jag till och med tycka att det är lite sorgligt med dessa eviga löften om nya bättre liv. Varför kan vi inte bara tillåta oss att vara nöjda med hur det är?

Men den tanken är tråkig och nedslående, så jag stannar inte vid den. Jag susar vidare i stället in i 2009 och mitt nya liv. Så fort jag blivit frisk blir det åka av.

Där fick jag

Någon med beslutarmakt missade visst att läsa mitt inlägg om 2009 - året då alla skulle vara harmoniska, göra armhävningar och vara friska. Redan andra dagen på året går det alltså åt helvete. Jag vaknar genomsvettig med halsont och den där nära gråten-känslan man har i början av en förkylning. Såhär skulle det inte bli.

Till saken hör att jag firat det präktigaste jullovet ever. Jag har gått och lagt mig tidigt, sovit länge, promenerat i friska luften, ätit på regelbundna tider och inte varit ute och slarvat en millimeter. Jag är så präktig att jag inte ens reagerar när J och jag träffar en kompis i Solna Centrum och J blir kaffesugen och på äkta småputtrigt pensionärsmanér säger: Ja, vi kan väl koka oss lite kaffe sen, efter lunch.

Förmodligen är den här halsen och de susande öronen ett straff. Man får fan skylla sig själv om man är såhär präktig. Rätt åt mig. Tönt.

2009

Ni vet det ju förstås redan, men jag berättar det ändå; 2009 kommer bli ett fenomenalt bra år. Januari-februari kommer vara soliga och snöiga, mars och april våriga och blommiga, sommaren lång och lagom varm och hösten sådär klar och sprakande och lång. Först i december blir det mörkt och kallt och då kommer även snön. Ingen kommer vara förkyld, snorig eller ens trött. Alla människor kommer vara lyckliga och harmoniska och jag kommer lära mig att göra 100 armhävningar. På tårna.