söndag, december 23, 2007

Förkylningsfördelar

Jag kan vissla på inandning i min vänstra näsborre!

Julklappshyckleri

Vi firar inte jul i år, hette det först. Jag och J åker till Filippinerna på julafton och mamma och pappa var ganska glada att ha en ursäkt att slippa. I stället åker vi till Hassela och åker skidor hela familjen en helg i februari. Mitt livs bästa byte. Julklappsångest mot skidåkning. Dock ska vi äta en trevlig middag och umgås som vuxna människor jag, J, mina föräldrar, bror och flickvän. En tramsig men rolig julklappslek där man köper två små oadresserade presenter som vi spelar tärning om. Ingen ångest, ingen prestige.

Tills jag ringer min pappa för att dubbelkolla.
- Visst blir det inga julklappar?
- Nej nej, det har vi skrotat. Eller ja, vår julklapp till er blir ju helgen i Hassela.

paus

Vår. Julklapp. Till. Er. Blir. Ju. Helgen. I. Hassela. Helvete! Vad köper man till två 60+:are som har allt de behöver, inte önskar sig något och som matchar en hel skidhelg?

Jag ringer till min bror. Igår.
- Visst köper vi inte några julklappar till varandra?
- Jo, jag och A har köpt till er!
- Vafan! Jävla skitunge! Vi sa ju...
- Ja men ni måste inte köpa något tillbaka...

Vafan! Vad hände med inga julklappar!? Svikare. Nån som har nån idé på vad vi kan ge till två 25-åringar som är lagom kulturellt, lagom hippt och sådär ironiskt fast ändå värdefullt? Gärna färdiginslaget. Jag behöver det om några timmar.

Hycklare.

fredag, december 21, 2007

Håll käften

Jag dras med en gammal hederlig förkylning. Rödfnasig söndersnuten näsa som droppar om jag vinklar ner huvudet det allra minsta, hosta som låter som timmerstockar på ett plåttak och på morgonen tar det ett par rejäla hostattacker och snytningar innan jag kan ge liv åt en tre-fyra alien-foster genom olika kroppsöppningar i mitt ansikte. Och, en bonus, jag har tappat rösten.

Snor och hosta kan jag hantera. Till och med slem i olika nyanser. Men att inte kunna prata! Jag står inte ut. Det har gått från lite förkylningshes till helt stum på 36 h. Av dem har jag iofs jobbat större delen av tiden (=pratat massor). I morse kunde jag fortfarande prestera på de låga frekvenserna med några enstaka falsettpip som variation. Ungefär som Chewbacca. Framåt tiotiden försvann pipen och jag övergick helt till att kommunicera med låga läten, lite som en val. Nu är jag alltså stum.

Det är väldigt tydligt vem som normalt pratar mest i min relation. J har the time of his life. Han ställer sig framför mig och väntar ut mig. Jag kan inte vara tyst. Jag måste kommunicera. Ibland frågar han saker för att starta igång mig. Vad vill du ha för middag? När vill du ha din julklapp? Ska vi dricka vin till maten? Jag. Kan. Inte. Vara. Tyst. Jag kör hysteriska charader och väser och tittar menande och uppfordrande. J skrattar hysteriskt. Jag antar att jag ser rolig ut. Som hämnd klappar jag frenetiskt i händerna tills han kommer och frågar om jag vill ha något. Just nu är han och köper glass och ost.

torsdag, december 20, 2007

2008: Civilkuragets år

Förresten kändes det bra att mejla de ansvariga på E24. Det slår mig att det är väldigt sällan jag säger ifrån, annat än i gnälliga upprörda diskussioner bland redan initierade (aka mina kompisar) eller här på bloggen (eller i en hel pjäs, men det räknas på nåt konstigt sätt inte).

Jag känner ett nyårslöfte växa fram - Säg ifrån! Civilkurage für alle.
Nån som vill vara med?

Mera E24 och könsrasism

E24 har kvar sin uppdelning, men lite mer i skymundan. Det går fortfarande att välja att läsa E24 Man eller E24 Kvinna, men jag vet inte om det laddas ner några "köns-cookies" i datorn.

Jag förstår verkligen inte jakten på skillnaderna mellan män och kvinnor. Varför är det viktigt? Och hur gynnar det vem att manifestera dem? Det är precis samma sak som att mäta skallben och ha fördomar om araber. Precis samma sak. Med en skillnad, det kallas inte rasism. Än.

onsdag, december 19, 2007

Svar!

Martin Jönsson har svarat. Han är Chef för SvD Näringsliv och skriver:

"I SvD Näringsliv arbetar vi utifrån principen att göra entidning om närings- och arbetsliv som är lika relevant för kvinnor som män och som speglar närings- och arbetslivet på ett balanserat sätt. Vi har inga som helst planer på att lansera någon Man/Kvinna-avdelning i papperstidningen."

Han skriver ingenting om hur de agerar mot E24 i frågan eller hur de kommunicerar sitt icke-medhåll.

Däremot skriver han att han hoppas att Per och Theresa ska höra av sig till mig och förklara hur de har tänkt. Det hoppas jag också.

tisdag, december 18, 2007

Mejl till chefredaktör, redaktionschef och näringlivschef

Fan. Jag blev så arg att jag mejlade VD, chefredaktör och ansvarig utgivare Per Lundsjö, redaktionschef Theresia Thustrup och Näringslivschefen på SvD Martin Jonsson.

Hej!

Jag vill börja med att tacka för en innehållsmässigt bra sajt med relevanta uppdateringar!
Jag är en trogen läsare, men såg att ni idag lanserat sajten www.e24.se/mankvinna/

Jag undrar vad syftet med den sajten är?

Personligen väljer jag vad jag vill läsa helt efter mina egna intressen, mitt yrke och min livssituation. Vilket kön jag har är underordnat och jag skulle finna det djupt kränkande om någon förutsatte att jag var eller inte var intresserad av en viss information enbart baserat på mitt kön. Jag tror inte att jag är unik i den frågan.

Vilka tror ni gynnas av en könsuppdelad sajt?
Vilka tror ni missgynnas?

Tacksam för svar!


Hittills har jag bara fått ett autoreply om att Theresia har semester - taktiskt.

Jag håller er uppdaterade om eventuell fortsatt korrespondens.

Det är fan inte klokt.

E24 - årets bakåtsträvare

Ända in i slutminuterna var det oklart vilka som skulle vinna Årets bakåtsträvare. Förhandstippade var de klassiska livmodersfeministerna, biologisterna och Kristdemokraterna. Som bubblare hade vi Ladies Night och Moderaternas vårdnadsbidrag (även känt som "vård av frisk man i hemmet"). Överraskande positivt var några större fondförvaltare, Försvarsmakten och ett rekryteringsbolag som på olika sätt uppmärksammat vinsterna med jämställdhet eller åtminstone (i Försvarsmaktens fall) ansträngt sig för att rekrytera från en ny målgrupp.

Så plötsligt seglar E24 in och sopar banan med alla bakåtsträvande. E24 tar vågat ett jättekliv tillbaka rakt in i 50-talet! En nättidning i tiden drämmer till med att dela upp sina sidor efter manligt och kvinnligt intresse. Du berättar helt enkelt vilket kön du är och utifrån det ger smarta smarta E24 dig den information som du förväntas vara intresserad av som man resp. kvinna. Jag blir livrädd. I E24:s värld finns inga individer, bara stereotyper.

Upp till kamp kamrater, låt oss kollektivt bajsa på E24!

Hårt fett och lightprodukter

Jag har sedan barnsben intuitivt vetat att det är dumt med Light-produkter. Antingen äter man glass och får i sig sött och fett, eller så låter man bli. Det där med Light känns inte alls sunt eller naturligt. Ibland får jag vatten på min kvarn när det pratas aspartam och andra sötningsmedel, men för det mesta har jag svårt att försvara min ståndpunkt. Tills i söndags.

I söndags blev jag nämligen upplyst om den största faran med sötningsmedel. Nämligen: om man äter/dricker något sött förbereder sig kroppen på att ta hand om sockret. Insulinet kliver i startblocken och gör sig redo. När så inget socker dyker upp har insulinet inget att göra. Det roar sig i stället med att spjälka hårt fett av vanliga fettsyror. Hårt fett kan kroppen själv inte förbränna, utan det lägger sig som en sköld på magen och måste helt enkelt opereras bort om man ska bli av med det.

Jag har idag försökt verifiera den här teorin via Google. Det har gått sådär. Men jag har blivit lovad en fet länksamling om hur det hänger ihop mer i detalj.

En sak att vara tjock och glad, det är jag gärna, men aldrig att jag har en sköld av oförbrännbart hårt fett och misslyckade light-bantningsförsök över hela magen! Hårt fett... ryyys...

måndag, december 17, 2007

Maskerad

Jag var på maskerad med filmtema i lördags. Man skulle klä ut sig till sin favoritkaraktär. Jag var Tett i Tillsammans. Ni vet han som har det fantastiska replikskiftet:

- Varför har du tjejskor?
- Det är inte alls tjejskor, det är gymnastikskor.
- Det är visst tjejskor!
- Är det inte alls, jävla fascist!

Den Tett.

Jag hade bruna manchesterbyxor, brun plyschtröja, brun 70-talsbarnfrisyrperuk, röda strumpor och de obligatoriska skorna.

Ingen kude gissa vem jag var.

När jag tog av mig peruken för att åka hem visade det sig att flera på festen inte hade fattat att jag hade peruk över huvud taget. Jag tänker inte fundera på vad de tänkte om mitt val av festkläder.

Jag hatar maskerader.

Inte tjejskor, gymnastikskor!

Kaffe

En dålig sak med att vara sjuk (det finns många) är att jag blir helt osugen på kaffe. Jag gillar verkligen att dricka kaffe. Det är mysigt på något sätt. Men när jag väl sitter i noppiga mjukiskläder uppkurad framför datorn och verkligen anstränger mig för att skämma bort mig själv vill jag alltså inte ha kaffe. Värdelöst. Jag vill nästan inte ha nånting. Mer än fil då. Helt värdelöst.

Apropå kaffe. Jag känner massvis med människor som kan brygga kaffe utan att dosera kaffepulvret. De häller bara i på måfå, tills det ser bra ut. Ibland frågar de:
- Vad tror du, blir det här lagom för tre koppar?
Som om jag skulle ha en aning! Man måste ju hälla i vatten först och läsa av på graderingsskalan och sen räkna noga rätt antal ostrukna mått. Det är konstigt att jag inte kan freestyla kaffe. Det borde inte vara så svårt. Om man hade kommit på mig med det här handikappet i lågstadiet hade jag lätt fått gå i lilla gruppen. Puh.

Halskalas

Det är ju själva fan. Jag är sjuk igen! Den här gången är det öronen som har kalas. Halsen och näsan är bjudna. Liv i luckan och klackarna i taket när slemhinnorna svänger sina lurviga.

Fördelen med att vara sjuk är att jag faktiskt får lite av det där jobbet gjort, som jag aldrig hinner med på kontoret. Alltid nåt.

Och att jag får äta filmjölk med pepparkakor till lunch.

Tveksamt om det väger upp dock...

lördag, december 08, 2007

Plötsligt allt

Och utan att jag hinner fatta vad som hänt har jag tillbringat förmiddagen med att tänka på tillfällen då någon eller något gjort mig ledsen och plötsligt är allt åt helvete. Allt.

6h 29 min

Jag beter mig lätt analt kring morgontidningens vädersida. Jag börjar med den. Läser dagens väder och kommande dagars. Snabbt. För att sen kasta mig över höjdpunkten på sidan - solens upp- och nedgång. Det är för mig obegripligt att denna information inte finns i feta versaler på första sidan. Det här är ju det alla svenskar pratar mest om under hela vinterhalvåret. Sommartid slappnar vi av lite kring mörkerfrågan och pratar i stället bara om vädret.

Idag går solen upp 08:31 och ner 14:50. Dagen är 6 timmar och 29 minuter lång. Man får skynda sig om man hade tänkt hinna göra något. Och än värre blir det imorgon. Då minskar dagsljusspannet med 3 minuter. Och så fortsätter det i två veckor, innan det vänder och vi äntligen går mot ljusare tider.

På Island är det konstigt. Island har fel tidszon, det ligger längre västerut än man har kompenserat för med tidsförskjutningen. Därför är klockan 12 inte mitt på dagen. Framåt 10-11 på förmiddagen går solen upp. Sen stannar den uppe till 18 nångång. Väldigt konstigt. Men smart ändå, för jag måste tillstå att jag normalt är mer aktiv timmarna efter 12 än före.

Morgonknark

Lördag och sovmorgon. Äntligen. Jag äter näringsfelaktigt kopiösa mängder pepparkakor till frukost medan J jobbar bort en rödvinsbakfylla framför text-TV. Det är bevisligen knark i pepparkakor. Det går inte att sluta äta. Precis som med smågodis eller glass eller andra kakor för den delen. Socker heter det kanske.

fredag, december 07, 2007

Morgonstress


Ser ni något fel i den här bilden? Bortsett från att den är tagen med en rätt crappy mobilkamera och att det inte går att se vad den föreställer. Just det! Det står inte hur många minuter det är till nästa tåg! Herregud. Instant blödande magsår på morgonkvisten.

tisdag, december 04, 2007

Trottoarhopp

Det är lunchtid på Hornsgatan och bistert väder. Alla hakor är nerburrade i kragar och halsdukar och alla blickar nålar fast sig i gatstenen. Ingen går långsamt i onödan.

Kvinnan i 40-årsåldern som kommer emot mig på trottoaren hoppar glatt hage på gatstenarna. Jag blir glad och tänker fina saker om hopp för mänskligheten och sol i regnet. Sen kommer jag på att det är fel. Att man inte gör så. Man hoppar inte hage på trottoaren om man är i 40-årsåldern. Det gör man inte. Det är bara trasiga människor som gör så.

På väg tillbaka till kontoret grips jag av en stark impuls att göra hoppsasteg, men jag låter det stanna vid tanken. Så tunn är linjen mellan normal och galen.

söndag, december 02, 2007

Googla dig själv: Kristian Luuk

Tänk vad festligt om Kristian Luuk skulle hitta hit när han nån gång Googlar sig själv! I så fall, Hej Kristian! och välkommen. Och när jag ändå har dig på tråden, så att säga, vill jag passa på att berätta att jag gärna är med i ditt musikvideoprogram. Jag är en jätteintressant människa och jag vet precis vilka låtar jag skulle välja och jag är dessutom väldigt verbal och analytisk på ett roligt och bra sätt. Jag har inga störande tics eller uppenbara missbildningar. Jag tror kort och gott att jag skulle göra mig perfekt i ditt program!

Och min skämslåt skulle kunna vara att jag inte är det minsta ironisk nu. Eller så kan jag gnola fritt.

Tidningstips


Det var väl ingen som missade mittuppslaget i DN På stan i torsdags? En tidning med stil och klass får jag säga.

Kristian Luuk

Åh vad han är bra, Kristian Luuk. Söndagsprogrammen med gäster och musikvideor är min högtidsstund på veckan. Det är liksom så myspysigt och intelligent på samma gång. SVT i högform. Och jag gillar att han är så positiv och intresserad. Inte självhävdande och babblig, utan fokuserad och smart. Och ödmjuk, på ett sånt där knivskarpt rakt-på sätt. Idag sa han t.ex. till Linda Skugge (när hon inte tog Stig Larssons komplimang på allvar, om att hon var den första som förändrat det svenska språket sedan Strindberg) att han skulle blivit jätteglad om någon sagt så till honom. Och så såg han så där tunnhårigt uppriktig ut som bara han kan. Det är så banalt och ändå så stort. Åh, jag önskar att jag kunde säga så stora saker så enkelt och rakt. Jag skulle ha blivit jätteglad om Stig Larsson hade sagt att jag var den första som förändrat svenska språket sedan Strindberg! Jätteglad! Fast det blir inte samma sak när jag säger det. Det ska till en Kristian Luuk. Eventuellt bidrar hans kändisskap något...

En gång har jag blivit räddad av Kristian Luuk. Jag jobbade extra på Burger King på Odenplan varje söndag under gymnasiet (tills jag sa upp mig under lögnen att jag skulle flytta till Skåne, men det är en annan historia). Min chef var en... inte så bra chef. När man hade slagit in fel i kassan var man tvungen att ropa på chefen så att han skulle kunna korrigera det. Som vanlig dödlig anställd var man inte betrodd med så avancerade uppgifter själv. En dag beställde Kristian Luuk med sällskap två whopper-cheese-med-bacon meal av mig. Jag slog in fel. Och ropade på chefen. Som kom. Och såg att det var en kändis!!! i kön. Och såg sin möjlighet till 15 minuters berömmelse. Eller nåt. Han kanske bara ville stajla. I alla fall blev han jättearg. Jättejättearg. Och skällde ut mig. Men då! *paus* sa Kristian Luuk så där intelligent, knivskarpt och ödmjukt: "Nej, hon gjorde inte fel. Det var vi som ångrade oss".
Ha! Inte så bra chefen. Ha!
Stort.

Kristian Luuk är min husgud. Jag ska döpa allt mitt julpynt till Kristian Luuk.
Hell Kristian Luuk.

Säger man Hell till julpynt?
Oklart.

Bild www.sr.se

Julstress

Ärligt talat, är de inte till och med ganska fula?
Om man, rent hypotetiskt, vet att det är på timmen exakt 22 dygn tills Fillippinerna-planet lyfter från Arlanda och att man i väntan på det kommer spendera oändligt mycket mer tid på jobbet och på teatern än hemma och har en fruktansvärt ångestladdad historik med adventsljusstaksbortplockningförlamningsproblematik ända fram till påska och faktiskt inte tycker att julen är så jäkla märkvärdig, ska man då ändå bemöda sig om att böka sig ner i den stendammiga källaren och plocka fram adventsljusstaken?

Det undrar jag nu.

Och om man INTE gör det, får man ändå dricka glögg och äta pepparkakor med mögelost?

Det undrar jag också.

Ah... the Julstress.

Genrep

och jag har äntligen och mirakulöst tillfrisknat från den fruktade Islandssjukan som däckade hela kontoret efter konferensen. Feberfri och peppad och med ny intromusik till min favoritscen. Och slutsålt och favorittipsad i DN På stan. Nu blir det åka av.

onsdag, november 28, 2007

Igelkott

Jag är en igelkott. En primitiv varelse från förlängesen som helt styrs av basala instinkter. När det är mörkt och kallt ska jag gå i dvala, berättar min igelkottsreptilhjärna för mig. Jag ska äta mig tjock och gräva ner mig under ett varmt mjukt täcke av löv och mossa och sova sött. Jag ska inte vakna av signaler från mobiltelefoner när det är nattsvart ute och pina mig iväg i iskyla till ett kontor. Hela mitt väsen säger ifrån och snart är mina igelkottsinstinkter starkare än min vilja. Jag märker hur jag dag för dag passeras i ett alt djupare tillstånd av dvala. Jag kan inte göra något åt det. Det är dåligt och svårt att vara igelkott i IT-branschen.

måndag, november 26, 2007

Sagurlandur

Jag har varit på Island på konferens. Island är fantastiskt. Bortsett från gejsrar, vulkaner, lavalandskap, fisk fisk fisk, magisk natur, ett skojigt språk, kranvatten som luktar prutt men smakar gott, islandshästar, schyst uteliv och att det är ett allmänt coolt ställe så har Island chokladöverdragen lakrits. Jag upprepar: c h o k l a d ö v e r d r a g e n l a k r i t s. Det bästa av två världar. Det är inte för inte man kallar Island för sagoland.

torsdag, november 22, 2007

Kraftpunkt

Vi ska på konferens. Jag ska presentera mitt arbete för mina kollegor. Inget konstigt. Jag förutsätts knåpa ihop en kort och kärnfull powerpointpresentation. Inte det minsta konstigt. Till min hjälp har jag ett inneboende hat för allt vad powerpoint heter och en kreativ förmåga på uppåttjack. Jag visualiserar, fantiserar och kreerar de mest kärnfulla, pedagogiska och medryckande presentationer ni kan tänka er. I mitt huvud. Det är illustrationer med roliga knorrar, pilar som åker hit och dit och animationer som skulle få Pixlar att bli gröna av avund.

I verkligheten begränsar sig mina powerpoint-förmågor till att justera typsnitt, teckenstorlek och i gynnsamma fall bullets och numrerade listor.

Min speedade fantasi och ambition tar ingen som helst hänsyn till det. Det gör inte heller min inneboende bekräftelsepundare.

Jag ligger väldigt pyrt till.

onsdag, november 21, 2007

Perrongkänsla


På film och i TV-sändningar vilar det en stark samhörighet över väntande människor på perronger och i busskurer. Man känner att de hör ihop. Att de ställer upp för varandra. Kanske kommer känslan ur att jag som åskådare vet att de snart kommer tvingas agera eller i alla fall reagera som grupp. Annars skulle man inte filma dem. Snart ska de leka skrik-viskleken med Crocodile Dundee eller vara med om en fruktansvärd katastrof. Därför hör de starkt ihop. När jag är en av alla många på perrongen känner jag inget sånt. Ingen samhörighet eller vibrerande vi-känsla. Om Crocodile Dundee eller katastrofen kom skulle jag låtsas som ingenting. Jag är nog inte ensam om det. Det skrämmer mig.

tisdag, november 20, 2007

Highlife Solna

Annat jag roar mig med är att hälla tvättmedel i sköljmedelsfacket, tänka att det löser sig på alla sätt och sedan ångra mig bittert bittert när det rinner en gulgrå sörja över hela badrummet. Gör inte så mot er själva, det är inte värt det.

Fight! Fight! Fight!

Man kan undra vad som är så mycket roligare än att blogga. Det gör ni säkert. Det ska jag berätta. Tills alldeles nyss var det att hetsa intet ont anandes ord och namn emot varandra på Googlefight.com och vråla Fight! Fight! Fight!
Rekommenderas å det varmaste.

onsdag, oktober 31, 2007

Stoppa pressarna!

Jag har skrivit mitt livs första pressrelease. Hur coolt är inte det!


Välkommen till verkligheten!

Efter tre utsålda föreställningar i våras och idel lovord från publiken är det äntligen dags för nypremiär av Välkommen till verkligheten.

”Men Sverige är ju så jämställt. Det är skillnad mot Afrika, där kvinnor måste ta hand om barn och hushållsarbete.”

Välkommen till verkligheten är feministisk satir. Bakom pjäsen står ”Vi som vet” eller [X], [Y], [Z] – tre civilingenjörer med teaterintresse som vill säga ifrån när det inte är riktigt rättvist. Och det är det inte alltid.

Vår verklighet är gynnad medelklassverklighet med vardag som civilingenjörer i IT-branschen och byggbranschen. Vår verklighet är bostadsrätter, powerpointpresentationer och ansvarsroller som chefer och projektledare. Men vår verklighet är också att aldrig få tala till punkt, att ständigt bli generaliserade i fack vi inte trivs i och att känna ångest och oro över att vara fula och inte duga till. Vår verklighet är att låtsas som att vi inte hör, skoja bort och att då och då välja att aktivt ta en feministisk strid och säga ifrån.

Vi önskar att vi orkade göra det oftare. Och vi önskar att vi var fler. Vi tycker nämligen att vi vet när man ska säga ifrån och varför. Och vi vet att i en välkomnande verklighet skulle vi inte behöva säga ifrån. Den här pjäsen är vår möjlighet att bearbeta och berätta om vår vardagsverklighet i det ojämställda jämställda samhälle vi lever i. Det är vår chans att tala till punkt. Och det är vårt sätt att GÖRA, för om man inte gör så händer ingenting.

[X], 29, jobbar som chef på ett IT-konsultbolag och har jobbat i både byggbranschen och som busschaufför. Hon har varit med i flera sång- dans- och teatergrupper tidigare.
– Det började som en önskedröm, en sån där sak man pratar om men aldrig genomför. Det känns otroligt häftigt att ha drivit den här föreställningen från idé till den succé det blev i våras. Vi är så stolta, säger [X].
[Y], 29, även hon chef på ett IT-konsultbolag, har skrivit, regisserat och spelat teater i flera olika sammanhang tidigare.
– Diskussioner om jämställdhet hamnar lätt i skyttegravskrig där många går i försvarsställning och vägrar lyssna. Humor är ett effektivt sätt att bryta ner den barriären, säger [Y].
[Z], 33, har spelat och regisserat teater sedan barnsben. Idag jobbar hon som projektledare i byggbranschen.
– Föreställningen bygger helt på våra egna erfarenheter. Pjäsen består av flera fristående scener som varierar från gravallvar till musik till komik, säger [Z].

Kom och skratta, tänk till – och förfasas!

Idé, manus och på scen: [X], [Y], [Z]
Regi: Pelle Hanaeus
Producent: Lena Backe

Nypremiär: måndag 3 december klockan 19

Övriga föreställningar:
Torsdag 6/12 kl 19
Fredag 7/12 kl. 19
Lördag 8/12 kl. 17 och kl. 20
Måndag 10/12 kl. 19
Tisdag 11/12 kl. 19

Scen: Hagagatan 48, Stockholm

Högupplösta bilder och mer info finns att hämta på http://hem.passagen.se/visomvet/

Lotta, Jennifer och Boel reflekterar över samtiden.
Foto: Joakim Landegren

Hemmets Journal

Jag jobbar på ett IT-konsultföretag. Vi sitter i ett jätteflashigt fint kontor med supermegabra läge och alla som jobbar här är unga, snygga, smarta och intellektuella. Därför är det jättekonstigt att det ligger ett exemplar av tiningen Hemmets Journal på en av våra toaletter. Ännu konstigare är att den är så välbläddrad och att det nästan varje gång jag går in på toaletten är nya sidor uppslagna. Nu senast sista delen i novellen ”Fäbodens hemlighet”. Jag ser det som ett tecken på uppriktig prestigelöshet.

tisdag, oktober 30, 2007

Paraplytankar

När det både regnar och blåser är det minst sagt bökigt att promenera med paraply. Det vet vi alla. Hur tänker man då när man försöker sig på att cykla med paraply?

Det fick jag tillfälle att fundera på vid två tillfällen i morse.

måndag, oktober 29, 2007

Högst upp

Såhär ser det ut högst upp i New York.


Jag har varit i New York också, under mitt blogguppehåll. Det var precis sådär stort och coolt och bra som på film. Fast väldigt många olika filmer. Jag gillade mest de intellektuella komedierna i de sydöstra delarna av Manhattan. Annars gjorde vi sånt som folk gör mest när de är utomlands: går och går och går, dricker vin på eftermiddagen och betalar löjligt mycket pengar för att komma så högt upp som möjligt i kända byggnader.

Jag undrar varför man tvunget alltid måste högst upp när man kommer till ett nytt ställe. Här är en kronologisk lista över några ställen där jag varit högst upp, i kronologisk ordning:

Alla äppelträd på Annebergsvägen 4 i Sollentuna (fast det var länge sen)
Typ alla öar i Stockholms skärgård
Ringmuren (Gotland)
Diverse fyrar på Öland och i Skåne
Eiffeltornet
Smygehuk (inte högst upp, men väl högt upp på en sten längst söder ut)
La Sagrada di Familia (Barcelona)
Liseberg
Coba (Mayatempel i Mexiko)
Gröna Lund
Kebnekaise
Ett gammalt kontor mitt emot Stockholms centralstation
Empire State Building

Intellektuell komedi i Lower East

söndag, oktober 28, 2007

Överrustik

Idag har jag stövlat omkring bland skog och gula löv i skärgårdsluft flera timmar i sträck. Och on top of det lagat storkok älg- och rotfruktsgryta med pressad potatis.

Jag gissar att det kommer att kompenseras av skräpteve och smågodis i en hyfsat snar framtid.

Nån måtta får det ju vara.

fredag, oktober 26, 2007

Omelett-respekt

Egentligen borde jag porta mig själv från omelettandet. Jag behandlar inte mina omeletter med tillbördig respekt. Jag orkar inte vispa äggen, jag bara petar sönder gulan med en gaffel. Jag häller i för mycket mjölk. Och för mycket salt. Och för mycket innehåll. Broccoli. Tomater. Svamp. Purjolök. Paprika. Ost ost ost.

Paprikapulver.

Sen har jag för hög värme, så jag måste stå och röra i omeletten för att den inte ska brännas i botten.
Det blir som okrämiga scrambled eggs med sallad i.
Sen blir det lite bränt ändå, eftersom jag tröttnar på att röra.
Sen går allt sönder på väg ur stekpannan.

Lite subtilt kan man säga att det ser ut som att en vegeterian har varit väldigt bakfull på min tallrik.

Moment 22-hunger

Ibland tvingas jag av hunger in i ett desperat Moment 22. Jag är för hungrig för att kunna skaffa mig egen föda. Det är ett fruktansvärt tillstånd. Det lämnar mig psykopatlikt irrandes fram och tillbaka mellan indiern, pizzerian och ICA. I nio fall av tio gör jag sen den felaktiga bedömningen att pizza och indiskt tar för lång tid. Jag behöver mat snabbare än om femton minuter-en kvart.

Då går jag till ICA och stryker omkring bland blodpudding, purjolök och frysta räkor och kan inte för mitt liv minnas vad som räknas som en bra middag. Sen köper jag ett tiotal helt irrationella matvaror. 2 avocado, lite ruccola, en tomat, en jättestor påse äpplen, saltlakrtis och en grevéost.

Sen går jag hem.

Sen lagar jag omelett.

Alltid.

Men nu har jag skrivit ner det. Nästa gång jag blir sådär Yossarian-hungrig ska jag gå direkt på omeletten.

Jag är så smart så man får tårar.

onsdag, oktober 24, 2007

Fin på insidan

Jag har haft halsfluss under min bloggfrånvaro. Det känns viktigt att ni vet det. Ifall ni vill tycka retroaktivt synd om mig. Det gjorde jätteont och jag fick stå och frysa utanför närakuten en hel timme supertidigt på morgonen för att jag panik-gick dit alldeles för tidigt. Läkaren sa att det var en otroligt vacker halsfluss. Illrött och lite sårigt. Jag fick titta själv med en läkarlampa framför spegeln och säga Aaaah. Jag tyckte inte att det var så fint, men det känns bra att veta i alla fall att man kan vara fin på insidan, även om man känner sig sjuk och svullen på utsidan.

Back on bajs

Jag är tillbaka. Tror jag. Eller, det visar sig.

Under de första dagarna efter blogguppehållsbeslutet pepprades mitt sinne gång på gång av Det Perfekta Blogguppslaget. Det kliade i fingrarna och min självpåtagna avhållsamhet kändes obekväm och svår. Sen gjorde jag en mental lista över alla bra blogginlägg ni gick miste om och insåg att på ohotad första plats låg min förundran över hur mycket stora hundar bajsar. Deras bajskorvar är jättestora. Ganska naturligt. Ju större djur desto mera bajs. Sen vindlade jag omkring ett tag i tankegångarna kring hur man med en vanlig liten tjejhand lyckas få upp allt Grand Danois-bajs i en och samma svarta påse utan att bli kladdig eller kräkas. Jag antar att Grand Danois-bajs luktar och känns ungefär som Labrador-bajs eller Chesapeake Bay Retriver-bajs, som är de två sorters hundbajs jag kan bäst. Ganska illa och varmt och mjukt, alltså.

Sen tänkte jag att det var ju precis det här jag menade när jag skrev att det mest var trams på internet.

söndag, september 30, 2007

Tillfälligt avbrott

Jag tänkte att jag skulle prova att leva lite mer i verkligheten och lite mindre framför datorn. Det skulle nog kunna vara bra för höst-kanalisera. Det är mest trams på Internet ändå, har jag upptäckt.

tisdag, september 25, 2007

I'm a human!

Gjorde precis ett av där miljoner testa dig själv på ett jättekorkat sätt-testerna, som krydda till min lunchlåda. Den här gången handlade det om att äntilgen få veta vilket djur man är (jag tänker vad som helst utom fåglar eller marsvin). Tramsiga frågor om present och past och destructive eller inte och så lite väntan innan svaret kommer... *trumvirvel* ...you're a human! Vafan. Och kolla in bilden. Jag är fan ingen jävla human. I alla fall inte en sån!




You're a Human!

With extreme power comes extreme destructiveness, and you've had
plenty of both to share with your peers. While you're capable of a great deal of
beauty and joy, your skill in creating misery seems almost boundless at times.
You've made a big fuss about how you're smarter than everyone else, but all they
can see is how you've used those smarts for ill. At this point, your best hope
is to turn to those around you and start caring about them. It would also be
advisable to get rid of some of your stuff, and preferably not by throwing it
away.



Take the Animal Quiz
at the Blue Pyramid.

måndag, september 24, 2007

Lyxrunka

Det började med att vi äntligen målade om köket och slutade med att jag googlade på lyxrunka. Är det inte märkligt vilka vägar ödet tar ibland? I alla fall har J rätt. Det ÄR ett ord (åtminstone enligt definitionen "det går att googla på det").

Och alla ni som googlar er hit via ordet Lyxrunka - försvinn! Här finns ingenting att se!

Dårfinkar och Dönickar


Och igen cyklar jag förbi en look alike. Denna gång Isak från TV-serien Dårfinkar och Dönickar. Uppenbart är att min ungdom försöker kommunicera med mig. Mindre uppenbart är vad den vill säga.

fredag, september 21, 2007

GaAAaAaaaaAHAhAaaaa!!!

Det händer inte så mycket av lämpligt bloggmaterial i mitt liv nu. Och jag reflekterar inte heller över något spännande eller dramatiskt (mer än att jag har panik för att alla parar ihop sig två och två och slutar träffa kompisar och flyttar ut från stan och skaffar barn och jag har inga såna planer alls än på ett tag, så sluta genast allihopa!!!). Dock cyklade jag förbi en klon av Zed i Polisskolan-filmerna härom dagen. Ni vet han som skriker så. Det har jag levt på hela veckan.

Zed saves my day

söndag, september 16, 2007

Tequila!

Igår kompenserade jag för mitt plötsliga åldrande i fredags med att bete mig ungdomligt kring alkohol. Valda citat från gårdagens kräftskiva:

- Jag tycker att den här Tequilan var helt okej!
- Tequila är skitbra som nubbe! Man kan både dricka den till kräftorna och på festen efteråt!
- Den här Tequilan blir bara bättre och bättre!
- Det var bra att vi badade (!), för nu får man liksom dricka lite nubbe för att bli varm också.
- Den här Tequilan blir bara bättre och bättre! (igen)
- Kolla, den här Tequilan heter Tres Mujères. Det betyder "Gott till kräftor" på mexikanska. Jag lovar! (trettionio gånger, ingen skrattade ens den första gången)
- Sjung den där sången om emaljfatet igen (hundrafemtioåtta gånger)
- Jag tycker verkligen att den här Tequilan bara blir bättre och bättre!
- Alltså verkligen bättre och bättre!
- Är Tequilan slut?
- Finns det nåt kvar i den där OP-flaskan...?

lördag, september 15, 2007

Må de drabbas av Christina Aguilera-förbannelsen

Jag har blivit en sur och bitter gammal tant. Jaha. Där ser man. Aktivistcocktail och Club Killers med Stefan Sundström på Kägelbanan igår. Att se fram emot i veckor. Fullt ös och musikglädje och en skitbra konsert. Och en idiotisk tjej i vit t-shirt och lång äcklig fläta som tinnitus-busvisslar sig igenom hela konserten (och då överdriver jag faktiskt inte en millimeter), massa långt hår och äckliga dreads som jag får i ansiktet, äcklig ölandedräkt och riktig taxisvettstank och en bunt idioter med vassa klackar som leker fulla fjortispunkare och dansar omkring genom att knuffa varandra fram och tillbaka medan de sparkar vilt omkring sig. Jävla idioter. Jag hoppas att de dör hela bunten. Eller åtminstone drabbas av en förbannelse och börjar lyssna på Christina Aguilera så att vi aldrig mer råkar hamna på samma konsert.

fredag, september 14, 2007

Vad står det på mammalediglistan då...?

Min världens bästa tipsar-kompis fick precis, apropå pappaledighet, en liten lista från Libero över saker man kan göra på sin pappaledighet:

Sportaktiviteter med barnvagnen på sidlinjen.
Naturupplevelser, cykelturer och fiske.
Tvätta cykeln eller bilen.
Små byggprojekt i hemmet.
Arbeta vid datorn när barnet sover middag.
Träffa dina vänner.
Simma med barnet.
Skämma bort mamman (med små överraskningar när hon kommer hem).

Gissa om jag fick vatten på min kvarn! Inte ett ord om praktiska tråkiga saker. Pappaledighet is the shit.

Nu ska jag åka och bajsa på hela Libero. Nån som ska med?

torsdag, september 13, 2007

Trosa

I helgen ska jag på kräftskiva i Trosa. Det ska bli kul. Allt i Trosa blir kul. Höhö. Hähähä.

Kräftskiva i Trosa. Det kan inte bara vara jag som tycker att det låter som en könssjukdom!

söndag, september 09, 2007

Pappaledig

Jag önskar att jag kunde vara pappaledig. Det måste vara den optimala ledigheten. Man slipper amma och läka en gravidtrasig kropp. Den första "hjälp vi har ett barn hur gör man"-chocken har hunnit lägga sig. Man får sova flera timmar i rad om nätterna. Man är ett ideal och en hjälte och en Riktigt Fin Människa, fastän man egentligen bara gör vad som rimligtvis kan förväntas av en jämställd samhällsmedborgare.


Jag är övertygad om att jag skulle vara en utmärkt pappaledigpappa. Jag skulle tålmodigt läsa samma bok femton gånger i rad, jag skulle gå på promenad i höstvädret och hitta fina pinnar och speciella stenar. Jag skulle dra på och dra av galonkläder och tröjor och torka kinder och rumpor så varsamt och noga. Jag skulle ge mitt barn precis lagom mycket uppmärksamhet för att både odla självständighet, nyfikenhet och trygghet. Andra pappor skulle se upp till mig och de mest hårdnackade antifeministerna skulle förstå att det där med att barnet är halva tiden med den andra föräldern nog inte är så dumt ändå. Kort sagt, jag skulle vara perfekt! Och jag skulle claima hälften av ledigheten.

Mera äppelmos

Och idag med. Tomt salmonellaäppelmos. Fast det blir ordning på det, för ikväll ska vi träffas och prata om att sätta upp Välkommen till verkligheten igen. Jiii-haaa! Min idiotventil och stolthet. Teatern är redan bokad, första helgen i december. Jiii-haaa!

lördag, september 08, 2007

Som ett utskitet äppelmos

Och idag vaknar hon tömd på energi och livsvilja. Alla meningar och poänger är som bortblåsta och benen känns oändligt tunga. Som ett utskitet äppelmos, brukar min mamma kalla det. Liksom alldeles tom, säger J. Som salmonellafärs, säger jag. Vad säger du?

torsdag, september 06, 2007

Att leva som man lär

Tagen på bar gärning med Gilette Super Power Extra The Best A Man Can Get Fusion* över hela vaderna och en urlöjlig rosa glittrig engångshyvel** i ena handen är jag del i följande dialog i ett badrum i Solna:

Jag (smart förekommande, vilt förnekandes): Jag har inte alls snott ditt rakskum!
Han: ...rakar du benen?
Jag (fortfarande förnedandes): Nej! Eller... vafan... jag orkade inte... Eller, om jag ska ha klänning imorgon och... äh... det kändes liksom bäst att raka bort det
Han: Men...
Jag: Jag veeet!
Han (besviket): Jag trodde att det var ett statement!
Jag (skäms som en hund och funderar över hur modig jag är och egentligen står för, tycker och tänker om sånt som är viktigt, till exempel jämställdhet och handling och konsekvens): . . .

Gissa vilken som är min


*) ellervaddetheter
**) varför är tjejhyvlar små och tunna och pastellfärgade och glittriga medan killhyvlar är som superavancerade krigsverktyg med massa superfunktioner?

Mansgris

Jag har blivit mansgris. Det är så skönt. Jag tycker att mitt jobb är o-er-hört viktigt och när J ringer och frågar om middag och vem som handlar och hur jag tänkt göra med matchen på lördag snäser jag och säger att jag inte hinner prata med honom. För mitt jobb är så viktigt. Jag är så viktig på mitt jobb, säger jag. Och jag har fullt upp. Så att han ska förstå hur viktig jag tycker att jag är.

Sen ber jag honom handla frukost och middag och se till att det lagas matlåda till mig och förklarar att jag inte kommer hinna med några hemmasysslor just den här kvällen, för jag kommer att vara så trött efter mitt viktiga jobb att jag bara vill dricka alkohol och vänslas. Och det är bäst att han plockar undan och städar och sånt innan jag kommer hem, så att jag inte blir irriterad.

Sen berättar jag vad jag vill ha till middag och han ringer skrämt från affären och frågar om detaljer kring inköpen, det är viktigt att det inte blir fel. Jag muttrar surt och snäser av honom.

När jag går från jobbet ringer jag hem och berättar att jag är på väg hem och att jag förväntar mig att maten ska stå på bordet om en halvtimme. Och att jag känner för ett mustigt rödvin. Och kanske ost. För jag har arbetat så hårt på mitt viktiga jobb.

Sen får jag dåligt samvete för att jag är så grisig och på vägen hem stannar jag på Shell-macken och köper en bukett blommor.

På något sätt är det bensinmacksblommorna som känns grisigast. VM i tafatta tack. Snart börjar jag väl kalla honom älskling i en förebrående ton.


J sköter hemmet när jag är på Mitt Viktiga Arbete

Mera färs

Idag känner jag mig precis som den där färsen.

tisdag, september 04, 2007

Sju ton salmonellafärs


DN:s huvudnyhet just nu: ICA återkallar sju ton salmonellafärs. Sju ton salmonella. Sju ton. Det är som nån fransk burlesk film. Sju ton salmonellafärs. Ett ton salmonellafärs är väldigt mycket salmonella. Sju ton är ... sju gånger mer! Hujedamig. Och bara ordet salmonellafärs. Smaka på det. Sju ton salmonellafärs. Dagens bästa.

Höstmorgnar

Redan är de här. Höstmorgnarna. Och då pratar jag inte om de klara höga livsbejakande som man ibland ser på film. Nej, jag pratar om höstmorgnar à la vardagsrealism. Första gången klockan ringer förstår jag inte vad som händer. Andra gången har jag en aning, men det känns fortfarande helt absurt. Tredje gången snubblar jag upp. Och såhär kommer det vara året ut och några månader till. Fast värre. För snart är det dessutom mörkt ute när man vaknar. I år igen.

Jag tycker att det är onödigt hårt att de börjar komma redan i septbember.

måndag, september 03, 2007

Ha!

Se. Där står hon. Vajar liksom med andetagen. Det grå linnet är fläckvis svart av svett. Armarna sträckta i luften i en på en gång explosiv och utmattad segergest. Släng er i väggen Kallur och Klüft. Hon gjorde det. Leendet som flimrar med den höga pulsen. De stumma benen och framtidsgnistan.

Möt hennes antagonister. Hennes Det går aldrig. Se dem framför er.

- Ångesten förknippad med gym. De trasiga kropparnas och utseendefixeringarnas högborg.
- Knäet med alla fel utom de vanligaste.
- Läkarnas vivetintevaddetär och detbliraldrigbra.
- Den oproportionerliga bysten – otämjd av allt från söta bikiniöverdelar till marknadens dyraste sport bh:ar.
- Konditionen från helvetet
- Tristessen med löpbandet. Det deprimerande malandet.
- Siba-service. Som vägrar laga hennes hopp och mp3-spelare
- Och så den vanliga trion; motviljan, latheten och rädslan för att misslyckas.

Se dem framför er. Se hur hon pulvriserar dem en och en. Jämnar dem med marken. Krossar dem med Miss Lis umpa umpa-piano och glada tjoanden och munspel i en lånad mp3-spelare.

Se hennes leende. Följ hennes blick. Se de röda digitala siffrorna. 6 km. 34 minuter.

Känn hennes triumf.

Se hur frysen töms på glass.

Utstöt ett välförtjänt Ha!

Anhängare

Nu bråkar de igen. Derbydumbommarna. Polisen kallar dem anhängare. Det är tydligen straffet för att bära kniv och kasta glas i mina kvarter; då får man inte längre kalla sig supporter utan degraderas till anhängare. Anhängare är ganska förnedrande ändå. En supporter är mer aktiv. Anhängare är mer som en böld. Något man får dras med. Kanske ger de klåda. Sveda och värk.

- Nämen oj, vad är det du har där på ryggen?
- Suck... jag vet, det är mina anhängare, jag blir inte av med dem.

Smärting eller där Internet tar slut

Precis innan Internet tar slut
Ibland får jag ord på huvudet. Inte bokstavligen, men ni förstår. Ord som klingar bra eller dåligt. Melodiöst eller beskrivande. Det är som att jag har ett särskilt ställe i hjärnan reserverat för ord som fastnar. Idag har ett sånt ord hittat dit: Smärting. Smärtingsmärtingsmärting. Först fanns ordet ganska länge där utan att jag reflekterade över det. Sen började jag ta i det. Smärting. Det låter spänstigt och lite töntigt. Jag tänker praktiskt 70-talstyg, men är osäker på om jag har rätt. Jag frågar Wikipedia. Wikipedia visar sig vara en kedja av konstiga ord med fastnarpotential. Och sen tar Internet slut, mitt i smärtingkedjan.
Smärting är ett grovt bomullstyg i tuskaft...

Tuskaft (lärft, tvåskaft) är en vävteknik där man väver med endast två solvskaft...

Ett solvskaft består av två parallella skaftkäppar...

Skaftkäppar.... Du har klickat på en röd länk, en sida som inte finns ännu.
Och det mina vänner om något, måste väl vara länken där Internet tar slut?

fredag, augusti 31, 2007

Instant uppfostran

Är det inte märkligt vad svårt det är att uppfostra sina medmänniskor med suckar, menande blickar och himlande ögon? Det har nästan ingen som helst uppfostrande effekt. Nästan tvärtom. Och ändå försöker vi om och om och om igen, jag och mina motmänniskor.

torsdag, augusti 30, 2007

Plötsligt händer det!

Under en dag i kaos får jag plötsligt följande mejl:

Bra! Då kör vi så. Jag fixar det.
/x

Det är så man kan börja gråta av lycka.

Vad hände sen?

Bästa bloggläsare. Jag inser att jag lämnar er frågande och bekymrade över hur det egentligen går. Jag droppar trådar och tankar till höger och vänster men är usel på att följa upp. Ni måste ju undra! Hur går det med Djävulen på balkongen? Hur långt är det till mp3-verkstan från Kungsgatan? Får verkligen Allt plats i handväskan? Och har jag flest vänner på Facebook? Ja, det är sånt jag förstår att ni ligger sömnlösa och funderar över. Vrider er i svettiga lakan och lösryckta drömfragment. Och på dagarna, frånvarande framför tangentborden och i mötesrummen med blicken fäst på en obestämbar punkt i fjärran. Hur går det för kanalisera? Vad hände med cykelpunkan?

Men jag tänker mig att det också är tjusningen med livet. Det att själv fundera och hitta på möjliga vägar. Låta fantasin blomstra och tankarna gro. Vad vore jag för bloggare om jag grymt slet möjligheten till personlig utveckling ifrån er? Hur grymt vore det inte att med ett par snabba tangenttryckningar krossa era gryende funderingar och försiktiga förhoppningar? Att med ett snabbt knyck döda all er kreativitet och pulvrisera era fantastiska fantasier?

Eller okej då. Chilin är i princip död. Punkan är lagad. Det mesta får plats i väskan. Mp3-spelaren är fortfarande PÅ VÄG TILL VERKSTAD. Jag hittade ett par lågstadiekompisar på Facebook och fattade grejen. Och idag känner jag mig vansinnigt oinspirerad sådär i största allmänhet.

onsdag, augusti 29, 2007

Lärdomar på morgonkvisten

Oh. Lyckan ler emot mig. Redan 07:57 denna underbara onsdagsmorgon lär jag mig något nytt. Hur förunnad känner jag mig inte som redan i arla morgonstund ges möjligheten att växa som människa. Världen är ett fantastiskt ställe och jag har fått en egen plats. Det min kunskapsbank idag tillväxtes med var lärdomen om att det är en dålig idé att lägga en flaska hudlotion med snap-lock i väskan, utan att först lägga den i en påse eller necessär. Jättedålig idé. Stenkorkat.
Men nu vet jag det.

tisdag, augusti 28, 2007

Öppen ursäkt till sommaren

Kära kära kära sommar! Jag vet att jag varit hård och otacksam. Jag vet att jag har hånat dig och kallat dig otäcka saker som ”ingen riktig sommar”. Jag förstår att sådana påhopp gör djupa sår i en redan sargad självbild. Det var dumt av mig att vara missnöjd med dig och vilja ersätta dig med något bättre. Jag tycker om dig precis som du är! Och jag ska aldrig mer fnysa om moln och regn och blåst, för sådant är också del av en sommar. Hur dumt av mig att önska att alla somrar vore likadana! Så kära kära kära sommar, förlåt! Och snälla, kom tillbaka. Jag saknar dig!

Mina djupaste ursäkter,
Kanalisera

måndag, augusti 27, 2007

Välgörenhetsuppmaning


Luta huvudet 90 grader och se stans snyggaste tapet. Den skulle vara perfekt som fondvägg bakom min gröna soffa. Perfekt. Den kostar 1200 kr per rulle. Jag behöver ca 10 rullar. Nån som känner sig onödigt rik och givmild? Kom igen! Gör en insats för estetiken. Rädda mig från blomgirlanger och medaljonger!

fredag, augusti 24, 2007

Ansiktsburk

Jaha. Så har turen kommit till mig att falla för trycket och nyfikenheten och skapa mig en ansiktsbok. Jag har nu fyra vänner varav en är min pojkvän och en är en kollega och de andra två såna där människor man tycker om och har kontakt med lite då och då i alla fall. Jag måste erkänna att storheten med facebook inte riiiktigt uppenbarat sig för mig. Än. Mest känner jag mig blyg och tafatt och är övertygad om att jag kommer göra mig till allmänt åtlöje för hela Internet inom bara några knapptryckningar.

Sen är jag lite sådär filosofiskt skeptisk till att samla på vänner på nätet. Jag tycker att kvalitet går före kvantitet i vänrelationer, men det ena behöver kanske inte utesluta det andra.

Men men, skam den som ger sig och allt det där. Det kanske är någon som vill samla på mig, fastän jag inte vet hur man gör.

Flest vänner när man dör vinner!

torsdag, augusti 23, 2007

På Att göra-listan

Ibland blir jag som blockerad av små praktiska göromål. Att ringa och höra om jag kan frysa mitt gymkort, betala CSN eller gå till banken och byta dosan för internetbetalningar blir problem i vansinnesproportionsklassen. De hamnar på miljontals Att göra-listor och skänker mig timmar av jag borde-ångest. Fastän det bara tar minuter att fixa.

En sån grej, som jag faktiskt lyckades ta mig för att göra var att lämna in min trasiga mp3-spelare för reparation. Det skedde i söndags. Det skulle ta upp till två veckor fick jag veta av ynglingen på SIBA. För att förkorta min väntan erbjuder SIBA mig möjligheten att följa min mp3-spelares väg till pånyttfödelse. I måndags fick jag så ett sms som berättade för mig att jag snabbt och enkelt kunde få information om reparationen på nätet tillsammans med en personlig kod för just min mp3-spelare*. I måndags hade min mp3-spelare status ”PÅ VÄG TILL VERKSTAD”, vilket kändes rimligt eftersom jag lämnade in den i söndags. När jag idag är nyfiken på hur det går för min mp3-spelare och återigen loggar in på SIBAs sida visar det sig att mp3-spelaren fortfarande är PÅ VÄG TILL VERKSTAD.

Jag lämnade in min mp3-spelare på Kungsgatan i Stockholm och verkstan ligger i Hägersten. Så stort är inte Stockholm. Min mp3-spelare borde ha kommit fram för länge sen. Om den inte tar vägen via Dakar, men det verkar konstigt. Kanske står min mp3-spelare just nu på någon annans ångest- och jag borde-lista.
Det gör mig mycket bekymrad.

På väg till verkstad

*Och det är med denna mening jag ansöker till felsyftarnas intresseorganisation

Fredagstorsdag

Woho! Jag har en sån grym fredagskänsla idag. Härliga tider. Fast man har sagt mig att det är torsdag. Det gör inte så mycket. Jag känner att jag tar ut vinsten i förskott OCH dubblar den. Det kommer ju vara fredag imorgon också. Dubbelfredag. Oh joy.

Det är okej att ha fredagskänsla en torsdag. Mycket bättre än att ha typ onsdagskänsla en måndag. Såna veckor brukar vara lite kärva.

onsdag, augusti 22, 2007

Tillbakakaka

Det är punka på min cykel. Jag tar tillbaka alla goda tankar jag någonsin tänkt och hävdar motsatsen. Hela världen är emot mig och jag vet det.

Samma lag

Ibland tar Gandhi i mig över. Det är då jag tänker goda och förlåtande tankar. Man skulle kunna önska att det händer oftare, men jag antar att jag ödmjukt i min Gandhi-period får vara glad för det lilla.

Igår fick jag en Gandhi-flash: Vi spelar alla i samma lag. Det är så ofta jag glömmer det. Det är som att jag tror att cyklisten framför håller vänster med flit så att jag inte ska kunna komma förbi, eller att kollegan ställer de där korkade frågorna bara för att jävlas, för att inte tala om hur ofta jag tror att J avsiktligt gör ditten eller datten bara för att jag ska bli arg eller ledsen. Så är det ju inte. Alla gör hela tiden så gott de kan. Och även de som sätter sig själva i första rummet har en vision om att leva i ett samhälle där det funkar i alla fall hyfsat för alla. Väldigt få är vardagselaka bara för att. Vi spelar i samma lag. Ibland missar vi mål, ibland slår vi en felpass och ibland missar vi den uppenbara löpningen i korridoren, men vi försöker i alla fall. Ibland gör vi till och med självmål på jätteklantiga sätt. Fast det är inte med flit. Och om jag klarat av att spela fotboll med målvakter som skjuter utsparkar i en båge över sig själva och in i mål och bortslarvarade off side-fällor och mjölksyreben som inte orkat, då ska jag väl klara av att leva i ett samhälle. Fastän folk gör fel. Vi spelar ju i samma lag.

måndag, augusti 20, 2007

Rojalist javisst!

Tydligen är prins Carl Philip den perfekta dejten för mig. Vem hade kunnat ana! Och för J är det prinsessan Madeleine som gäller. Det är lustigt att det är vår förkärlek för unga kungligheter som förenar oss. Det känns väldigt väldigt främmande.

http://www.tiiamo.se/dmz/famedate/default.aspx

Tack modebranschen!

Jag har köpt mig en sån där over sized handväska som är på modet nu. Och när jag säger ”på modet nu” refererar jag till något som var ett måste för nåt år sen eller två. Den är svart och mjuk och jättestor och väger ingenting. Och Allt Får Plats. Och man behöver inte ens vika. Bara knöla ner träningskläder, matlåda, jobbgrejer och så sånt där vanligt skräp som alltid ligger i botten av handväskan och en extra tröja och kanske en sjal och ett par solglasögon. Fantastiskt. Det är lätt det bästa modebranschen gjort för mig sen stretchskjortan.

fredag, augusti 17, 2007

Det är jag och Sveriges bönder

I dagarna två har jag tvingats äta min frukostfil utan sällskap av någon dagstidning. Jag är förstås alldeles rasande och dessutom sur. Den automatiska anmäl utebliven tidning-funktionen på dn.se ska få sina fiskar varma. Tänker jag. Sen lugnar jag mig lite. Och sen skäms jag. För vad är det egentligen jag saknar mest bredvid tekoppen och filtallriken, är det uppdateringarna om oroligheter i mellanöstern? Eller uppgång och fall på börsen? Eller lite blandat småplock om människor som skadar och våldtar varandra? Nej nej. Är det TV-tablån? Eller kanske serierna? Njo, Rocky-strippen brukar sitta fint till müsliflingorna, men nej, det jag verkligen saknar och det som gör mig så arg och uppgiven att jag går miste om är vädret.

[kort paus för bloggens läsare att ta till sig detta]

Ja, vädret. Vädret vädret vädret. Herreugd! Hur ska jag veta om det är kjol eller jeans eller paraply eller jacka eller sneakers eller solglasögon eller sandaletter eller klänning eller scarf? Hur ska jag veta? Jag känner mig helt handfallen och hjälplös och så slår det mig att det finns jättemånga hushåll som inte prenumererar på någon morgontidning överhuvudtaget. Folk som läser Metro på väg till jobbet. Jiiisus. Då är det ju redan för sent! Jag menar, jag är ju utomhus säkert 25 minuter om dagen, om man slår ihop all tid. Förstår ni hur väderberoende det gör mig!!! Herregud. Det är jag och Sveriges bönder. Ge oss vårt väder!!!

torsdag, augusti 16, 2007

Djävulen

You're the devil in disguise
Jag skrev ju nyss om Gud och känner att jag för balansens skull måste skriva även om Djävulen. Jag har nämligen odlat Djävulen i en kruka på min balkong. Spretig och vanvårdad står han där i finaste planteringsjorden i en terrracotta-kruka från Plantagen. Matchande fat och en näve leka-kulor.

Häromdagen dristade jag mig till att snudda min tunga med en microbit av Djävulens frukter. Jag trodde att han skulle göra sig bra i mat. Jag började nästan gråta, sådär som barn gråter när de har gjort sig illa. Panik är ett pytteord i sammanhanget. Jag fick ha tungan i ett glas mjölk. Jag vet inte vad man gör annars. Under tiden fick J Djävulen på läppen, men då var mjölken redan slut. Sen fick J Djävulen i ögat. Det blev rött och svullet och ville inte sluta rinna fastän vi gav honom Ben & Jerry och Babel. Efter det bestämde vi oss att inte använda våra fingrar mer, eftersom de var smittade med Djävulsextrakt.

Jag tänker att det är märkligt att jag, en vanlig 29-åring i Solna, blivit hemsökt av Djävulen. Och att han visar sig i en så oväntad skepnad. Där står han i alla fall, Djävulen, och jag vet inte riktigt vad jag ska göra av honom. Äta upp är det inte tal om.

Tunnelbanemorgon de lux

På tunnelbanan i morse möts jag av vinterns första mössa. Notera gärna datumet på ett viktigt papper: 16 augusti, årets första mössa. Och då är jag inte så gammal att jag misstar hippa ungdomsattribut för vintermössor, nej nej, det här var en rejäl stickad sak värmandes huvudet på en medelålders man med medelmåttig uppsyn. Under mössan såg jag mannens blick. Den tittade lite snett på något en bit till höger och vips! Morgonens andra konstiga tunnelbanesyn. Tre stycken ryska huliganer (det där med ryska gissar jag lite, jag är trots allt ingenjör och inte humanist) med varsin starköl i handen. Notera tiden: 07:50. Dessutom fnissade de som stereotypa tonårstjejer så att de höll på att gå sönder. Åt någon/något till vänster. Nämen, vad har vi här! Morgonens tredje skitkonstiga sak på tunnelbanan. En ung asiat har släpat med sig en skrivbordsstol(!) på vilken han surrat fast ett gigantiskt knyte (tänk inlindad ponny) någonting inlindat i ett mörkblått överkast. Vad? Och varför?

onsdag, augusti 15, 2007

Duvor bajsar sönder bro

Kolla vad jag precis fick mejlat till mig:

Ur dagens Ny Teknik:
”Därför rasade bron
Korroderande duvspillning i lådbalkar. Inskpektionshål i brofackverket har gett duvor en möjlighet att ta sig in i stålbalkarna för att vila och bygga bo. Deras spillning är starkt korroderande på stål och kan ha försvagat enskilda balkar nära brottgränsen.”

Och utan att veta vilken bro det handlar om känner jag att jag vill skrika ett stort Vad var det jag sa!? Och fatta vad äckligt! En duva kan alltså typ bajsa ihjäl en hel häst! Eller, i alla fall om den är gjord i stål.

Det är tur att jag har kompisar som håller mig uppdaterad med sånt här.

tisdag, augusti 14, 2007

Mansförkylning kan vara dold kvinnosjukdom

En kvinna i Stockholmsområdet har påträffats med mansförkylning. Forskarna står lamslagna inför denna biologiska omöjlighet. Aldrig tidigare har en kvinna uppvisat de allvarliga symptom som tidigare endast varit förbehållna förkylda män. Forskare har i empiriska studier samt i djupintervjuer med drabbade män uppskattat smärtorna i mansförkylningen fullt jämförbara med graviditet och förlossningsproblematik.
- Det är ganska jobbigt, det susar i öronen och jag måste snyta mig ofta, säger den insjuknade kvinnan till Kanalisera.

Echinagard och Gud

Idag är jag hemma och sjuk. Igen. Jag roade mig lika kungligt igår. Om någon som läser detta någon gång hänger sig åt dagdrömmeri om att bli lite småsjuk för att få vara ledig från jobbet en dag eller två vill jag att ni lyssnar noga nu: Det är inte roligt att vara sjuk. Jag repeterar: Det är INTE roligt att vara sjuk. Och en tredje gång: Det är inte roligt att vara sjuk.
Det finns två scenarier:

1) Man är dödssjuk och ligger hemma i hög feber och vill inget annat än att det ska sluta susa i öronen och göra ont överallt, alternativt kan man tänka sig att dö. Omgående.

2) Man är lite sjuk och är hemma och jobbar fastän det gör ont överallt och har dessutom dåligt samvete och funderar på om man är en vekling.

Kategori 3) Man är bara lite sjuk och är hemma och kollar video och äter glass, finns inte. Den slutade finnas redan när man började skolan och lär inte komma tillbaka förrän man är pensionär.

Idag och igår roar jag mig inom kategori 2. Oh, joy. Mina öron brusar, näsan rinner och febern är precis lagom låg för att inte kunna sovas bort och precis lagom hög för att det ska ta emot att röra sig överhuvudtaget. Alltså sitter jag stilla vid datorn och jobbar. Dessutom har jag hittat Echinagard i medicinlådan. Jag tror inte på Echinagard. Jag tror på acitylsalicylsyra, vatten och mycket sömn. Och på placebo. Jag tror alltså att Echinagard fungerar om man tror på det. Men det gör jag alltså inte. Ändå har jag någon gång inhandlat det, förmodligen i tron att jag ska kunna tro på det i alla fall tillräckligt för att det ska hjälpa lite grann. Det gjorde det uppenbarligen inte för nu är flaskan gammal, men eftersom bäst före-datumet håller sig inom modern tid tänker jag att det vore dumt att inte testa. Fastän jag nu alltså, om möjligt, tror ännu mindre på det.

Man ska dricka Echinagard en gång i timmen, står det på förpackningen. Echinagard är skitäckligt. Alltså verkligen skitäckligt. En gång i timmen är väldigt ofta för att dricka något som är skitäckligt och som man dessutom inte tror på. Men Echinagard är lite som Gud när man var liten. Gud som haver barnen kär, alltså, inte för att jag tror på dig, men OM du finns skulle jag vilja ha sjörövarskeppet till Playmobil. Amen.

Som Gud.

måndag, augusti 13, 2007

Derbyrapport 2

J kommer hem från affären. På väg hem genom gångtunneln passerar han fyra hemlösa med skänk en slant-lapp framför sig. I kör skrålar de lite sådär hemlöst osynkat:
- Heeejaa Baaajen! Hejjja Baaaajeen!

Entreprenörsmässigt och kreativt, måste man tycka.

Derbyrapport

Utanför mitt fönster hördes alldeles precis nyss:

- Rika föräldrar, dålig hygien! Rika föräldrar, dålig hygien!

Det tycker jag var roligt. Annars är det samma svada om suga kuk och dricka bärs och hata hata hata hit och dit.

Det är sån förlust på organisation och mansröst att inte ta tillfället i akt och vara lite mer slagkraftig och fyndig när man ändå brölar.

Tvångstankar

Huvudnyheten just nu på http://www.dn.se/ pryds av rubriken Bushs hjärna avgår.
Bushs hjärna avgår.

Roligt...

Känner ni tvångstankarna komma krypande? Hur något plågsamt och tvångsmässigt sakta tar skepnad i en formulering.

Bushs hjärna avgår...

En fyndig one liner på den, någon?

Aaaarrggh...

- Perfekt, kan vi stänga av de andra livsuppehållande maskinerna också? *

Gaaaaah...

- Den har väl varit arbetslös länge? **

Mmmmffff...

- Åh. Jag visste inte att han hade någon! ***


Dessutom visas en bild av Karl Rove (aka Bushs numera avgångna hjärna) med slipsen fladdrande i vinden och under det en klämmig bisats om att Karl minsann länge varit i blåsväder. Där fick dom till det. Inte bara jag som har tvångstankar.

*, ** och ***: Åh, herregud, förlåt mig detta inlägg. Jag har ont i halsen. Jag visste inte vad jag gjorde. Jag åt äcklig lunch framför jobbdatorn. Jag kunde inte låta bli. Det var rösterna i mitt huvud som tvingade mig! Gah!

Helgens överlägset dummaste

...är att försöka bota en svidande hals och onda öron med regn, lera, musik och massa öl. Det är en väldigt kortsiktig lösning.

söndag, augusti 12, 2007

Way out Vuxen

Förresten. Vad skönt det är med vuxenfestival. Att kunna fly leråkern i en taxi till en inomhusklubb, med drinkar och stolar och golv och tak och sen traska hem till ett hotellrum utan lera på golvet och med rena lakan i sängen och fungerande toalett och dusch. Lyx. Och jag tänker på årets tappra Roskildesoldater i evigt regn och översvämning och att jag med största sannolikhet skulle förpassas till ett kroniskt apatitillstånd om jag tvingades genomlida en sån festival. Inte klokt vad skönt det är att vara vuxen. Om man skulle ta och plantera om lite pelargoner eller se över pensionsfonderna en snabbis.

Helgens dummaste

...är inte att åka vidare på klubb fastän man har druckit öl hela dagen i lera och regn och är astrött, bara för att se Though Alliance.
...är inte heller att försöka kickstarta bort från tröttheten strax efter midnatt med en Fernet och mera öl.
...är inte ens heller att följa upp Ferneten och ölen med en kaluha-rom-shot och ännu mera öl och börja yra om shotstema och alla köper sin favvisshot och bla bla bla
...ÄR att vara så upptagen med att välja mellan Jäger och Sambucca till gud-vet-vilken-i-ordningen öl, att man inte fattar att man missar hela spelningen och vaknar bakis som ett djur dagen efter och inte blir människa förrän framåt middagstid.

Det var ganska dumt.

Fast såhär i efterhand gör det inte så mycket. Det var kul också.

fredag, augusti 10, 2007

Rock'n roll


Och så hittar vi baren med vin och så spelar New Young Pony Club och sen mer vin och sen The Go! team och sen sparkar Hives-Pelle rumpa så man vet inte vad man heter och sen är allt så jävla jävla bra!

Räddningen


Allt ska bli bra.

Hata hata hata Göteborg!


Korta fakta Way out west: folköl 40 kr, betalkort: accepteras ej. Bankomater: 2. Antal besökare: 16000. Väder: regn. Bankomatkö: 1h 30 min. Publicerat spelschema: ändrat. Nytt spelschema: 10 kr.

torsdag, augusti 09, 2007

Thaiboxarsmalben

Idag har jag lärt mig att folk som tränar mycket thaiboxning och alltså parerar många slag och sparkar med smalbenen, utvecklar ett knöligt brosklager på smalbenen. Mellan huden och benet. Och sen gör det inte ont när nån sparkar dem på smalbenen. Som inbyggda benskydd. Det är väl konstigt? Och lite läskigt.

För den skadeglade

Bitter efter en regn- och begravningstung semester beslutar vi oss för att förlänga sommaren med en helg i Göteborg och Way out West. Bra musik, öl i plastglas och trevliga människor i solen.

För den skadeglade: kolla in Göteborgsvädret på www.smhi.se

onsdag, augusti 08, 2007

100 kr förnedring

Igår hamnade jag i en … eh…situation, där jag tvingades göra 100 armhävningar. Bra dagar kan jag göra 7 på tårna. Kämpar jag riktigt hårt klarar jag 20 på knäna. Alltså: under mina sista 40 armhävningar igår stod jag på alla fyra och skakade på armbågarna. En skakning = en armhävning. Ändå var jag tvungen att skippa de fem sista. Man skulle kunna kalla det total förnedring. Dessutom fick jag frågan om min jämngamla kompis, var min dotter. Jippi. För detta betalade jag 100 kr.

tisdag, augusti 07, 2007

Dagens i-landsproblem

Vår fjärrkontroll är liksom seg. Man måste rikta den alldeles rakt mot TV:n och trycka ganska hårt. Ändå tar det lång tid innan signalerna registreras och TV:n byter kanal. Det går inte bara att höja armen lite lojt och småtrycka lite. Nej, här krävs engagemang och fokus. Framförallt fokus. Jag är sällan engagerad eller fokuserad när jag tittar på TV. Ännu mindre när jag vill byta mellan olika kanaler. Det gör att jag och TV:n kommunicerar dåligt. Bristande kommunikation leder som bekant till frustration och i frustration är det mycket svårt att vara fokuserad och engagerad. I stället tenderar man att bli ofokuserad och satsa energin på att vara arg i stället för att konstruktivt lösa problemet (läs: byta kanal). Det blir en nedåtgående spiral där det till slut är helt omöjligt att byta kanal. Till slut får jag panik. Speciellt om det är trav. Eller - ve och fasa - buskisteater.

Bajsborste

Vecka två efter semestern. Solen hittar äntligen till stan och kollegorna återvänder till bittert muttrandes från en semester i regn. Arbetet återgår till det normala på gott och ont. En ond sak är missbruket av toaborsten på min arbetsplats. Eller snarare ickebruket. Toaborsten brukas inte alls. Under gårdagen var jag på toaletten tre gånger och möttes vid samtliga tillfällen av stark lukt och bruna mönster under toalocket. Vem gör så? Och varför? Är det så att det bland de högutbildade akademiker mitt företag valt att anställa, finns människor som faktiskt inte vet vad den stora borsten bredvid toaletten används till? Eller är det så att de i åratal har studerat orsak och verkan kring kost och avföring för att hitta den perfekta dieten för en krämig nutella-färg och nu vill visa upp sina framsteg? Eller tycker de att de gjort tillräckligt när de BÅDE torkat sig OCH spolat? Eller är de bara elaka? Jag förstår det faktiskt inte. Däremot förstår och tycker jag att ett lämpligt straff för alla ickebrukare borde vara att alltid rengöra toaletten efter sig. Utan borste. Ha!


torsdag, augusti 02, 2007

Förtydligande

Det hade ju varit klämmigt om jag redan i inlägget nedan haft vett att förklara varför jag fastnade så starkt för manipulationsformuleringen. Jo, manipulation är en av narcissist-Kanaliseras allra starkaste sidor och vi arbetar gemensamt på att göra något åt det. Det skulle ju vara fint om jag kunde just lita på att folk tycker om mig utan att jag med oändlig list och skicklighet tvingar dem till det.

Över huvud taget vore det fint om jag kunde inse att en av de många skillnaderna mellan mig och solen är att jorden INTE kretsar runt mig. I praktiken betyder det t.ex. att om jag småundviker en gammal klasskamrat på tunnelbanan betyder det inte självklart att han/hon absolut vill/inte vill prata med mig. Personen i fråga kan faktiskt förhålla sig helt neutral. Eller rentutav inte ha sett eller känt igen mig. Sånt händer. Tydligen. Vidare hade jag inte behövt bli djupt bedrövad de gånger jag skärper idioten ur mig och går fram och säger hej och före detta parallellklasskamraten svarar hej och sen ganska snart markerar att samtalet inte blir längre än så. Sånt händer också. Tydligen... självupptagna jävla as... jag ska aldrig mer... mutter mutter...

Poetiskt träffsäkert om manipulation

Ibland läser eller hör jag saker som blir fastnar som semi-aha-upplevelser. Jag kan gotta mig åt en formulering eller åt att något beskrivits så träffande i flera veckor. Lite som när jag såg Döda poeters sällskap första gången i tonåren och tyckte att jag verkligen verkligen förstod meningen med livet och carpe diem och allt det där, asså fatta, fånga dagen, fatta hur viktigt det är! Så himla stort liksom, ba seize the day liksom. Jag återkommer till stället i boken/på Internet/i inboxen/i filmen flera gånger tills jag nästan kan formuleringen utantill och jag vänder och vrider på betydelse och tanke. Kanske är det är så poesiintresserade relaterar till vad de tycker är En Riktigt Bra Dikt.

Det här är en sån sak som jag hittade tidigare i somras i Brudens blogg om brudar och som jag har letat upp och återvänt till flera gånger. Åååh vad bra det är:

”Att vara totalt rak och ärlig är svårare än man kan tro, för det betyder att man måste lita på att man räcker till som man är och inte behöver manipulera folk till att vilja vara med en. […] Det har tagit mig ett tag att urskilja gränsen mellan kommunikation och manipulation, de går in i varann mer än man först tänker sig. Vet man hur man ska göra för att frammana diverse reaktioner är det bara avvänjning som gäller, för manipulation är att fokusera på sig själv genom att låtsas fokusera på den andra och genom det lär man sig inte ett skit. Lär sig ett skit gör man genom att lyssna på den som faktiskt vill kommunicera på riktigt”

Det allra finaste är ”…för manipulation är att fokusera på sig själv genom att låtsas fokusera på den andra och genom det lär man sig inte ett skit.”

Åååh åååh åååh vad bra det är och åååh åååh åååh vad jag önskar att det var jag som skrev det först och åååh åååh åååh vad jag önskar att alla alla alla läste det och tänkte det och förstod förstod förstod.

onsdag, augusti 01, 2007

Lugnet hos ålderdom light

Det finns en förunderlig tröst i ålderdom light. Ålderdom man kan relatera till. Alltså inte vithåriga sekelskiftsoffer (förra sekelskiftet alltså) med förstoringsglas och löständer, utan sladdriga gråhåriga ryggskottare med läsglasögon och elektrisk tandborste. Människor i min föräldrageneration som blickar tillbaka på sin tid som ambitiösa 29-åringar och minns en diffus sörja där det enda urskiljbara är arbetsplatser, någon crazy fest eller semestertripp och vem de för tillfället hade tvärgängat alterntivt inte ännu träffat. Mer än så är det inte. Världen varken går under eller får en extra skjuts av min dagsstatus framför arbetsstationen. Det rullar liksom på helt oberoende av hur jag i detalj känner och tänker den 1 augusti mitt 29:e levnadsår.

En svindlande känsla som i de mikrosekunder jag verkligen förstår den, skänker mig ett stort behagligt lugnt.

tisdag, juli 31, 2007

Testa dig själv!

Har du under de senaste timmarna:

  1. Varit på en rolig humorshow på Parkteatern och i stället för att glatt skratta med på de rätta ställena, känt dig våldsamt utanför och fel?
  2. Svept en halv flaska ekologiskt rättvisemärkt rötjut och hoppats att det ska göra saker och ting bättre, sådär allmänt?
  3. Känt dig två storlekar större än alla människor du pratar med?
  4. Hittat en perfekt blandning av båda dina föräldrars sämsta sidor och i manipulativa syften använt det på någon i din omgivning?
  5. Konstaterat att din spegelbild är ful och att du beklämmande nog låter dig påverkas av att du tycker det?
  6. Varit beredd att lägga dig mitt i cykelbanan och gråta över det orättvisa faktum att det är både motvind och motljus samtidigt?
  7. Funderat på martyrmässiga sätt att skada dig själv med en skiftnyckel medan du skruvar fast bakhjulet efter att ha fått heroisk hjälp med en hoppande cykelkedja?
  8. Sagt något elakt om nektariner och smackande läten till någon du tycker om?
  9. Legat i soffan och med en tonårings svarta apati svarat med mantrat ”jag vet inte” när någon försökt hjälpa till?
  10. Ansträngt dig för att aktivt förtränga allt som är bra och i stället tokfokusera på allt som är och kan tänkas bli dåligt med ditt arbete?

Om du svarat ja på alla ovanstående frågor är du Kanalisera. Grattis! Ditt liv är egentligen skitbra, men du har för närvarande ingen som helst möjlighet att uppskatta det utan ser bara mörker och elände. Förmodligen blir det aldrig bättre och du kommer aldrig att hitta en sport-bh som inte är både för stor och för liten samtidigt.

Chock!

Semestern är slut. Å herregud. Å herregud.

Återstående arbetsveckor till nästa ledighet: 21
Varav ingående 4-dagarsveckor eller kortare: 0

Å herregud.

Summa arbetsdagar till nästa ledighet: 105
Varav förverkade: 1
Återstående: 104

Å herregud. Å herregud.

Jag har glömt, hur var det man överlevde hösten? Värmeljus, video och myspys i 104 dagar?

Å herregud.

måndag, juli 23, 2007

Mormor och Holger

J:s mormor blev ganska precis 90 år. Vi åkte inte upp till 90-årsfirandet, eftersom det låg olämpligt i både plats och tid. Norraste Norrland i jobbigaste jobbperioden. Bevare mig väl, vi har ju båda två ett Arbete att tänka på. J:s mormor var pigg och kry och bodde i ett serviceboende där hon dagligen fick besök av sin nya kärlek. Ny sedan 2-3 år tillbaka. Han hette Holger och var flera år yngre än J:s mormor. Lammkött. Det är något oerhört och fantastiskt över att bli förälskad igen vid en ålder av 87 år. En explosion av det mest livskraftiga man kan tänka sig, mitt i den alldagliga väntan på döden. Jag vet inte hur de träffades eller vad de såg hos varandra eller hur nervösa de var i början. Jag tänker mig att ålder och erfarenhet inte hjälper det minsta. Inför nyförälskelse är vi alla lika och tonåringar.

När J:s mormor några veckor efter sin 90-årsdag hastigt gick bort åkte jag och J tillsammans med J:s släkt upp till Jokkfall och begravningen. Det var en högkyrklig begravning och petnoga med traditioner. De ständiga frågorna var ”hur gör man?” och ”ska vi göra såhär?”, frontalkrocken när en generation begraver en annan. Släktens unga män skulle bära kistan och mormors huvud skulle vara i ett visst vädersträck och placeringen i kyrkan var av högsta vikt och du och du ska gå fram till kistan si och så, tror vi. I högkyrkliga traditioner finns inget romantiskt utrymme för sentillkomna pojkvänner. Holger var blyg och höll sig undan. Plötsligt hade suddiga barnbarns-fotografier av leende skolbarn materialiserats i unga vuxna med kostym och respektive. Han satt långt bak i kyrkan och gick fram sist av alla till kistan och tog farväl. Jag har aldrig träffat J:s mormor, inte hört mycket om henne och har ingen egen relation alls till Jokkfall, främmande mormödrar eller gubbar som heter Holger, men när jag såg Holgers grova farbrorshänder tafatt upptagna med en liten röd ros medan han mumlade något slags otillräckligt farväl till kistan var det något som brast ordentligt. Hur bär man en sådan sorg, Holger? Hur orkar man? För man har ju inget val.

Efter ritualen i kyrkan bars kistan in i bilen som sedan tog täten i en långsam karavan genom byn. Mötande trafik stannade vid vägkanten medan vi passerade. Det var stillsamt och vördnadsfullt. Jag tänkte en ironisk tanke om Stockholmsbegravningar och Essingeleden. Vid graven sänktes kistan ner av nervösa barn och barnbarn och mormors högkyrkliga Norrlandssamfund höll korta tal och sjöng psalmer. Holger höll sig i bakgrunden, det fanns ingen plats för honom.

söndag, juli 22, 2007

Sommar i Kanalisera

En reflektion i min välförtjänta semester. Eller om man vill, min väldigt speciella semester. Det är en konstig semester i år. Jag har under två månader hanterat 3 dödsfall och under samma tidsperiod, men med några veckors förskjutning, lika många begravningar. Jag har semester med döden. Jag går genom sjukhuskorridorer och säger hejdå för sista eller kanske kanske hoppas hoppas näst sista gången. Jag överraskas av det självklara, att vi alla måste dö och att sannolikheten för att dö just idag ökar med åldern.

Jag vill skriva om alla möten och alla begravningar. Jag vill skriva om den högkyrkliga begravningen i Jokkfall och om den moderna begravningen av J:s så fina och självuppoffrande farmor i Stockholm och om intervjun jag gjorde med min farfar och om det plötsliga mötet med min manodepressivt sjuka faster och om hur J och J:s farfar hårt kramar varandras händer den sista gången och J säger hejdå. Och om några dagar kommer jag även vilja skriva om den borgerliga begravningen av samma farfar i Skåne. Jag och J på begravningsturné – från högkyrkligt i norr till borgerligt i söder.

Jag blir stressad av alla dessa historier. De ligger och bubblar i mig och kommer då och då upp till ytan som den perfekt formulerade meningen, eller den snygga vinkeln eller intressanta reflektionen. Men det blir inget. I stället läser jag böcker och lyssnar på Sommar i P1. Det är ett fantastiskt program. Olika människor ges tid att berätta och jag ges tid att lyssna. Jag tror att det är så man vet att man verkligen är ledig, att man har tid och ro att lyssna på en berättelse. Det finns så många berättelser och jag vill höra dem alla. Jag skulle vilja ha ett Sommar-program av alla mina vänner och jag vill skicka ut miljoner producenter och journalister till alla gamla människor runt om i världen som ligger och dör med alla sina historier oberättade. Jag får nästan panik när jag tänker på det. På allt som finns att berätta, men som aldrig sägs eller aldrig hörs.

Nån gång ska jag berätta alla de där historierna som bubblar i mig. Dokumentera döden sommaren 2007. Och nån gång vill jag också berätta om min farmor och döden sommaren 2006.

torsdag, juli 05, 2007

T - 3:44 and counting...

Semestern börjar om 3 h 44 min. Jag tror att det är mitt livs mest välförtjänta semester. Det är inte klokt vad jag har gjort rätt för min ledighet. (Här skulle man kunna invända att det inte är så rasande många semestrar jag väljer mellan när jag dristar mig till att utnämna just denna semester till mitt livs mest välförtjänta, men ändå.) Bodde jag i Amerika skulle jag lätt utnämna mig till månades anställd, fast på engelska. Det är ju mer accepterat att vara lite skrytig där.

I alla fall: Hasta la vista, jobbet! Det är på stolta ben jag kommer släpa min bärbara dator och berget av skor jag mirakulöst smugglat in på min arbetsplats, ut ur kontorsbyggnaden.

onsdag, juli 04, 2007

Väderrapport

För er som inte förunnades möjligheten att ta en cykeltur genom Stockholms anlagda stadsnatur vid sexsnåret i morse delar jag gärna med mig av mina erfarenheter: Kompat duggregn, som att cykla under vatten, fast i motvind. Ni missade verkligen chansen till extremsportande utöver det vanliga.

söndag, juli 01, 2007

Tvångsmärka bildmanipulation

En av alla de semikändisar som blivit sig ett dubbelnamn med hela svenska folket på andra grunder än humoristisk eller musikalisk talang eller annan intellektuell begåvning gjorde en gång ett chockerande bra uttalande i magasinet Macho. Hon tyckte att man skulle låta märka all reklam som var bildmässigt manipulerad. Jag tycker att det är en skitbra idé. Naturligtvis skulle det bli svårt att veta var gränsen går, för jag förstår att man manipulerar ljus och skuggor i stilleben-bilder också, men något slags regler skulle nog kunna upprättas ganska enkelt, om inte annat så för att medvetandegöra och skapa debatt. Det vore fint. Medvetande och debatt är fina grejer.

Har ni förresten sett den här, apropå bildmanipulation:

lördag, juni 30, 2007

Som att fylle-sms:a hela Internet


Innan halvåret var till ända hann vi lära oss varsin ny sak, jag och J. J har lärt sig att om man snyter en näsborre i taget så tutar det inte så högt att folk vänder sig om på gatan. Jag har lärt mig regeln att om man shoppar duktigt får man dricka vin till lunch. Och fortsätta hela eftermiddagen och kvällen. Jag känner att jag vann.
Bilden har ingenting med inlägget att göra, mer än att en bild är ett måste för att kunna publicera blogginlägg via mobilen. Fantastiskt. Som att fylle-sms:a hela internet. Tekniken går verkligen framåt.

fredag, juni 29, 2007

Är det här allt?


Burgare och bärs i solen vid vattnet i goda vänners lag. Timbuktu i explosiv glädjekonsert på Grönan. Mjukglass med lakritsströssel. Precis allt det där man längtar efter och lever för i november. Och i samma millisekund som den tanken verbaliseras i mitt huvud: är det här allt? Blir det inte bättre än såhär? Och hur ställer jag mig i så fall till det?

Inte Nikkaluokta

Jag tror att J blev inspirerad av mina semesterbilder, för plötsligt har han börjat tanka bilder från mobilen till datorn och jag fick precis det här via mejlen.



Jag tror att det är indisk take away, men jag har ingen aning. Det kan vara vad som helst. Det är i alla fall inte Nikkaluokta.

torsdag, juni 28, 2007

Mitt sommarlov

Okej. Jag vet att jag pensionärsstämplar mig själv lite lätt nu, men jag är van. Det händer att jag löser korsord och planterar om mina pelargoner, så inget nytt under solen. Så nu tänker jag plocka på mig fler pensionärspoäng genom att låta er ta del av vackra vybilder från min semester i Norrland. Det går bra att scrolla för den ungdomligt lagda.

Kebnekaise på väg upp i helikoptern. Sydtoppen är högst och varierar några tiotals meter i höjd beroende på glaciärens tjocklek.


Sveriges högsta punkt. Snön på platån var vid tillfället midjedjup och skaren bar inte riktigt 70 kilo kanalisera. Som lämplig snöpuls- och bergsbestigarkläder hade jag valt uppvikta jeans och mina allra finaste sneakers. I efterhand tänker jag att jag kunde ha gjort ett smartare klädval.

Toppen bredvid Kebnekaise ser ut som en gryta och döptes på samiska till Kebnekaise, som betyder typ Grytfjäll eller nåt ditåt. Tyvärr brast kommunikationen något mellan samer och icke-samer och topparna blandades ihop, varför den södra toppen nu heter Kebnekaise och riktiga Kebnekaise heter typ Högsta toppen, fast på samiska.


Fatta sjukt coolt att jag suttit i den där och hovrat upp och ner över Sveriges högsta punkt! Jag fattar det inte själv.
Fint så det duger.

Vad man ser om man står högst upp i Sverige.

Heeeey Magdalena!

DN:s vett & etikett-expert Magdalena Ribbing har länge tillhört en av mina favoriter. Hon förespråkar vanligt hyfs och förklarar etiekttsregler på ett modernt sätt. Jag har vid två tillfällen mejlat henne och i utmärkta svar fått veta att:

1) min pappa aboslut inte måste klä sig i frack på bröllopet om han anser att "det strider mot hans innersta principer att spöka ut sig i ett sånt spektakel"; dresscoden anger en nivå och är inte på något sätt tvingande

2) ett bröllopstal ska vara ett hyllningstal (detta i sig var ingen nyhet, men en fin inspirationskälla till ett tal jag höll och fortfarande är väldigt stolt över på flera sätt)

Hon har dessutom strängt tillrättavisat en undrande som hade bekymmer med bordsplacering av homosexuella på parmiddagar, då hon skarpt tillrättavisade den frågande och förklarade att parmiddagar är en förfinad form av mobbing och att sexuell läggning inte har betydelse vid middagar.

Heja Magdalena Ribbing alltså!

Men så kommer det här svaret på en fråga om att hålla upp dörren. Nej nej nej. Jag tycker att det handlar om vanlig hyfs och artighet att hålla upp dörren för sina medmänniskor. Och att hjälpa dem med väskor, att kliva i och ur båtar och hänga upp kläder också. Det handlar bara om att se varandra och vara vänlig. Det spelar ingen roll om man har snopp eller inte.

Och jag tycker inte att jämställdhet är att män hjälper kvinnor. Jag tycker jämställdhet är när människor hjälper människor, oavsett kön.

Bildkälla: www.dn.se

tisdag, juni 26, 2007

Öppet brev till dig med fungerande billarm i Solna

Bäste bilägare,

Jag vill härmed meddela att ingen stulit din bil. Den står kvar där du ställde den. Tryggt och säkert. Det vet jag och det vet hela Solna. Det hörs. Nämligen.

Nästa gång du använder ditt billarm, vänligen gör det inte i förebyggande syfte. Det är inte så de är ämnade att fungera. När de drar igång skrämmer de iväg tjuven och då går det bra att stänga av dem. Direkt. Då har tjutet fyllt sitt syfte.

Om du inte omgående justerar inställningarna för ditt billarm dömer jag dig till livstid i samma sovrum som en pollenallergiker utan Clarityn.

På gränsen till nervsammanbrott,
Kanalisera

måndag, juni 25, 2007

Vuxenversion av stjärnstopp

Jag känner att det är hög tid för mig att ta på mig den upplysande och pedagogiska minen och berätta för de av mina läsare som egentligen inte läser bloggar men ändå gör mig den stora äran att besöka just min... blogg... om det krig som just nu råder i den så omtalade bloggosfären. Så här är det nämligen, precis som den uppmärksamme kollektivtrafikanten uppmärksammat på grönvita löpsedlar, att gratistidningen Metro har gett sig in i kampen om bloggarna genom att starta... Metrobloggen!

Snillrikt såg Metrobloggen först till att säkra några stora välkända bloggnamn som fick lägga upp några av sina bästa alster i varsina metrobloggar, redo för premiären. Sen tryckte man på stora knappen och metrobloggen blev ett faktum i varje medveten bloggares åsiktsmaskineri. Metrobloggen ger nämligen betalt, 3 öre per sidvisning, förutsatt att man har si och så många läsare och förutsatt att man har ett kreditkort att ta emot betalningen på. Metrobloggen har blippande reklam (senast jag tittade gjorde Metroblogen reklam för spel över internet och precis därunder för snabba enkla lån). Metrobloggen tar ifrån skribenten rättigheterna till all text som publiceras i bloggen. Och roligast av allt, Metrobloggen har enligt avtalet rätt att ändra alla villkor i avtalet och det är upp till bloggaren att hålla sig uppdaterad om detta. Ett slags vuxenversion av stjärnstopp.

En kreativ bloggare passade på att utnyttja Metrobloggens godhet med att starta miljonbloggen, som med målet 33 000 000 sidvisningar skulle rendera 1 000 000 kr till kreditkortet som oavkortat skulle gå till Röda korset. Bra kan man tycka. Om man inte heter Metrobloggen. Den kreativa bloggaren har gjort en film av det, se nedan.


Som ni förstår är det viktigt att ha en åsikt. För mig är det lätt. Jag tycker att det är viktigare att förfoga över sina egna texter än att tjäna pengar på en hobby. Och så gör jag ogärna reklam för sådant jag inte står för. Och jag kan vara så här hård och krass eftersom jag inte är i närheten av den läsarkrets som krävs för att kunna göra några pengar alls.

onsdag, juni 20, 2007

Skitfågelbajs


På mitt cykelstyre! Och först halvvägs hem slår det mig att det kan ha varit en duva. Jag blir aldrig mera ren. Aldrig.