Vilja och principer

Jag har problem med vilja. Med att veta vad jag vill. Jag lider av stora mått beslutsångest och avundsjuka. Därför väljer jag alltid samma mat/glass/öl/vin som mitt sällskap. Jag gillar grupptryck. Det är skönt att kunna göra lika. Och att slippa bestämma och slippa ångra sig och vara avundsjuk. Min egen vilja är i stort reducerad till andras liv – jag vill åka till en viss ort på semestern för att X hade det bra där, jag vill ha de där jeansen för att Y är snygg i dem, jag vill ha det där jobbet för att Z tycker att det är kul. Aldrig någonsin: jag vill det här för att JAG vill det. Jag vet inte vad jag vill. Det är läskigt. Det är som att jag inte finns. Vad är jaget konstruerat av utöver den egna viljan? Vad styr jaget om ingen vilja finns? Vad blir kvar av Kanalisera? Läskigt läskigt.

Jag kompenserar min rädsla för att inte finnas till med principer. Man får inte vara snuttigulliga i par tillsammans med andra. Man får inte fira alla hjärtans dag om man inte står för det. Man får inte slänga papper i vanliga sopnedkastet. Man får inte snedfördela föräldraledigheten eller agera icke-jämställt på andra sätt. Man får inte låta bli att bry sig om miljön. Man får inte gnälla på att det är tråkigt att träna om man inte har ont någonstans. Man får inte köra tvätt- eller diskmaskiner halvfulla. Man måste ha respekt för pengar. Man får inte bjuda till parmiddag utan att vara medveten om att man utesluter alla singelkompisar. Man måste skänka pengar till välgörande ändamål. Man måste ta sitt sociala ansvar hela tiden och i alla lägen.

Jag är väldigt hård med mina principer. Så hård att jag har förstått att jag uppfattas som fördömande på gränsen till elak. Det är fruktansvärt, när jag tänker på det. Ibland trasslar jag in mig själv i mina principer, bryter en och försöker försvara det med en annan. Skapar förklaringar och ursäkter för mig själv och andra. Jag är oerhört verbal och manipulativ men också modig, jag vågar be om ursäkt. Men när jag märker att mina kompisar, som jag tycker om, nästan blir rädda för mig, eller ledsna, då vet jag inte vad jag ska göra. Jag har ingen princip för det. Bara massa hårda pekpinnar, ett svart hål av osäkerhet och en vilja att allt ska vara bra. Fast det kanske inte var jag som ville det från början?