God tur

Idag fick jag mitt livs tamaste lyckönskning. Från SIFO, av alla ställen.

Såhär säger SIFO:

"Tack för Din medverkan
Vi vill tacka för din värdefulla medverkan i vår postala enkät och översänder din belöning i form av Radiohjälpen 200 kr som du önskade.

Vi önskar "God tur"

Med vänlig hälsning
SIFO Research International"


Först undrar jag vad de syftar på när de skriver God tur. Är chansen väldigt liten att bidrag via Radiohjälpen faktiskt hjälper? Och varför har de i så fall valt just Radiohjälpen? Eller tror de att jag ska ut och åka? Kanske en tur på längdskidorna. Det vore märkligt.

Sen undrar jag varför de skriver God tur inom citationstecken. Är det ironiskt? Är det inte ens på riktigt de önskar mig God tur. Är sannolikheten så liten för att donerade pengar via Radiohjälpen kommer till nytta? Eller tycker de bara att jag är knäpp som ska åka skidor i maj. Förmodligen gör de det. Det var påpassligt av dem.

Och kreddigt att de använder uttrycket "postala enkät" i ett sånt här utskick.
Undrar hur det är att jobba på SIFO.

En bit av Island

Och förresten vetniva!!! Det finns chokladöverdragen saltlakrits i min lokala videobutik!!! Plötsligt händer det.

Träningstips

Jag har den fantastiska förmånen att under ett års tid ha en extern mentor i min yrkesroll. Det är sjukt bra, peppande och intressant. Den kan bero på att min mentor är sjukt bra, peppande och intressant.

Det allra bästa jag håller på att lära mig av henne är att se livet som en träning i att bli bättre. Från att tidigare ha identifierat min största drivkraft i "ångest" vänder jag på det och ser min största drivkraft "vidareutveckling". Sanningen är att de går hand i hand och är ungefär lika effektiva.

Min mentor lär mig att ta kommandot över min egen tillvaro, att sätta mig i framsätet och styra i stället för att sitta i baksätet och tycka att andra kör dåligt. Det är svårare än man kan tro, speciellt när folk faktiskt kör dåligt på riktigt (metaforiskt) och det gör de ofta. Då tränar jag på att ta kommandot och fundera på hur jag kan lösa situationen till det bättre, i stället för att fundera så mycket på varför det blev så dåligt. Det är svårt. Jättejättesvårt.

En annan sak jag gör är att utsätta mig för svåra saker och göra mitt bästa. Det är också svårt. Då är det viktigt att komma ihåg att jag bara tränar på allting, jag får inte döma mig så hårt för det är bara träning och så länge jag gör mitt bästa är det gott nog. Vidareutveckling, inte ångest.

När jag hamnar i en svår, ovan eller bara långtråkig situation funderar jag på hur jag kan träna mig och bli bättre genom den situationen. Jag är tillåtande och försöker att inte ha ont i magen och må dåligt om jag presterar sämre än vanligt eller gör fel, det viktiga är att jag tränar och kan göra bättre nästa gång. Att jag utvecklas och lär mig, det är det som är kicken och håller tristessen borta.

Jag försöker tänka "vad kan jag lära mig av det här?" och sen kliva in i matchen och se till att jag tränar på den saken och faktiskt lär mig något.

Det låter vansinnigt äppelkäckt och präktigt men är en av 2008:s viktigaste insikter för mig; att aktivt börja träna och till följd av det minska ångesten eftersom det är okej att det inte blir perfekt när man tränar. Att vara snällare mot mig själv och inte så självkritisk. Men oj vad svårt det är, jag har bara precis börjat få igång det som ett mantra och har fortfarande en bra bit kvar mellan tanke och handling, men jag tränar på det också.

Erik på kartan 2

Det finns en länk, såklart: http://www.biggestdrawingintheworld.com/

Klicka genast iväg och kolla!

Jag är sååå imponerad! Det är så i tiden med självporträtt över hela världen.

Erik på kartan

Jag är så kulturell nu så jag vet inte vart jag ska ta vägen. Och spontan. I lördags gick jag vips på Konstfacks magisterutställning (nej, de ställde inte ut en enda magister, falsk marknadsföring) och idag hamnade jag vips igen på Beckmans vernissage. Konstfack förstod jag inte så mycket av. Det var alldeles för mycket text och jag var alldeles för förkyld för att kunna böja ner huvudet och näsan tillräckligt för att kunna läsa på texterna och de bästa grejerna hade DN redan visat. Utom en bänk som var både för tanter och skejtare och dessutom snygg. Den var allra bäst.

På Beckmans gick det bättre. Bäst var reklamen. Det är konst som måste anstränga sig lite mer, reklam har inte råd att vara pretentiös. En cool grej var en kille (Olof Bruce, har jag för mig att han hette) som fått sig en tankeställare och valt att skriva en bok med titeln "Vilken är frågan vars svar är grafisk design?". Intelligent och angeläget i snabba 2008. Men allra coolast och intelligentast var min kompis* som ställde ut det coolaste projektet i kanaliseraminne. Han hade ritat sitt självporträtt över hela världen med hjälp av en väska med GPS-sändare. Han har sålt in konceptet till DHL:s marknadschef (kredd till DHL som känner igen en bra idé när hon** hör den). DHL fick en lista med koordinater och en given ordningsföljd att frakta väskan och så projicerade skitcoola Erik väskans tur på en stor karta och vips! 55 dagar senare har väskan susat runt i formen av Eriks självporträtt över hela världen.

Här är GPS-väskans väg som DHL fraktat runt i världen i formen av Eriks självporträtt. Ascoolt. Och assnyggt, får man ändå säga.

Erik Nordenankar heter han, för den av er som vill anlita världens saltaste nyexade Beckmankille. Gör det!

* Egentligen är det min brors kompis, men när min brors kompisar gör bra eller coola saker räknar jag dem som mina kompisar. Lite som Sverige och EM. Vi kom med, dom åkte ur. Man får välja sina formuleringar.

** Eller han

Språka

Jag har som små hål i huvudet. När jag försöker utnyttja hjärnan i tankebanor som går över de hålen händer det att jag tänker konstiga saker. Som att jag glömmer vilken årstid det är eller att jag aldrig fattar vad åt vilket håll framåt är när man vrider klockan när man är ute och reser.

Ett annat sånt hål har jag precis där andra människor har intellektuell kapacitet nog att förstå att folk talar olika språk och att det inte är konstigt. Precis där har jag ett stort svart hål. Jag kan sitta länge och titta på långa texter på andra språk och verkligen genuint häpna över att det finns människor som kan uttrycka sig lika fritt och enkelt på detta helt främmande språk, som jag själv gör på svenska. De kan fundera över synonymer och vara nöjda med bra formuleringar, eller kanske knorra till det med en ordvits. På finska! Eller laoitiska eller portugisiska eller gud vet vad. Magiskt. Ännu konstigare är det med språk som har andra skrivtecken! För att inte tala om barn som pratar andra språk än svenska!! För att verkligen inte tala om barn som kan prata språk som har andra skrivtecken än vårt alfabet!!! Svart hål, säger jag. Very svart hål.

Parallella verkligheter

Titta! Det här är lapporten i Abisko. Där var jag för några veckor sen och nästan dit ska jag på torsdag. Riksgränsen. Prognosen säger snö och mera snö i helgen och början av veckan och sol och sol i slutet av veckan. Det är nästan för bra för att vara sant. Och det är väldigt väldigt konstigt att det ligger massa snöiga berg och väntar på mig medan jag susar runt i regn och sol i Stockholm och Paris. Att allting finns samtidigt. Till och med Riksgränsen.

För övrigt

...har djävulen flyttat in i mina bihålor. Om det är nån som kan tänkas ta sig an henne en sväng ikväll vore det fint, för då ska jag på kalajs. Hon är trötsam men förhållandevis lättskött, kräver ett par snytingar och en och annan djup suck, annars sköter hon sig själv.

Rrrrrrrr...

Se här, det franskaste vi fick uppleva i Paris. I urfranskt gemytliga Quartier Latin står plötsligt en man med positiv i sällskap av andra utklädda fransoser och syskor. Det är annandag pingst och parisarna verkar vara lediga. De har tid att stanna till och sjunga med i Non, je ne regrette rien (notera de utdelade sånghäftena i parisarnas händer). Något som gjorde J så uppspelt och munter att han oftare än rimligt med halvslutna ögon sjöng ett skorrande gutturalt "Rrrrrr..." i ett försök att återuppleva händelsen.

Lägg även märke till att övre delen av filmen är suddig. Orsak: ett flottigt fingeravtryck mitt på linsen. Det kan inte ha varit jag. Jag är per definition aldrig kladdig om fingrarna.

Hybris i Paris

Det ska erkännas också att resan till Paris gav mig lite hybris. Jag trodde högt om mina franskakunskaper efter att nästan* ha lyckats boka hotell på franska över telefon. Jag har minsann läst franska både i högstadiet och i gymnasiet. Jag tänker mig att hybris i Paris kan ta sig uttryck på flera sätt. Min hybris yttrade sig i tvångstanken "jag får bara prata franska i Paris, jag får inte prata engelska i Paris". Det visade sig snart att min skolfranska dög alldeles utmärkt till att göra sig förstådd med, jag kunde både beställa på restaurang och dividera om hotellrum med och utan badrum. Det jag inte kunde göra var att förstå långa svar på korta frågor.

En sak är säker, väldigt få parisare svarar kortfattat och långsamt på frågor. De pratar jättelänge och använder massa onödiga ord och då och då skrattar de menande. Jag tänker mig att de är vänligt sinnade. Då ler jag lagom inbjudande oförstående tills de säger samma sak en gång till, på ett annat sätt. Då ler jag igen och så fortsätter det tills de säger saker som "Samma gata. Rakt fram." och jag kan säga "Merci Monsieur" och gå därifrån.

Jag är också osäker på vad jag faktiskt säger när jag stajlar loss bland nasala läten och accenter. Det som i mitt huvud betyder "Är det okej om vi sitter här och dricker ett glas vin i väntan på att ett bord på uteserveringen blir ledigt?" kommer gissningsvis ut något i stil med "Vi har drack det röda vinet när väntar på utomhus. Okej!"

Det blev riktigt knepigt med min hybris i Paris när parisarna envisades med att försöka prata engelska med mig. Då låtsades jag att jag inte kunde någon engelska och fortsatte med franskan. I riktigt svåra situationer skickade jag fram J. Han kan nämligen ingen franska alls (mer än härmande gutturala förvånande läten) och kunde därmed prata obegränsat med engelska. Rasande praktiskt.

Så här i efterhand, när jag utvärderar min hybris, får den ändå godkänt. Jag pratade franska och vi klarade oss. Det får man vara nöjd med.

*) Det var fullbelagt, vilket till min glädje inte hade något med mina franskakunskaper att göra

Om att ha det bra i Paris

Vet ni vad! Jag har kommit hem från Paris och jag har hur mycket som helst att berätta. Först tänkte jag att jag kan ju inte berätta allt, sen tänkte jag att jag kan ju i alla fall försöka. Helst skulle jag lagt upp några fräsiga bilder också, jag tycker att bilder lättar upp bloggen även om de bara är googlade eller fotograferade med mobilkamera, men till ett Paris-blogginlägg behövs ett Paris-bloggfoto och de ligger kvar i J:s kamera och lika bra är väl det. Det är mest bilder på J som äter och dricker saker i olika skjortor som jag tycker att han är snygg i.

Paris är i alla fall en alldeles förträfflig stad om man tycker om att ha det bra. Man kan hänga i parker, dricka vin mitt på dagen, känna sig storstadshipp över en espresso och hitta oändligt många fina caféer och restauranger. För att nämna några saker. Dessutom finns, som i varje storstad av rang, höga byggnader att gå upp i. Eftersom jag redan varit uppe i Eiffeltornet och hatade alla turister vid Triumfbågen nöjde jag mig med att gå högst upp till Sacre Coeur. Det är egentligen fusk eftersom man inte går högst upp inuti byggnaden, utan i trappor utanför.

Andra bra saker med Paris är att även om man bor i den läskigaste bakgatans sjavigaste hotells minsta rum, så får man kaffe med varm mjölk och croissanter till frukost. Är inte det ett mirakel så säg! Det är också bra att det finns många pampiga ytor att blicka över från olika broar. Då kan man hålla varandra faderligt om axlarna och gör en svepande gest över halva stan och med pondustyngd röst förklara "...och allt det här, det ska bli ditt en vacker dag". Det tycker jag mycket om att göra.

Det var också lite bättre den här gången jag var i Paris än förra, eftersom jag slapp gå in i Louvren den här gången, nu gick vi i stället runt och skrattade åt hur sjukt stort det är och vad många tavlor som hänger där inne. Det gick både fortare och var roligare.

Det svåraste med Paris är att komma ihåg att man är på weekend-resa för att ha det bra, inte för att se alla sakerna i guideboken. Det fick jag påminna mig om då och då, t.ex. när jag envisades med att gå omkring i ett pingststängt Les Halles, bland väskryckare och sexshopar, och känna mig illa till mods, bara för att ha sett det. Då var det tur att vi redan börjat kalla Marais-kvarteren för "hemma", trots att vi inte alls bodde där. Vi åkte hem till Marais och la oss i vår hemmapark och drack kaffe på vårt hemmatorg och sen var allt så bra att vi drack lite champagne också. Sånt kan man göra i Paris, nämligen. Man kan också äta sjukt chokladig chokladmousse och ännu chokladigare chokladglass. Det är inte klokt vad bra man kan ha det, bara man kommer ihåg att ha det just bra.

Tage och jag

Dra mig baklänges vad jag är nöjd med den här meningen "Och det är då jag ikläder mig rött och randigt och drar min lilla rullväska över Råsundas från hästbajs och glasskärvor nystädade gator och reser till Paris." Jag tycker att den andas väldigt mycket Tage Danielsson (idol nr 4). För mig är Tage Danielsson och hans Karl Bertil Jonsson själva anledningen till att överhuvudtaget fira jul.

Ni har väl läst Busschauffören som tänkte va fan (eller nåt ditåt) om en busschaufför som tänker vafan och lämnar den vanliga rutten för att ta med alla passagerare till Frankrike där de beställer un bon vin blanc med sina allra franskaste uttal och har det bra.

Det är jag och Tage och alla busschaufförer som tänker vafan.

Perfekt 2

Nu är det det bästa grönt. Frodigt och livsbejakande men fortfarande är bladen så små att de släpper igenom solen i ett perfekt ljusgrönt skimmer. Det är lätt på naturens topp tio-lista. Och det är då jag ikläder mig rött och randigt och drar min lilla rullväska över Råsundas från hästbajs och glasskärvor nystädade gator och reser till Paris.

Perfekt 1

Nu är körsbärsblommen på min gata precis mitt emellan små hårda knoppar och trötta övergenerösa fallande blad. Perfekta.

Dagens hästar

Idag hade cykeltunneln precis där jag bor förvandlats till ett stall. Tio stora bruna hästar stod och trampade på asfalten och det luktade sådär stickande men ändå gott stall-ammoniak. På hästarna satt poliser i neongula västar. En häst hade bajsat, det var bruna klumpar med halm i på marken. Jag kom inte förbi med cykeln för alla hästar, så många var det. Jag fick be en polis om hjälp.
- Kan vi släppa fram en cyklist? ropade hon. Då fick jag krångla mig fram mellan meterhöga hästben och svansar. Jag ansträngde mig för att le stort och välmenande, så att de skulle förstå att jag tyckte om dem. Jag gillar ju hästar. Om det bara var för hästarna kunde det gott få vara derby här varje kväll.

Och på lunchen idag travade vaktparaden förbi. Min kollega säger att de gör det varje dag, när det är säsong. Det är information jag har mycket svårt att ta till mig. Varje dag.

Det är något med ridande poliser och vaktparader som inte riktigt känns 2000-tal.

Erlend och utropstecken

En tredje av mina idoler (nr 1 och nr 2 är som bekant Jonas Karlsson och Stavros Louca), Erlend Loe, skriver i en av sina senare böcker, Volvo lastvagnar, att det är ett tecken på svaghet att använda utropstecken. Jag använder väldigt många utropstecken, i blogg, i mejl och i sms. Jag känner att det gör mig slagkraftig och säker på min sak. Som att allt jag säger blir lite mer viktigt. Men jag förstår ju Erlend när han säger att det är ett tecken på svaghet att inte själv kunna uttrycka det i språket, utan att behöva speciella tecken till hjälp. Kanske är det också det jag gillar i Erlends språk, det stillsamma utropsteckenlösa. Men jag kommer ändå inte ifrån känslan av att Erlend har svikit och trampat på mig. Jag trodde att vi hade ett stilistiskt samförstånd. Jag trodde att han gillade utropstecken också. I alla fall mina.

Om ni inte har läst något av Erlend tycker jag att ni ska läsa Expedition L och Naiv Super. Eller kanske Fakta om Finland. I Volvo lastvagnar står det bara dumheter.


Läs. Läs. Läs.


Läs inte!

Klass 9b då?

Oj. Oj. Oj. Såg ni sista avsnittet av Klass 9a? Vilken gråtorgie. Det är så fantastiskt. Ungdomar som börjar tro på sig själv. Spirande självförtoenden och nyväckta framtidshopp i tonårstruliga fodral.

Det borde vara nackskott på oinspirerade lärare och tiodubbel lön för inspirerade dito. Vilket framtidsyrke. Där kan man snacka om att göra skillnad.

Vilken bluff att jobba med chefscoachning och ledarskap, när det finns sånt här. När man kan använda sin förmåga till att påverka och förändra människors liv och framtid.

Heja heja heja klass 9a!
Heja heja heja alla fantastiska drivna lärare!
Heja heja heja alla skolledningar som vågar och tror!

Och en stilla tanke till eleverna i 9b, som aldrig fick någon uppmärksamhet...

Sveriges mesta förebild

Idag cyklade jag förbi en av mina allra mesta idoler. En sån där riktig idol, i ordets rätta TV4-befriade bemärkelse; förebild och när jag blir stor vill jag bli som... Stavros Louca. Ni har väl sett Klass 9a? Stavros ger hela serien både legitimitet och ett ansikte. Han är fantastisk. Stavros frå mig att glömma varför jag slutade arbeta som lärare och att starkt tvivla på det arbete jag har idag. Borde jag inte göra mer nytta och skillnad för fler, i ett annat sammanhang? Stavros började som städare i en skola och gjorde det omöjliga karriärhoppet till lärare på samma skola. Stavros har stora svettringar utan att kännas ofräsch. Stavros säger saker som "Man måste älska alla elever" och han både menar det och gör det. Stavros är fantastisk. Världen behöver fler Stavros. Jag tänker ofta på honom och på tv-serien Klass 9a. Jag är återigen glad över att jag betalar tv-licens. Sånt här finansierar jag med glädje. Förebilder. Plötsligt är det lite mer eftersträvansvärt att vara lärare, trots dåliga löner och en ännu sämre utbildning. Det är så viktigt och det är så bra. Och det är så Stavros.

Och ändå cyklade jag bara förbi. För bråttom för att ens stanna och säga Hej, vad bra du är.

Festfin!

Inför ett väldigt närastående bröllop (vi snackar timmar) hade jag följande telefonkonversation med en kompis:

- Jag tänker att det inte gör så mycket att man är ful, det kommer vara roligt ändå!
- Ja! Och så blir man inte så ful, man har ju klänning och mascara.
- Just det ja. Och kanske strumpbyxor.
- Mmm. Jag tänker att man liksom blir fin automatiskt bara för att det är så mycket fint omkring en.

Om den här dialogen kan man tänka många olika saker. Här är några:

1) Jag och min kompis satsar normalt vår tid och våra pengar på annat än att vara snygga
2) Det är härligt att vi kan strunta i hur vi ser ut
3) Det är sorgligt att vi måste kommentera det
4) Man kan ha roligt utan rouge
5) Begreppet "inte ful" är i min värld det samma som "ha klänning och mascara"
6) Jag har inte mascara så ofta (för att inte tala om annat smink...)
7) Alla våra kompisar är så sjukt snygga att det smittar av sig
8) Det är vår. En sån här dialog hade aldrig kunnat utspela sig i november
9) Jag har väldigt bra kompisar
10) Jag borde börja med den där mascaran i stället för att dricka kaffe och blogga

Det andra målet

Jonas Karlsson har skrivit en jättefin novellsamling. Den heter Det andra målet och går att klicka hem på Internet för nästan inga pengar alls. Titelnovellen (säger man så?) Det andra målet är först i boken och alldeles fantastisk. Tyckte jag. J tyckte att den inte var så märkvärdig. Jag läste den högt för honom och lekte att jag var Jonas Karlsson, med samma allvarsamt underfundiga röst och betoningar. När J ändå inte tyckte att den var märkvärdig läste jag slutet en gång till, med lite mer emfas. Det hade ingen som helst effekt på J. Det kan vara för att J är avundsjuk på Jonas Karlsson. Jag är lite kär i Jonas Karlsson. Eller okej, ganska mycket kär faktiskt. Inte nog med att hela boken Det andra målet andas Jonas Karlsson och man hör hans röst mellan raderna, dessutom finns en jättefin idolbild av honom på insidan av pärmen. Härreguuu vad fin han är. Men jag har sagt till J att han inte behöver oroa sig. Jonas Karlsson är bara tvåa på min kärlekslista. J är etta. Men det gäller att han fortsätter dammsuga, baka blåbärsbullar och vara världens bästa J, annars kanske jag gör slut och blir ihop med Jonas Karlsson i stället. Bara sådär. Man får inte bli för bekväm.

Torsdagssöndag

Hur bra har inte den här dagen varit?! Både torsdag och söndag på samma gång. Torsdag, eftersom det är torsdag och söndag, eftersom jag ska jobba imorgon.

Jag har både hunnit vara bakis efter vad som från början var en stilla Valborgsmiddag och som snart urartade i en bisarr, ganska dyr och väldigt rolig pubrunda på cykel kors och tvärs över hela stan. Och ätit lyxfrukost (jordgubbar OCH blåbärssmothie OCH melon och parmaskinka OCH kaffe latte OCH grapefruktjuice OCH färsk ciabatta) i solen på balkongen. Och köpt ett par fräsiga sommarjeans och kommit på vad jag ska ha på mig på bröllopet på lördag. Och slökollat film i soffan. Och läst lite och ätit pasta och bara haft det bra. Sånt gör man bara på torsdag-söndagar.

Livets torsdag

Våren är som livets torsdag. Hela sommaren ligger framför en med oceaner av möjligheter. Det kommer grillas, badas, hälsas på i sommarstugor, drickas drinkar, seglas och knatas omkring barfota i frodigt gröngräs. Och inget har gått fel än. Ingen picknick har regnat bort och inga myggbett har kliats sönder.

Torsdagen är till för att längta och blåsa upp förväntningarna. Torsdagen är möjligheternas dag. Ofta är jag lyckligare när jag planerar och ser fram emot än när jag faktiskt genomför, för att inte tala om slutför. Mmm… torsdag. Mmm… vår. Blää… Carpe Diem.

Inte än

Jag funderar mycket på det här med barn nu. Det är överallt omkring mig och jag lever själv i de perfekta förutsättningarna för barnalstrande. Jag är i 30-årsåldern, har en fast anställning, en fast heterosexuell relation med en man i 30-årsåldern och som också har en fast anställning. Tillsammans äger vi en fin lägenhet i Stockholmsförort. Vi är skötsamma och trevliga och har inget direkt emot barn, även om jag fortfarande umgås mer otvunget med vuxna människor och hundar. Men det är något som säger mig att jag inte är mogen.

Jag har gjort en lista.

Saker som jag tycker skulle vara bra med att ha barn:
1. Jag skulle ha någon att läsa högt för
2. Jag skulle baka oftare
3. Jag skulle vara mer ute i skogen
4. Barn säger roliga saker, det skulle jag skratta åt
5. Jag tror att mina föräldrar skulle trivas och frodas i mormor och morfars-rollerna.

När man granskar listan ser först och främst att den är ganska kort. Sedan ser man att punkt 1-3 är saker jag snarare hoppas än tror. Punkt 4 kan jag göra ändå. Och punkt 5 är kanske inte riktigt skäl nog.

Puh.

På minuslistan står nämligen hemska saker som att man måste vara hemma jätteofta, att man är trött nästan jämt och att man som kvinna förväntas prata om barn och förlossningar så fort man kommer åt.

Å andra sidan är det kanske inte så traumatiskt. Jag känner flera bra människor som klarar av det här alldeles utmärkt. Det är när man gör det som man vet att man är mogen. Kanske när man bakar, pratar om förlossningar och är i skogen helt på egen hand. Det känns som att det kommer att dröja.

Aktiva ja-sägare

Det finns fyra sorters människor:

• Nej-sägare
• Aktiva ja-sägare
• Passiva ja-sägare
• Såna som inte säger något alls

Det är viktigt att på förväg dela in sina vänner efter de här fyra grupperna, så att man själv slipper bli besviken och frustrerad. Aktiva ja-sägare är de allra bästa att hänga med. De tycker att alla förslag är roliga och driver själv på så att det händer. Såna som inte säger något alls är svårast att hänga med, de kräver oändligt mycket tjat och frågor och alltid ska de kolla med någon annan (skrämmande ofta med en flickvän eller sambo) och kan inte svara för sig själva men de är ändå lite mer hoppingivande än Nej-sägarna. Nej-sägare ska man rensa bort ur telefonboken. Passiva ja-sägare är bättre än Såna som inte säger något alls, men inte i närheten av Aktiva ja-sägare. Passiva ja-sägare säger "ja, vad roligt, jag är gärna med" och sen väntar de på att man ska handla/boka biljetter/bestämma mötesplats/fixa fixa fixa.

Som tur är känner jag flera Aktiva ja-sägare. Det är därför jag kan gå från idé till tusentalskronor fattigare på bara några timmar efter att någon nämnt Riksgränsen.

Det är jag och Helena Bergström

Ojojoj. Vilken fredag. Hur ofta händer det att vårens första riktigt varma kväll sammanfaller med fredag och löning!? Jag fick panik. Förstås. Herregud vad mycket idyll och livskvalitet som rann genom mina fingrar för varje sekund jag inte drack drinkar på balkongen. Jag fick sätta in alla mina projektledarkunskaper och kommunicera vilt genom alla internetkanaler och boka på och boka av och synka och fixa. Till slut blev det ändå grill och drinkar på balkongen. Puh!

På väg hem på cykel iförd klänning, hjälm och Stockholms största leende hade jag kunnat platsa i vilken Colin Nutley-film som helst. Beviset på det kom när jag svängde in på gatan där jag bor och möter tre überkaxiga 12-åringar som ler stort och hälsar mig med orden "Vilken fantastisk dag! Du är fantastiskt vacker!".

Jag vill skrika så det hörs igenom all grå betong för nu kommer alla cyklarna på en och samma gång...

Herregud. Håll höger eller stanna hemma.
Bönder... mutter mutter...

Dagens i-landsproblem

Mitt i den här fantastiska Stockholmsvåren står en liten pojke och gråter för att han inte kan göra hoppsasteg.

Dagens ris

Du som stal mina ben och fötter och sprang ett maratonlopp på asfalt med dem i natt, använd dina egna ben nästa gång.

Trött -78

Hur ett barn blir till

I söndags fick jag lära mig att man inte kommer ihåg någonting av det man lärde sig i skolan i åttan. Jag ser ingen anledning till att det inte skulle stämma. Jag har ingen aning om vad jag lärde mig i åttan, jag antar att jag hade fullt upp med att vara olyckligt kär, grotta ner mig i dåligt tonårssjälvförtroende och tycka att samhället är snett.

En sak som jag inte kommer ihåg att jag lärde mig är det här med hur ett barn blir till. Jag kan det i stora drag, men börjar man prata detaljer om livmoder och ägglossning är jag helt lost. I alla fall känner jag mig lurad, nu när jag 14 år senare har fattat hur det funkar.* Jag var emellertid i gott sällskap i söndags. En av oss pratade om moderkakan som en lite pösig påse, en annan måttade med händerna upp något som i storlek motsvarade en skogaholmslimpa och en gräsand och en tredje undrade om man hade en moderkaka liggandes i magen hela tiden även när man inte är gravid. Dessutom vräker vi** i oss hormoner för att inte smittas med aliens i magen, trots att risken/chansen är minimal större delen av månaden. Så jävla lurade. Och allt detta för att man var upptagen med att växa upp när de berättade det. Snacka om taskig tajming.

* fattat och fattat... några fler pusselbitar har trillat på plats men bilden är långt ifrån klar
** okej, jag och massa andra lika glömska och lurade tjejer

En romantisk fredagsfrukost i Solna

För några timmar sedan under en grön kökslampa i Solna:

J (nasalt, förkylt): Mitt snor är grönt
J: Frä-fräääs... (snyter sig)
J: Vill du titta?
K: Försök inte snor-battla med mig! Du vet att du är chanslös.

Jag är kungen av snor. Ingen muckar med mina bihålor.

Click to buy

Men härreguuu vad billigt det är med pocketböcker på Internet! Varför har ingen sagt det till mig tidigare? Tur att jag upptäckte det. Click to buy click to buy click to buy. Jag blev så i gasen att jag storslaget lovade att bjuda J på en resa till Paris. Det är tydligen billigt att köpa saker på nätet. Vive la France. Click to buy. Och när jag ändå hade ångan uppe bestämde jag glatt att följa med till Riksgränsen också. Click to buy click to buy.

Fast det gick sådär. När jag skulle betala Parisflyget strejkade mitt kort. Oförklarligt. Tills jag tittade på kontosaldot, 196 kr. Riksgränsenresan har jag inte ens försökt betala än.

I stället har jag tittat på lyxfällan och ätit Ben & Jerrys.

Sifo

Sifo behöver mig. Badly. De har verkligen ansträngt sig. Först förankrade de själva idén med en sifo-undersökning genom ett trevlig vykort någon vecka innan. Sedan anlände ett fett kuvert med ett omfattande formulär tillsammans med ett trivsamt följebrev och en premieobligation (typ, jag är inte så bra på sånt där).

Jag gillar Sifo. Jag gillar att de frågar mig. Jag gillar statistik och mätningar. Jag förstår att det är viktigt att jag berättar om alla tidningar jag inte prenumererar på och att jag inte lyssnar på reklamradio just på grund av reklamen. Jag blir lite lätt stressad av tanken på att det bara är fanatiker som jag som har drivkraft nog att orka igenom 40 sidor korkade frågor. Det blir en falsk bild av verkligheten. Jag undrar om de kompenserar för det matematisk och i så fall hur.

Ändå har jag inte lyckats besvara alla frågor och skicka in undersökningen. Jag har till och med fått en påminnelse. Sifo berättar för mig att Jag är viktig och att Mina svar behövs. Jag förstår det och skäms. Men inte blir det bot och bättring för det. Jag glömmer bort igen. Jag har lagt Sifo-undersökningen på ett smart ställe. Smarta ställen är dumma.

Idag fick jag en ny påminnelse. Nu är Sifo desperata säger de. De ökar belöningen. Inte nog med premieobligationslotten, eller vad det är, nu får man dessutom välja mellan:

1) 3 st valfria pocketböcker (ja! ja! ja!)
2) 4 st Dubbeltrisslotter (oj, nu blir det svårt att välja, tänk om jag blir miljonär och tänk om jag bara vinner en ny lott)
3) 2 st Trisslott & 2 st Biobiljetter (yeah! det bästa av två världar! Både äta och behålla kakan)
4) 1 st presentkort på Åhléns (glöm det)
5) För din räkning sätter vi in 200 kr till Radiohjälpen, världens barn (men va fan... nu blev ju alla andra alternativ diskvalificerade! Det vore ett hån att välja ett par böcker eller lotter framför att hjälpa de som har det svårare än jag. Bajs.)

Det här är verkligen ett etiskt dilemma. För det första är Sifo-undersökningar något jag gärna svarar på av rent samhällsansvar (lite oklart, men det kan också handla om att jag gillar enkäter och formulär), alltså är det sorgligt att de känner att de måste kompensera mig. För det andra är det ju skräp att man ska tjäna på att maska! Och för det tredje är det djävulskt smart och egentligen väldigt bra av dem att slänga in alternativ 5 om Radiohjälpen. Att inte välja det är att som att trycka på kvitto-knappen i stället för att skänka pengarna till Röda korset när man pantar burkar på ICA.

Hopp om mänskligheten

Jag har fått svar!

Hej
Kul att du gillar våra filmer. Det gör vi också... ;-)

Hälsningar
RADIOTJÄNST I KIRUNA AB
Kommunikationsenheten

Det är fint att de kryddar med en smiley. Det gör det mer personligt och jag förstår att det inte hör till vanligheterna att de svarar på sådana här mejl.

Sälpäls

Jag glömde säga det, men jag såg världens tätaste hår igår. Tätare än sälpäls. Om man häller vatten på det (duschar heter det nog) ligger det kvar som i droppar ovanpå. Garanterat.
Jag är fortfarande fascinerad.

1408

Har ni sett 1408? Gör inte det. Satan i gatan vad läskig den är. Se den inte. Jag upprepar: se den inte. Speciellt inte ensamma hemma när det knäpper konstigt i hisschakt och grannlägenheter. Se den inte. Så urbota korkat. Idiotiskt.

Åh herregud. Vad ska jag göra nu.

Massiv teambuilding

Den här helgen har jag tillsammans med 80 kollegor skeppats i buss till Riksgränsen. Sista biten gick vi på snöskor. Väl där radade vi upp oss på linje med varsitt glas bubbel, lyssnade till ett brandtal och tog ett gemensamt kliv över gränsen till Norge och sa i taktfast kör: Dere må bare ha de!, som tydligen kommer från en norsk reklamfilm för mellanmjölk. Sen skålade vi och åkte därifrån.

Världens bästa Radiotjänst, part II

Det finns en till film. Och dessutom har jag fått veta att "huvudpersonerna" inte är skådisar utan slumpvist utvalda medborgare. Det blir bara bättre.

http://www.resume.se/nyheter/2008/04/09/radiotjanst-fortsatter-att/

Den här är dessutom inspelad i min lokala simhall. Jag kunde ha varit där!!! Om jag hade simmat alltså, nu gör jag ju inte det sådär skrämmande ofta. Men ändå.

Jag är nu beredd att tredubbla min TV-avgift (nej, det är inte samma sak som att betala någon annans).

Världens bästa Radiotjänst

Det händer att jag blir alldeles varm och glad i hela kroppen. Till exempel när jag ser Radiotjänsts "reklam" för att betala TV-avgift. Titta själva:



Nyss såg jag den andra varianten, där de är i en simhall. Jag blev så glad att jag var tvungen att mejla Radiotjänst. Tyvärr har de ingen adress för glada tillrop, utan bara en anonym kundtjänst för olika slags klagomål. Jag skickade mitt mejl som "Övriga frågor". Jag hoppas att de printar ut det och sätter upp den på kaffemaskinen. Det är okej att de tycker att jag är knäpp. Det är så jävla bra. Allra bäst är det stillsamma lilla ordet "Tack" efter den pampiga sången. Är det nån som vet vem som ligger bakom filmen och idén? Jag skulle lätt betala dubbla avgifter (även om jag tycker att det skulle vara smidigare om det drogs direkt från skatten).

Meddelande till Radiotjänst:

Heja!

Fy fasen vilken bra "reklam" ni har i TV nu! Jag skrattar högt både åt kören i simhallen och i stadsbiblioteket. Lysande! Jag är mest glad för att ni vänt till något positivt, i stället för skräckpropagandan "just nu pejlar vi i följande områden...". Återigen: Bravo!

Vänliga hälsningar,
Kanalisera - stolt TV-licensbetalare

Lurv für alle

Det har länge varit svårt det här med att raka benen. Jag är så kluven.

Idealist-kanalisera tycker förstås att det är ren och skär idioti att ta bort naturligt hår som helt uppenbart alla kvinnor (och män, gubevars) har. Det sjukt att det onaturliga betraktas som naturligt och hon vill inte bidra till en värld där ingen duger som den är.

Vardags-kanalisera tycker att det är jobbigt och tråkigt.

Osäkra högstadie-kanalisera tycker att det är äckligt med hår på benen, eller okej inte äckligt, men det ser faktiskt konstigt ut, det är liksom mycket fräschare och snyggare med släta ben. Som i reklamen. Fast mest är hon rädd att andra ska tycka att hon är äcklig eller konstig.

Feg-kanalisera vill egentligen inte raka benen, men gör det ändå eftersom det är ett så tydligt statement att inte göra det. Och det är jobbigt att vara ett vandrande feminist-statement när man inte alltid orkar ta diskussioner med provocerade människor.

Nu har det emellertid hänt något med alla kanaliseror. Vardags-kanalisera tog över rodret i julas, ivrigt påhejad av Idealist-kanalisera. Resultatet är tremånaderspäls och jag är sjukt fascinerad. Jag har aldrig sett så mycket hår på mina ben, vilket i sig är knäppt. Jag känner starkare och starkare att det är såhär det ska vara och att jag är tillräckligt stark i mina ideal för att låta det vara som det är. Men jag oroar mig för att Feg-kanalisera och Osäkra högstadie-kanalisera ska slå tillbaka när sommaren kommer och benen syns. Jag hoppas att Idealisten och Latmasken i mig är starkare än Fegheten och den där lilla skavande Högstadiepersonen.

Det är inte klokt hur mycket tid och energi jag lägger på det här och hur många andra som låter bli och bara kapitulerar. Mera lurv åt folket!

"Nej nej, man känner när man börjar bli för full och då är det bara att inte dricka mer!"

Fastän det är nästan två månader tills jag fyller 30 så hade jag 30-årsfest i lördags. Det var grymt. Jag borde ha 30-årsfest oftare.

Innan festen var jag orolig för att jag skulle få i mig för mycket alkohol under kvällen och bete mig opassande ungdomligt för min ålder. Det har hänt på 30-årsfester tidigare, nämligen. Min kalaskompanjon lugnade mig med orden "Nej nej, man känner när man börjar bli för full och då är det bara att inte dricka mer!". Det lät nästan för lätt för att vara sant i mina öron, men hon borde ju veta, hon har redan fyllt 30.

Men jag vet inte det jag. Man skulle kunna säga att den visdomen inte biter på 29-åringar. Man skulle också kunna säga att jag inte åt så mycket av capricciosan som J snällt gick och handlade framåt femsnåret i söndags.

Men det var en grym fest. Det var det.

Compare People

Då och då får jag information till mitt hotmail-konto om hur jag rankas bland mina vänner. Det är en inte så uppbyggande tjänst som Facebook tillhandahåller. Det här är en lista över information jag fått senaste månaden:

2 places up, now #1 best mother (potential)
3 places down, now #4 best mannered
1 place down, now #5 most powerful
1 place down, now #6 coolest

"Who has a better body", you won 1 and lost 2 times.

Och nu brister J ut i ett skadeglatt asgarv och frustar från soffan: Vet du! Jag har fått en Compare People-lista från Facebook. Du ligger etta på best mother!

Vafan. Best mother. Vad hände med snygg och smart och cool? För att inte tala om talangfull, rolig och bäst i hela världen? Va? Va? Va?

Best mother är ett hån. Jävla Facebook.

Teknikens under

Vet ni vad som är jättecoolt, tycker jag? Jo, att de där små blå dosorna som sitter på övergångsställesstolparna och som tickar med olika frekvens för att berätta för synskadade om det är röd eller grön gubbe, tickar starkare när det är bullrigt runt omkring! Det är sant. Man kan testa genom att t.ex. låta en stor gul grävmaskin bullra förbi eller helt enkelt bara skrika på den. Båda funkar. Jag har svårt till mycket svårt att hålla mig från att skrika när jag går förbi såna övergångsställen.

Grannborrar

Det är väldigt lätt att hata mina grannar nu. De borrar i väggen och har gjort så i timmar. Eller åtminstone väldigt länge. På pin kiv.

Och inte nog med att de borrar, de gör det på en söndag dessutom! Självaste vilodagen, vikt åt bakfylla med chips och täcke i soffan alternativt icke-bakfylla med kaffe och korsord i soffan. Tyst och lugnt. Du skall icke borra på söndagar.

Och det här är inte första söndagen. Deras vägg måste se ut som en prästost, om det fortfarande är något kvar av den. Jag förväntar mig att de när som helst dyker upp i mitt vardagsrum i ett moln av murbruksdamm. Och då jävlar ska jag stå här med handborren i högsta hugg och sakta skava mig in i deras hörselgångar.

En bra kväll

Man vet att man är riktigt lyckligt lottad i livet, när man kan ringa sina föräldrar halv sex en lördagkväll och fråga om det finns en portion middag till övers och tjugo minuter senare bli hämtad till hemförorten i bil. Väl där möts jag av kött och potatis och bag in box och vardagliga samtal på varsina pinnstolar.

Och dessutom två alldeles fantastiskt fina hundar. Den minsta bara 2 månader gammal. Som en teddybjörn. Stora ostyriga tassar, överdimensionerade sammetslena öron och en gosmage att dö för. Och de obligatoriska sylvassa tänderna som är vassare än man räknar med, fastän man vet att de är som synålar.

Så nu sitter jag här med hundlera på byxorna, hundhår i tröjan och den där honungssöta valplukten i näsborrarna och är väldigt väldigt tillfreds.



Världens världens finaste*.

*jag veeet, men det finns de som fyller hela bloggar med bilder på sina husdjur och barn, det här är bara ett inlägg

Hata Ola, död eller levande!

Jag läser i bloggen Oneklingen om mjukisdjur och att fortsätta barnrelatera till dem i vuxen ålder. Lisa i bloggen vet att mjukisdjur kan gå själva, men inte när man tittar på dem. Jag tror inte att min Elefante kan gå själv, men däremot känna! vilket föranleder ett konstant dåligt samvete över att jag placerat honom så snett på sängbordet. Säkert får han ont i nacken och kan inte göra nåt åt det, stackarn. Ibland klappar jag honom och säger förlåt.

Med detta agerande kvarlevande i vuxen ålder är det med fasa jag minns skräckbarnprogrammet "Rädda Joppe, död eller levande!". Om skitungen Ola som gång på gång slarvar bort sin mjukismullvad Joppe och tvingar alla TV-bänkade sensjuttiotalister att skräckslaget följa jakten genom brevlådor och sopnedkast innan Joppe hittade tillbaka. Det finns få människor jag har hatat så mycket som Ola.



När man ser programmet i vuxen ålder hittar man lätt flera anledningar att hata Ola, än hans usla handhavande med mjukisdjur. Min bror menar att det fungerar som preventivmedel att bara tänka på Ola; om det finns ens en promilles risk att fortplantning kan leda till ett sånt skräckbarn är total avhållsamhet inte ens jobbigt.

Jag undrar om Ola lever idag. Han borde vara i 35-årsåldern. Jag hoppas verkligen att han har skärpt sig.

Not so streetsmart

På min lista över saker jag kan om Stockholm står ganska högt upp 'det är aldrig snö i stan, speciellt inte när det nästan är april'. Idag har jag anledning att ifrågasätta det.

Alperna

Varför är man inte i Alperna jämt? Fantastiska vyer, suverän skidåkning, pudersnö och sol och ostbricka till efterrätt VARJE dag!!!

Vive la baguette!

Jaha.

Nähä.

Om man skulle ta och dra till Alperna då.

Det ska tydligen bli strålande sol, gnistrande puder och vindstilla.

Det enda jag fruktar är den omtalade baguette-gommen. Tredje dagen kommer den, sägs det. Jag funderar på att äta kopiösa mängder margarin, för att liksom lena och läka. Alternativt blöta upp den i snö innan jag ger mig på att tugga den.

Oklart vilket alternativ som är äckligast. Jag säger 1-1.

Familjen skitäcklig-duva

Idag började konstigt. Två blivande präster ringde mig och berättade den äckligaste duvhistoria jag någonsin hört. Och den utspelar sig ett stenkast från min arbetsplats.

Och det var inte en dröm. Det var efter frukost, så jag är säker på att jag var vaken.

I Münchenbryggeriet i Stockholm finns en industriskorsten. Om man klämmer sig förbi en snårig taggbuske kan man klättra upp på en stege i skorstenen. Om man gör det finner man en rökkanal, stor som ett litet rum. I det rummet har Stockholms duvor sin kombinerade kyrkogård och BB. Eller som den ena blivande prästen sa "That's where they hatch and die, så att säga". I en obeskrivlig gegga av fjädrar, bajs och odefinierbar kvalstersörja ligger ägg och kadaver i olika faser av förruttnelse. Och där odlar mamma och pappa skitäcklig-duva sin familjelycka. I farfar skitäcklig-duvas gamla kadaver har mamma och pappa skitäcklig-duva nästat ihop ett fint hem av duvsaliv och döda inavlade äckelsläktingar. Ett par vanskapta klumpfötter och sjukdomar för en hel armé. Där ligger nya skitäcklig-duva-ägg. Det är så äckligt att jag inte kan förstå det. Det går inte att ta in.

Och det händer alltså meter från min laptop. Hela tiden.

Reseledare

Vintertristessen har upptäckt min Filippinernaflykt och straffar mig nu med extra februari mitt i mars. Allt känns tråkigt och oinspirerat ända in i märgen. Jag tänker att jag borde ha en helt annan vardag, där inget är tråkigt eller oinspirerat. Och jag tänker att jag inte har en aning om var sådana vardagar finns. På ett av mina två favoritprogram på TV nämns http://www.jobbkoll.se/. Där kan man testa vilket jobb man har anlag för. Jag gör testet. På första frågan ska man svara på om man är man eller kvinna, testet är därmed diskvalificerat å det grövsta. Men jag överlistar det och gör testet två gånger, först som man och sen som kvinna. Lyckligtvis tycker inte genuspuckona bakom jobbkoll att det spelar någon roll vilket kön jag har. Resultatet blir det samma. Lite genushopp om mänskligheten.

Testet tycker att jag borde jobba som reseledare. Jag är organisatorisk och social och bryr mig om människor.
Reseledare alltså.

Det står att jag bl.a. kan ordna grisfester.

Jag vet inte jag.

Inlägg nr. 365

Om jag hade skrivit ett inlägg om dagen hade den här bloggen fyllt 1 år imorgon. Men det gör jag ju inte. Ibland skriver jag två inlägg om dagen. Eller tre. Eller i enstaka fall fyra. Oftast skriver jag ett. Eller inget.

Det är synd. Det skulle matcha mitt ordningssinne bättre att skriva ett om dagen. Men jag är nog inte så inrutad som jag tror. Och det är nog bra.

För Sverige i slasket

Idag är jag kär i hela världen. Det är fulväder och slask och varken vinter eller vår och stretande på Västerbron möter jag fantastiska kämparmänniskor. På cyklar och under kapuschonger sliter de fram till sina arbeten och alla jobbar för samma sak. Alla bygger vi på samma samhälle och alla vill vi varandra gott, om än på ett ganska distansierat sätt. Och jag tar kort på det fula som är vackert och jag är inte ensam om att se det. Längre fram på bron gör en man samma sak och jag ler mot honom tills han känner sig tvingad att flina tillbaka och allt är så vackert. För Sverige i slasket.

FK Bromma F-78

Förra helgen var jag på en 30-årsfest. På festen träffade jag fyra andra från mitt gamla fotbollslag och det slog mig hur hårt jag definierar mig ur den gemenskapen. Jag har inte spelat en match på 7 år, inte tränat på ännu längre och mitt gamla FK Bromma F-78 har sedan länge slutat existera. Ändå är det en av de saker jag nämner först när jag ska presentera mig själv i nya sammanhang. Att jag spelar fotboll.

Det var något magiskt med gemenskapen i mitt lag. Kanske finns det i alla lag. Lukten av svettiga benskydd och linement. Den hårda smaken av kyla och järn i utandningsluften. Känslan av mjölksyra och den perfekta bollträffen. Eller att inte orka omsätta vilja i handling. Ett snöpligt bakåtmål eller en missad chans.

Jag tror att det var här, bland grus, laganda och vilja, som jag skapade något slags identitet eller åtminstone egen trygghet. Jag hade inte mina närmaste kompisar i laget - de spelade inte fotboll alls och kanske var det en av orsakerna till att fotbollslaget var viktigt för mig, för att det var mitt. Jag hade ett eget sammanhang och vi hade något viktigt tillsammans. Vi hörde ihop och vi tyckte att det var viktigt att vara ett lag. Alla skulle vara med och på samma villkor. Vi var inte jättebra och vi var inga vinnarskallar. Vi tjuvrökte och berättade hemlisar och kämpade med skrapade knän på knaggliga grusplaner. Och vi skapade något slags magi som tydligen är så starkt att jag fortfarande definierar mig ur det.

Jag träffar väldigt sällan mina gamla lagkamrater och jag spelar väldigt sällan fotboll, ändå är träningarna och matcherna och allt runtomkring kanske det viktigaste och det finaste jag har byggt mig själv av. Det är väldigt konstigt och väldigt fint och jag skulle ge väldigt mycket för att få stå i mittcirkeln med en fegpumpad boll och 2*45 minuters svettigt samarbete framför mig.

Mitt i naturen

På vägen till mitt jobb finns oändligt många spännande spår av djur. Till exempel fågelns hus och hundens bajs. Oändligt många.

Måndagsmåndag

Idag är det måndag på riktigt och radion spelar måndagsbarn och hela världen är måndagsful. Ett meningslöst centimetertunnt lager snö får mig att halka och jag svettas under mössan och fryser om låren. Och jag tänker på veckan framför mig som är full av saker som jag inte vill göra och allt känns sådär genomhopplöst tråkigt. Och när J ringer och berättar att jag glömt nycklarna hemma vill jag bara lägga mig ner i det fjuttiga vinterunderlaget och sluta andas. Men det blir bättre. Det finns kaffe på kontoret.

Kalenderfel

Ibland är det som att måndagmorgonen hamnar fel. Till exempel på en onsdag.

Alla barnmorskors djävulska sammansvärjning

De poppar upp som svampar nu, barnen. Alla skaffar barn. Och större boende. Jag gissar att vi är i den åldern nu och det är väl i sin ordning. Trotsåldern, tonåren, studieåldern, jobbsökaråldern och skaffa barn-åldern. Men det är så hemligt. Ingen får veta om det lilla krusbäret som ligger i magen och gror. I stället måste den blivande mamman börja bete sig märkligt, undvika att umgås som vanligt med sina vänner och dra obekväma undanflykter och halvlögner.

För barnmorskan berättar att risken för missfall är stor under de första månaderna. Och missfall är skamligt och hemligt och ska inte delas med någon annan än de allra närmsta. Som om missfall vore ett tecken på att det är fel på mamman (vilket det alltså helt uppenbart inte är, eftersom det är så vanligt). Och missfall är en sorg, det förstår alla. Jag med. Men jag förstår inte varför det är så hemligt och skamligt med sorg.

Om risken för missfall är så stor är det alltså vanligt att folk får missfall. Och om det är så vanligt är det väl bättre om vi möter det och förstår att det faktiskt händer. Och att vi har vänner omkring oss som vet och förstår när det händer. Om det händer. Om vi aldrig möter missfall och inte pratar om det, mer än som diffusa siffror och procentsatser som drabbar andra, kommer det fortsätta vara något skamligt. Alla barnmorskors djävulska sammansvärjning för att frånta kvinnors frihet att fortsätta vara nära sina vänner. Att kokonga in sig med pappa krusbär.

Jag tror att sorgen skulle bli mindre om man hade större förståelse för och faktisk erfarenhet av att det händer då och då. Och om man kunde fortsätta umgås med sina kompisar som vanligt, utan halvsanningar. Och om inte barnmorskorna från helvetet fick härja fritt.

Men vad vet jag. Jag har ju inte varit där själv. Men det här står definitivt på min lista över ideal jag innerligt hoppas orka leva upp till om jag någon gång själv har lyckan att bli gravid.

Snillen spekulerar

Efter en stunds tystlåtet midddagstuggande säger J:

- Är det inte konstigt att man kan ha BÅDE massa mat OCH en bäbis i magen?!

På skogsspaning efter det bra

Sen slutade J vara bakfull och det bra försvann.

Jag ska gå och leta efter det i skogen. Jag har tre hundar, två skorpor och en termos kaffe till min hjälp. Jag bedömer chanserna som mycket goda.

Oh joy!

Solen skiner, teet är urdrucket och jag är inte lika bakis som J.

Bitterfittor och apelsinmän

Bitterfittan av Maria Sveland är en helt fantastisk bok, läs den läs den läs den! För att den är så på pricken. För att den är så rolig. För att den är så sorglig. För att den är så sann att det svider. För att jag vill stryka under alla meningar och spara som tänkvärda citat och sanningar. För att den är helt fantastisk.

Jag önskar att de delade ut den till alla blivande föräldrar, alla chefer, alla vigselförrättare och alla lärare och förskolepedagoger. Alla!

Jag har dragits med en veckas vemod, för att boken tar slut och för att det är så nattsvart och svårt allting. Men det finns hopp också. Maria Sveland skriver om apelsinmän; män som skalar apelsiner åt andra. De är sällsynta, men de finns. Och det fina är att jag vet att jag har massa såndana män i min omgivning. Män som skalar apelsiner och vill förstå och förändra. Och kvinnor som låter männen skala apelsiner och som också vill förstå och förändra.

Svikare!

Framför mig in genom ICA-dörrarna går en sån där snygg sportig tjej. Ni vet med hästsvans och jacka i funktionsmaterial. En sån som handlar äpplen och fullkornsknäcke. Jag handlar tröstgodis. Surt, salt och choklad. Lite mer än jag egentligen vill ha. Så plötsligt när jag står och gräver bland salmiakbalkarna dyker hon upp bredvid. Plockar några nappar och colaflaskor. Jag blir upprymd och entusiastisk och öser på med fiskar och kolor. Vi har ett hemligt samförstånd, jag och sportiga tjejen. Vi köper tröstgodis och är snygga och vi skäms inte! tänker jag. Då går hon. Svin.

Dagens utmaning

Idag utmanar jag mig med tankeexperimentet ”jag är inte en cykel”. Det kan verka lätt och självklart för många av er, men när jag för tredje gången väljer att gå i cykelbanan i stället för på trottoaren, med motiveringen ”det är här jag brukar gå, tror jag” börjar jag ana oråd.

Mental note to self: Jag är inte en cykel. Inte.

På spaning efter det Häggvik som flytt

Idag släpade jag med J på nostalgispaning. Vi åkte till Häggvik på spaning efter barndomsfragment. Jag bodde där i fem år innan jag började skolan. Jag ville se den gigantiska syrénhäcken, häxskogen där jag lärde mig ljuga, farbror Einars hus med alla arga hundarna, de gigantiska kullarna, de läskiga röda höghusen där de stora barnen sa att man kunde dö vid elskåpen, de branta cykelbackarna, dagmamma Ragnhilds höga grindstolpar, vårt stora fina vitrappade hus med alla äppelträd och mitt rabarberland under björken och förstås det lokala ICA:t "Kjelles i affär"där jag var stor nog att handla själv.

Väl där upptäckte jag att kullarna var bebyggda med baracker och inte det minsta gigantiska, att jag inte kom ihåg vare sig var farbror Einar eller Ragnhild bodde, att höghusen bara bestod av tre våningar, att "Kjelles i affär" egentligen hette Kjellmans livs och inte fanns längre, att häxskogen bara var en dunge, att cykelbackarna nätt och jämt lutade överhuvudtaget, att vårt stora hus blivit utbyggt till det dubbla (och alltså inte kan ha varit så stort) och dessutom försetts med grå träfasad och inglasade verandor, inga rabarber under björken och ingen gunga i eken. Syrénhäckarna fanns kvar dock, om än påtagligt beskurna.

Och så hittade jag något slags vårblommor och en datalärare från KTH. Man får vara glad för det lilla.

Kycklinghämnden

Idag är vi arga på kontoret. Vi känner oss orättvist behandlade. Vi pratar hämndplaner. Det pratas om att åka dit och bajsa och eller bara en klassisk ”spöa på dom jävlarna”. Sen kläcker en av mina kollegor dräparen:

- Nä, men alla äter en rå kycklingfilé och sen bara drar vi dit!

Ingen muckar med mitt jobb.

Skolmassaker, igen

Är det inte otäckt att vi inte behöver någon förklaring till vad skolmassaker betyder? Vi har hört det så många gånger att vi slutat bli chockerade. Vad förfärligt, en till! tänker vi och bläddrar vidare till TV-tablån och seriesidorna.

Men det måste kanske få vara så. Det finns en gräns för hur mycket olycka varje människa mäktar med att hantera. Skolmassakrer är så mångbottnade. Ett plotter av personliga katastrofer bland såväl offer som förövare, men framförallt ett skrikande symptom på ett allvarligt insjuknat samhälle i behov av vård och omtanke. Från alla. För en och en orkar vi inte. En och en läser vi bläddrar vi vidare till melodifestivalen och Rocky.

Punkt.

I morse när jag skulle plocka ur min smarriga skaldjursrisottolyxlunchlåda ur kylen var den inte där. Någon hade varit för lat för att laga egen mat och i stället glufsat i sig min. Utan att säga något. Näst efter krig och antifeminism är det här det mest osolidariska man kan råka ut för. Jag har tillbringat halva morgonen med att först vara arg på riktigt och sedan sakta men säkert komma över det. En strängt energi- och tidskrävande process. Sedan har följande mejlkonversation utspelat sig mellan offret och förövaren:

Jag (offret):
Idag var jag tvungen att äta dyr, tråkig och tidskrävande lasagne på en stökig lunchrestaurang, eftersom min pojkvän hade ätit upp min jättegoda lyx-risotto när han hade sunkkväll två dagar i rad och inte orkade laga mat. Och det på självaste alla hjärtans dag!!!* Jag hoppas att du arbetar på sätt att kompensera mig för det.

J (förövaren):
Sunkkväll!? Jag har för bövelen tagit hand om mig. Det var jag värd.

Jag (offret):
Såklart. Och jag var värd en dyr, tråkig och tidskrävande lasagne på en stökig lunchrestaurang. Det är olika det där.

J (förövaren):
.

Hur är det möjligt att förlora när man helt uppenbart har all rätt på sin sida, mot ett enda hånfullt tangentnedslag?! Punkt, liksom!? Vad säger man. Jag är sjukt förödmjukad. Punkt själv, bajskorvhuvud.


*) notera här hur jag drastiskt tvärsviker ett av mina stoltaste ideal, till förmån för att hävda min rätt över ett stycke lunchlåda

Reklamation

Hej Gud!

Jag har under morgonen upptäckt två allvarliga fel i min lekamen. Jag förstår att detta inte varit din avsikt och ger dig därför chansen att korrigera dem.

1) Jag saknar helt muskulatur i armarna. Detta framkom på ett högst förödmjukande sätt under morgonens träningspass. Jag vet att det här är en brist hos mig, eftersom alla andra på passet hade armmuskulatur. Det var enkelt att mäta skillnaden eftersom de hade andra färger på sina vikter och orkade göra alla repetitioner.

2) Jag har fått fel ögon. I stället för de 29-årsögon jag borde vara utrustad med har jag pensionärsögon. De rinner något alldeles fasligt när jag går ute i kall luft. Även detta inträffade i morse. Inte lika förödmjukande, men ändock ett uppenbart fel som jag alltså vill ha korrigerat.

Jag förutsätter att du för att kompensera mig för detta, även skjuter till en extra bonus. Här har jag flera tänkbara alternativ, men väljer att lita till din goda vilja och din uppfinningsrikedom – surprise me!

Du vet var jag bor.

Vänligen,
Kanalisera

Jag undrade just var jag lagt min inspiration

Utanför den mongoliska billig öl-restaurangen vid Fridhemsplan som min bror med vänner gjort till sitt eget peach pit och nu då och då effektivt bjuder in till genom det koncisa sms:et Mongo?

Killer instinct

På väg hem genom Rålis ser jag en svart liten kanin som knaprar fridfullt i gräset. Min första tanke är: Döda den! Trampa på den! Annars är jag som de flesta andra 29-åringar.

En sån person

Om ni känner ett behov av att liksom kategorisera mig som människa kan jag förenkla processen för er genom att berätta att jag är en sån människa som ställer klockan på 06:00, studsar upp och äter en tallrik havregrynsgröt med krossade linfrön, dricker ett stort glas vatten, drar på mig träningskläderna och susar in på gymmet precis när de öppnar 06:30. Väl där kör jag ett tufft rehab-benpass, följt av 30 min bodypump och lite magträning. Sen susar jag hem, duschar, packar ner min förberedda matlåda och åker till mitt viktiga jobb så att jag är där bland de första på kontoret. Och jag ler hela tiden och är härlig. Precis en sån person är jag.

Idag.

Stjärnstopp och spegel

Jag känner att jag blottade mig lite otäckt där i förra inlägget. Att de som läser det här och faktiskt är vänliga nog att även träffa mig i det verkliga livet nu väsande ryggar tillbaka. Eller bara flyr hals över huvudet. Fördömande självgoda kräk, kallar de mig. Först när jag inte hör. Och sen med flit när jag hör. Och sen kastar de saker efter mig och skriker det. Både hårda kantiga och mjuka mögliga. Fördömda självgoda kräk, skriker de, lämna oss i fred!

Jag är ruskigt obekväm att ha att göra med när min allergi sätter in. Då fördömer jag folk till höger och vänster. Och sen dubbelfördömer jag dem som reagerar på att jag dömer folk hårt. Stjärnstopp och spegel. Som livrem och hängslen, fast på ett mycket dummare sätt.

Sen kurar jag ihop mig och känner mig ensam, missförstådd och misslyckad. Och i de flesta fall även trotsig och lite argledsen. Och kanske att jag slänger in något om att jag är ful, när jag ändå är i gång.

Nu blottade jag mig ännu mer. Det var då själva faen.

Idealsvikarallergi

Jag har en kompis. Vi kan kalla personen Ping*. Förra året var jag och Ping sammansvurna kring det fruktansvärda i alla hjärtans dag. Kommersiellt jippo skränade jag, vuxenmobbing skränade Ping. Hata alla hjärtans dag och alla som firar det, vrålade vi i kör.

I år är det annorlunda. Ping har träffat någon att fira alla hjärtans dag med. Då tycker Ping inte längre att det är vuxenmobbing, utan Pings mänskliga rättighet till lite mys.

Det är inte en så allvarlig förseelse. Det handlar om nyförälskelse och ett uppdämt behov av bekräftelse och romantik. Men ändå blir jag besviken ända in i själen. Det är som att jag har ett slags allergi mot personer som inte står för sina ideal eller som sätter individen före kollektivet. Människor som hellre donerar 1000 kr för att hjälpa apan Enzo än sätter av en hundring i månaden på autogiro till Greenpeace. Eller som gärna lånar böcker på biblioteket, men tycker att det är dåligt att tvingas betala skatt. Eller de som slutar tycka att jämställdhet är angeläget och skrattar bort löften om halva föräldraledigheten eller inte könsrollscementerande kläder och leksaker, när de själva får barn.

Jag kan inte hantera det. Jag blir arg i flera dagar när någon av mina vänner gör något sådant. Jag formulerar långa dramatiska "vi kan inte vara vänner längre därför att"-brev som jag aldrig skriver och ännu mindre skickar. Jag ältar det i timmar med J som aldrig tycker att det är riktigt så farligt som jag. Jag jobbar sämre och uppträder irriterat bland vänner. På riktigt. Det är inte särskilt socialt gångbart. Jag förstår att jag måste ge mina vänner utrymme att göra fel även inom de här områdena, precis som de låter mig göra fel inom andra. Jättefel ibland. Men nej. På den här punkten är jag orubbligt efterbliven och bergfast. Alla hjärtans dag är vuxenmobbing och man måste offra på individnivå för att vinna på kollektivnivå. Och hör sen!

*) Ping är ett könsneutralt namn man får välja som transexuell under det året före subventionerad operation då man tvingas leva som motsatt kön, för att liksom bevisa att man verkligen vet vad man gör. Under den tiden får man inte byta namn till motsatt kön, eftersom det kan väcka anstöt. Däremot är det helt okej att klä och bete sig supertransigt och heta saker som Ping. Det här har inte det minsta att göra med övriga inlägget, ibland är min associationsförmåga snabbare än min hjärna.

Go yellow Mike

Nu tror ni att det är barnkaraoken igen, men ack vad ni bedrar er. Det här är en sjukt proffsig trubadur. Han har berättat att han gärna sjunger på skilsmässor och precis uppmanat hela publiken att ringa upp första personen på M i mobilen och sjunga med i Helga natt. Det är VM i pinsamt svennigt, jag har druckit två öl och han har min fulla respekt.

Folkligt, festligt, fullsatt

Det är svårt att se vad bilden föreställer. Men jag ska berätta. Det här är after ski i Hassela. Barnkaraoke. Det är precis så hemskt som man kan tro. Högtalarna står på max och festen leds av en ensam falsksjungande hobbymulle som plågar oss igenom den ena uppoppade barnvisan efter den andra. Inte en unge vågar sig fram till mikrofonen. Och nu är det allsångsmedley med rajraj till temperaturen och Cornelis. Jag känner att jag lever.

Helt jävla värdelös

Det här är min handled. En vanlig handled som sällan gör väsen av sig. Efter norra Europas sämsta vänsterkrok igår kväll har den dock förändrats avsevärt. Till det sämre. På en tiondels sekund har den gått från vanlig men kanske lite vek till helt jävla värdelös. Sämst är den på att vrida på dörrhandtag, ta av mig tröjor och öppna skruvlock. Men det är mycket annat den går bet på också. Och imorgon ska vi till Hassela och åka skidor, jag och min handled.

Askonsdagen strikes again

Igår var det askonsdagen. Dagen jag hade glömt bort att jag hade lärt mig om. Som tur är har jag dokumenterat det i min blogg. Såhär skrev jag för ett år sen:

"Det heter tydligen ask-onsdagen. Inte askons-dagen. Det finns ingenting som heter askons, nämligen. Tydligen. Inte så lätt att veta. Det finns ju septuagesima och kyndelsmäss.

Som fettisdagen. Fet-tisdagen. Fettis-dagen.

Men askonsdagen alltså.
Det var då Jesus slutade röka."

Tack alla ni som i dagarna hittat min blogg genom att googla Askonsdagen. Utan er hade jag levt i glömska och upprepat ovetande.

Är det någon som vet om det är någon speciell torsdag idag?

Morgonomtänksamt

Mitt på bron rakt genom morgonvädret, som idag måste vara definitionen av jämngrått eller möjligen bara trist, sitter den här. En färgklick av kreativitet och mänsklig omtanke. Människorna vs februari: 1 - 0

The return of Sara och Erika

När jag gick i lågstadiet hade jag två bästisar, Sara och Erika. Vi tre var alltid tillsammans och lekte och hade hemliga klubbar och hängde knäveck i klätterställningen. Fast inte alla tre samtidigt. Bara två och två. Det var alltid en som var utanför och inte fick vara med. Det varierade vem det var och det var inte särskilt långa perioder det handlade om. Gissningsvis timmar. När jag och Sara var bästisar fick inte Erika vara med. Och när Sara och Erika var bästisar fick inte jag vara med.

Den tillfälliga konstellationen ställdes på sin elakaste spets när de två tillfälliga bästisarna plötsligt sa till den utanförvarande tredje, att de skulle gå iväg och viska. Då var hon som var utanför tvungen att vänta medan de två bästisarna viskade frasen ”vi springer ifrån [insert utanförtjejen]” och sedan sprang. Kvar stod hon sedan, utanför och ensam och visste att hon inte var värd en halv daggmask.

Precis det här hände mig igår. Fast med vuxna människor. Och de behövde inte springa för jag var vuxen nog att inte försöka följa efter. De gick i vanlig takt.

Men precis samma daggmask-känsla. Det tog mig 15 minuter och en enorm mental kraftansträngning att komma ihåg att världen inte kretsar runt mig och att det är möjligt att de pratade om något annat än mig och mina tillkortakommande. Och att det faktiskt är helt sjukt att bete sig så, vuxna människor.

"Moderna kvinnor klarar normalt av att föreslå detta steg lika väl som män gör det"

Jag skulle kunna ha en hel blogg om och med bara Magdalena Ribbings svar på DN Etikett. Åh, vad bra och jordnära hon är. Jag önskar att hon kunde ta ett snack med alla förvirrade själar som snurrat bort sig i konstiga idéer om traditioner och romantik.

Från DN.se idag:

Fråga: Har inte fått något frieri ännu och börjar ledsna lite... Men hur friar man som kvinna? Har lärt mig att skottdagen är ett sådant tillfälle, men hur gör man? ["Hur gör man!!! Allvarligt talat...] Kan du ge mig en "hint".

Svar: Har ni bestämt er för en gemensam framtid? Bor ni ihop? I så fall är det samma sak som ett frieri, nämligen ett beslut om att leva tillsammans resten av livet. [Preciiis!!! Det skulle ju vara fruktansvärt obekvämt för vilken modern människa som helst att tvingas svara på ett frieri utan att först ha diskuterat frågan gemensamt!!! Heja Magdalena, heja!] När det beslutet är fattat av de två berörda parterna är frieriet klart.

Så vad är det du väntar på? Att din partner ska som det brukar heta med en nutida fånig banal fras ["fånig banal fras" ja! ja! ja! Go go go Magdalena!!!], "gå ner på knä" och fråga om du vill gifta dig? Varför frågar du inte själv? Vilken dag som helst, skottår eller inte, duger att fria till den man vill leva med.

Om man redan lever tillsammans är frieriet helt överflödigt.

Och tror du som så många ["som så många" hehehe...] att "frieriet" innebär en fråga om du vill ha en bröllopsfest, vilket alltså inte alls är den traditionella innebörden av friandet, så varför frågar du inte själv om det? "Ska vi ha en bröllopsfest", kan du säga, och för att det ska bli en bröllopsfest måste ni ju gifta er. Praktiskt!

Tiden är förbi då en kvinna satt ängsligt väntande på att en man skulle falla på knä och fria, det vill säga fråga henne om hon ville bli hans hustru. Moderna kvinnor klarar normalt av att föreslå detta steg lika väl som män gör det. [Ja! JA! JAAAA!]

Säg till din partner någon stund som känns rätt, att du nu gärna vill gifta dig och hoppas att din partner också vill.. Det är allt du behöver göra. Sitt för allt i världen inte och invänta någon skottdag, som inte är någon särskilt gammal tradition utan mest ett skoj. Jag börjar tro att det är med äktenskapsbehövande kvinnors handfallenhet. [Moahahaa! Touché!]

En annan morgon

En annan morgon ser det ut såhär och jag går som i mellanstadiet med huvudet ner och blicken på blött grus mässande det konstruktiva allomfattande mantrat 'Jag är så dålig, alla andra är så bra'. Sen försöker jag tänka att alla har såna här dagar och att vi är lika bra och dåliga och att jag ska tagga ner på dramatiken, det är bara oinspiration och lite grus.

Mera morgon

Och när man några minuter senare passerar den här, då VET man att det blir en bra dag.

Blidkad

När utsikten på väg till jobbet ser ut såhär är det svårt att hålla fast vid sitt griniga måndagmorgonhumör.

Sweeney Todd

I torsdags var jag på galapremiär av Sweeney Todd. Oj, vad många bra flugor i en. Röd matta, snittar, vin och allmänt festligt. Och så en skitbra film - musikal, splatter och Tim Burton i samma gula plastägg! Och Tim Burton var till och med där i egen hög person och svarade artigt på frågor om filmen.

Och så såg jag Björn Kjellman.

Det var nästan det bästa.

Varför spelar det roll?

Dagens ”att bli arg på grej”: www.dn.se länkar till alltombarn och lyfter idag fram ett nytt hemmatest där man redan i 7e veckan kan ta reda på barnets kön, ett sk ”pink or blue-test”. Det är så korkat så man baxnar, både att testet finns och att de har döpt det till pink or blue. Och förstås, att DN lyfter fram det.

Ännu dummare är det att de i annonsen inte skriver något om jämställdhet, att behandla barn lika eller hur vi bemöter barn i blått och rosa olika, utan bara om farhågorna för att folk ska abortera foster av fel kön (vilket förstås också är väldigt allvarligt) och lite löst om kvacksalveri.

Och riktigt rädd blir man när man kikar på resultatet (och formuleringarna) i omröstningen ”Är det bra att kolla barnets kön själv hemma?”

Grundfrågan är ju egentligen: Varför spelar det roll vilket kön barnet har?
Och följdfrågan: Om man inte tycker ratt det spelar roll, varför vill man då veta?
Och svaret: Nej! Det spelar ingen jävla roll. Skärp er!


http://www.alltombarn.se/aktuellt/pink-or-blue-test-ger-svar-pa-barnets-kon-men-experten-varnar-1.6186

Alla pojkar blir bögar av rosa barnkläder

Så slutar brysselkålen

Igår fick brysselkålen nog. Ensam och saknad av ingen drog den sina sista suckar i grönsaksfatet och transformerade sig till stinkande mögelludd. Om man tycker att färsk brysselkål är passiviserande så till vida att det är svårt att veta vad man ska göra med den, så är möglig brysselkål den raka motsatsen. Alternativet inte orka och slänga imorgon finns inte. Det är direkt i soppåsen och direkt ut. Räkskal luktar rosor i jämförelse.

Don't mess with the brysselkål.

Söndagsångest

Åh, låt det bli måndag snart så att jag får sitta vid frukostbordet och känna att så farligt var det ju inte. För riktigt så farligt som söndagsångesten hotar med är det ju aldrig. Eller åtminstone väldigt sällan. Dessutom finns chansen att jag är frisk imorgon. Den ökar med tiden och plötsligt händer det.

Så: Söndagsdjävul - vik hädan!

Uppfriskande kommentar

Är inte det här en sån sak man kan grubbla sig sönder och samman över, så säg: "Tänk, hemska tanke, om det är så att din omgivning uppfattar dig som rolig i första hand och intelligent i andra?"

Vaffan. Jag är nästan 30. Jag löser melodikrysset på lördagar, DN:s söndagskryss på söndagar och funderar på att plantera om mina krukväxter alla andra dagar. Kan jag inte få slippa traumatiserande tonårsfunderingar kring vem jag är och hur jag uppfattas?

Nej, det kan jag tydligen inte. Och egentligen är jag väl glad för det.

And the winner is... Bakis!

Nu har jag klurat klart. I valet mellan att vara full hela livet eller bakis hela livet väljer jag bakis. Givetvis beror det på HUR full och HUR bakis man är, men om man tänker sig något slags jämförbar lika nivå så väljer jag alltså bakis. Jag drar paralleller till mitt omväxlande och intressanta liv somm förkyld. Bakis står för hosta, ont i bihålorna, snor och ont i halsen. Full står för feber. Lätt val. Vad som helst för att slippa feber!

Dessutom är jag så mån om min intelligenta och verbala framtoning att jag hellre skulle dö än uppfattas som trögtänkt och sluddrig. Då är jag hellre gnällig och tråkig.

Pest eller kolera

Här går det undan. Nästa uppdragsbloggämne är redan i tryck: "Vad jag skulle välja mellan att vara konstant bakis eller konstant full"

Sug på den ni. Jag ska febersova på saken ett tag. Återkommer i ämnet.

Uppdragsblogg: "Varför man trycker hårdare på knapparna på fjärrkontrollen när batterierna håller på att ta slut"

Jag ligger efter i mitt uppdragsbloggande. Gårdagens ämne "Varför man trycker hårdare på knapparna på fjärrkontrollen när batterierna håller på att ta slut" är fortfarande helt okommenterat. Jag har varit inne på spåret "korkade saker man gör". Ni vet sånt som "alla" gör och som man skojar om lite uppsluppet. Typiskt trycka hårdare på fjärrkontrollen, klicka på alla fönster i en långsam dator, eller banka på en TV med dålig bild. Det är ganska roligt. Ännu roligare är det med sånt som man tror att alla gör, men som det sedan visar sig att man är ensam om.

Jag har en lista. Vilka av följande konstiga saker gör ni:

1) Klickar flera gånger på samma knapp när datorn är långsam?

2) Tittar i näsduken när ni har snutit er?

3) Lägger kläder bredvid tvättkorgen i stället för i den?

4) Leker med vattnet när ni diskar?

5) Biter av nagelflisor?

6) Luktar på era egna fisar?

7) Fantiserar om att bli intervjuad i TV/radio?

8) Petar i näsan?

9) Tittar en gång till när ni ser ett äckligt överkört djur?

10) Gottar er i lågklassdokumentärer om feta människor?

Jag gör alla utom en. Gissa vilken!

Filippinpenicillin

Botemedel

Min kropp har överlistat mig. Den vill inte vara i Sverige. Den vill vara i Filippinerna. Hela hösten höll den på att trilskas med förkylningar och halsfluss och annat otyg, senast på självaste julafton i väntan på planet till Filippinerna flirtade den lite med bihåleinflammation och feber. Men väl uppe i luften och på väg mot öde stränder och grillad fisk blev jag alltså frisk och fortsatte vara så i underbara 2,5 vecka. Tills jag kom hem. Nu sitter jag här med alldeles för många grader i kroppen och en näs- och snytfrekvens som borde intressera Guiness rekordbok. Och enda botemedlet är alltså att åka till Filippinerna! Dyrt och krångligt. Men godare än penicillin.

Vådan av att impulsshoppa brysselkål

I ett anfall inspirerat av all världens djävulska TV-kockar och DN Söndags nyttighetsreportage impulshandlade jag grönsaker häromdagen. Jag gillar tanken på att gå omkring mellan paprikor och palsternackor och lägga krispigt färgglatt i korgen. Lite sådär världsvant förstrött på måfå, som att man vet att det går att förvandla alla knölar och blad till delikata underverk med lite spiskummin och den rätta knixen. "Nyttigt, billigt och jättegott!" i fetstilt över hela färgglada mig. Det kändes bra.

Nu ligger det ett gäng klämmiga brysselkål i en nätpåse i mitt fruktfat. Eller rosenkål, för den som vill. Jag undrar vad jag ska göra med dem. Normalt äter jag 5-6 st om året, till jul. Det känns inte som en hållbar plan. Det känns inte så bra.

Jag hoppas att förruttnelseprocessen för brysselkål är snabb och smärtfri för alla inblandade.

Partille

Så har jag gjort det igen och blivit rättad. Nej, kanalisera, Partille ligger inte i Norrland. Partille ligger i Göteborg (vid Göteborg, öster om Göteborg...).

Det är ju inte ens nära!

Jag förstår inte varför det är så svårt.

I min värld är Partille en solklar Norrlandsstad. Solklar! Jag tänker Lappland/Norrbotten. Det hörs ju på namnet! Partille. Partille låter grymt mycket mer rätt med norrlandsdialekt än på göteborgska.

Jag önskar att folk kunde sluta rätta mig och bara gilla läget. Partille ligger i Norrland. Punkt.

Uppdragsblogg: Urringat

Jag har gjort en jätterolig deal med en kompis. Vi byter bloggämne. Eller, vi ger bloggämnen. Varje dag ett nytt uppslag. Oh inspiration! Oh nytänkande! Oh 2008 nystart!

Jag tänkte lätt och luftigt kåseri om inget speciellt. I tre sekunder. Sen fick jag ämnet: Kolla urringningen okej?

Kabam! Inget lätt och luftigt kåseriaktigt om det inte. Jag tänker ju jättemassa jätteviktiga saker om urringningar och hur folk bemöter det. Jag har ju för bövelen gjort en pjäs om det! Jag är praktiskt taget facit. Och på den enkla frågan ovan är det ju lätt – nej, det är inte okej att stirra på någons bröst, oavsett urringning.

I alla fall är Magdalena Ribbing återigen värd att hyllas lite för sitt roliga svar om varför damer klär sig i urringat om de inte vill att man ska stirra (jag vet, man häpnar) – helt enkelt för att kvinnor är väldigt varma kring bröstet och behöver fläkta sig. Såklart! Go Magdalena!

Och med detta inlägg blev jag nr 35 som bloggade om DN:s artikel om urringat, men med största sannolikhet (nej, jag har inte läst de 34 andra) den enda som svarar rätt. Såklart! Go Kanalisera!

Filippin!

Jag är tillbaka nu. Jag har varit på Filippinerna. Ett ruskigt bra ställe. Man kan äta grillad fisk på stranden och dricka öl mitt på dagen för inga pengar alls. Och bada och spela kort och läsa pocketböcker. Och dricka sjukligt goda drinkar och färska juicer och aldrig frysa. Och så såg vi en valhaj.