onsdag, oktober 31, 2007

Stoppa pressarna!

Jag har skrivit mitt livs första pressrelease. Hur coolt är inte det!


Välkommen till verkligheten!

Efter tre utsålda föreställningar i våras och idel lovord från publiken är det äntligen dags för nypremiär av Välkommen till verkligheten.

”Men Sverige är ju så jämställt. Det är skillnad mot Afrika, där kvinnor måste ta hand om barn och hushållsarbete.”

Välkommen till verkligheten är feministisk satir. Bakom pjäsen står ”Vi som vet” eller [X], [Y], [Z] – tre civilingenjörer med teaterintresse som vill säga ifrån när det inte är riktigt rättvist. Och det är det inte alltid.

Vår verklighet är gynnad medelklassverklighet med vardag som civilingenjörer i IT-branschen och byggbranschen. Vår verklighet är bostadsrätter, powerpointpresentationer och ansvarsroller som chefer och projektledare. Men vår verklighet är också att aldrig få tala till punkt, att ständigt bli generaliserade i fack vi inte trivs i och att känna ångest och oro över att vara fula och inte duga till. Vår verklighet är att låtsas som att vi inte hör, skoja bort och att då och då välja att aktivt ta en feministisk strid och säga ifrån.

Vi önskar att vi orkade göra det oftare. Och vi önskar att vi var fler. Vi tycker nämligen att vi vet när man ska säga ifrån och varför. Och vi vet att i en välkomnande verklighet skulle vi inte behöva säga ifrån. Den här pjäsen är vår möjlighet att bearbeta och berätta om vår vardagsverklighet i det ojämställda jämställda samhälle vi lever i. Det är vår chans att tala till punkt. Och det är vårt sätt att GÖRA, för om man inte gör så händer ingenting.

[X], 29, jobbar som chef på ett IT-konsultbolag och har jobbat i både byggbranschen och som busschaufför. Hon har varit med i flera sång- dans- och teatergrupper tidigare.
– Det började som en önskedröm, en sån där sak man pratar om men aldrig genomför. Det känns otroligt häftigt att ha drivit den här föreställningen från idé till den succé det blev i våras. Vi är så stolta, säger [X].
[Y], 29, även hon chef på ett IT-konsultbolag, har skrivit, regisserat och spelat teater i flera olika sammanhang tidigare.
– Diskussioner om jämställdhet hamnar lätt i skyttegravskrig där många går i försvarsställning och vägrar lyssna. Humor är ett effektivt sätt att bryta ner den barriären, säger [Y].
[Z], 33, har spelat och regisserat teater sedan barnsben. Idag jobbar hon som projektledare i byggbranschen.
– Föreställningen bygger helt på våra egna erfarenheter. Pjäsen består av flera fristående scener som varierar från gravallvar till musik till komik, säger [Z].

Kom och skratta, tänk till – och förfasas!

Idé, manus och på scen: [X], [Y], [Z]
Regi: Pelle Hanaeus
Producent: Lena Backe

Nypremiär: måndag 3 december klockan 19

Övriga föreställningar:
Torsdag 6/12 kl 19
Fredag 7/12 kl. 19
Lördag 8/12 kl. 17 och kl. 20
Måndag 10/12 kl. 19
Tisdag 11/12 kl. 19

Scen: Hagagatan 48, Stockholm

Högupplösta bilder och mer info finns att hämta på http://hem.passagen.se/visomvet/

Lotta, Jennifer och Boel reflekterar över samtiden.
Foto: Joakim Landegren

Hemmets Journal

Jag jobbar på ett IT-konsultföretag. Vi sitter i ett jätteflashigt fint kontor med supermegabra läge och alla som jobbar här är unga, snygga, smarta och intellektuella. Därför är det jättekonstigt att det ligger ett exemplar av tiningen Hemmets Journal på en av våra toaletter. Ännu konstigare är att den är så välbläddrad och att det nästan varje gång jag går in på toaletten är nya sidor uppslagna. Nu senast sista delen i novellen ”Fäbodens hemlighet”. Jag ser det som ett tecken på uppriktig prestigelöshet.

tisdag, oktober 30, 2007

Paraplytankar

När det både regnar och blåser är det minst sagt bökigt att promenera med paraply. Det vet vi alla. Hur tänker man då när man försöker sig på att cykla med paraply?

Det fick jag tillfälle att fundera på vid två tillfällen i morse.

måndag, oktober 29, 2007

Högst upp

Såhär ser det ut högst upp i New York.


Jag har varit i New York också, under mitt blogguppehåll. Det var precis sådär stort och coolt och bra som på film. Fast väldigt många olika filmer. Jag gillade mest de intellektuella komedierna i de sydöstra delarna av Manhattan. Annars gjorde vi sånt som folk gör mest när de är utomlands: går och går och går, dricker vin på eftermiddagen och betalar löjligt mycket pengar för att komma så högt upp som möjligt i kända byggnader.

Jag undrar varför man tvunget alltid måste högst upp när man kommer till ett nytt ställe. Här är en kronologisk lista över några ställen där jag varit högst upp, i kronologisk ordning:

Alla äppelträd på Annebergsvägen 4 i Sollentuna (fast det var länge sen)
Typ alla öar i Stockholms skärgård
Ringmuren (Gotland)
Diverse fyrar på Öland och i Skåne
Eiffeltornet
Smygehuk (inte högst upp, men väl högt upp på en sten längst söder ut)
La Sagrada di Familia (Barcelona)
Liseberg
Coba (Mayatempel i Mexiko)
Gröna Lund
Kebnekaise
Ett gammalt kontor mitt emot Stockholms centralstation
Empire State Building

Intellektuell komedi i Lower East

söndag, oktober 28, 2007

Överrustik

Idag har jag stövlat omkring bland skog och gula löv i skärgårdsluft flera timmar i sträck. Och on top of det lagat storkok älg- och rotfruktsgryta med pressad potatis.

Jag gissar att det kommer att kompenseras av skräpteve och smågodis i en hyfsat snar framtid.

Nån måtta får det ju vara.

fredag, oktober 26, 2007

Omelett-respekt

Egentligen borde jag porta mig själv från omelettandet. Jag behandlar inte mina omeletter med tillbördig respekt. Jag orkar inte vispa äggen, jag bara petar sönder gulan med en gaffel. Jag häller i för mycket mjölk. Och för mycket salt. Och för mycket innehåll. Broccoli. Tomater. Svamp. Purjolök. Paprika. Ost ost ost.

Paprikapulver.

Sen har jag för hög värme, så jag måste stå och röra i omeletten för att den inte ska brännas i botten.
Det blir som okrämiga scrambled eggs med sallad i.
Sen blir det lite bränt ändå, eftersom jag tröttnar på att röra.
Sen går allt sönder på väg ur stekpannan.

Lite subtilt kan man säga att det ser ut som att en vegeterian har varit väldigt bakfull på min tallrik.

Moment 22-hunger

Ibland tvingas jag av hunger in i ett desperat Moment 22. Jag är för hungrig för att kunna skaffa mig egen föda. Det är ett fruktansvärt tillstånd. Det lämnar mig psykopatlikt irrandes fram och tillbaka mellan indiern, pizzerian och ICA. I nio fall av tio gör jag sen den felaktiga bedömningen att pizza och indiskt tar för lång tid. Jag behöver mat snabbare än om femton minuter-en kvart.

Då går jag till ICA och stryker omkring bland blodpudding, purjolök och frysta räkor och kan inte för mitt liv minnas vad som räknas som en bra middag. Sen köper jag ett tiotal helt irrationella matvaror. 2 avocado, lite ruccola, en tomat, en jättestor påse äpplen, saltlakrtis och en grevéost.

Sen går jag hem.

Sen lagar jag omelett.

Alltid.

Men nu har jag skrivit ner det. Nästa gång jag blir sådär Yossarian-hungrig ska jag gå direkt på omeletten.

Jag är så smart så man får tårar.

onsdag, oktober 24, 2007

Fin på insidan

Jag har haft halsfluss under min bloggfrånvaro. Det känns viktigt att ni vet det. Ifall ni vill tycka retroaktivt synd om mig. Det gjorde jätteont och jag fick stå och frysa utanför närakuten en hel timme supertidigt på morgonen för att jag panik-gick dit alldeles för tidigt. Läkaren sa att det var en otroligt vacker halsfluss. Illrött och lite sårigt. Jag fick titta själv med en läkarlampa framför spegeln och säga Aaaah. Jag tyckte inte att det var så fint, men det känns bra att veta i alla fall att man kan vara fin på insidan, även om man känner sig sjuk och svullen på utsidan.

Back on bajs

Jag är tillbaka. Tror jag. Eller, det visar sig.

Under de första dagarna efter blogguppehållsbeslutet pepprades mitt sinne gång på gång av Det Perfekta Blogguppslaget. Det kliade i fingrarna och min självpåtagna avhållsamhet kändes obekväm och svår. Sen gjorde jag en mental lista över alla bra blogginlägg ni gick miste om och insåg att på ohotad första plats låg min förundran över hur mycket stora hundar bajsar. Deras bajskorvar är jättestora. Ganska naturligt. Ju större djur desto mera bajs. Sen vindlade jag omkring ett tag i tankegångarna kring hur man med en vanlig liten tjejhand lyckas få upp allt Grand Danois-bajs i en och samma svarta påse utan att bli kladdig eller kräkas. Jag antar att Grand Danois-bajs luktar och känns ungefär som Labrador-bajs eller Chesapeake Bay Retriver-bajs, som är de två sorters hundbajs jag kan bäst. Ganska illa och varmt och mjukt, alltså.

Sen tänkte jag att det var ju precis det här jag menade när jag skrev att det mest var trams på internet.