Alla hjärtans vuxenmobbing

Min kompis kallar alla hjärtans dag för vuxenmobbing och jag kan inte annat än att hålla med. För visst är det precis vad det handlar om. Inte är det kärlek att en viss given dag på året köpa geléhjärtan och rosor till några få utvalda. Och inte är det kärlek att just den dagen inte kunna träffa sina vänner för att man inteskafiradirekt men typ göra ingetspecielltkanskebaragåutochätaellerså med sin partner. Och det är definitivt så långt ifrån kärlek man kan komma när högstadieskolor tar beslutet att stänga under alla hjärtans dag, för att så många elever mår dåligt den dagen, för att bristen på kärlek blir så påtaglig just då.

Det är så cyniskt.
Och det är så falskt.

- Nej, jag firar inte alla hjärtans dag, men jag kunde inte låta bli att köpa den där söta nallen.
- Nej, vi firar inte alla hjärtans dag, vi ska bara gå ut och äta eller så.
- Nej, inte så att vi firar, men jag hoppas ju att jag får blommor.

För ett par år sen inföll alla hjärtans vuxenmobbing på en fredag. Det var innan jag träffade J och jag var toksingel. Det är förmodligen den ensammaste dagen jag överlevt hittills i hela mitt liv. ALLA mina vänner hade parat ihop sig två och två och SAMTLIGA hade bestämt att integöranågotspeciellt tillsammans just den kvällen. När ALLA andra gör samma intenågotspeciellt tillsammans så blir det väldigt speciellt för den som inte är med. Väldigt väldigt speciellt. Och väldigt väldigt jobbigt och ledsamt.

Med risk för att låta som den högstadieelev jag innerst inne är, måste jag ändå tycka att riktig kärlek handlar om kärlek till flera människor än Honom eller Henne. Riktig kärlek innefattar väl familj och vänner också? Riktig kärlek handlar väl om vänskap också? Om respekt för andra människor. Om att låta alla vara med och ingen vara ensam. Inte om chokladpraliner och raffinerad massutfrysning.

Tacka vet jag kineserna. De hittar på bra dagar när alla får vara med!