Självförverkligande

En sak som jag tänker mycket på kvällar som denna (när en enkel parkteater med rosé urartar i en kavalkad av trevliga vänner och nybekanta och sena drinkar på flera olika ställen) är hur man hittar en motsvarighet till det livet när man har barn.

Vad kommer jag göra om jag får barn, för att nå detta avslappnat spontana umgänge? Tvingas jag bli Mamma 100%? Hur stor del av min personlighet och mina behov finns kvar om jag får barn? Vilket utrymme får kanalisera?

Eller blir man, som småbarnsförälder, ultraeffektiv på att suga musten ur umgänget när man har tillfälle? Det måste ju nästan vara så.

Eller tappar man intresset för vuxet sällskap, när man får ett eget barn i famnen? Det skrämmer mig. Jag tänker att man behöver fortsätta växa som människa själv också, inte bara i familjerollen.

Jag ska semestra med mina föräldrar i en vecka snart. Då ska jag se till att få svar på allt det här.

Nu ska jag se till att sova, så att jag orkar vara spontan och självförverkligande imorgon också.

Frånvarande

Tidigare idag hade jag förmånen att ställa om frånvarohanteraren i min svenska Outlook-klient till semester-mode. "Tack för ditt meddelande. Under min semester har jag endast sporadisk tillgång till mejl och mobil*. Vid brådskande ärenden kontakta X. Trevlig sommar!" Och sen måste man aktivera genom att trycka på "Jag är frånvarande".

"Jag är frånvarande." Det må vara en gissning från höften, men jag tror ändå att jag är mer närvarande under min semester än vad jag kommer vara en genomsnittlig dag i november. Då får man minsann inte kryssa i något närvarande vs frånvarande. Det är skevt och orättvist. Framförallt saknar jag nivån ovanför närvarande, typ "Tack för ditt mejl, jag är på hugget som fan och återkommer med ett briljant och användbart svar inom mikrosekunder. Med vänlig hälsning..."


*) Det är möjligt att här kommer drabba även er bloggläsare. Antingen i form av en ökande frekvens mobilinlägg (känns igen på tillhörande bild) eller i form av dödslapp blogg. I bägge lägen, frukta intet! I will be back.

När byggarbetarna värmer upp

En morgon förra sommaren såg jag byggarbetarna värma upp. Jag tänker på det ibland, som ett slags drömsekvens. Ibland tänker jag att det kanske aldrig hände, att jag faktiskt drömde det.

Vid den dammiga byggarbetsplatsen vid Karolinska sjukhuset stod en morgon en ring av byggarbetare i neongula västar samlade runt en bandspelare. Till takterna av I will survive utförde byggarbetarna enkla uppvärmningsrörelser. Plocka äpplen, höga knän, simtag i luften. Morgonen var solig och disig och det var bara jag och byggarbetarna ute. Tyst tyst cyklade jag förbi dem, så att de inte skulle se mig och skrämmas bort, som om de vore rådjurskid.

Byggarbetare har grov solbränd hud och grova smutsiga kläder. Hela deras väsen andas ”projicera dina fördomar på mig, tyck att jag är en sån som fnyser åt uppvärmning och stretch”. Men inte de här byggarbetarna. I morgondiset är byggarbetare runt en bandspelare nästan sköra. Man måste akta sig så att man inte skrämmer bort dem.

Blodig blåssörja

Ikväll har jag, mitt knä och mina gamla fotbollsskor spelat fotboll med min bror och alla hans kompisar. Det var världens roligaste* tyckte jag. Mitt knä tyckte att det var okej**. Mina gamla fotbollsskor strejkade direkt och valde att demonstrera sin ovilja att exponeras för boll, gräs och sol (i stället för damm och garderobsmörker) genom att självpulvriseras i sulan. På så sätt kunde de illvilligt nypa mig hårt i trampdynorna för varje steg jag tog.

Jag tänkte: ha, skit på er töntskor, jag känner knappt att ni nyps! Jag är odödlig!
Sen spelade jag vidare i två timmar. Nu kan jag bara gå på ytterbladet av foten, resten är en blodig blåssörja. Som tur är kommer jag ha så sjukt mycket träningsvärk imorgon att jag inte kommer kunna gå alls, så jag slipper bli retad för just det.

*) ...och jobbigaste. Jiiisus. Intervallträning någon? Idioten? Inte det... nä...
**) okej är helt fucking fantastiskt! Det är första gången på 8 år jag kan spela!!! Det här är själva anledningen till att jag överhuvudtaget fortfarande lever och andas.

Äntligen!

Halv sju på morgonen står jag fullt påklädd och putsar upp mina 15 år gamla fotbollsskor. Idag är en stor dag.

Utan spontanitet försmäkta vi på denna ö

Idag har varit en på många sätt usel dag. Usel för att jag tillbringat ca 50% av min vakna tid med att göra de arbetsuppgifter jag tycker är tråkiga och icke givande och följaktigen samma 50% med att inte hinna göra de arbetsuppgifter som jag tycker är intressanta och stimulerande. Det spelar ingen roll att det bara är ett jobb och att alla har dåliga jobbdagar emellanåt. Jag tycker ändå att det är vidrigt att ha en tråkig dag på jobbet. Så mycket frustration och så mycket outnyttjad drivkraft och vilja.

Lyckligtvis har jag kunnat kompensera detta med att ägna resterande del av min vakna tid åt spontant umgänge i trivsamt sällskap. Jojo. Både lunch och middag har räddats av fantastiska spontana trevliga människor i min telefonbok. I middagspasset inkluderades även live-musik, vänner från 80-talet (jo, jag har såna) och hundsällskap. Vad mer kan man önska!

Hade det inte varit för detta hade jag försökt skrapa mig in till kroppspulsådern med mitt tangentbord. I underarmens längdriktning. Och hällt varmt surt kontorskaffe på för att försvåra koagulering.

Allt man kan önska sig

Idag hörde jag mig själv formulera mina semesterönskemål enligt följande:
- Får jag bara dricka förmiddagskaffe och eftermiddagsvin i lugn och ro varje dag så är jag nöjd... kanske bada lite också då.

Jag tror att det är precis vad sommarsemester handlar om. Upplevelser och storstadsbesök gör sig bättre som miljöomväxling under höst och vår.

Jag somnade!

Ni kan aldrig gissa vad som hände när jag tittade på EM-finalen igår! Eller jo, det kan ni, för jag råkade outa det i rubriken. Man kunde ha börjat misstänka hur det skulle gå när jag var som en övertrött 4-åring i soffan framför första halvlek och när jag sedan borstade tänderna i halvtid och föreslog att se andra halvlek på TV:n i sovrummet visste man säkert vart det barkade. Men ändå. Hur ointresserad får man bli av ett EM-slutspel! Skämmes ta mig fan.
Tur att jag såg målet i alla fall. Maken till kämparmål får man leta efter.

Projektledarstress

J har gått och handlat utan sin mobil. Projektledaren och kontrollbehovet i mig får magsår av tanken på att jag inte kunna ringa honom om de skulle komma på något viktigt. Om de ska kommunicera måste de tillämpa 80-talsmetoder som t.ex. "vänta tills han kommer hem". Vansinne.

Om en vecka har jag semester.

30+

Freeedag!!! Och det jag ser fram emot mest är:

1) förmiddagskaffe
2) att jag inte har något planerat på lördag kväll
3) tid att lyssna på sommarpratarna i P1

Om jag inte hade en sjukt intensiv och hyfsat alkoholtung vecka bakom mig skulle jag tro att jag var pensionär. Nu tror jag att jag är i 40-årsåldern.

Accelerator

Så här brukar det varken se ut eller lukta där jag parkerar min cykel om morgnarna. Ni ska vara glada att det här inte är en luktblogg.

3 goda ting

Idag har det hänt tre ovanligt bra saker:

1) Mina arbetsuppgifter innebar 4h betald improvisationsteater som är bland det roligaste jag vet.
2) Festivalen Accelerator är på mitt jobb. När jag går ut genom dörrarna hamnar jag innanför avspärrningarna, ungefär vid bajamajorna.
3) Jag köpte en ny fin klänning och tog den på mig direkt innan jag susade vidare i vinvimlet.

Det är helt omöjligt att ranka dem, så de står i kronologisk ordning. Jag önskar att alla dagar var såhär.

Kvinnan som kunde bada med fåglar

Äh men fy fan vad äckligt. Fick ett tips av en omtänksam läsare om en artikel i SvD. Lyssna på det här:

"Badklåda eller simmarklåda är en ofarlig hudåkomma som man kan drabbas av efter bad i söt- eller bräckt vatten. Den orsakas av så kallade cerkarier, som är larver av en mask som finns hos fåglar.
[...]
Det går alltså inte att förhindra att drabbas genom att inspektera vattnet. Eftersom [larverna] finns i grunt vatten drabbas barn mer än vuxna.
Larven tränger in en liten bit i huden och dör ganska snabbt. "

Vi talar alltså om en larv som kryper in i huden och dör och som ursprunglingen kommer från fåglar. Fy fan. Det är som att slicka på en duva.

Jag ska bara djuphavsbada i sommar.

Gångatåg

Det råkade bli lite överidylliskt under vårt midsommarfirande. Plötsligt urartade sillen och nubben i ett slags gångatåg* bort till midsommarstången där vi välkomnades med applåder och ordlöst valdes till självklara ledare för dans och musik. Notera den klämkäcka schvungen vi alla har i steget. Mycket surrealistiskt och väldigt roligt.

* jag tänker mig att det heter något sådant

Foto: Anders

Alien

Vet ni förresten att det är ett litet barn inuti min kompis mage. Hur sjukt är inte det!

Prioriteringsångest

Jag tycker att det är svårt med prioriteringar. Det gör mig stressad att jag måste välja fokus i livet, att man inte hinner göra allt. Bland mina vänner ser jag tydliga fokusområden.
Någon prioriterar hus och hem och familj.
En annan prioriterar sund kropp och träning.
En tredje prioriterar litteratur och kultur.
En fjärde politik och nyheter.
En femte spontanitet och kompisar.
En sjätte mode och musik.
En sjunde karriär och branschkunskap.

Jag kan inte välja. Jag vill inte välja. Jag vill göra allt!

Jag får magsår av alla förnöjda människor som inte känner behov av att röra på sig/komma ut och träffa folk/läsa böcker/prova nya restauranger/åka till Amsterdam och se Madonna/utvecklas i arbetet. Som nöjer sig med en sak, eller kanske två.

De lägger alla vardagkvällar på att renovera huset. Eller på att träna. Eller på att jobba över. Och är nöjda med det.
Jag lägger alla vardagkvällar (och vardagmorgnar och helger) på att försöka göra allt och jag är inte nöjd med det.

UPPDATERAT: Jag har skrivit om det här förut. Jag visste det. Och jag står kvar på samma punkt och stampar. Vilja och principer, 15 mars 2007

Rammel

Det händer inte ofta, men idag hände det. Jag ramlade. På en tur runt Långholmen med skönt flow i benen i full karriär ner för en backe. Där ramlade jag. Där någon högre makt lite olyckligt placerat en rot. Eller om det var en sten. Där startade jag min luftfärd som meter senare övergick i en praktfull judorullning över höger axel innan jag låg platt på marken med skrapsår i bägge händer, ena vaden och halva ryggen. Som tur var har jag strategiskt försett mig själv med inbyggda stötdämpare kring midjan, så jag inga vitala delar kom till skada i fallet, utan jag kunde sargad och sönderskrapad jogga vidare, men min värdighet är för alltid förlorad.

Pappaskämt

På Morgonpassset i P3 i morse:

Radiopratare: Hej Jenny! Vad gör du?
Jenny: Jag är på jobbet.
Radiopratare: Jaha, vad jobbar du med då?
Jenny: Jag jobbar med grisar.
Radiopratare: Grymt!

Ingen: fniss...
Ingen heller: Fan vilket sunkigt pappaskämt
Ingen heller: Men hallå där Arne Hegerfors

I stället:
Radiopratare: Hej Lisa! Vad gör du?
Lisa: Jag packar korv.

Jag tror att det är en generationsfråga. Jenny och Radioprataren är bergis sådär unga. Inte 30+ som jag (30 år plus 21 dagar för att vara exakt). De var dock tillräckligt sofistikerade för att se kopplingen mellan grisskötsel och korvpackning. Alltid något.

Excel

Idag har jag skapat en ny flik i mitt favorit-Excelark. Den fliken kommer lösa alla mina problem. Jag kommer aldrig mer känna mig omotiverad eller ofokuserad. Jag kommer vara ett högpresterande under av entusiasm, engagemang och produktivitet. Excel är bäst. Man kan göra nästan vad som helst med Excel. Det är möjligt att jag ger mig på att skapa lite världsfred eller utrota en och annan epidemi när jag ändå är i farten. Jag ser egentligen inga gränser för vad jag kan åstadkomma med mitt Excelark. Det känns bra.

Han med Jonas Karlsson-rösten

Han med Jonas Karlsson-rösten* stod vid Slussen idag. Han lutade sig mot en solig vägg och pratade i mobiltelefon:

- Men när du säger att vi ska hjälpas åt, kan det då handla om saker som jag behöver hjälp med? Kan det vara när jag har det tungt och behöver stöttning?

*) Nej, jag vet inte heller vem det är, men han lät precis som Jonas Karlsson. Precis.

Konichiwa bitches

Robyn live är mil bättre än Robyn i lurar. Det som låter sönderperfekterat och sockersött på skivan blev rått och roligt i junisolen. Och ösigt. Ni skulle ha varit där! Men det visste ni ju. Robyn är cool. Man skulle kunna säga att hon gjort mer av sin begåvning än jag av min. Jag är fortfarande i brainstorming fasen i min karriär, för att uttrycka det positivt. Robyn har hunnit aningens längre.

Prästvigning i Strängnäs

Jag har varit på besök i medeltiden. Det är väldigt väldigt konstigt att min smygröka och prataomlivet-kompis nu är präst. Ceremonin var helt makalös. Två timmar religiös ritual, när genomgick jag det sist? Och imorgon börjar hennes arbetsvardag med att trösta änklingar, välsigna brudpar och uppta barn i guds församling. Medan jag kollar mejl och dricker kaffe. Min civilingenjörsexamen med rektors handslag i blå hallen står sig å andra sidan ganska slätt mot biskopens välsignade handpåläggning i domkyrkan.

Vardagsgud

För tidigt på väg hem från rolig fest för att ladda för morgondagen. En av mina bästa barndomsvänner ska prästvigas. Det är väldigt märkligt. Vi tänker och resonerar så lika. Vi har vuxit upp med samma referensramar. Vi har tragglat oss igenom samma SO-lektioner, tonårsfyllor och Vecko Revy-spalter. Vi förstår samma saker och när det är viktigt. Vi gråter och skrattar på fel ställen på rätt sätt. Jag är inte med i svenska kyrkan. Hon blir präst. Det gör mig väldigt hoppfull att man kan vara så lika olika. Och det är ett sjukt coolt jobb att vara präst. Att göra vardag av andras största livshändelser utan att bli cynisk eller blaisé. Jag är fylld av för- och beundran. Imorgon är en stor dag.

Hemkunskap

Att göra en regnig lördag:

• Flå 1 kg strömming.

Jojo. Det vankas idyllmidsommar. Jojo.

Om bara den här lukten går bort från mina fingrar.

Junifeeling

Vaknar med tokbra känsla i hela kroppen. Livet är så bra ibland. Det är EM och 30-årsfester och grillkvällar och bra böcker och hopp och gott kaffe. Det är juni i kalendern och i livet.

Och igår var jag på Golden Hits för första gången i mitt liv. Social turism skulle man kunna kalla det. Min kompis sjöng karaoke och jag fick fysiskt värja mig mot påstridiga män. Fantastiskt på flera sätt. I november hade det kunnat göra mig nedstämd, men lyckligtvis är vi i juni och allting är härligt och fantastiskt.

Och vi såg Dolly Parton på stadion. Det var helt surrealistiskt. Hon är bara plast. Kroppen och orden och skratten. Plast plast plast och till det öl i plastglas. Och härlig junifeeling i musiken.

Och jag har fortfarande lite kaffe kvar i koppen och jag tror att det är varmt.

Dolly P

Jag kommer om bara några timmar se en livs levande barbiedocka.

Kaknäs

Här var jag igår tillsammans med en drös kvinnliga ledare i IT-branschen. Det var bra. Det är sjukt ont om såna förebilder annars. Dessutom är mina enda tidigare erfarenheter av Kaknästornet något diffust om tomma löften kring en utlovad kanelbulle någon gång under början av 80-talet. Nu fick jag sjukt stora kanelbullar flera gånger under dagen. Och vistas bland förebilder. Det tar sig, Kaknästornet. (Hörde jag bullnäs?)

Briljant sportkrönika av Sara Lövestam

Nu blir det reklam. I en väldigt bra blogg jag läser som heter Sara Lövestams blogg läste jag precis detta fullkomligt briljanta inlägg:

Sportkrönikan
Glöm långa meningar.
Glöm balanserad berättarteknik.
Ikväll är det fotboll.
Det är nu det gäller.
Det är nu sportkrönikörerna ska leverera.
Och det kommer de att göra.
De är svenska, de är retoriker, de blev aldrig fotbollsspelare själva.
Och jag ska inte ljuga:
De vet var retur-knappen sitter.
Fram med de inledande konjunktionerna.
Fram med kämpaglöden.
Fram med anaforerna.
Vi har inte råd med mesiga formuleringar, bisatser, satsbindning.
Det är anfall som gäller.
Och ska vi satsbinda gör vi det på vårt sätt.
Med ofullständiga prepositionssatser.
Eller inledande konjunktioner.
Våra svenska sportkrönikörer är inte nere för räkning.
De är hungriga.
De äter anaforer till frukost.
De fiser dem i soffan.
Och en sak är säker:
Om Sverige förlorar ikväll, är de ändå vinnare.

av Sara Lövestam alltså, läs hennes blogg vetja!

Fotboll och svenska folkets engagemang

Igår tittade jag och svenska folket på fotboll. Det gläder mig att mitt arbete inte utförs på samma premisser som den svenska EM-truppens. Jag skulle inte stå ut en dag med svenska folkets engagemang. Jag tänker mig mängder av baksäteschaufförer som tror sig veta bättre hur jag ska sköta mitt jobb. Svenska folket skulle ha rätt att uttala sig om min form, om jag skötte mig eller inte och om min förkylning eller trötthet skulle komma att vara ett hinder i mitt arbete. Kanske skulle de ha synpunkter på vad jag åt och hur mycket jag tränade. Gamla skador skulle nötas och blötas och när jag hade ont eller var sjuk skulle bilder av mitt plågade ansikte visas på TV och i press. Och om jag stakade mig under en power point-presentation skulle det svenska folket bua och kalla mig sopa.

Jag tänker mig hela svenska folket som kollektivt reser sig upp för att se bättre när jag ska skicka ett kritiskt mejl, eller den massiva spända tystnaden inför ett viktigt samtal på mobilen. Eller bara att folk dricker öl och äter chips och tittar på mig när jag jobbar. Det skulle bli trångt på kontoret. Eller när hela svenska folket hatar mina chefer för att de missbedömt något eller inte sätt en orättvisa. Och spaltmeter med meningslös statistik:
- Jaa… det är ju oerhört viktigt att Kanalisera skickar det första mejlet före 9 på morgonen, hon har aldrig levererat påvisbara resultat en måndag utan att just sätta det där viktiga första mejlet.
Eller: – Det är otroligt spännande, det står nu 43-51 i mejlväxlingen mellan Kanalisera och Kunden, men Kanalisera brukar komma igen i andra halvlek efter lunch.

Och skrikande vidron som Patrik Ekvall och andra i konstiga frisyrer skulle hetsigt referera vad jag gör:
- OchdärharviKanalisera… Hongåruturmötesrummet, passartillkollegan, raktframnu, Kanaliserahardatorn, öppnarOutlook, Kanalisera öppnar Outlook! JadethärpåminnerprecisomoffertarbetettillKundeniapril, detsermörktutpåKanaliserakontoret, Kanaliseraformulerar mejlet och där! Hon trycker på send! Kanalisera trycker på send! Hon trycker på send! Ojojojojoj! Kanalisera…

Hm… jag skulle kunna leva med hejaropen, det skulle jag faktiskt. Men jag har inte så hög tilltro till svenska folket. De vet inte sitt eget bästa och gör så ofta fel.

High Five eller Den Bästa Dagen

Det finns kompisar som är lite egna på precis samma sätt som man själv. Till exempel att de blir lika glada när man lyckas hälsa med en High Five när man cyklar förbi varandra på väg till eller från jobbet. Det är fint. En sån kompis skickade precis mejl till mig. Eftersom han, mig veterligen, inte har någon egen blogg är jag tvungen att publicera det här. Eftersom vi är lite egna på precis samma sätt förutsätter jag att han inte misstycker. Eftersom jag trots allt är rekorderlig och skötsam frågade jag för säkerhets skull först.

"Kära kamrater!
När jag i morse mötte Gabriel på väg till jobbet och fick göra High Five kände jag att nu kunde det inte bli en dålig dag. Sen, på hemvägen, inträffade det osannolika att jag mötte Grodan och fick High Fivea igen. Jag satt och filosoferade om att detta var nästan osannolikt bra: High Five både på dit- och hemvägen! "Om det här skulle hända någon mer gång skulle det vara kool om man dessutom mötte Boel..." satt jag och filosoferade på min cykel. Jag var så försjunken i drömmar om detta att jag nästan inte märkte att någon lite smådesperat ropade "Jocke!". Med reflexer som en handbollsmålis fick jag upp vänsterhanden precis i tid för en mäktig High Five med Boel som kom cyklandes bara 300 meter bakom Grodan!

Detta spöar med lätthet till och med den morgon i maj 2002 när jag, på väg till jobbet vid Globen, lyckades gissa spik rätt på BÅDE temperaturen OCH effekten som visades på den stora ljustavlan på Hammarbyverket.

Idag är sannerligen Den Bästa Dagen; om jag dör i morgon har mitt liv i alla fall haft någon mening. Tack, vänner, för att ni lät mig uppleva denna dag.

High Five!/Jocke"

Det bra och det dåliga

Det bra är att jag har haft en fantastisk helg i Finnhamn, att jag bor i en fin lägenhet, att jag har ett bra jobb, en trivsam familj, en kärleksfull pojkvän och roliga kompisar. Det bra är också att jag ska på Dolly Parton på fredag och att mina föräldrar har en hundvalp. Och att det är EM och att jag gillar fotboll och att det är ganska städat här hemma. Det bra är också att jag cyklade förbi min kompis och lyckades high fiva på cykeln så att jag blev alldeles glad och upplivad. Det bra är också att jag precis ätit jättegod lax och sommarprimörer och obegränsade mängder sparris och att J i detta nu står i köket och gör något somrigt med jordgubbar och passioinsfrukt som högst eventuellt även kan involvera glass. Det bra är också att jag har köpt ett par fina röda skor och att jag vet vad jag ska göra på midsommar och att det ska bli kul. Och att jag tycker om min familj och kan se tillbaka på en alldeles lagom svensson-idyllisk uppväxt. För att inte tala om att jag redan kommit in i semestermood och lyckas göra roliga härliga somriga saker när jag är ledig och ibland dricka kaffe på taket när jag jobbar.

Det dåliga är att jag är alldeles paralyserad av prestationsångest.

Det är märkligt hur en dålig sak kan slå ut alla de bra. Som om det dåliga alltid hade veto.

Kommando Krasse

Jag har en liten odling på min balkong. Eller, jag tänkte ha. Sen hade jag varken tid eller tålamod att plantera. I stället hällde jag frön i olika krukor lite på måfå. De sista fröna hällde jag i en balkonglåda. Jag såg framför mig en prunkande kryddträdgård precis bredvid tallriken, där man kunde skörda sin basilika efter behag. Sen blev allt fel. Persiljan och basilikan växer i samma kruka, med följden att jag ömt vattnat en kruka med bara jord i en månads tid. Och i balkonglådan slängde jag i en näve krassefrön för att åstadkomma snabba resultat. Det har gått helt överstyr. Krassen har tagit kommandot över hela lådan och dillen och oreganon står chanslösa. Krassen är dessutom asstark och helt oätlig. Men grön. Man får vara glad ändå.

Sommaralkoholism

I år kom sommaralkoholismen tidigt. Ni vet när man inte längre vet något annat sätt att umgås än över en öl eller ett glas vin och när man tvunget måste umgås med någon varje kväll. Det är uteserveringar och grillkvällar och after work varje dag och alla kompisar har krupit fram ur sina iden och livet är sådär spralligt härligt vårigt. Och det ät parkteatrar och konserter och picknickar och engångsgrillar och baginbox-vin och höga skratt i gröngräs och på bryggor. Det är den tiden då ett av Systembolagets Hur mycket dricker du-tester skulle ge svaret ”sök genast hjälp, vänta inte till imorgon, sök hjälp idag!”. Turligt nog lever vi i ett land med årstider. Den här lössläppta livshållningen är temporär. Det kommer bli november i år igen.

OFlyt

Det händer att jag tycker att det är lite kymigt att vara den som kommer först när jag stämt träff med någon på en restaurang eller bar. Att stå och detaljgranska menyer och öllistor och då och då slänga iväg ett låtsas-sms i desperata försök att utstråla världsvana och självsäkerhet är inte mitt glas öl alls. Jag tänker mig att det finns fler som är som jag och som tycker att det är jobbigt att komma först.

På Flyt, som är en i övrigt väldigt trevlig uteservering med maritimt läge i centrala Stockholm, har de tagit det här till sin spets. Om du redan innan tycker att det är jobbigt att se ensam och missanpassad ut mol allen i baren, är det ändå ingenting emot den känsla av utanförskap och mobboffer som kommer över dig då Flyts barpersonal utrustar dig med en ballong modell Gröna Lund. Ballonger är nämligen Flyts fiffiga sätt att hålla reda på vilka som väntar på bord och i vilken turordning de ska placeras. Igår fick jag en rosasilvrig ballong med clownmotiv. Jag kände mig hyggligt missanpassad och ännu mera missnöjd i väntan på J, med ballongen i ena handen och min cykelhjälm i den andra. Inget menygranskande eller låtsas-sms:ande i världen kan rädda en sån situation.

Den bästa sommaren

Just nu-rapport från Grinda: Den här sommaren började med en spontan heldagstur till Grinda. Sol, bad och rosé i goda vänners lag. Fantastiskt jättebäst. Och det här är bara den första sommardagen. Det ska jag tänka på på kontoret imorgon.

Same same

Igår hade jag ett major break through i min svårighet med barn. Jag tycker ju ganska bra om barn, men känner mig lite fånig i barns närvaro. Jag vet liksom inte hur man gör. Och det märker barn. De är som hundar, de märker direkt om man är rädd eller osäker.
Och det var då jag kom på det:

Barn är som hundar!

Jo! Det är sant! Precis samma! De rör sig på golvet och blir glada när de kommer in i samma rum. De springer fram till dörren när någon ringer på. De bär omkring saker och lägger på olika ställen alternativt ger dem till mig och förväntar sig beröm. De gör olika ljud ibland. De äter saker från köksgolvet. De är känsliga för tonlägen och kräver tydlighet och pedagogik. De kan lära sig trick ganska fort och förstår skillnaden när man skrattar med och skrattar åt. Och om man pekar på saker tar de upp dem eller äter dem. Lätt!

Jag är grym på hundar.

Saker jag inte önskat mig när jag fyller år, nr 353

Irakkonferens. Poliser i hela stan. Mitt ganska pragmatiska förhållningssätt till stadstrafik fungerade inte alls.

Saker jag inte önskat mig när jag fyller år, nr 352

Pyspunka.

Äntligen 30!

Imorgon fyller jag 30. Det har inte känts det minsta ödesdigert. Jag brakade av min åldersnoja när jag fyllde 25 och inte hade gjort allt det där man skulle ha gjort när man var 25 år 2003. Så ingen åldersnoja nu. Men väl ett slags förundran. Över att jag känner mig som en ganska stabil 30-åring. 30 är en ålder jag kommer trivas i. 29 var alldeles för udda och konstigt, inte alls jag. 30 däremot, tryggt och lätthanterligt.

Jag förundras också över vad som händer med min kropp. Jag åldras liksom på riktigt. Det gör mig inte så mycket, jag är inte fasligt fåfäng och dessutom alldeles för mycket feministisk idealist för att kunna bry mig om min utsida så mycket. Men det märks att jag är äldre nu än förut. Det fascinerar mig. Huden är torrare och mindre spänstig, mina armar har blivit slappare och jag har rynkor i ansiktet som alltid är där.

Jag kan inte låta bli att tycka att det är lite fint. Som att man bär på en skatt av livsvisdom och lugn. Och att man sluppit ifrån allt som andas tonårsångest. Det är inte så viktigt hur man ser ut. I stället kan man lägga sin energi på sånt som verkligen är viktigt. Som att ha spontan fest på balkongen med alla sina spontana viktiga vänner. Det är viktigt.

Adrenalin

Aaah! Jag har hoppat fallskärm!!!

Hopp

Jag ser att mina två senaste inlägg andas eftertänksamhet och tungsinne. Så är det alls icke. Tvärtom. Vore jag manodepressiv (vilket iofs inte helt ska uteslutas) skulle jag snarare definiera den här tiden som manisk. Jag ligger vaken på nätterna och bubblar över av kreativa idéer jag vill genomföra på jobbet och privat. Jag skriver listor och sms:ar mig själv och glömmer hälften. Väldigt hoppfullt alltså. Gissa t.ex. vad jag ska göra om några timmar!
Bilden nedan är en ledtråd.

Sömnlöst

Hjälp. Jag håller på att tänka ihjäl mig. Alldeles i onödan dessutom. Om jag inte somnar ifrån det här meningslösa svamlet i mitt huvud snart, är det möjligt att jag dör. Det vore högst olyckligt.

Det är outsägligt torftigt, men man vänjer sig

Riksgränsen har under helgen visat upp sig från sin allra bästa sida med midnattsåk, off pist-bravader, vansinnesstarka groggar, spa och seglingskänsla mitt på berget. En fantastisk helg på alla sätt.

Men så kommer man hem till tomheten. Jag avskyr att komma hem. Speciellt när man lämnar ett socialt sammanhang och hamnar ensamma i lägenheten. Speciellt när det är söndag.

Vi pratade mycket om tomheten under helgen. På ett distansierat, konkretiserande sätt. Tomhet är hanterbar i efterhand och med vänner, men olidlig i stunden. På distans är det befriande att skoja om sin tomhet med andra, det är skönt att veta att den finns hos alla om än i varierande grad. Men när det verkligen gäller är vi alla lika ensamma i tomheten.

Vi lyssnade på Kjell Höglunds Man vänjer sig. Precis så känns det, det stora kanaliserahålet, just nu. Det är outsägligt torftigt, men man vänjer sig.

Suspekt

Det här är det renaste tunnelbanegolv jag någonsin sett. Och det luktar typ citrus i vagnen. Klart suspekt. Någon har helt klart gjort något väldigt otäckt här inne. Creepy.

God tur

Idag fick jag mitt livs tamaste lyckönskning. Från SIFO, av alla ställen.

Såhär säger SIFO:

"Tack för Din medverkan
Vi vill tacka för din värdefulla medverkan i vår postala enkät och översänder din belöning i form av Radiohjälpen 200 kr som du önskade.

Vi önskar "God tur"

Med vänlig hälsning
SIFO Research International"


Först undrar jag vad de syftar på när de skriver God tur. Är chansen väldigt liten att bidrag via Radiohjälpen faktiskt hjälper? Och varför har de i så fall valt just Radiohjälpen? Eller tror de att jag ska ut och åka? Kanske en tur på längdskidorna. Det vore märkligt.

Sen undrar jag varför de skriver God tur inom citationstecken. Är det ironiskt? Är det inte ens på riktigt de önskar mig God tur. Är sannolikheten så liten för att donerade pengar via Radiohjälpen kommer till nytta? Eller tycker de bara att jag är knäpp som ska åka skidor i maj. Förmodligen gör de det. Det var påpassligt av dem.

Och kreddigt att de använder uttrycket "postala enkät" i ett sånt här utskick.
Undrar hur det är att jobba på SIFO.

En bit av Island

Och förresten vetniva!!! Det finns chokladöverdragen saltlakrits i min lokala videobutik!!! Plötsligt händer det.

Träningstips

Jag har den fantastiska förmånen att under ett års tid ha en extern mentor i min yrkesroll. Det är sjukt bra, peppande och intressant. Den kan bero på att min mentor är sjukt bra, peppande och intressant.

Det allra bästa jag håller på att lära mig av henne är att se livet som en träning i att bli bättre. Från att tidigare ha identifierat min största drivkraft i "ångest" vänder jag på det och ser min största drivkraft "vidareutveckling". Sanningen är att de går hand i hand och är ungefär lika effektiva.

Min mentor lär mig att ta kommandot över min egen tillvaro, att sätta mig i framsätet och styra i stället för att sitta i baksätet och tycka att andra kör dåligt. Det är svårare än man kan tro, speciellt när folk faktiskt kör dåligt på riktigt (metaforiskt) och det gör de ofta. Då tränar jag på att ta kommandot och fundera på hur jag kan lösa situationen till det bättre, i stället för att fundera så mycket på varför det blev så dåligt. Det är svårt. Jättejättesvårt.

En annan sak jag gör är att utsätta mig för svåra saker och göra mitt bästa. Det är också svårt. Då är det viktigt att komma ihåg att jag bara tränar på allting, jag får inte döma mig så hårt för det är bara träning och så länge jag gör mitt bästa är det gott nog. Vidareutveckling, inte ångest.

När jag hamnar i en svår, ovan eller bara långtråkig situation funderar jag på hur jag kan träna mig och bli bättre genom den situationen. Jag är tillåtande och försöker att inte ha ont i magen och må dåligt om jag presterar sämre än vanligt eller gör fel, det viktiga är att jag tränar och kan göra bättre nästa gång. Att jag utvecklas och lär mig, det är det som är kicken och håller tristessen borta.

Jag försöker tänka "vad kan jag lära mig av det här?" och sen kliva in i matchen och se till att jag tränar på den saken och faktiskt lär mig något.

Det låter vansinnigt äppelkäckt och präktigt men är en av 2008:s viktigaste insikter för mig; att aktivt börja träna och till följd av det minska ångesten eftersom det är okej att det inte blir perfekt när man tränar. Att vara snällare mot mig själv och inte så självkritisk. Men oj vad svårt det är, jag har bara precis börjat få igång det som ett mantra och har fortfarande en bra bit kvar mellan tanke och handling, men jag tränar på det också.

Erik på kartan 2

Det finns en länk, såklart: http://www.biggestdrawingintheworld.com/

Klicka genast iväg och kolla!

Jag är sååå imponerad! Det är så i tiden med självporträtt över hela världen.

Erik på kartan

Jag är så kulturell nu så jag vet inte vart jag ska ta vägen. Och spontan. I lördags gick jag vips på Konstfacks magisterutställning (nej, de ställde inte ut en enda magister, falsk marknadsföring) och idag hamnade jag vips igen på Beckmans vernissage. Konstfack förstod jag inte så mycket av. Det var alldeles för mycket text och jag var alldeles för förkyld för att kunna böja ner huvudet och näsan tillräckligt för att kunna läsa på texterna och de bästa grejerna hade DN redan visat. Utom en bänk som var både för tanter och skejtare och dessutom snygg. Den var allra bäst.

På Beckmans gick det bättre. Bäst var reklamen. Det är konst som måste anstränga sig lite mer, reklam har inte råd att vara pretentiös. En cool grej var en kille (Olof Bruce, har jag för mig att han hette) som fått sig en tankeställare och valt att skriva en bok med titeln "Vilken är frågan vars svar är grafisk design?". Intelligent och angeläget i snabba 2008. Men allra coolast och intelligentast var min kompis* som ställde ut det coolaste projektet i kanaliseraminne. Han hade ritat sitt självporträtt över hela världen med hjälp av en väska med GPS-sändare. Han har sålt in konceptet till DHL:s marknadschef (kredd till DHL som känner igen en bra idé när hon** hör den). DHL fick en lista med koordinater och en given ordningsföljd att frakta väskan och så projicerade skitcoola Erik väskans tur på en stor karta och vips! 55 dagar senare har väskan susat runt i formen av Eriks självporträtt över hela världen.

Här är GPS-väskans väg som DHL fraktat runt i världen i formen av Eriks självporträtt. Ascoolt. Och assnyggt, får man ändå säga.

Erik Nordenankar heter han, för den av er som vill anlita världens saltaste nyexade Beckmankille. Gör det!

* Egentligen är det min brors kompis, men när min brors kompisar gör bra eller coola saker räknar jag dem som mina kompisar. Lite som Sverige och EM. Vi kom med, dom åkte ur. Man får välja sina formuleringar.

** Eller han

Språka

Jag har som små hål i huvudet. När jag försöker utnyttja hjärnan i tankebanor som går över de hålen händer det att jag tänker konstiga saker. Som att jag glömmer vilken årstid det är eller att jag aldrig fattar vad åt vilket håll framåt är när man vrider klockan när man är ute och reser.

Ett annat sånt hål har jag precis där andra människor har intellektuell kapacitet nog att förstå att folk talar olika språk och att det inte är konstigt. Precis där har jag ett stort svart hål. Jag kan sitta länge och titta på långa texter på andra språk och verkligen genuint häpna över att det finns människor som kan uttrycka sig lika fritt och enkelt på detta helt främmande språk, som jag själv gör på svenska. De kan fundera över synonymer och vara nöjda med bra formuleringar, eller kanske knorra till det med en ordvits. På finska! Eller laoitiska eller portugisiska eller gud vet vad. Magiskt. Ännu konstigare är det med språk som har andra skrivtecken! För att inte tala om barn som pratar andra språk än svenska!! För att verkligen inte tala om barn som kan prata språk som har andra skrivtecken än vårt alfabet!!! Svart hål, säger jag. Very svart hål.

Parallella verkligheter

Titta! Det här är lapporten i Abisko. Där var jag för några veckor sen och nästan dit ska jag på torsdag. Riksgränsen. Prognosen säger snö och mera snö i helgen och början av veckan och sol och sol i slutet av veckan. Det är nästan för bra för att vara sant. Och det är väldigt väldigt konstigt att det ligger massa snöiga berg och väntar på mig medan jag susar runt i regn och sol i Stockholm och Paris. Att allting finns samtidigt. Till och med Riksgränsen.

För övrigt

...har djävulen flyttat in i mina bihålor. Om det är nån som kan tänkas ta sig an henne en sväng ikväll vore det fint, för då ska jag på kalajs. Hon är trötsam men förhållandevis lättskött, kräver ett par snytingar och en och annan djup suck, annars sköter hon sig själv.

Rrrrrrrr...

Se här, det franskaste vi fick uppleva i Paris. I urfranskt gemytliga Quartier Latin står plötsligt en man med positiv i sällskap av andra utklädda fransoser och syskor. Det är annandag pingst och parisarna verkar vara lediga. De har tid att stanna till och sjunga med i Non, je ne regrette rien (notera de utdelade sånghäftena i parisarnas händer). Något som gjorde J så uppspelt och munter att han oftare än rimligt med halvslutna ögon sjöng ett skorrande gutturalt "Rrrrrr..." i ett försök att återuppleva händelsen.

Lägg även märke till att övre delen av filmen är suddig. Orsak: ett flottigt fingeravtryck mitt på linsen. Det kan inte ha varit jag. Jag är per definition aldrig kladdig om fingrarna.

Hybris i Paris

Det ska erkännas också att resan till Paris gav mig lite hybris. Jag trodde högt om mina franskakunskaper efter att nästan* ha lyckats boka hotell på franska över telefon. Jag har minsann läst franska både i högstadiet och i gymnasiet. Jag tänker mig att hybris i Paris kan ta sig uttryck på flera sätt. Min hybris yttrade sig i tvångstanken "jag får bara prata franska i Paris, jag får inte prata engelska i Paris". Det visade sig snart att min skolfranska dög alldeles utmärkt till att göra sig förstådd med, jag kunde både beställa på restaurang och dividera om hotellrum med och utan badrum. Det jag inte kunde göra var att förstå långa svar på korta frågor.

En sak är säker, väldigt få parisare svarar kortfattat och långsamt på frågor. De pratar jättelänge och använder massa onödiga ord och då och då skrattar de menande. Jag tänker mig att de är vänligt sinnade. Då ler jag lagom inbjudande oförstående tills de säger samma sak en gång till, på ett annat sätt. Då ler jag igen och så fortsätter det tills de säger saker som "Samma gata. Rakt fram." och jag kan säga "Merci Monsieur" och gå därifrån.

Jag är också osäker på vad jag faktiskt säger när jag stajlar loss bland nasala läten och accenter. Det som i mitt huvud betyder "Är det okej om vi sitter här och dricker ett glas vin i väntan på att ett bord på uteserveringen blir ledigt?" kommer gissningsvis ut något i stil med "Vi har drack det röda vinet när väntar på utomhus. Okej!"

Det blev riktigt knepigt med min hybris i Paris när parisarna envisades med att försöka prata engelska med mig. Då låtsades jag att jag inte kunde någon engelska och fortsatte med franskan. I riktigt svåra situationer skickade jag fram J. Han kan nämligen ingen franska alls (mer än härmande gutturala förvånande läten) och kunde därmed prata obegränsat med engelska. Rasande praktiskt.

Så här i efterhand, när jag utvärderar min hybris, får den ändå godkänt. Jag pratade franska och vi klarade oss. Det får man vara nöjd med.

*) Det var fullbelagt, vilket till min glädje inte hade något med mina franskakunskaper att göra

Om att ha det bra i Paris

Vet ni vad! Jag har kommit hem från Paris och jag har hur mycket som helst att berätta. Först tänkte jag att jag kan ju inte berätta allt, sen tänkte jag att jag kan ju i alla fall försöka. Helst skulle jag lagt upp några fräsiga bilder också, jag tycker att bilder lättar upp bloggen även om de bara är googlade eller fotograferade med mobilkamera, men till ett Paris-blogginlägg behövs ett Paris-bloggfoto och de ligger kvar i J:s kamera och lika bra är väl det. Det är mest bilder på J som äter och dricker saker i olika skjortor som jag tycker att han är snygg i.

Paris är i alla fall en alldeles förträfflig stad om man tycker om att ha det bra. Man kan hänga i parker, dricka vin mitt på dagen, känna sig storstadshipp över en espresso och hitta oändligt många fina caféer och restauranger. För att nämna några saker. Dessutom finns, som i varje storstad av rang, höga byggnader att gå upp i. Eftersom jag redan varit uppe i Eiffeltornet och hatade alla turister vid Triumfbågen nöjde jag mig med att gå högst upp till Sacre Coeur. Det är egentligen fusk eftersom man inte går högst upp inuti byggnaden, utan i trappor utanför.

Andra bra saker med Paris är att även om man bor i den läskigaste bakgatans sjavigaste hotells minsta rum, så får man kaffe med varm mjölk och croissanter till frukost. Är inte det ett mirakel så säg! Det är också bra att det finns många pampiga ytor att blicka över från olika broar. Då kan man hålla varandra faderligt om axlarna och gör en svepande gest över halva stan och med pondustyngd röst förklara "...och allt det här, det ska bli ditt en vacker dag". Det tycker jag mycket om att göra.

Det var också lite bättre den här gången jag var i Paris än förra, eftersom jag slapp gå in i Louvren den här gången, nu gick vi i stället runt och skrattade åt hur sjukt stort det är och vad många tavlor som hänger där inne. Det gick både fortare och var roligare.

Det svåraste med Paris är att komma ihåg att man är på weekend-resa för att ha det bra, inte för att se alla sakerna i guideboken. Det fick jag påminna mig om då och då, t.ex. när jag envisades med att gå omkring i ett pingststängt Les Halles, bland väskryckare och sexshopar, och känna mig illa till mods, bara för att ha sett det. Då var det tur att vi redan börjat kalla Marais-kvarteren för "hemma", trots att vi inte alls bodde där. Vi åkte hem till Marais och la oss i vår hemmapark och drack kaffe på vårt hemmatorg och sen var allt så bra att vi drack lite champagne också. Sånt kan man göra i Paris, nämligen. Man kan också äta sjukt chokladig chokladmousse och ännu chokladigare chokladglass. Det är inte klokt vad bra man kan ha det, bara man kommer ihåg att ha det just bra.

Tage och jag

Dra mig baklänges vad jag är nöjd med den här meningen "Och det är då jag ikläder mig rött och randigt och drar min lilla rullväska över Råsundas från hästbajs och glasskärvor nystädade gator och reser till Paris." Jag tycker att den andas väldigt mycket Tage Danielsson (idol nr 4). För mig är Tage Danielsson och hans Karl Bertil Jonsson själva anledningen till att överhuvudtaget fira jul.

Ni har väl läst Busschauffören som tänkte va fan (eller nåt ditåt) om en busschaufför som tänker vafan och lämnar den vanliga rutten för att ta med alla passagerare till Frankrike där de beställer un bon vin blanc med sina allra franskaste uttal och har det bra.

Det är jag och Tage och alla busschaufförer som tänker vafan.

Perfekt 2

Nu är det det bästa grönt. Frodigt och livsbejakande men fortfarande är bladen så små att de släpper igenom solen i ett perfekt ljusgrönt skimmer. Det är lätt på naturens topp tio-lista. Och det är då jag ikläder mig rött och randigt och drar min lilla rullväska över Råsundas från hästbajs och glasskärvor nystädade gator och reser till Paris.

Perfekt 1

Nu är körsbärsblommen på min gata precis mitt emellan små hårda knoppar och trötta övergenerösa fallande blad. Perfekta.

Dagens hästar

Idag hade cykeltunneln precis där jag bor förvandlats till ett stall. Tio stora bruna hästar stod och trampade på asfalten och det luktade sådär stickande men ändå gott stall-ammoniak. På hästarna satt poliser i neongula västar. En häst hade bajsat, det var bruna klumpar med halm i på marken. Jag kom inte förbi med cykeln för alla hästar, så många var det. Jag fick be en polis om hjälp.
- Kan vi släppa fram en cyklist? ropade hon. Då fick jag krångla mig fram mellan meterhöga hästben och svansar. Jag ansträngde mig för att le stort och välmenande, så att de skulle förstå att jag tyckte om dem. Jag gillar ju hästar. Om det bara var för hästarna kunde det gott få vara derby här varje kväll.

Och på lunchen idag travade vaktparaden förbi. Min kollega säger att de gör det varje dag, när det är säsong. Det är information jag har mycket svårt att ta till mig. Varje dag.

Det är något med ridande poliser och vaktparader som inte riktigt känns 2000-tal.

Erlend och utropstecken

En tredje av mina idoler (nr 1 och nr 2 är som bekant Jonas Karlsson och Stavros Louca), Erlend Loe, skriver i en av sina senare böcker, Volvo lastvagnar, att det är ett tecken på svaghet att använda utropstecken. Jag använder väldigt många utropstecken, i blogg, i mejl och i sms. Jag känner att det gör mig slagkraftig och säker på min sak. Som att allt jag säger blir lite mer viktigt. Men jag förstår ju Erlend när han säger att det är ett tecken på svaghet att inte själv kunna uttrycka det i språket, utan att behöva speciella tecken till hjälp. Kanske är det också det jag gillar i Erlends språk, det stillsamma utropsteckenlösa. Men jag kommer ändå inte ifrån känslan av att Erlend har svikit och trampat på mig. Jag trodde att vi hade ett stilistiskt samförstånd. Jag trodde att han gillade utropstecken också. I alla fall mina.

Om ni inte har läst något av Erlend tycker jag att ni ska läsa Expedition L och Naiv Super. Eller kanske Fakta om Finland. I Volvo lastvagnar står det bara dumheter.


Läs. Läs. Läs.


Läs inte!

Klass 9b då?

Oj. Oj. Oj. Såg ni sista avsnittet av Klass 9a? Vilken gråtorgie. Det är så fantastiskt. Ungdomar som börjar tro på sig själv. Spirande självförtoenden och nyväckta framtidshopp i tonårstruliga fodral.

Det borde vara nackskott på oinspirerade lärare och tiodubbel lön för inspirerade dito. Vilket framtidsyrke. Där kan man snacka om att göra skillnad.

Vilken bluff att jobba med chefscoachning och ledarskap, när det finns sånt här. När man kan använda sin förmåga till att påverka och förändra människors liv och framtid.

Heja heja heja klass 9a!
Heja heja heja alla fantastiska drivna lärare!
Heja heja heja alla skolledningar som vågar och tror!

Och en stilla tanke till eleverna i 9b, som aldrig fick någon uppmärksamhet...

Sveriges mesta förebild

Idag cyklade jag förbi en av mina allra mesta idoler. En sån där riktig idol, i ordets rätta TV4-befriade bemärkelse; förebild och när jag blir stor vill jag bli som... Stavros Louca. Ni har väl sett Klass 9a? Stavros ger hela serien både legitimitet och ett ansikte. Han är fantastisk. Stavros frå mig att glömma varför jag slutade arbeta som lärare och att starkt tvivla på det arbete jag har idag. Borde jag inte göra mer nytta och skillnad för fler, i ett annat sammanhang? Stavros började som städare i en skola och gjorde det omöjliga karriärhoppet till lärare på samma skola. Stavros har stora svettringar utan att kännas ofräsch. Stavros säger saker som "Man måste älska alla elever" och han både menar det och gör det. Stavros är fantastisk. Världen behöver fler Stavros. Jag tänker ofta på honom och på tv-serien Klass 9a. Jag är återigen glad över att jag betalar tv-licens. Sånt här finansierar jag med glädje. Förebilder. Plötsligt är det lite mer eftersträvansvärt att vara lärare, trots dåliga löner och en ännu sämre utbildning. Det är så viktigt och det är så bra. Och det är så Stavros.

Och ändå cyklade jag bara förbi. För bråttom för att ens stanna och säga Hej, vad bra du är.

Festfin!

Inför ett väldigt närastående bröllop (vi snackar timmar) hade jag följande telefonkonversation med en kompis:

- Jag tänker att det inte gör så mycket att man är ful, det kommer vara roligt ändå!
- Ja! Och så blir man inte så ful, man har ju klänning och mascara.
- Just det ja. Och kanske strumpbyxor.
- Mmm. Jag tänker att man liksom blir fin automatiskt bara för att det är så mycket fint omkring en.

Om den här dialogen kan man tänka många olika saker. Här är några:

1) Jag och min kompis satsar normalt vår tid och våra pengar på annat än att vara snygga
2) Det är härligt att vi kan strunta i hur vi ser ut
3) Det är sorgligt att vi måste kommentera det
4) Man kan ha roligt utan rouge
5) Begreppet "inte ful" är i min värld det samma som "ha klänning och mascara"
6) Jag har inte mascara så ofta (för att inte tala om annat smink...)
7) Alla våra kompisar är så sjukt snygga att det smittar av sig
8) Det är vår. En sån här dialog hade aldrig kunnat utspela sig i november
9) Jag har väldigt bra kompisar
10) Jag borde börja med den där mascaran i stället för att dricka kaffe och blogga

Det andra målet

Jonas Karlsson har skrivit en jättefin novellsamling. Den heter Det andra målet och går att klicka hem på Internet för nästan inga pengar alls. Titelnovellen (säger man så?) Det andra målet är först i boken och alldeles fantastisk. Tyckte jag. J tyckte att den inte var så märkvärdig. Jag läste den högt för honom och lekte att jag var Jonas Karlsson, med samma allvarsamt underfundiga röst och betoningar. När J ändå inte tyckte att den var märkvärdig läste jag slutet en gång till, med lite mer emfas. Det hade ingen som helst effekt på J. Det kan vara för att J är avundsjuk på Jonas Karlsson. Jag är lite kär i Jonas Karlsson. Eller okej, ganska mycket kär faktiskt. Inte nog med att hela boken Det andra målet andas Jonas Karlsson och man hör hans röst mellan raderna, dessutom finns en jättefin idolbild av honom på insidan av pärmen. Härreguuu vad fin han är. Men jag har sagt till J att han inte behöver oroa sig. Jonas Karlsson är bara tvåa på min kärlekslista. J är etta. Men det gäller att han fortsätter dammsuga, baka blåbärsbullar och vara världens bästa J, annars kanske jag gör slut och blir ihop med Jonas Karlsson i stället. Bara sådär. Man får inte bli för bekväm.

Torsdagssöndag

Hur bra har inte den här dagen varit?! Både torsdag och söndag på samma gång. Torsdag, eftersom det är torsdag och söndag, eftersom jag ska jobba imorgon.

Jag har både hunnit vara bakis efter vad som från början var en stilla Valborgsmiddag och som snart urartade i en bisarr, ganska dyr och väldigt rolig pubrunda på cykel kors och tvärs över hela stan. Och ätit lyxfrukost (jordgubbar OCH blåbärssmothie OCH melon och parmaskinka OCH kaffe latte OCH grapefruktjuice OCH färsk ciabatta) i solen på balkongen. Och köpt ett par fräsiga sommarjeans och kommit på vad jag ska ha på mig på bröllopet på lördag. Och slökollat film i soffan. Och läst lite och ätit pasta och bara haft det bra. Sånt gör man bara på torsdag-söndagar.

Livets torsdag

Våren är som livets torsdag. Hela sommaren ligger framför en med oceaner av möjligheter. Det kommer grillas, badas, hälsas på i sommarstugor, drickas drinkar, seglas och knatas omkring barfota i frodigt gröngräs. Och inget har gått fel än. Ingen picknick har regnat bort och inga myggbett har kliats sönder.

Torsdagen är till för att längta och blåsa upp förväntningarna. Torsdagen är möjligheternas dag. Ofta är jag lyckligare när jag planerar och ser fram emot än när jag faktiskt genomför, för att inte tala om slutför. Mmm… torsdag. Mmm… vår. Blää… Carpe Diem.

Inte än

Jag funderar mycket på det här med barn nu. Det är överallt omkring mig och jag lever själv i de perfekta förutsättningarna för barnalstrande. Jag är i 30-årsåldern, har en fast anställning, en fast heterosexuell relation med en man i 30-årsåldern och som också har en fast anställning. Tillsammans äger vi en fin lägenhet i Stockholmsförort. Vi är skötsamma och trevliga och har inget direkt emot barn, även om jag fortfarande umgås mer otvunget med vuxna människor och hundar. Men det är något som säger mig att jag inte är mogen.

Jag har gjort en lista.

Saker som jag tycker skulle vara bra med att ha barn:
1. Jag skulle ha någon att läsa högt för
2. Jag skulle baka oftare
3. Jag skulle vara mer ute i skogen
4. Barn säger roliga saker, det skulle jag skratta åt
5. Jag tror att mina föräldrar skulle trivas och frodas i mormor och morfars-rollerna.

När man granskar listan ser först och främst att den är ganska kort. Sedan ser man att punkt 1-3 är saker jag snarare hoppas än tror. Punkt 4 kan jag göra ändå. Och punkt 5 är kanske inte riktigt skäl nog.

Puh.

På minuslistan står nämligen hemska saker som att man måste vara hemma jätteofta, att man är trött nästan jämt och att man som kvinna förväntas prata om barn och förlossningar så fort man kommer åt.

Å andra sidan är det kanske inte så traumatiskt. Jag känner flera bra människor som klarar av det här alldeles utmärkt. Det är när man gör det som man vet att man är mogen. Kanske när man bakar, pratar om förlossningar och är i skogen helt på egen hand. Det känns som att det kommer att dröja.

Aktiva ja-sägare

Det finns fyra sorters människor:

• Nej-sägare
• Aktiva ja-sägare
• Passiva ja-sägare
• Såna som inte säger något alls

Det är viktigt att på förväg dela in sina vänner efter de här fyra grupperna, så att man själv slipper bli besviken och frustrerad. Aktiva ja-sägare är de allra bästa att hänga med. De tycker att alla förslag är roliga och driver själv på så att det händer. Såna som inte säger något alls är svårast att hänga med, de kräver oändligt mycket tjat och frågor och alltid ska de kolla med någon annan (skrämmande ofta med en flickvän eller sambo) och kan inte svara för sig själva men de är ändå lite mer hoppingivande än Nej-sägarna. Nej-sägare ska man rensa bort ur telefonboken. Passiva ja-sägare är bättre än Såna som inte säger något alls, men inte i närheten av Aktiva ja-sägare. Passiva ja-sägare säger "ja, vad roligt, jag är gärna med" och sen väntar de på att man ska handla/boka biljetter/bestämma mötesplats/fixa fixa fixa.

Som tur är känner jag flera Aktiva ja-sägare. Det är därför jag kan gå från idé till tusentalskronor fattigare på bara några timmar efter att någon nämnt Riksgränsen.

Det är jag och Helena Bergström

Ojojoj. Vilken fredag. Hur ofta händer det att vårens första riktigt varma kväll sammanfaller med fredag och löning!? Jag fick panik. Förstås. Herregud vad mycket idyll och livskvalitet som rann genom mina fingrar för varje sekund jag inte drack drinkar på balkongen. Jag fick sätta in alla mina projektledarkunskaper och kommunicera vilt genom alla internetkanaler och boka på och boka av och synka och fixa. Till slut blev det ändå grill och drinkar på balkongen. Puh!

På väg hem på cykel iförd klänning, hjälm och Stockholms största leende hade jag kunnat platsa i vilken Colin Nutley-film som helst. Beviset på det kom när jag svängde in på gatan där jag bor och möter tre überkaxiga 12-åringar som ler stort och hälsar mig med orden "Vilken fantastisk dag! Du är fantastiskt vacker!".

Jag vill skrika så det hörs igenom all grå betong för nu kommer alla cyklarna på en och samma gång...

Herregud. Håll höger eller stanna hemma.
Bönder... mutter mutter...

Dagens i-landsproblem

Mitt i den här fantastiska Stockholmsvåren står en liten pojke och gråter för att han inte kan göra hoppsasteg.

Dagens ris

Du som stal mina ben och fötter och sprang ett maratonlopp på asfalt med dem i natt, använd dina egna ben nästa gång.

Trött -78

Hur ett barn blir till

I söndags fick jag lära mig att man inte kommer ihåg någonting av det man lärde sig i skolan i åttan. Jag ser ingen anledning till att det inte skulle stämma. Jag har ingen aning om vad jag lärde mig i åttan, jag antar att jag hade fullt upp med att vara olyckligt kär, grotta ner mig i dåligt tonårssjälvförtroende och tycka att samhället är snett.

En sak som jag inte kommer ihåg att jag lärde mig är det här med hur ett barn blir till. Jag kan det i stora drag, men börjar man prata detaljer om livmoder och ägglossning är jag helt lost. I alla fall känner jag mig lurad, nu när jag 14 år senare har fattat hur det funkar.* Jag var emellertid i gott sällskap i söndags. En av oss pratade om moderkakan som en lite pösig påse, en annan måttade med händerna upp något som i storlek motsvarade en skogaholmslimpa och en gräsand och en tredje undrade om man hade en moderkaka liggandes i magen hela tiden även när man inte är gravid. Dessutom vräker vi** i oss hormoner för att inte smittas med aliens i magen, trots att risken/chansen är minimal större delen av månaden. Så jävla lurade. Och allt detta för att man var upptagen med att växa upp när de berättade det. Snacka om taskig tajming.

* fattat och fattat... några fler pusselbitar har trillat på plats men bilden är långt ifrån klar
** okej, jag och massa andra lika glömska och lurade tjejer

En romantisk fredagsfrukost i Solna

För några timmar sedan under en grön kökslampa i Solna:

J (nasalt, förkylt): Mitt snor är grönt
J: Frä-fräääs... (snyter sig)
J: Vill du titta?
K: Försök inte snor-battla med mig! Du vet att du är chanslös.

Jag är kungen av snor. Ingen muckar med mina bihålor.

Click to buy

Men härreguuu vad billigt det är med pocketböcker på Internet! Varför har ingen sagt det till mig tidigare? Tur att jag upptäckte det. Click to buy click to buy click to buy. Jag blev så i gasen att jag storslaget lovade att bjuda J på en resa till Paris. Det är tydligen billigt att köpa saker på nätet. Vive la France. Click to buy. Och när jag ändå hade ångan uppe bestämde jag glatt att följa med till Riksgränsen också. Click to buy click to buy.

Fast det gick sådär. När jag skulle betala Parisflyget strejkade mitt kort. Oförklarligt. Tills jag tittade på kontosaldot, 196 kr. Riksgränsenresan har jag inte ens försökt betala än.

I stället har jag tittat på lyxfällan och ätit Ben & Jerrys.

Sifo

Sifo behöver mig. Badly. De har verkligen ansträngt sig. Först förankrade de själva idén med en sifo-undersökning genom ett trevlig vykort någon vecka innan. Sedan anlände ett fett kuvert med ett omfattande formulär tillsammans med ett trivsamt följebrev och en premieobligation (typ, jag är inte så bra på sånt där).

Jag gillar Sifo. Jag gillar att de frågar mig. Jag gillar statistik och mätningar. Jag förstår att det är viktigt att jag berättar om alla tidningar jag inte prenumererar på och att jag inte lyssnar på reklamradio just på grund av reklamen. Jag blir lite lätt stressad av tanken på att det bara är fanatiker som jag som har drivkraft nog att orka igenom 40 sidor korkade frågor. Det blir en falsk bild av verkligheten. Jag undrar om de kompenserar för det matematisk och i så fall hur.

Ändå har jag inte lyckats besvara alla frågor och skicka in undersökningen. Jag har till och med fått en påminnelse. Sifo berättar för mig att Jag är viktig och att Mina svar behövs. Jag förstår det och skäms. Men inte blir det bot och bättring för det. Jag glömmer bort igen. Jag har lagt Sifo-undersökningen på ett smart ställe. Smarta ställen är dumma.

Idag fick jag en ny påminnelse. Nu är Sifo desperata säger de. De ökar belöningen. Inte nog med premieobligationslotten, eller vad det är, nu får man dessutom välja mellan:

1) 3 st valfria pocketböcker (ja! ja! ja!)
2) 4 st Dubbeltrisslotter (oj, nu blir det svårt att välja, tänk om jag blir miljonär och tänk om jag bara vinner en ny lott)
3) 2 st Trisslott & 2 st Biobiljetter (yeah! det bästa av två världar! Både äta och behålla kakan)
4) 1 st presentkort på Åhléns (glöm det)
5) För din räkning sätter vi in 200 kr till Radiohjälpen, världens barn (men va fan... nu blev ju alla andra alternativ diskvalificerade! Det vore ett hån att välja ett par böcker eller lotter framför att hjälpa de som har det svårare än jag. Bajs.)

Det här är verkligen ett etiskt dilemma. För det första är Sifo-undersökningar något jag gärna svarar på av rent samhällsansvar (lite oklart, men det kan också handla om att jag gillar enkäter och formulär), alltså är det sorgligt att de känner att de måste kompensera mig. För det andra är det ju skräp att man ska tjäna på att maska! Och för det tredje är det djävulskt smart och egentligen väldigt bra av dem att slänga in alternativ 5 om Radiohjälpen. Att inte välja det är att som att trycka på kvitto-knappen i stället för att skänka pengarna till Röda korset när man pantar burkar på ICA.

Hopp om mänskligheten

Jag har fått svar!

Hej
Kul att du gillar våra filmer. Det gör vi också... ;-)

Hälsningar
RADIOTJÄNST I KIRUNA AB
Kommunikationsenheten

Det är fint att de kryddar med en smiley. Det gör det mer personligt och jag förstår att det inte hör till vanligheterna att de svarar på sådana här mejl.

Sälpäls

Jag glömde säga det, men jag såg världens tätaste hår igår. Tätare än sälpäls. Om man häller vatten på det (duschar heter det nog) ligger det kvar som i droppar ovanpå. Garanterat.
Jag är fortfarande fascinerad.

1408

Har ni sett 1408? Gör inte det. Satan i gatan vad läskig den är. Se den inte. Jag upprepar: se den inte. Speciellt inte ensamma hemma när det knäpper konstigt i hisschakt och grannlägenheter. Se den inte. Så urbota korkat. Idiotiskt.

Åh herregud. Vad ska jag göra nu.

Massiv teambuilding

Den här helgen har jag tillsammans med 80 kollegor skeppats i buss till Riksgränsen. Sista biten gick vi på snöskor. Väl där radade vi upp oss på linje med varsitt glas bubbel, lyssnade till ett brandtal och tog ett gemensamt kliv över gränsen till Norge och sa i taktfast kör: Dere må bare ha de!, som tydligen kommer från en norsk reklamfilm för mellanmjölk. Sen skålade vi och åkte därifrån.

Världens bästa Radiotjänst, part II

Det finns en till film. Och dessutom har jag fått veta att "huvudpersonerna" inte är skådisar utan slumpvist utvalda medborgare. Det blir bara bättre.

http://www.resume.se/nyheter/2008/04/09/radiotjanst-fortsatter-att/

Den här är dessutom inspelad i min lokala simhall. Jag kunde ha varit där!!! Om jag hade simmat alltså, nu gör jag ju inte det sådär skrämmande ofta. Men ändå.

Jag är nu beredd att tredubbla min TV-avgift (nej, det är inte samma sak som att betala någon annans).

Världens bästa Radiotjänst

Det händer att jag blir alldeles varm och glad i hela kroppen. Till exempel när jag ser Radiotjänsts "reklam" för att betala TV-avgift. Titta själva:



Nyss såg jag den andra varianten, där de är i en simhall. Jag blev så glad att jag var tvungen att mejla Radiotjänst. Tyvärr har de ingen adress för glada tillrop, utan bara en anonym kundtjänst för olika slags klagomål. Jag skickade mitt mejl som "Övriga frågor". Jag hoppas att de printar ut det och sätter upp den på kaffemaskinen. Det är okej att de tycker att jag är knäpp. Det är så jävla bra. Allra bäst är det stillsamma lilla ordet "Tack" efter den pampiga sången. Är det nån som vet vem som ligger bakom filmen och idén? Jag skulle lätt betala dubbla avgifter (även om jag tycker att det skulle vara smidigare om det drogs direkt från skatten).

Meddelande till Radiotjänst:

Heja!

Fy fasen vilken bra "reklam" ni har i TV nu! Jag skrattar högt både åt kören i simhallen och i stadsbiblioteket. Lysande! Jag är mest glad för att ni vänt till något positivt, i stället för skräckpropagandan "just nu pejlar vi i följande områden...". Återigen: Bravo!

Vänliga hälsningar,
Kanalisera - stolt TV-licensbetalare

Lurv für alle

Det har länge varit svårt det här med att raka benen. Jag är så kluven.

Idealist-kanalisera tycker förstås att det är ren och skär idioti att ta bort naturligt hår som helt uppenbart alla kvinnor (och män, gubevars) har. Det sjukt att det onaturliga betraktas som naturligt och hon vill inte bidra till en värld där ingen duger som den är.

Vardags-kanalisera tycker att det är jobbigt och tråkigt.

Osäkra högstadie-kanalisera tycker att det är äckligt med hår på benen, eller okej inte äckligt, men det ser faktiskt konstigt ut, det är liksom mycket fräschare och snyggare med släta ben. Som i reklamen. Fast mest är hon rädd att andra ska tycka att hon är äcklig eller konstig.

Feg-kanalisera vill egentligen inte raka benen, men gör det ändå eftersom det är ett så tydligt statement att inte göra det. Och det är jobbigt att vara ett vandrande feminist-statement när man inte alltid orkar ta diskussioner med provocerade människor.

Nu har det emellertid hänt något med alla kanaliseror. Vardags-kanalisera tog över rodret i julas, ivrigt påhejad av Idealist-kanalisera. Resultatet är tremånaderspäls och jag är sjukt fascinerad. Jag har aldrig sett så mycket hår på mina ben, vilket i sig är knäppt. Jag känner starkare och starkare att det är såhär det ska vara och att jag är tillräckligt stark i mina ideal för att låta det vara som det är. Men jag oroar mig för att Feg-kanalisera och Osäkra högstadie-kanalisera ska slå tillbaka när sommaren kommer och benen syns. Jag hoppas att Idealisten och Latmasken i mig är starkare än Fegheten och den där lilla skavande Högstadiepersonen.

Det är inte klokt hur mycket tid och energi jag lägger på det här och hur många andra som låter bli och bara kapitulerar. Mera lurv åt folket!

"Nej nej, man känner när man börjar bli för full och då är det bara att inte dricka mer!"

Fastän det är nästan två månader tills jag fyller 30 så hade jag 30-årsfest i lördags. Det var grymt. Jag borde ha 30-årsfest oftare.

Innan festen var jag orolig för att jag skulle få i mig för mycket alkohol under kvällen och bete mig opassande ungdomligt för min ålder. Det har hänt på 30-årsfester tidigare, nämligen. Min kalaskompanjon lugnade mig med orden "Nej nej, man känner när man börjar bli för full och då är det bara att inte dricka mer!". Det lät nästan för lätt för att vara sant i mina öron, men hon borde ju veta, hon har redan fyllt 30.

Men jag vet inte det jag. Man skulle kunna säga att den visdomen inte biter på 29-åringar. Man skulle också kunna säga att jag inte åt så mycket av capricciosan som J snällt gick och handlade framåt femsnåret i söndags.

Men det var en grym fest. Det var det.

Compare People

Då och då får jag information till mitt hotmail-konto om hur jag rankas bland mina vänner. Det är en inte så uppbyggande tjänst som Facebook tillhandahåller. Det här är en lista över information jag fått senaste månaden:

2 places up, now #1 best mother (potential)
3 places down, now #4 best mannered
1 place down, now #5 most powerful
1 place down, now #6 coolest

"Who has a better body", you won 1 and lost 2 times.

Och nu brister J ut i ett skadeglatt asgarv och frustar från soffan: Vet du! Jag har fått en Compare People-lista från Facebook. Du ligger etta på best mother!

Vafan. Best mother. Vad hände med snygg och smart och cool? För att inte tala om talangfull, rolig och bäst i hela världen? Va? Va? Va?

Best mother är ett hån. Jävla Facebook.

Teknikens under

Vet ni vad som är jättecoolt, tycker jag? Jo, att de där små blå dosorna som sitter på övergångsställesstolparna och som tickar med olika frekvens för att berätta för synskadade om det är röd eller grön gubbe, tickar starkare när det är bullrigt runt omkring! Det är sant. Man kan testa genom att t.ex. låta en stor gul grävmaskin bullra förbi eller helt enkelt bara skrika på den. Båda funkar. Jag har svårt till mycket svårt att hålla mig från att skrika när jag går förbi såna övergångsställen.

Grannborrar

Det är väldigt lätt att hata mina grannar nu. De borrar i väggen och har gjort så i timmar. Eller åtminstone väldigt länge. På pin kiv.

Och inte nog med att de borrar, de gör det på en söndag dessutom! Självaste vilodagen, vikt åt bakfylla med chips och täcke i soffan alternativt icke-bakfylla med kaffe och korsord i soffan. Tyst och lugnt. Du skall icke borra på söndagar.

Och det här är inte första söndagen. Deras vägg måste se ut som en prästost, om det fortfarande är något kvar av den. Jag förväntar mig att de när som helst dyker upp i mitt vardagsrum i ett moln av murbruksdamm. Och då jävlar ska jag stå här med handborren i högsta hugg och sakta skava mig in i deras hörselgångar.

En bra kväll

Man vet att man är riktigt lyckligt lottad i livet, när man kan ringa sina föräldrar halv sex en lördagkväll och fråga om det finns en portion middag till övers och tjugo minuter senare bli hämtad till hemförorten i bil. Väl där möts jag av kött och potatis och bag in box och vardagliga samtal på varsina pinnstolar.

Och dessutom två alldeles fantastiskt fina hundar. Den minsta bara 2 månader gammal. Som en teddybjörn. Stora ostyriga tassar, överdimensionerade sammetslena öron och en gosmage att dö för. Och de obligatoriska sylvassa tänderna som är vassare än man räknar med, fastän man vet att de är som synålar.

Så nu sitter jag här med hundlera på byxorna, hundhår i tröjan och den där honungssöta valplukten i näsborrarna och är väldigt väldigt tillfreds.



Världens världens finaste*.

*jag veeet, men det finns de som fyller hela bloggar med bilder på sina husdjur och barn, det här är bara ett inlägg

Hata Ola, död eller levande!

Jag läser i bloggen Oneklingen om mjukisdjur och att fortsätta barnrelatera till dem i vuxen ålder. Lisa i bloggen vet att mjukisdjur kan gå själva, men inte när man tittar på dem. Jag tror inte att min Elefante kan gå själv, men däremot känna! vilket föranleder ett konstant dåligt samvete över att jag placerat honom så snett på sängbordet. Säkert får han ont i nacken och kan inte göra nåt åt det, stackarn. Ibland klappar jag honom och säger förlåt.

Med detta agerande kvarlevande i vuxen ålder är det med fasa jag minns skräckbarnprogrammet "Rädda Joppe, död eller levande!". Om skitungen Ola som gång på gång slarvar bort sin mjukismullvad Joppe och tvingar alla TV-bänkade sensjuttiotalister att skräckslaget följa jakten genom brevlådor och sopnedkast innan Joppe hittade tillbaka. Det finns få människor jag har hatat så mycket som Ola.



När man ser programmet i vuxen ålder hittar man lätt flera anledningar att hata Ola, än hans usla handhavande med mjukisdjur. Min bror menar att det fungerar som preventivmedel att bara tänka på Ola; om det finns ens en promilles risk att fortplantning kan leda till ett sånt skräckbarn är total avhållsamhet inte ens jobbigt.

Jag undrar om Ola lever idag. Han borde vara i 35-årsåldern. Jag hoppas verkligen att han har skärpt sig.

Not so streetsmart

På min lista över saker jag kan om Stockholm står ganska högt upp 'det är aldrig snö i stan, speciellt inte när det nästan är april'. Idag har jag anledning att ifrågasätta det.

Alperna

Varför är man inte i Alperna jämt? Fantastiska vyer, suverän skidåkning, pudersnö och sol och ostbricka till efterrätt VARJE dag!!!

Vive la baguette!

Jaha.

Nähä.

Om man skulle ta och dra till Alperna då.

Det ska tydligen bli strålande sol, gnistrande puder och vindstilla.

Det enda jag fruktar är den omtalade baguette-gommen. Tredje dagen kommer den, sägs det. Jag funderar på att äta kopiösa mängder margarin, för att liksom lena och läka. Alternativt blöta upp den i snö innan jag ger mig på att tugga den.

Oklart vilket alternativ som är äckligast. Jag säger 1-1.

Familjen skitäcklig-duva

Idag började konstigt. Två blivande präster ringde mig och berättade den äckligaste duvhistoria jag någonsin hört. Och den utspelar sig ett stenkast från min arbetsplats.

Och det var inte en dröm. Det var efter frukost, så jag är säker på att jag var vaken.

I Münchenbryggeriet i Stockholm finns en industriskorsten. Om man klämmer sig förbi en snårig taggbuske kan man klättra upp på en stege i skorstenen. Om man gör det finner man en rökkanal, stor som ett litet rum. I det rummet har Stockholms duvor sin kombinerade kyrkogård och BB. Eller som den ena blivande prästen sa "That's where they hatch and die, så att säga". I en obeskrivlig gegga av fjädrar, bajs och odefinierbar kvalstersörja ligger ägg och kadaver i olika faser av förruttnelse. Och där odlar mamma och pappa skitäcklig-duva sin familjelycka. I farfar skitäcklig-duvas gamla kadaver har mamma och pappa skitäcklig-duva nästat ihop ett fint hem av duvsaliv och döda inavlade äckelsläktingar. Ett par vanskapta klumpfötter och sjukdomar för en hel armé. Där ligger nya skitäcklig-duva-ägg. Det är så äckligt att jag inte kan förstå det. Det går inte att ta in.

Och det händer alltså meter från min laptop. Hela tiden.

Reseledare

Vintertristessen har upptäckt min Filippinernaflykt och straffar mig nu med extra februari mitt i mars. Allt känns tråkigt och oinspirerat ända in i märgen. Jag tänker att jag borde ha en helt annan vardag, där inget är tråkigt eller oinspirerat. Och jag tänker att jag inte har en aning om var sådana vardagar finns. På ett av mina två favoritprogram på TV nämns http://www.jobbkoll.se/. Där kan man testa vilket jobb man har anlag för. Jag gör testet. På första frågan ska man svara på om man är man eller kvinna, testet är därmed diskvalificerat å det grövsta. Men jag överlistar det och gör testet två gånger, först som man och sen som kvinna. Lyckligtvis tycker inte genuspuckona bakom jobbkoll att det spelar någon roll vilket kön jag har. Resultatet blir det samma. Lite genushopp om mänskligheten.

Testet tycker att jag borde jobba som reseledare. Jag är organisatorisk och social och bryr mig om människor.
Reseledare alltså.

Det står att jag bl.a. kan ordna grisfester.

Jag vet inte jag.

Inlägg nr. 365

Om jag hade skrivit ett inlägg om dagen hade den här bloggen fyllt 1 år imorgon. Men det gör jag ju inte. Ibland skriver jag två inlägg om dagen. Eller tre. Eller i enstaka fall fyra. Oftast skriver jag ett. Eller inget.

Det är synd. Det skulle matcha mitt ordningssinne bättre att skriva ett om dagen. Men jag är nog inte så inrutad som jag tror. Och det är nog bra.

För Sverige i slasket

Idag är jag kär i hela världen. Det är fulväder och slask och varken vinter eller vår och stretande på Västerbron möter jag fantastiska kämparmänniskor. På cyklar och under kapuschonger sliter de fram till sina arbeten och alla jobbar för samma sak. Alla bygger vi på samma samhälle och alla vill vi varandra gott, om än på ett ganska distansierat sätt. Och jag tar kort på det fula som är vackert och jag är inte ensam om att se det. Längre fram på bron gör en man samma sak och jag ler mot honom tills han känner sig tvingad att flina tillbaka och allt är så vackert. För Sverige i slasket.

FK Bromma F-78

Förra helgen var jag på en 30-årsfest. På festen träffade jag fyra andra från mitt gamla fotbollslag och det slog mig hur hårt jag definierar mig ur den gemenskapen. Jag har inte spelat en match på 7 år, inte tränat på ännu längre och mitt gamla FK Bromma F-78 har sedan länge slutat existera. Ändå är det en av de saker jag nämner först när jag ska presentera mig själv i nya sammanhang. Att jag spelar fotboll.

Det var något magiskt med gemenskapen i mitt lag. Kanske finns det i alla lag. Lukten av svettiga benskydd och linement. Den hårda smaken av kyla och järn i utandningsluften. Känslan av mjölksyra och den perfekta bollträffen. Eller att inte orka omsätta vilja i handling. Ett snöpligt bakåtmål eller en missad chans.

Jag tror att det var här, bland grus, laganda och vilja, som jag skapade något slags identitet eller åtminstone egen trygghet. Jag hade inte mina närmaste kompisar i laget - de spelade inte fotboll alls och kanske var det en av orsakerna till att fotbollslaget var viktigt för mig, för att det var mitt. Jag hade ett eget sammanhang och vi hade något viktigt tillsammans. Vi hörde ihop och vi tyckte att det var viktigt att vara ett lag. Alla skulle vara med och på samma villkor. Vi var inte jättebra och vi var inga vinnarskallar. Vi tjuvrökte och berättade hemlisar och kämpade med skrapade knän på knaggliga grusplaner. Och vi skapade något slags magi som tydligen är så starkt att jag fortfarande definierar mig ur det.

Jag träffar väldigt sällan mina gamla lagkamrater och jag spelar väldigt sällan fotboll, ändå är träningarna och matcherna och allt runtomkring kanske det viktigaste och det finaste jag har byggt mig själv av. Det är väldigt konstigt och väldigt fint och jag skulle ge väldigt mycket för att få stå i mittcirkeln med en fegpumpad boll och 2*45 minuters svettigt samarbete framför mig.

Mitt i naturen

På vägen till mitt jobb finns oändligt många spännande spår av djur. Till exempel fågelns hus och hundens bajs. Oändligt många.

Måndagsmåndag

Idag är det måndag på riktigt och radion spelar måndagsbarn och hela världen är måndagsful. Ett meningslöst centimetertunnt lager snö får mig att halka och jag svettas under mössan och fryser om låren. Och jag tänker på veckan framför mig som är full av saker som jag inte vill göra och allt känns sådär genomhopplöst tråkigt. Och när J ringer och berättar att jag glömt nycklarna hemma vill jag bara lägga mig ner i det fjuttiga vinterunderlaget och sluta andas. Men det blir bättre. Det finns kaffe på kontoret.