onsdag, april 08, 2009

Förlossningen - director's cut

Eftersom jag känner mig sjukt förd bakom ljuset och verkligen inte hade en aaaning känner jag mig nödgad att idka lite folkbildning här på min blogg och berätta hur en förlossning kan gå till i verkligheten. Det provocerar mig oerhört att jag inte visste mer om förlossningar, trots att jag faktiskt läst på. Jag förstår inte varför det ska råda ett sådant hemlighetsmakeri kring allt som rör graviditet och kvinnokroppar. Kan jag sprida ljus hos åtminstone en oupplyst är jag glad. Känsliga och ointresserade läsare varnas.

Jag håller mig till ett par kronologiska hållpunkter.

Söndag, slemproppen går: Det som kallas slemproppen går. På flera ställen har jag läst att det är vanligt att man inte märker när slemproppen går, eller att den syns som en "rosastrimmig flytning i trosorna". I min verklighet hängde plötsligt en deciliter gulvitt slem ut ur min kropp. Att inte märka en sån grej känns väldigt märkligt. Men alla är vi ju olika.

Måndag 01:30, värkarna börjar: Jag vaknar av vad som känns som magknip, men som jag på något sätt ändå förstår är värkar. Värkar ska kännas som "en starkt sugande känsla" eller som mensvärk. Det här kändes ömsom som magknipet från helvetet, ömsom som en extrem trötthetssmärta i ryggen. Värkarna kommer och går med jämna 15 minuters mellanrum. Jag ligger duktigt kvar i sängen och profylaxandas. Det blir måndagmorgon och värkjävlarna börjar avta, till min stora besvikelse. J åker till jobbet och jag håller mig hemma och hoppas på mera smärta. Det kommer och går lite. Jag försöker vila och äta ordentligt. J lämnar stressad av arbetet på jobbet och vi hörs på telefon regelbundet. Jag har inte mycket nytt att komma med. Värkarna kommer som oftast var 5:e minut, men ibland mer sällan. När det är 3 värkar på 10 minuter ska vi ringa förlossningen, lite som micropopcorn tänker jag mig.

J kommer hem från jobbet och vi äter middag. Under kvällen får jag allt ondare och J packar stressat väskan. Jag är noga med vilken kofta jag ska ha med och vill även packa ner flera ombyten och hårvax, vilket ska visa sig vara ett hån där de förblir ouppackade.

Värkarna börjar senare under kvällen göra djävulskt ont och J ringer till förlossningen för råd. De tipsar oss på ett snällt sätt om att bita ihop. Tack då. När det gör ännu mer djävulskt ont ringer vi igen och får rådet att lägga mig i badkaret. Jaha. Sagt och gjort. Badkar är fantastiskt. Det gör genast mindre ont och värkarna avtar. Bra och dåligt alltså.

Tisdag 04:00, dags att dra: Plötsligt känns det konstigt och badvattnet färgas rött. Blod. Det är en bra sak. Vi ringer igen till förlossningen och får veta att vi kan åka in. Jag är nu ganska medtagen av sömnbrist och smärta. Jag har inte sovit något sedan jag vaknade 01:30 för drygt ett dygn sedan.

Tisdag 04:30 framme på förlossningen: Jag iklädes ett mjukt bomullsnattlinne med knäppning fram. Ett plagg jag senare kommer att fråga om jag får ta med till Hotell BB (det fick man inte). En barnmorska undersöker "hur öppen jag är" genom att sticka in handen groteskt djupt och rota runt. Hon konstaterar att jag var öppen 3 cm, men att hon kunde öppna ytterligare till 5 cm. Jag funderar på hur de tränar den fingertoppskänslan i barnmorskeutbildningen. Det betyder i alla fall att vi får vara kvar, vilket känns helt självklart. Hade hon försökt tvinga hem oss hade jag kedjat fast mig i saccosäckarna (saccosäckar pratas det mycket om i förlossningssvängen, mer än varmt vatten och handdukar som jag annars trodde var the shit när man skulle föda barn, TV-förstörd som jag är). Jag förses med mätutrustning kring magen som mäter barnets hjärtljud och värkarnas intensitet.

Jag känner mig vid gott mod och frågar om vi får prova lustgasen. Barnmorskan tycker att det är lite lustigt att jag säger "vi", men jag och J är förstås lika nyfikna. Lustgas är ungefär som första klunken öl en riktigt bra after work, ni vet när man känner arbetsveckan rinna av och vet att helgen kommer bli så grymt bra att man bara måste måste le. Jag och J ler stort med konstiga pupiller. Sen slumrar jag nån timme.

Under hela förloppet på förlossningen är J ett tryggt stöd. Av de praktiska verktyg vi lärt oss på profylaxkursen har vi ingen större nytta, mer än att de gav oss trygghet vilket verkligen inte ska föraktas i sammanhanget. J uträttar stordåd genom att se till att jag dricker ordentligt och genom att "finnas där", något jag inte insett vidden eller vikten av tidigare men är otroligt tacksam för.

Tisdag 07:15, "vattnet" går: Skiftbyte i bebisfabriken. Världens snällaste barnmorska gräver runt djupt mellan mina ben och berättar att det går alldeles för långsamt och så här tråkigt ska vi minsann inte ha det. Dags för lite action, tycker barnmorskan. Jag håller med. Action i det här fallet innebär att "ta hål på fosterhinnorna", alltså göra så att vattnet går. Och det gör det. "Vattnet" visar sig vara liter och åter liter av blodfärgad vätska. Att överhuvudtaget kalla det vatten är ett hån mot allt vad svenskt kranvatten heter.

När vattnet har gått fästs en elektrod på barnets huvud för att mäta barnets hjärtljud den vägen. Rasande praktiskt. Under resten av förlossningen har jag därför en sladd hängandes ut mellan benen. Min kropp fortsätter producera "vatten", slem och blod som klänger längs sladden och kladdar mot mina ben. Det känns inte särskilt värdigt, men värdighet är å andra sidan något jag slutade att känna för ganska många månader sen. Graviditet är en bra träning i det. Nu förväntas värkarna tillta i styrka och intensitet, vilket alltså betyder att vi tar oss närmare själva födelsen. Det gör de inte. Jag får inse att jag inte alls är så skapt för att föda barn som jag har trott. Jag duschar varmt länge för att lindra smärtan. J sitter på toaletten och tittar på mig med snälla ögon.

Tisdag 09:00, värkstimulerande dropp: Snälla barnmorskan tycker att det fortfarande är för lite action och föreslår värkstimulerande dropp, något jag alldeles säkert inte ville utsätta mig för innan förlossningen. Dropp är per definition skitläskigt och dropp som dessutom är till för att tvinga kroppen att ha mer ont än den naturligt själv har känns ju direkt idiotiskt. Trodde jag. Men jag håller med barnmorskan om att det är en lysande idé och kopplas fast i ett droppstativ.

Tisdag 10:00, Nu dör jag 1: Det värkstimulerande droppet gör skäl för sitt namn och en timme senare har jag gått från kontrollerad profylaxandning till groteska brölanden. Jag dricker lustgas i djupa klunkar och försöker få en allt mer skärrad J att massera mig i korsryggen på exakt rätt ställe och trycka med en värmedyna, medan jag står bredvid sängen lutad över en saccosäck (!) placerad ovanpå densamma. Situationen urartar accelererande. Lustgasen är allt annat än lustfylld och afterworkleendet är ljusår iväg. J försöker berätta för mig när jag ska börja andas inför varje värk medan jag brölar och slänger med huvudet som en berusad sjöko. Det är kort sagt det värsta jag har varit med om i hela mitt liv. Och som svar på frågan i tidigare kommentar: Ja, det gör typ svinont.

På något sätt lyckas jag göra mig förstådd i dimmorna och blir lovad epidural. Jag försäkrar mig om att det ska gå fort och snälla barnmorskan lovar att ringa på narkosläkaren direkt och hoppas att han kan komma fort.

Tisdag 10:20, epidural: Narkosläkaren försöker få mig att först klättra upp i sängen och sen lägga mig på sidan i fosterställning. Det är förstås omöjligt eftersom jag håller på att dö, men det tar han ingen hänsyn till. När han förklarar att det är en förutsättning för att det ska fungera inser jag situationens allvar och krummar ihop mig bäst jag kan. Jag förstår i dimman att han vet mer om förlossningar än min vansinniga kropp. Medan jag kämpar för mitt liv i Dantes alla helvetesgrader och skärseldar har narkosläkaren och J ett litet small talk om förorten de båda vuxit upp i. Absurt. Och ännu mer absurt när det senare visar sig att det är jag som snappat upp mest av den här dialogen och har benkoll på vad läkaren hette när J säger fel.

Tisdag 11:15, knark: Life is good. Epiduralen (eller "knarkblandningen", som narkosläkaren kallade den) susar runt i min kropp med vad snälla barnmorskan kallar "god effekt" och jag har fortfarande kubikmeter lustgas kvar i kroppen. Jag står upp i en gåstol för pensionärer med blodslemmet fortfarande forsande ur mig och skojar lite med J. Det här är livet och snart blir det barn!

Tisdag 12:20, att inte kunna kissa: Snälla barnmorskan tycker att det vore bra om jag kunde kissa och kör in en pottstol. Jag sätter mig lydigt men har ingen aning om hur man gör. Försöker med lite olika muskler jag en gång kunnat kontrollera men nu utan framgång. Det känns konstigt. Barnmorskan bestämmer att i stället tappa mig på urin och jag förses med kateter och tömmes raskt på 4 dl urin jag inte visste att jag hade. Där ser man.

Sedan epiduralen verkar ökas dosen av värkstimulerande dropp rejält. Min livmoder kämpar på för glatta livet utan att jag har ont alls. Däremot kan jag se det på en sjukhusmaskin som visar allt högre siffror.

Tisdag 13:30, krystvärkar: Återigen skiftbyte i bebisfabriken. Snälla barnmorskan byts mot en annan snälla barnmorskan som tillsammans med en undersköterska och en skräckslagen praktikant ska ta mig sista vägen in i mål. Medan skiften byts av står jag framåtlutad över sängen med en stark känsla av att nu jävlar, nu bajsar jag på mig för en hel elefantfamilj. Jag antar att det är krystvärkar och förundras över att de kommer i "fel hål". När team snälla barnmorskan kommer in och presenterar sig stönar jag djuriskt att "jag kommer bajsa!". Det tycker snälla barnmorskan är jättebra och tar plats bakom min rumpa tillsammans med J som snart kommer att ha sett hela floran materia en kvinnokropp kan producera. I den ställningen bajsar jag således, utan att märka det för den starka känslan finns kvar och tilltar. Krystvärkarna är en vanvettigt stark kraft och jag har ingenting att sätta emot eller möjlighet att styra när jag ska krysta eller inte. Kroppen kör sitt eget race. Jag gör vad som känns som det enda rätta och tokbrölar som ett gäng brunstiga älgar på svensexa. Ett ljud jag inte för mitt liv trodde att jag kunde uppbåda, men som känns helt naturligt i den inte så naturliga situationen. Medan jag krystar som bäst hjälper barnmorskan till genom att för kung och fosterland trycka med händerna under mina skinkor. Det känns bra, vilket säger en del om det absurda i situationen.

Tisdag 14:00, Nu dör jag 2: Jag placeras först liggandes på sidan och senare i gynställning i sängen och blir tillsagd att använda brölkraften till att krysta i stället. J sitter vid sängens huvudände. Jag, eller snarare min kropp, fortsätter att krysta. Efter ett tag går den starka krystkänslan över i en intensiv smärtupplevelse. För andra gången under förlossningen tror jag att jag ska dö, fast nu finns ingen epidural eller annan lindring att få och ingen verkar tycka att det är speciellt allvarligt. Jag skriker därför i panik något om att de "måste hjälpa mig". Snälla barnmorskan pressar varma handdukar (här har vi dem!) mot mitt underliv för att lindra. Känslan är ungefär att någon erbjuder sig att blåsa när man hyvlat sönder aortan med en rubank, ett hån. Så plötsligt är det som att något i mig brister, ett gummiband som inte kan töjas längre och jag skriker rakt ut. En intensiv krystvärk till och plötsligt är den värsta smärtan över. I stället hörs ett gurglande läte.

Tisdag 14:26, A-barnet föds: Snälla barnmorskan berättar att det är huvudet som tittat fram. Det ligger alltså en mycket liten människa med huvudet ute i friska luften och resten av kroppen inuti mig och gurglar för första gången i sitt liv. Det absurda vet inga gränser. J tittar ned mellan mina ben och kan konstatera samma sak. Ytterligare en galen värk senare kommer hela kroppen ut. Allt går väldigt fort och innan jag hinner förstå vad som händer ligger den lilla blodiga varma kroppen på mitt bröst. Då plötsligt är det något som klickar till i mig. Det som jag inte trodde skulle hända händer, med råge; jag blir helt tagen av det fantastiska och alldeles blixtförälskad i den varma blodiga varelsen. J berättar senare att jag tittade chockat mellan honom och barnet och det stämmer ganska väl in med hur jag kände mig, men det chockerade handlade inte om att det kommit ut ett barn utan om att jag kände så starkt för det. Det hade jag inte vågat hoppas på.

Efteråt: Sedan följer ganska många timmar då jag bl.a. blir mer bedövad och sydd med nio (!) stygn eftersom jag "spruckit ganska djupt, det ytliga syr jag inte", försöker komma ihåg hur man kissar (det tar mig 1,5 h och klaras endast av under hot om kateter i tre dygn), är svimfärdig av trötthet och hunger, barnet blir vägt och mätt och man kontrollerar att det har en analöppning och hel gom (det har det) och jag undrar hur i all världen jag ska kunna sätta på mig vanliga kläder igen men lyckas. Först framåt åtta-halv nio på kvällen blir jag körd i rullstol till Hotell BB där vi ska spendera vår första konstiga natt tillsammans i den nya familjen, tokhöga på endorfiner. Det är rätt fantastiskt det här med livet ändå.

Sammanfattningsvis gör det alltå typ svinont att föda barn, men är sjukt värt det. Den fina pedagogiska poängen är ju att belöningen kommer efter smärtan. Värre är det med de första veckorna (jag vet fortfarande inte hur många de är, eftersom jag är mitt i dem) efter förlossningen då man cashar in ny smärta men den här gången efter belöningen.

Allvarligt, var det nån som läste ända hit...?

25 kommentarer:

Jerk sa...

Jo, det var det..det var så spännande :)

Stinnepigen sa...

En till :-) Och det var längesedan jag skrattat så högt och vridit så mycket på mig i stolen.

För det är min tur nu. sa...

Det var lite otippat på nåt vis, att en beskrivning av en förlossning skulle få mig att skratta så att jag grät. Jävligt roligt med andra ord.Tack!

Elin sa...

Jag läste hela vägen. Kan inte säga att du lindrade förlossningsskräcken, men du gjorde den mer uthärdlig på något sätt. Tack.

Anonym sa...

Jag också!

Brainflakes sa...

Tamigtusan, det var det roligaste jag läst sedan...sedan...jag lärde mig läsa tror jag.
Snyggt jobbat*2!
Grattis!

Daniel K sa...

Grymmo kul läsning på alla möjliga och omöjliga sätt och vis.

Anna S sa...

Hahahaha jag skrattade så jag grät! Barnmorskan kramade dina skinkor, och du gillade det hahaha!

f sa...

Absolut läste jag allt. Härligt (?)beskrivet.

Jag tycker naturens ordning är väldigt konstig som tänkte ut det såhär, och det här är den punkt då jag tycker evolutionen går åt fel håll. (Även om min mvc-sköterska inte för sitt liv förstod vad jag menade.) Och när jag läser sånt här är jag rätt nöjd med "3 minuter = 2 barn"-metoden. Snitt, slurp, slut - så kom barnen ut.

Ser fram emot beskrivningar av allt annat konstigt och nytt som drabbar er.

frida sa...

Jag sitter på kontoret, det är väldigt skärtorsdags-tomt här. Jag läser och skrattar högt så det ekar i korridoren. Jag blir lite blank i ögonen och grötig på rösten. Och precis då kommer chefen gående utanför... jag är glad att han inte frågade vad jag gjorde.

Anonym sa...

Tack snälla snälla du!
Äntligen en förlossningsberättelse som känns som att man kan ha nytta av. Visste väl att det skulle bli najs att ha dig några veckor före i mål. (Fast jag kan inte säga att jag ser fram emot förlossningen mer nu precis...)
/B

http://idavei.wordpress.com/ sa...

Håller med tidigare kommentarer: Visst läste jag ända tills slutet, och blev väldigt överraskad över att jag skrattade halvt ihjäl mig samtidigt som skildringen var både absurd och skrämmande. Tack för att du delar med dig.

Miss Muffin sa...

Åh herre gud. Det här är den blodigaste och mest realistiska (eller vad vet jag) förlossningshistoria jag läst. Jag har gapskrattat, läst högt för en likadeles skräckslagen Mikebike och sen kom det en liten tår på slutet när själva orsaken till alla smärtor kom ut i världen. Fantastiskt!*inte så sugen på förlossning just nu*

anna sa...

Superbra beskrivet verkligen. Jag chockade mig själv genom att få en tår i ögat när jag läste om gurglandet. Shit alltså.

qaryn sa...

Skickliga, skickliga du! Och skickliga hela familjen!
Men jag har blivit lite mer sugen på hela den här adoptionsgrejen efter att ha läst om förlossningen...

Ann-Katrin sa...

Superbra skrivet. Det är läge att det slutas daltas och pratas runt. Säger ju sig själv att få ut ett helt barn inte är det mest bekväma man kan vara med om... Bättre att få veta hur det är eller kan komma att bli med en gång. Tack för inlägget!

Vargadotter sa...

Klart vi gjorde!

Tack för en rolig och ärlig berättelse!

Anna sa...

Tack! Precis sådär ville jag höra det. Utan krusiduller. Alla bara säger att det är "fantastiskt" att föda barn, men att det såklart "gör ganska ont". Jag tror mer på dig. Jag är inte så sugen på att göra det själv, men eftersom jag måste så känns det bättre att veta hur det kan gå till.

nita sa...

Ja, härliga du, Kanalisera. Det var ju så det var. Och vem är jag att inte känna skuld till att försköna det hela. Tänk vad man kan glömma. Och jag som sa att jag var så avundsjuk på er som ska föda barn. Men efter ett tag gör man gärna om det!

Mina sa...

Haha, jo, jag läste. Och jag tror det gjorde mer ont att läsa än att föda barn.

Jag vet att jag var förvånad över hur lite ont det faktiskt gjorde att föda jämfört med vad jag föreställt mig. Och jag hade inte läst den här texten till slut då. Tyckte det var bättre att hålla det ifrån sig.

Menar... om du fick välja mellan att bara: "hupps" bryta benet, eller att någon talar om för dig dagligen i nio månader: "Snart kommer jag och bryter av dig benet"...vad väljer du? :-D

Mycket bra berättat och beskrivet! Jag kommer aldrig mer få barn. Jippie! (och lite snyft)

Linnea sa...

Haha, det här var så roligt! Vad du skriver bra! (första gången jag läser bloggen) Och underbart bra att du delar, det här besvarar så mycket som jag undrat över!

Dock kvarstår en fråga, och det är kanske märkligt, men om du vill svara så vore det.. ja, intressant. Jag har alltid undrat - vad gör de av allt? Alltså t.ex. vattnet? Är det nån som står med hink typ, och bär ut? Eller hur funkar det?

Tack igen för texten, och bra jobbat du!

Aratorps Lena sa...

Tack för en fantastiskt ärlig version av en händelse som man inte glömmer, trodde jag... Ligger med skrattårar i ögonen och försöker komma ihåg hur jävligt det var för 16 år sen men lyckas inte... Förträngda minnen, ska jag behöva terapi tro? Lycka till alla tre!

Äppel Päppel sa...

Underbart skrivet! Kände igen mig så väl! Otroligt kul att läsa, skrattade högt för mig själv! Lycka till framöver! Det tar en tid att vänja sig vid allt som är nytt med både den lilla och sig själv!

Anonym sa...

åh herregud nu grät jag en smula.. fint kanalisera!

David sa...

jag gillade det här avsnittet:
När team snälla barnmorskan kommer in och presenterar sig stönar jag djuriskt att "jag kommer bajsa!"