Köttiga händer

Jättehanden (alltså inte min)

En fasansfull insikt har slagit mig; A-barnet växer! Jo, det är sant. Några av kläderna börjar bli för små och prussiluskans skall- längd- och viktmätningar pekar på samma hemska fakta.

Visst kan jag intellektuellt förstå att A-barnet förr eller senare kommer att bli en A-tonåring och till och med en A-ung vuxen och att det kommer klämmas in förskola, skolgång, pubertet och allt möjligt däremellan, men att mitt lilla barn liksom kommer att bli fysiskt större redan som bebis, det hade jag aldrig kunnat ana.

Jag är lite rädd för stora bebisar. De är så... stora.* Värst är händerna. Jag har lite av en issue med barnhänder. De är per default köttiga och kladdiga. Kladdiga händer är inte min grej. En sak att vara kladdig när man gör något kladdigt, lagar mat, drejar, gräver i jorden, mekar med nåt, men det här lite vardagskladdiga typ när man äter kräftor och förväntas ta med den kräftkladdiga handen i ölglaset - horror! Eller när man får skaldjur med skal på i frutti di mare-pastan - hemskt! Egentligen all mat man äter med händerna, där man samtidigt förväntas agera som om händerna vore rena och ta i bestick och glas. Och det här är inget konstigt alls - jag vet minst en till vettig vuxen som tycker likadant.

Såna händer har alltså stora bebisar alltid! Även mitt A-barn. Jag har sett tendenserna redan. A-barnets händer växer. De är inte längre mirakulöst jättesmå, utan bara ganska små. Köttkladdet är inte långt borta. Jag ska nog sluta ge A-barnet mat, så att det stannar i växten och slipper få äckliga händer. Vad gör man inte för sitt barn!

* Diffust minns jag att det fanns en tid, för bara sådär 5-6 veckor sen, när jag tyckte att små bebisar var läskiga för att de var så... små, men det var ju då.

Grönt ludd och GI

Den största chocken med att få barn och plötsligt bli en familj är inte, som man skulle kunna tro, att det plötsligt finns ett barn man förväntas ta hand om eller hur mycket blöjor som går åt, utan att man måste börja laga middag. Och lunch. Varje dag! Det är helt absurt. Efter några dagar i chock där timmar varje dag lades på att försöka komma ihåg vad som är mat och vad som är annat (jag kom bara på köttfärssås och spagetti i kategorin "mat") fattade vi beslutet att rycka en kokbok ur hyllan och laga mat ur den från A-Ö. En lysande idé. Vi blir på så sätt ett vuxenbeslut fattigare och en frihetsgrad rikare (ja, det känns som frihet att slippa välja).

Kruxet är att boken vi valde heter "GI till vardags". GI är ju väldigt rätt och säkert nyttigt och så, men mitt normala kolhydratintag är inte riktigt lika modernt och nöjer sig inte alls med kikärtsmos eller dinkelsallad. Det kinkar och gnäller och framåt kvällen skriker det riktigt högt och hjärtskärande. Som den goda människa jag ändå är, gör jag mitt bästa för att göra det till viljes. Som igår, då åt jag säkert tre bitar kardemummakaka, bara för att vara snäll. Jag var lite rädd att Anna Skipper skulle ringa på dörren och peta mig i pizzadegsmagen, men hämnden för min kolhydratfrossa var värre än så. Efter tredje biten kardemummakaka noterade jag nämligen lite grönt ludd på återstående bitar. Grönt ludd. Inte för att det var mögel eller så. Och inte för att det kan ha funnit sånt på bitarna jag åt. Men ändå, grönt ludd känns inte så GI.

Vad blev det?

Det är idag exakt en månad som vi haft förmånen att ha det fantastiska A-barnet hos oss och jag tänker att jag äntligen ska få ur mig det där inlägget om kön.

Under graviditeten lekte jag ibland med tanken "blir det en pojke eller en flicka?" och "vad hoppas jag, egentligen?" och slogs av två saker:

1) jag tycker verkligen på riktigt, i skarpt läge, att det inte spelar någon som helst roll (skönt, men inte självklart)

2) i mitt undermedvetna måste jag ju tro att det är skillnad på att ha en son och en dotter, eftersom jag funderar kring det. Naturligtvis gör det skillnad eftersom pojkar och flickor bemöts olika, vilket påverkar mig som förälder, men kanske finns det saker även i mig som triggas av barnets kön? Förmodligen.

När barnet precis fötts och man la det vid mitt bröst var det ingen av barmorskorna som kollade vilket kön det hade. Det förvånade och gladde mig. Jag hade liksom föreställt mig hur de hissade upp det skrikande knytet i luften och gratulerade oss till att ha fått en son/dotter. I stället slängdes barnet kvickt upp på mitt bröst, hela världen exploderade och långt senare frågade barnmorskan om någon sett vilket kön det hade. Först då insåg jag att jag inte visste och, det självklara, att jag inte brydde mig. Alls. Jag hade gärna fortsatt ha det så. Det hade varit grymt skönt att ärligt svara "jag vet inte" på Vad blev det-frågan, men av... hygieniska... skäl är det inte möjligt.

I vårt jämställdhetskontrakt kom vi överens om att inte berätta barnets kön när det fötts. Vi skickade alltså ut de klassiska bilderna på en skrynklig unge om att allt gått bra och att alla fingrar och tår var på plats och att livet är fantastiskt, men nämnde medvetet inget om kön. Av den enkla anledningen att kön verkligen inte spelar någon som helst roll för oss. Verkligen ingen alls.

Till min stora glädje och förvåning fick jag nästan inga motfrågor om barnets kön. Jag tänker mig att det kan bero på tre saker:

1) De flesta jag känner vet min ståndpunkt och respekterar den
2) De flesta jag känner vet min ståndpunkt och vågar inte fråga eftersom jag skulle kunna bli rabiat och arg
3) De flesta jag känner tycker inte heller att det spelar någon roll (hoppas hoppas)

Oavsett vilket gör det mig glad att så få frågade.

Allra helst skulle jag vilja att kön spelade så liten roll att det inte gjorde någon skillnad att folk visste om det. Alltså att alla barn behandlades lika oavsett kön, att det var en icke-fråga. Så är det inte idag. Vi håller olika i pojk- och flickbebisar, pratar med dem med olika röster och tolkar gråt och skrik på olika sätt.

Utifrån det skulle jag helst inte berätta barnets kön för någon (och helst alltså inte veta det själv heller) och på så sätt "utsätta" det för både pojk- och flickbehandlingen. Men, eftersom vi inte hittade något könsneutralt namn vi gillade och eftersom vi fegade ur för att ständigt ta diskussionen och eftersom många blir så besvärade av att inte veta barnets kön att de beter sig konstigt mot barnet, är A-barnets kön inte hemligt, vi bara väljer att inte berätta det på eget initiativ. För de som står oss nära känns det logiskt att berätta vad barnet heter och därmed avslöjas alltså könet.

Själv märker jag hur skrämmande indoktrinerad jag är av könsroller, trots att jag tänkt så mycket kring det. Jag experimenterar med att kalla barnet både för han och hon och föreställa mig att det är ömsom en pojke ömsom en flicka. Jag är väldigt bra på att lura mig själv, trots att jag är helt säker på facit. Till min stora fasa märker jag att det händer saker i min hjärna och i mitt beteende när jag byter kön på barnet. Han är stor och stark och arg, medan hon är liten och söt och ledsen. Eftersom jag vill ha ett barn som kan vara både stor, stark, arg, liten, söt och ledsen är det en bra metod. En annan bra metod är att inte tänka att det är en människa, utan en hundvalp. Hundars kön är väldigt ointressant och därför behandlar vi dem lika. I linje med min barnuppfostringsteori (du skall behandla ditt barn såsom vore det en hund) är det ett alldeles utmärkt förhållningssätt. Jag vet inte heller om Rizzla är namnet på en hane eller tik.

I takt med att A-barnet blir större och större kommer det att bli svårare och svårare att "skydda" det från könsrollsstyrt bemötande från andra. Mitt trick då blir att väga upp genom att själv "byta kön" på barnet - om omgivningen vill ge det bilar och tuffa monster får jag kompensera med att leka lugnt och stilla i rött och rosa. Eller vice versa. För jag vill ju att barnet ska få tillgång till hela livet, inte bara halva.

Därför har vi försökt säga, utan att såra, att vi helst inte vill ha könsstereotypa kläder och leksaker i present till barnet. Det funkar ganska bra. Sen är det ju inte hela världen om barnet har en svart overall med flames eller en rosa prinsessklänning nån gång, men när vi exponerar det för många väljer jag hellre något mer neutralt för att inte ytterligare trigga könsbestämt bemötande.

Jag experimenterar också med mig själv genom att byta på han och hon i sånger och prat och jag märker att det påverkar mig, alltså ska jag fortsätta. Det är också nyttigt för mig att envisas med att kalla barnet för barnet, eller A-barnet, här i bloggen.

Sammanfattningsvis känns det här väldigt viktigt och väldigt svårt. Framförallt är jag mer indoktrinerad än jag trodde. Det är otäckt, men bra, att jag uppmärksammat det.

DN har en artikelserie om könsneutral uppfostran och idag tycker jag att det stod mycket vettigt och konkret. Läs den gärna i sin helhet här.

Bild: www.queerkids.se

Vem sitter på alla parkbänkar?

Jag har länge undrat över alla parkbänkar som står utplacerade längs promenadstråk och strandlinjer, vilka är de till för? Pensionärer, tänker jag spontant, men när jag rannsakar mitt minne finns där fler pensionärstomma bänkar än dito fulla. För det är väl så att man inte växer ifrån viljan att promenera längs promenadstråk, ens när man börjar casha ut sina ångestfyllda PPM-placeringar. Längs promenadstråk vill man promenera, inte sitta. Så inte pensionärer alltså. Vilka är det då som sitter, har jag undrat. Nu vet jag. Det är såna som jag; nyförlösta, lediga och utan bäckenmuskulatur stapplar vi fram från bänk till bänk på en kvartspromenad som tar en timme. Eller, det skulle kunna vara en hållbar teori om jag sett nån annan än jag med samma bänkbeteende. Förmodligen är alla bänkar till bara för mig. Yeah!

Dagens namnsdag: Allan

Det tog timmar med locktången varje morgon. Timmar. Men det var det värt, tyckte Allan. Papiljotter är för bögar.

Bild: http://www.acole.com

Viktiga värderingar

Jag skulle preciiis skriva ett inlägg om hur oerhört provocerad jag blir av folk som på allvar inte tror att det spelar någon roll hur vi bemöter barn för deras utveckling rakt ner i stenhårda könsroller. Ni vet såna som säger att vi har gett Pelle både dockor och bilar, men han föööredrar bilar - det är ju faktiskt genetiskt! Eller vi har låtit Lisa leka med dockor eftersom hon viiill det och vi tycker iiinte att hon är ooojämställd för det. Ni vet. Sjukt provocerande korkat.

En sak om man inte tycker att det är viktigt att vara jämställd, det är ju en åsikt som - precis som att tycka illa om invandrare eller att gilla mango chutney - är upp till var och en (eventuellt med skillnaden att åsikter kan vara lite olika fel). Men att inte problematisera eller ens försöka förstå konsekvenserna av blåsvarta overaller och mjuka röster i pipigt tonläge!

Preciiis om det skulle jag skriva.

Men så så jag att jag hade fått en asviktig länk i kommentarsfältet. Kolla härå: En lakritsfestival! Nu i helgen! I Stockholm! Jag bor ju i Stockholm! Och jag är ju hemma i helgen! Herregud! Nu blir det utflyktsdags för A-barnet. Det gäller ju att vara medveten om hur man behandlar såhär små barn, så att de får rätt värderingar från början. Och förstås möjligheten att välja själv. Jag tänker inte döma, A-barnet får fritt välja mellan Lakrisal, Salmiakbalkar och Engelsk konfekt. Men börjar det kikas åt lakritsbåtarna får vi ta ett litet snack.

Tack för tipset, Regnbågs-Svensson!

Bild: http://www.lakritsfestivalen.se/

Dagens namnsdag: Anneli

Anneli förstååår. Verkligen. Det finns ingenting du kan säga till Anneli som hon inte förstår. Åtminstone kommer hon säga att hon förstååår. Verkligen. Det är lite av hennes signum. Det och att skrapa med naglarna i tunnelbanesätet och sen stoppa fingrarna i munnen när ingen ser. För det mesta smakar det inte särskilt mycket. Lite dammigt mest. Men ibland är där en svag ton av saltlakrits.

Bild: www.fhs.se

Barnuppfostran

Idag råkade jag yppa mitt hemliga barnuppfostringstrick på BVC.

Prussiluskan: Jag tycker du verkar vara en lugn och klok mamma.*
Jag: Jag har vuxit upp med hund och jag tänker att man gör likadant med barn.
Prussiluskan: Eh... (varpå hon "räddar" situationen genom att dra en parallell om en hund hon såg i en park en gång och förvånansvärt nog INTE tar A-barnet ifrån mig!)

* Aha! Det är Prussiluskan som dagligen röstar på mig som "best mother potential" på Facebook. Vid det här laget är jag typ Internets bästa mamma.

Inskränkt värld

Jag känner behovet av social samvaro med andra vuxna människor kring andra teman än barn, smyga sig på mig. Så jag tänker att jag är lite effektiv och bloggar lite. Läser lite, skriver lite. Snabbtillgodogör mig andra världar. Det går sådär.

Det här är saker jag kommer på att skriva om:
* Blöjbyten
* En smart grej jag kommit på med barnvagnen
* Att det är svårt att duscha idag
* Nappar
* DN:s serie om könsneutral uppfostran (ingen skarp/rolig/nyanserad infallsvinkel, bara att jag har läst den)
* Hur det går med att försöka få A-barnet att vara lite mindre B

Jag behöver verkligen komma ut mer. Kan någon berätta vad jag brukade tycka var roligt och intressant?

Nu ska jag till BVC, det räknas inte som "komma ut" eller "roligt och intressant" har jag för mig...

Mammaledighet vs Pappaledighet

Jämfört med pappaledighet står sig mammaledighet rätt slätt. Därför har jag bestämt att bara vara mammaledig några månader, för att sedan kvittera ut ett stycke härlig pappaledighet om ungefär ett år. Apsmart.

Fördelarna med att vara pappaledig:

* Man har jobbat ett tag och börjat längta lite efter att vara hemma
* Man vet när ledigheten börjar
* Ledigheten börjar inte med värkar, slemproppar eller vatten som går
* Ledigheten slutar med inskolning av barnet på förskola och av en själv som yrkesverksam, mjukt och skonsamt för alla inblandade parter
* Man har hunnit lära sig hur man tar hand om ett barn
* Man ammar inte
* Man har inte en förlossningstrasig kropp
* Man blir sedd lite som en jämställdhetshjälte och en Riktigt God Förälder
* Det är sommar och sol och barnet är lite större och mer... interaktivt
* Det är VM i fotboll

Så när jag byter dagens tredje totalbajsade blöja, torkar upp en liter vatten från golvet och försöker få igelkottsnappen att stanna kvar i den gallskrikande munnen samtidigt som min kropp protesterar på alla språk, tänker jag på sommaren 2010 och min kommande pappaledighet... lyx!

Ensammammaledig

Så är den då här, dagen jag bävat för, min första mammaledighetsdag utan J. Det har varit en smart lyx för oss alla att J valde att dubbla de 10 pappadagarna med lite semesterpussel så att vi fått nästan en månad tillsammans hemma, men nu är det alltså slut på sötebrödsdagarna.

Vad jag oroat mig mest för inför ensammammaledigheten:
* Social torka - vem ska jag praaata med!?!
* Att ha långtråkigt

Vad jag inte oroat mig för inför ensammammaledigheten:
* Blöjbyten
* Skrik
* Att hitta tid att duscha, gå på toa, laga och äta mat

Vad jag roat mig med under de första timmarna av ensammammaledigheten:
* Byta två överfulla blöjor
* Tysta gallskrik
* Hitta tid att duscha, gå på toa, laga och äta frukost

Vad som inte oroat mig det minsta de första timmarna av ensammammaledigheten:
* Social torka
* Långtråkighet

Ja, herregud. Vem tror jag att jag är egentligen.

Guldkorn i TV-tablån

Ur kvällens TV-tablå: "Magnus Uggla och hans gäng har Karlshamn i Blekinge som bas men vidgar vyerna och letar revystjärnor i Småland. För att hålla Anna Skippers hälsolinje debuterar Magnus Uggla som handbollsmålvakt i Mörrum".

Gissa vem som kommer sitta bänkad framför SVT 1 21:00.

Äkta vara

Igår fick jag lära mig något storartat. Det finns två sorters dvärgar*; dels de "vanliga" med lång överkropp och korta armar och ben, dels de som är mer proportionerliga**.

Och nu det storartade (håll i hatten): de sistnämnda kallas äkta dvärgar. Äkta dvärgar!!! Vad är då de andra? Falska dvärgar!? Låt fantasin surfa på den formuleringen nån nanosekund...

Storartat.

Och det bästa är att det är sant. Jag har googlat.


* eller småväxta, men eftersom det här handlar om just termen dvärg och inte småväxt skriver jag dvärg
** här utgår jag fräckt från en fullvuxen människa, typ mig själv, som normbildande

Googla vilse

Det händer att folk googlar vilse och hamnar på min blogg på jakt efter viktig information. Vad förvånade de ska bli när de hamnar här. Tänk er chocken hos den stackars kraken som googlade på "pinsamma pruttar vid förlossning" eller förvirringen hos personen som undrar "hur man tjärar ett tak". Andra highlights är "vårfru i fastan", "engelska internet" och "hopplöst hårig".

Roligast är annars sökord som är formulerade som hela frågor. Som om Internet vore ett slags orakel och Google nyckeln för att ställa frågor. Tänk besvikelsen när oraklet Internet svarar med adressen till en privat blogg, på viktiga frågor som "Varför ser en död ut som en vaxdocka?" eller "Vad menas med rubba inte mina cirklar?" eller - viktigast av allt - "Varför trycker man hårdare?" (Fester! Fester!)

Hannibal Lecter och prestigelösheten

Det finns många religioner kring det här med barnavård. En av dem säger att man inte ska ge barnet napp, eftersom det är onaturligt och svårt att vänja av med senare. En annan religion med samma syfte menar att barnet ser ut som en psykopat med plastbiten i munnen. En tredje handlar om att alla nappar antingen är könsstereotypa, fula eller både och. 


Ikväll slängde vi alla de religionerna i samma prestigesoptunna som idéerna om naturlig förlossning hamnade i. Vi har nu en väldigt fin stund tillsammans - jag, A-barnet och den befriande prestigelösheten. Aaah... Fester! Fester!

En helt ny värld

Idag klev jag och J för första gången in i den nya världen vi förstår att vi sedan tre veckor tillbaka tillhör.

Det första vi möts av är en barnvagnspark som får kundparkeringen på IKEA en lönelördag att kännas öde. Lite längre in i lokalen står två kvinnor och pratar med varandra samtidigt som de vaggar från sida till sida i något slags hypnotiserad danstrans. Vi förstår senare att de bär på varsitt barn. Följer man korridoren åt andra hållet, över skogränsen och den röda soffan, hittar man ytterligare två kvinnor sittandes med barn i famnen som de liksom lutar mot varandra som vore de dockor i förtroliga samtal. På väggen finns en överbelamrad anslagstavla som informerar om olika träffar för rytmik, gymnastik, yoga, massage, sim- och badstunder och golvet är fullt av färgglada leksaker och blå skoskydd.

Det är BVC. Vi är där en halvtimme och ska tillbaka redan om en vecka för ny mätning och vägning av A-barnet. Jag inser att det handlar om extremt kort tid innan det är jag som står där och dansvaggar med andra kvinnor.

Är det inte förresten sjukt fascistiskt roligt att de mäter barnets skalle och kallar det A-barn? Fester! Fester!

Fester fester!

Gårdagens filmupplevelse biter sig kvar. Den vanligaste repliken i filmen Dvärgar har också varit små är "Fester! Fester!" vilket översatts* till "Hårdare! Hårdare!" och verkar vara ett slagord som funkar i de flesta situationer, t.ex. när man kastar höns eller retar en blind. Det blir bara roligare och roligare för varje gång någon av dvärgarna häver upp sin heliumstinna dvärgpipa och elakt skanderar "Fester! Fester!". Det är så roligt att alla moraliska betänkligheter kring lyteskomik och småväxta suddas ut och nu har jag svårt att föreställa mig någon situation som inte blir bättre på alla sätt genom att hest och elakt ropa "Fester! Fester!".

* mina tyskakunskaper är extremt begränsade och jag har ingen anledning att ifrågasätta det, om det inte stämmer får jag skämmas

Dvärgar har också varit små

Idag har jag sett det sjukaste som finns att se på film. Hoppas jag. "Dvärgar har också varit små". Elaka retarderade skitjobbiga dvärgar och ett par hönor som äter ömsom på varandra, ömsom på döda möss. Geniet bakom filmen, Werner Herzog, sägs ha fått idén till filmen genom en mardröm, vilket får mina värsta mardrömmar att framstå som prinsesstårtor och sommarängar. Jag tycker fruktansvärt synd om Werner Herzog. Bara idén att spela in en film där alla karaktärer spelas av dvärgar vars huvudsakliga uppgift är att vansinnesskratttandes trakassera allt och alla, inklusive en korsfäst apa, en bil, ett antal hönor, två blinda dvärgar och en knäböjande dromedar, är så våldsamt sjuk att det svindlar. Att man överhuvudtaget tillåtits att spela in filmen är helt ogreppbart, men jag gissar att Lanzarote 1970 bjöd på ett annat moraliskt klimat än Sverige 2009.

Filmen sägs vara en "dråplig metafor över frigörelsen av den mänskliga naturen" och kanske är det därför det inte går att skjuta de obehagliga scenerna ifrån sig eller bara garva.

I boxen med dvärgfilmen finns tre andra mästerverk att avnjuta. Det är med skräckblandad förtjusning jag ser fram emot nästa session framför DVD-spelaren.

Bästa påsken ever

Vi gjorde det. Nu kommer prussiluskan och tar oss. Garanterat.

Jag vill bara förtydliga att det trots allt jag gått igenom vad ovärdighet och smärta heter under graviditet, förlossning och efter förlossning, så är det förstås sjukt värt det. Och den här tiden, när både jag och J är lediga och har förmånen att umgås med varandra och barnet och äta kopiösa mängder fikabröd med alla snälla vänner på besök, är helt magiskt bra. Jag känner mig oerhört priviligerad.

Vill man gotta sig mer i förlossningsberättelser kan man läsa J:s version här. Gör det vetja!

Hej värdighet! om veckorna efter förlossningen

Jaha, skyll er själva. Nu tänker jag berätta allt ni inte visste hur ogärna ni ville veta om min kropp post förlossning.

Innan det här blev verklighet för mig trodde jag fåfängt att det största bekymret man hade efter förlossningen var att få den gigantiska magen att få plats i vanliga kläder igen. Sällan har jag haft så fel. En gosig pizzadeg placerad centralt på kroppen är ingenting emot alla vidriga vedermödor och all smärta jag dagligen hanterar sedan tre veckor tillbaka.

Mjölkproduktion. Efter förlossningen producerar brösten något som heter råmjölk i ungefär tre dagar. Det är hanterbart. Sedan "rinner mjölken till" (ja, så heter det). Det är inte hanterbart. Det betyder att brösten får sitt livs chock, fylls med mjölk och reagerar med att bli stenhårda, knöliga och väga ungefär 10 kg styck. Detta sker samtidigt som det lilla barnet som bäst tränar på att äta från dem, vilket är praktiskt taget omöjligt eftersom de är så hårda, vilket i sin tur leder till att hela familjen blir gravt missnöjda och uttrycker det på sina respektive sätt. På Internet kan man dock läsa att det är heeelt normaaalt och ta del av tusen tips som säger emot varandra om hur man kan göra det bättre. Som tur är går det över, i mitt fall redan efter ett par dagar. Nu är det till och med bra, vilket i sammanhanget innebär att det rinner mjölk från dem i tid och otid och att jag tvingas sova på inplastad frotté och vaknar badandes i en härlig cocktail av mjölk och svett ett par gånger per natt. Tänk att definiera det som bra. Hej värdighet.

Mjölkstockning. Brösten kan också låta dig stifta bekantskap med det matiga fenomenet "mjölkstockning", då de utan förvarning blir hårda, ömma och ger dig hög feber. Det har jag roat mig med en dag hittills och hoppas slippa återuppleva. Det var vidrigt.

Bäckenbotten. Innan jag fick barn visste jag att jag hade tre olika hål mellan benen. Jag visste hur jag använde dem och hur det kändes innan och medan jag använde dem, så att säga. Nu har jag ingen aning. Mellan mina ben finns något odefinierbart och okontrollerbart. Den muskel jag tidigare refererade till som bäckenbotten*, vars funktion är att hålla ihop hela paketet och reglera brukandet av de olika hålen, har alldeles klappat ihop. Jag är övertygad om att det handlar om timmar innan hela det odefinierbara paketet ramlar ut genom valfritt hål.

Genast efter förlossningen var det partiet så ömt att jag försökte vägra bli skjutsad i rullstol från förlossningsrummet till patienthotellet. Att sitta var inte att tänka på. Alltså, det gick inte. Men barnmorskan vann och jag lyckades komma ner halvsittandes i rullstolen under stort obehag. Den här oförmågan har sedan hållit i sig och är fortfarande, tre veckor senare, gravt handikappande.

Jag kan nu sitta korta stunder och även gå kortare sträckor, men vid högre belastning (bära ett barn, sitta rakt, sitta längre stunder...) gör det ont ont ont på odefinierbara ställen och jag tror igen att allt vaddetnuär kommer att ramla ut. Jag har ingen aning om hur länge det kommer att vara såhär.

De första dagarna efter förlossningen kunde jag knappt gå. Första morgonen var det lite charmigt att hasa omkring i frukostmatsalen med andra nyförlösta, andra morgonen tog jag mig inte ens ner och promenaden till bilen den tredje dagen fick Riksmarschen att framstå som en pyttepromenad. Väl hemma skulle det ta nästan tre veckor innan jag kunde gå längre sträckor än mellan badrummet och sovrummet och första promenaden två varv runt huset skedde under extrem kraftansträngning och vilja och med mobilen i ett krampaktigt grepp om jag skulle ramla.

Hemorrojder. På sjukhuset uppmuntras man att duscha ofta. Första tanken är att det känns bra att hålla sig ren. Andra tanken är att det är omöjligt. För hur ska man kunna rengöra och torka(!!!) det odefinierbart köttiga mellan benen. Det går inte. Men jag gjorde det ändå. Försiktigt baddandes och livrädd för vad jag skulle kunna råka känna. Dag två var jag lite djärvare och upptäckte till min stora fasa en liten plupp. Jag frågade barnmorskan som glatt berättade att det förmodligen var hemorrojder; "90% av alla som föder barn får hemorrojder". Jaha, i min värld drabbar det bara snuskgubbar med bristande intimhygien. Inte Charlotte Perelli, Linda Skugge, Pernilla Wahlgren, Carola eller mig. Jag förstår att jag i hemorrojdsammanhang haft tur. Det är bara en, den är ganska liten och den varken svider, blöder, kliar eller gör ont. Den bara är där. Och kallas hemorrojd...

Bajs. Barnmorskan frågade också om jag gick på toaletten ordentligt, alltså om jag bajsade. Eftersom det gjorde sjukt ont och dessutom kom ut ett barn sist jag försökte, hade jag valt att inte ge mig på det igen. Det var tydligen normalt, men inte särskilt bra i längden och jag fick några milt laxerande tabletter för att jag skulle "slippa krysta". Tack. Tack tack tack!!! Tabletterna fungerade och jag lyckades bajsa duktigt varje morgon nästan en vecka, om än under höga stön och skrik. För någon decimeter (nu gissar jag) in i kroppen hade jag utrustats med en genväg till helvetet. En liten punkt som gjorde beyond skitont så fort tarmen jobbade lite (jag behövde bajsa eller prutta**). Även kissnödighet gav sig till känna genom att aktivera helvetespunkten. Känslan "jag är kissnödig" har jag helt glömt bort hur den känns, nu väntar jag praktiskt tills det gör ontontont och går på toa då.

En vecka efter förlossningen tyckte jag att det borde göra mindre ont och ringde oroligt och frågade om det verkligen skulle vara såhär. Det skulle det. I åtminstone 10-14 dagar, men om det blev sämre skulle jag ringa igen. Det blev sämre. Mycket sämre. Två dagar senare hade jag så ont att jag inte kunde stå, gå eller sitta och definitivt inte gå på toaletten. Jag låg på sidan i sängen och grät och skrek medan J ringde till gynakuten och fick tipset att ta med mig dit. Vägen från sängen till bilen till akuten minns jag bara dimmigt. Promenaden från bilen till sjukhusentrén tog en evighet och väl framme vid dörrarna var jag så svag att jag inte kunde stå upp längre utan under största smärtor fick placeras i en rullstol där jag ömsom skrek, ömsom stönade genom korridorerna bort till gynakuten.

Gynakuten. På gynakuten tillbringade vi sedan en dag jag hoppas aldrig få återuppleva. Först ville de ha mig att lämna ett urinprov och jag rullades in på en handikapptoalett med en liten plastmugg och en klisterlapp med mitt personnummer. Där inne skrek och grät jag så högt att de flera gånger öppnade en lucka för att kolla vad jag gjorde (försökte sätta mig på toaletten och kissa...). Till slut gav jag upp. I stället blev jag stucken i fingret och tillsagd att vänta. Det kunde ta 1-2 h. Jag låg på en brits i korridoren bakom ett litet skynke och funderade på hur lång evigheten egentligen var. Till slut kom en läkare som skulle undersöka mig. Undersökningen förväntades ske i en gynstol. Det tog mig oändligt lång tid och oerhörd smärta med tillhörande skrik att ta plats i den. Väl där konstaterades att jag hade så mycket avföring i tarmen att de inte kunde undersöka mig. Jag gavs starkaste smärtstillande och blev tillsagd att försöka gå på toaletten, när tabletten verkat om ungefär en timme. Annars skulle det bli lavemang. Tillbaka till britsen och en timmes gråt och väntan senare dags att försöka prestera på toaletten. Omöjligt. Skrikandes och gråtandes ropade vi på sköterskan som letade upp en läkare som lovade mig morfin. I väntan på den befriande sprutan fick jag träna på att amma offentligt för första gången. Jag hade tänkt mig att det skulle bli lite diskret över en kaffe på ett trevligt café snarare än liggandes på en brits på en akutmottagning, men men, man kan inte få allt här i livet. Jag fick ju i alla fall morfin. Morfin är skönt avslappnande, men inte tillräckligt effektivt för att avväpna smärtan från helvetet och toalettbesök var inte att tänka på. I stället gavs jag lavemang, en mindre behaglig upplevelse. Kall vätska sprutades in i tarmen och jag ombads strängeligen att hålla mig i minst fem minuter. Jag laddade för de fem längsta minuterna i världshistorien och bad J ta tid. 45 minuter senare var jag fortfarande helt oberörd och frågade försiktigt sköterskan om det skulle vara såhär och vad som hände nu... Det kunde tydligen ta lite olika lång tid och man hade tröttnat på att vänta (jag med, jag hade nu legat på britsen i nästan 7 timmar). Återigen läkarbesök. Den här gången av läkaren från helvetet. Läkaren från helvetet tyckte uppenbarligen att jag sjåpade mig och slängde upp mig i gynstolen igen. Jag skrek som en hel grisfarm på väg till slakt medan helvetesläkaren utan minsta empati hårdhänt grävde runt mellan mina ben. Till slut fick min kropp nog och valde att aktivera lavemanget och bajsa ner hela läkarhelvetet. Ha! Det första bra den här kroppen har gjort sedan A-barnet kom. Läkaren hämnaes med att inte hitta något direkt fel, utan gav mig recept på smärtstillande och laxerande droppar och skickade hem mig med orden att det nog skulle ta nån vecka. "Nån vecka" kändes inte okej alls, men det tyckte inte helvetesläkaren spelade nån roll. Jag rullades ut till bilen, tog mig in och J började köra hemåt. Nästan hemma gör sig resten av lavemanget påmint och jag skriker "Jag bajsar på mig! Jag bajsar på mig!" och gör så. Hej värdighet. J kör in på en bensinmack och vi lyckas peta in nåt slags plastat engångsskötbordsmaterial under mig innan vi fortsätter hem. Väl hemma sitter jag på toaletten i en timme med ett skrikande barn i bilbarnstolen framför mig och J i ilfart till Apoteket. Då och då gör lavemanget vad lavemang ska göra och jag skriker rakt ut ikapp med A-barnet. Hej värdighet. När J kommer hem efter en evighet hittar han mig gråtandes och helt färdig på toaletten med A-barnet vid bröstet. Kaos är ett milt uttryck.

Sen blev det faktiskt oääändligt sakta men säkert bättre. Redan nästa dag hade jag så mycket mindre ont att jag inte behövde åka in akut, vilket gjorde mig så glad att jag grät. Och nu kan jag både sitta litegrann och bajsa alldeles själv. Skickliga jag.

Avslag och eftervärkar. En bagatell i sammanhanget är livmodern som direkt efter förlossningen börjar dra ihop sig från att ha huserat en hel människa till ungefär ett pärons storlek. Detta sker samtidigt som såret efter den tallriksstora moderkakan läker. Under läkningen rinner blod och slem (avslag) ur kroppen, som kraftig mens. Det ska fortsätta i 8-10 veckor enligt utsago. De första dagarna som livmodern drar ihop sig kan man också ha väldigt ont. Mot det får man häst-Alvedon och elefant-Voltaren. Det fungerar alldeles utmärkt.

Mag- och ryggmuskulatur. Under graviditeten flyttas magmusklerna till magens sida. Där är de sedan kvar även efter förlossningen. Därför kommer jag knappt ur sängen de första veckorna. Jag får liksom rulla över på sidan och häva mig upp på armarna till halvsittandes innan jag välter ur sängen till ståendes. Det går inte så fort. I upprätt läge, till exempel sittandes, gör ryggmusklerna sitt bästa för att kompensera den obefintliga magmuskulaturen. Det räcker inte så långt och gör att jag får passa mig för att inte lägga brösten i maten, där jag sitter som en ostbåge vid middagsbordet. Häromdagen hittade jag couscous där couscous inte ska vara. Hej värdighet, igen.

Blodtryck. Sedan förlossningen har mitt blodtryck varit nere kring dödsnivåer. Så fort jag reser mig upp måste jag kasta mig mot närmsta hylla eller vägg och hålla i mig hårt för att inte svimma. Att res sig upp med barnet i famnen vore en dödsfälla. Blodsockret håller sig på samma pinsamma nivå och jag äter som en häst. För ett par dagar sen kom jag på tricket snabba kolhydrater ofta, vilket är både gott och effektivt men kanske inte så nyttigt under längre perioder. Tur för mig att det är påsk!

Ja, det här är väl ungefär vad jag haft förmånen att få uppleva hittills men det är med stor tillförsikt jag ser framtiden an. Andra åkommor som jag inte drabbats av, men som jag har hört kan hända är att bryta svanskotan när man krystar eller något diffust med magen och livmodern (på akuten fick jag flera gånger medlidsamt frågan om det "var magen", så jag antar att det är hemskt). Å andra sidan finns det de som glatt slänger ner barnet i vagnen och promenerar hem från BB. Kanske tar de en omväg förbi IKEA eller köper ett gymkort eller nåt annat absurt.

Att föda barn är verkligen en fis i rymden i jämförelse med veckorna efteråt. Det är över på nåt dygn och slutar i den bästa tänkbara belöningen. Det här tar hur lång tid som helst och hindrar mig från att riktigt njuta av belöningen jag alltså redan cashat ut.

Och jag tycker inte längre att att föda barn är livets mirakel. Nej, livets mirakel är syskon. Hur fan blir syskon till!? Att använda det jag nödgas referera till som "min kropp" till något annat än att läka läka läka känns extremt surrealistiskt. Blir verkligen alla barn till på samma sätt? Jag tror mer och mer att syskon kommer med storken eller hittas i vassen.


* eller, det gjorde jag ju inte, eftersom jag var lyckligt ovetande om att den fanns...
** bara en sån sak, att inte kunna styra sina pruttar, utan under mycket smärtsamma former släppa väder helt okontrollerat, hur ovärdigt är det inte! Horror.