Hej värdighet! om veckorna efter förlossningen

Jaha, skyll er själva. Nu tänker jag berätta allt ni inte visste hur ogärna ni ville veta om min kropp post förlossning.

Innan det här blev verklighet för mig trodde jag fåfängt att det största bekymret man hade efter förlossningen var att få den gigantiska magen att få plats i vanliga kläder igen. Sällan har jag haft så fel. En gosig pizzadeg placerad centralt på kroppen är ingenting emot alla vidriga vedermödor och all smärta jag dagligen hanterar sedan tre veckor tillbaka.

Mjölkproduktion. Efter förlossningen producerar brösten något som heter råmjölk i ungefär tre dagar. Det är hanterbart. Sedan "rinner mjölken till" (ja, så heter det). Det är inte hanterbart. Det betyder att brösten får sitt livs chock, fylls med mjölk och reagerar med att bli stenhårda, knöliga och väga ungefär 10 kg styck. Detta sker samtidigt som det lilla barnet som bäst tränar på att äta från dem, vilket är praktiskt taget omöjligt eftersom de är så hårda, vilket i sin tur leder till att hela familjen blir gravt missnöjda och uttrycker det på sina respektive sätt. På Internet kan man dock läsa att det är heeelt normaaalt och ta del av tusen tips som säger emot varandra om hur man kan göra det bättre. Som tur är går det över, i mitt fall redan efter ett par dagar. Nu är det till och med bra, vilket i sammanhanget innebär att det rinner mjölk från dem i tid och otid och att jag tvingas sova på inplastad frotté och vaknar badandes i en härlig cocktail av mjölk och svett ett par gånger per natt. Tänk att definiera det som bra. Hej värdighet.

Mjölkstockning. Brösten kan också låta dig stifta bekantskap med det matiga fenomenet "mjölkstockning", då de utan förvarning blir hårda, ömma och ger dig hög feber. Det har jag roat mig med en dag hittills och hoppas slippa återuppleva. Det var vidrigt.

Bäckenbotten. Innan jag fick barn visste jag att jag hade tre olika hål mellan benen. Jag visste hur jag använde dem och hur det kändes innan och medan jag använde dem, så att säga. Nu har jag ingen aning. Mellan mina ben finns något odefinierbart och okontrollerbart. Den muskel jag tidigare refererade till som bäckenbotten*, vars funktion är att hålla ihop hela paketet och reglera brukandet av de olika hålen, har alldeles klappat ihop. Jag är övertygad om att det handlar om timmar innan hela det odefinierbara paketet ramlar ut genom valfritt hål.

Genast efter förlossningen var det partiet så ömt att jag försökte vägra bli skjutsad i rullstol från förlossningsrummet till patienthotellet. Att sitta var inte att tänka på. Alltså, det gick inte. Men barnmorskan vann och jag lyckades komma ner halvsittandes i rullstolen under stort obehag. Den här oförmågan har sedan hållit i sig och är fortfarande, tre veckor senare, gravt handikappande.

Jag kan nu sitta korta stunder och även gå kortare sträckor, men vid högre belastning (bära ett barn, sitta rakt, sitta längre stunder...) gör det ont ont ont på odefinierbara ställen och jag tror igen att allt vaddetnuär kommer att ramla ut. Jag har ingen aning om hur länge det kommer att vara såhär.

De första dagarna efter förlossningen kunde jag knappt gå. Första morgonen var det lite charmigt att hasa omkring i frukostmatsalen med andra nyförlösta, andra morgonen tog jag mig inte ens ner och promenaden till bilen den tredje dagen fick Riksmarschen att framstå som en pyttepromenad. Väl hemma skulle det ta nästan tre veckor innan jag kunde gå längre sträckor än mellan badrummet och sovrummet och första promenaden två varv runt huset skedde under extrem kraftansträngning och vilja och med mobilen i ett krampaktigt grepp om jag skulle ramla.

Hemorrojder. På sjukhuset uppmuntras man att duscha ofta. Första tanken är att det känns bra att hålla sig ren. Andra tanken är att det är omöjligt. För hur ska man kunna rengöra och torka(!!!) det odefinierbart köttiga mellan benen. Det går inte. Men jag gjorde det ändå. Försiktigt baddandes och livrädd för vad jag skulle kunna råka känna. Dag två var jag lite djärvare och upptäckte till min stora fasa en liten plupp. Jag frågade barnmorskan som glatt berättade att det förmodligen var hemorrojder; "90% av alla som föder barn får hemorrojder". Jaha, i min värld drabbar det bara snuskgubbar med bristande intimhygien. Inte Charlotte Perelli, Linda Skugge, Pernilla Wahlgren, Carola eller mig. Jag förstår att jag i hemorrojdsammanhang haft tur. Det är bara en, den är ganska liten och den varken svider, blöder, kliar eller gör ont. Den bara är där. Och kallas hemorrojd...

Bajs. Barnmorskan frågade också om jag gick på toaletten ordentligt, alltså om jag bajsade. Eftersom det gjorde sjukt ont och dessutom kom ut ett barn sist jag försökte, hade jag valt att inte ge mig på det igen. Det var tydligen normalt, men inte särskilt bra i längden och jag fick några milt laxerande tabletter för att jag skulle "slippa krysta". Tack. Tack tack tack!!! Tabletterna fungerade och jag lyckades bajsa duktigt varje morgon nästan en vecka, om än under höga stön och skrik. För någon decimeter (nu gissar jag) in i kroppen hade jag utrustats med en genväg till helvetet. En liten punkt som gjorde beyond skitont så fort tarmen jobbade lite (jag behövde bajsa eller prutta**). Även kissnödighet gav sig till känna genom att aktivera helvetespunkten. Känslan "jag är kissnödig" har jag helt glömt bort hur den känns, nu väntar jag praktiskt tills det gör ontontont och går på toa då.

En vecka efter förlossningen tyckte jag att det borde göra mindre ont och ringde oroligt och frågade om det verkligen skulle vara såhär. Det skulle det. I åtminstone 10-14 dagar, men om det blev sämre skulle jag ringa igen. Det blev sämre. Mycket sämre. Två dagar senare hade jag så ont att jag inte kunde stå, gå eller sitta och definitivt inte gå på toaletten. Jag låg på sidan i sängen och grät och skrek medan J ringde till gynakuten och fick tipset att ta med mig dit. Vägen från sängen till bilen till akuten minns jag bara dimmigt. Promenaden från bilen till sjukhusentrén tog en evighet och väl framme vid dörrarna var jag så svag att jag inte kunde stå upp längre utan under största smärtor fick placeras i en rullstol där jag ömsom skrek, ömsom stönade genom korridorerna bort till gynakuten.

Gynakuten. På gynakuten tillbringade vi sedan en dag jag hoppas aldrig få återuppleva. Först ville de ha mig att lämna ett urinprov och jag rullades in på en handikapptoalett med en liten plastmugg och en klisterlapp med mitt personnummer. Där inne skrek och grät jag så högt att de flera gånger öppnade en lucka för att kolla vad jag gjorde (försökte sätta mig på toaletten och kissa...). Till slut gav jag upp. I stället blev jag stucken i fingret och tillsagd att vänta. Det kunde ta 1-2 h. Jag låg på en brits i korridoren bakom ett litet skynke och funderade på hur lång evigheten egentligen var. Till slut kom en läkare som skulle undersöka mig. Undersökningen förväntades ske i en gynstol. Det tog mig oändligt lång tid och oerhörd smärta med tillhörande skrik att ta plats i den. Väl där konstaterades att jag hade så mycket avföring i tarmen att de inte kunde undersöka mig. Jag gavs starkaste smärtstillande och blev tillsagd att försöka gå på toaletten, när tabletten verkat om ungefär en timme. Annars skulle det bli lavemang. Tillbaka till britsen och en timmes gråt och väntan senare dags att försöka prestera på toaletten. Omöjligt. Skrikandes och gråtandes ropade vi på sköterskan som letade upp en läkare som lovade mig morfin. I väntan på den befriande sprutan fick jag träna på att amma offentligt för första gången. Jag hade tänkt mig att det skulle bli lite diskret över en kaffe på ett trevligt café snarare än liggandes på en brits på en akutmottagning, men men, man kan inte få allt här i livet. Jag fick ju i alla fall morfin. Morfin är skönt avslappnande, men inte tillräckligt effektivt för att avväpna smärtan från helvetet och toalettbesök var inte att tänka på. I stället gavs jag lavemang, en mindre behaglig upplevelse. Kall vätska sprutades in i tarmen och jag ombads strängeligen att hålla mig i minst fem minuter. Jag laddade för de fem längsta minuterna i världshistorien och bad J ta tid. 45 minuter senare var jag fortfarande helt oberörd och frågade försiktigt sköterskan om det skulle vara såhär och vad som hände nu... Det kunde tydligen ta lite olika lång tid och man hade tröttnat på att vänta (jag med, jag hade nu legat på britsen i nästan 7 timmar). Återigen läkarbesök. Den här gången av läkaren från helvetet. Läkaren från helvetet tyckte uppenbarligen att jag sjåpade mig och slängde upp mig i gynstolen igen. Jag skrek som en hel grisfarm på väg till slakt medan helvetesläkaren utan minsta empati hårdhänt grävde runt mellan mina ben. Till slut fick min kropp nog och valde att aktivera lavemanget och bajsa ner hela läkarhelvetet. Ha! Det första bra den här kroppen har gjort sedan A-barnet kom. Läkaren hämnaes med att inte hitta något direkt fel, utan gav mig recept på smärtstillande och laxerande droppar och skickade hem mig med orden att det nog skulle ta nån vecka. "Nån vecka" kändes inte okej alls, men det tyckte inte helvetesläkaren spelade nån roll. Jag rullades ut till bilen, tog mig in och J började köra hemåt. Nästan hemma gör sig resten av lavemanget påmint och jag skriker "Jag bajsar på mig! Jag bajsar på mig!" och gör så. Hej värdighet. J kör in på en bensinmack och vi lyckas peta in nåt slags plastat engångsskötbordsmaterial under mig innan vi fortsätter hem. Väl hemma sitter jag på toaletten i en timme med ett skrikande barn i bilbarnstolen framför mig och J i ilfart till Apoteket. Då och då gör lavemanget vad lavemang ska göra och jag skriker rakt ut ikapp med A-barnet. Hej värdighet. När J kommer hem efter en evighet hittar han mig gråtandes och helt färdig på toaletten med A-barnet vid bröstet. Kaos är ett milt uttryck.

Sen blev det faktiskt oääändligt sakta men säkert bättre. Redan nästa dag hade jag så mycket mindre ont att jag inte behövde åka in akut, vilket gjorde mig så glad att jag grät. Och nu kan jag både sitta litegrann och bajsa alldeles själv. Skickliga jag.

Avslag och eftervärkar. En bagatell i sammanhanget är livmodern som direkt efter förlossningen börjar dra ihop sig från att ha huserat en hel människa till ungefär ett pärons storlek. Detta sker samtidigt som såret efter den tallriksstora moderkakan läker. Under läkningen rinner blod och slem (avslag) ur kroppen, som kraftig mens. Det ska fortsätta i 8-10 veckor enligt utsago. De första dagarna som livmodern drar ihop sig kan man också ha väldigt ont. Mot det får man häst-Alvedon och elefant-Voltaren. Det fungerar alldeles utmärkt.

Mag- och ryggmuskulatur. Under graviditeten flyttas magmusklerna till magens sida. Där är de sedan kvar även efter förlossningen. Därför kommer jag knappt ur sängen de första veckorna. Jag får liksom rulla över på sidan och häva mig upp på armarna till halvsittandes innan jag välter ur sängen till ståendes. Det går inte så fort. I upprätt läge, till exempel sittandes, gör ryggmusklerna sitt bästa för att kompensera den obefintliga magmuskulaturen. Det räcker inte så långt och gör att jag får passa mig för att inte lägga brösten i maten, där jag sitter som en ostbåge vid middagsbordet. Häromdagen hittade jag couscous där couscous inte ska vara. Hej värdighet, igen.

Blodtryck. Sedan förlossningen har mitt blodtryck varit nere kring dödsnivåer. Så fort jag reser mig upp måste jag kasta mig mot närmsta hylla eller vägg och hålla i mig hårt för att inte svimma. Att res sig upp med barnet i famnen vore en dödsfälla. Blodsockret håller sig på samma pinsamma nivå och jag äter som en häst. För ett par dagar sen kom jag på tricket snabba kolhydrater ofta, vilket är både gott och effektivt men kanske inte så nyttigt under längre perioder. Tur för mig att det är påsk!

Ja, det här är väl ungefär vad jag haft förmånen att få uppleva hittills men det är med stor tillförsikt jag ser framtiden an. Andra åkommor som jag inte drabbats av, men som jag har hört kan hända är att bryta svanskotan när man krystar eller något diffust med magen och livmodern (på akuten fick jag flera gånger medlidsamt frågan om det "var magen", så jag antar att det är hemskt). Å andra sidan finns det de som glatt slänger ner barnet i vagnen och promenerar hem från BB. Kanske tar de en omväg förbi IKEA eller köper ett gymkort eller nåt annat absurt.

Att föda barn är verkligen en fis i rymden i jämförelse med veckorna efteråt. Det är över på nåt dygn och slutar i den bästa tänkbara belöningen. Det här tar hur lång tid som helst och hindrar mig från att riktigt njuta av belöningen jag alltså redan cashat ut.

Och jag tycker inte längre att att föda barn är livets mirakel. Nej, livets mirakel är syskon. Hur fan blir syskon till!? Att använda det jag nödgas referera till som "min kropp" till något annat än att läka läka läka känns extremt surrealistiskt. Blir verkligen alla barn till på samma sätt? Jag tror mer och mer att syskon kommer med storken eller hittas i vassen.


* eller, det gjorde jag ju inte, eftersom jag var lyckligt ovetande om att den fanns...
** bara en sån sak, att inte kunna styra sina pruttar, utan under mycket smärtsamma former släppa väder helt okontrollerat, hur ovärdigt är det inte! Horror.