Kapitulering inför vädermakterna

Jaha. Nu orkar jag inte längre. Nu gör jag det. Nu kapitulerar jag och gnällbloggar om vädret. Skyll inte på mig. Skyll på vädret.

Vafan! Ska det vara såhär! Ska november komma redan i augusti? Ska vi inte ha lite brittsommar? En endaste liten grillkväll och ett kvällsdopp, ska det vara för mycket begärt? En endaste liten fjuttdag utan regn?

Jag orkar inte längre. Jag kapitulerar. Jag gör vad som helst för lite sol. Eller för att kunna vistas utomhus överhuvudtaget, utan att bli dyngsur. Eller så låter jag mig själv långsamt förtvina till ett grått otröstbart knytte som plötsligt en dag går upp i rök vid tangentbordet. Men då är det ingen som märker längre. Är det så du vill ha det vädret!? Va? Är det det? Inte ens ett vettigt svar kan man få. Bara regn regn regn och lite uppehållsväder.*

* Och vad är det för idiotisk term egentligen? Uppehållsväder.

Den stora kräftätarhelgen

På lördag är kulmen i den stora kräftätarhelgen. Tydligen. Jag har blivit bjuden till inte mindre än tre kräftevent. Det smärtar mig vid såna här tillfällen att jag bara är en. Vid andra tillfällen är jag å andra sidan så rysligt trött på mig själv att det att bara vara en, är mer än nog. Kanske om man kunde duplicera sig under kräfthelger bara. Det vore fint.

Funktionsfel

Det finns två saker min kropp gör ibland som jag tycker är riktigt korkade.
Den ena är att vara kissnödig och törstig samtidigt. Ett uslare hushållande av resurser får man ju leta efter.
Den andra saken är att inte sova när jag är trött.

Jag har de senaste två nätterna roat mig med det sistnämnda. Det är så dumt. En sak om man är stressad över något, eller ute och festar eller blir störd av ljud eller ljus. Men om man ligger i sin egen säng i sitt eget mörka tysta sovrum mitt i natten, inte är stressad över något särskilt och är jättetrött, då ska man ju sova. Inte stirra på radioklockan, vända sig från sida till mage till rygg och tänka osammanhängande tetristankar. I synnerhet om man är lika bra på att hantera sömnbrist som en fyraåring.

Tunnelbana och självhat

Idag har jag varit otaktisk. Följderna blev att jag tvingades åka tunnelbana hem utan något att distrahera mig med. Det finns inte ord att beskriva hur långtråkigt jag tycker att det är att åka tunnelbana. Jag har alltid en bok eller en mp3-spelare med mig. Men inte idag. Klant.

Plan 1 var att härda ut och roa mig med att titta på folk som ser ut att ha gälla röster eller lukta illa och också har och gör det. Den övergav jag snabbt. I stället spontanshoppade jag boken Gunnar av Bob Hansson.

Gunnar handlar inledningsvis om självhat; hur alla människor innerst inne hatar sig själva. Det yttrar sig i kritiska tankar och omedvetet straffande handlingar. Gunnar försöker prata med andra om deras självhat, men vare sig hans barnbarn Conny eller Connys dagisfröken är riktigt med på noterna.

Jag var tokigt med på noterna. Jag var så med på noterna att jag köpte en svindyr liten juiceflaska och spillde ut över hela mig. Sen gick jag hem och somnade i soffan och dreglade på min alldeles rena tröja.

Jättesvamp

Det vankas svamphöst, läser jag i DN.

Det kanske bara är jag, men är det inte något nästan lite snuskigt över den här bilden?

bild: www.dn.se

Livskvalitetssänkande insatser

Instant livskvalitetssänkande:

Intervallträna före lunch på Västerbron i motvind.

Så urbota dumt.

Livskvalitetshöjande insatser

Tre sätt att effektivt höja din livskvalitet avsevärt:

1) Olja mekanismen i rullgardinen
2) Pumpa cykeldäcken (både fram och bak)
3) Förlägg jobbmöten till trevliga caféer och börja din dag med lyxfrukost

Livet är lätt.

Hur gick det?

Det gick bra!!!

Jag hittade mitt gamla fotbollsjag och gjorde mål och platsade i laget och knät höll och allt var jätteroligt och på väg hem började det regna så att jag kom hem precis sådär regnblöt och svettigt grusig och lycklig som man ska vara efter en fotbollsmatch.

Och när jag hade duschat fick jag varm finchoklad med vispgrädde.

Come back

Efter 8 år av förtvivlad gråt och sjukgymnastik gör jag ikväll come back i mitt gamla fotbollslag.
Asnervös är inte i närheten av hur jag känner mig.

Adrenalinet pumpar i hundratjugo och jag har pastaladdat, provat olika t-shirtar, justerat knäskyddet tusen gånger, känt efter för mycket, lyssnat på peppmusik, vankat av och an, druckit för mycket vatten (eller är det för lite?), gått på toa fem gånger, knutit skorna en extra gång lite hårdare, valt tröja, tankat vattenflaskan, hissat upp shortsen med en dubbelknut, nästan gråtit och lyckohattat tre gånger med en opumpad boll.

Fy helvete. Håll tummarna för att allt håller och funkar nu.

Hundkrull

Mina föräldrar har två av världens finaste hundar. Den ena är svart med rak päls och den andra är rödbrun med lite krullig päls. De är väluppfostrade och glada och fina och alldeles fantastiska. Det finns bara ett minus:

Alla strumpor som har gått på samma golv som den rödbrunkrulliga hunden är på livstid dömda att aldrig kunna visas bland folk. Det ser ut som att man vadat i könshår. Not so fräscht.

Gummistövlar

Jag förstår att ni undrar hur det går för mig i regnet. Inför nattens och morgonens skyfall dubbelkapitulerade jag idag. Rustad med gummistövlar och paraply tog jag tunnelbanan. Väl utanför porten hade det slutat regna, men då var det ju så dags. Jag klafsade på i mina gummistövlar ändå.

Mina gummistövlar är inte moderna och färgglada med klämmig snörning. Mina gummistövlar är ett par gröna Panther med rågummisula. Jag fick dem inför något slags friluftsdag när jag gick i fyran. På insidan av skaftet har min pappa textat mitt namn och forna hemtelefonnummer med stora tydliga versaler. Jag tycker fortfarande att det är ett par utmärkta gummistövlar.

Att åka tunnelbana i ett par gröna gummistövlar från 80-talet när det inte regnar är dock inte comme il faut. Inte. Då är man fritt villebråd för vem som helst att mosa sönder min lunch och kasta grus på mig. Som tur är har jag trumfkortet ålder att dra till med. Då klarar man sig från sånt.

Näsknäpp

Ofta tänker jag på en incident som skedde tidigt i somras. Jag sitter i en bil med några av mina gamla kompisar från högstadiet och artighetspratar om väder och vind och semester. Jag säger nåt svenssonskoj om att man borde ha mer semester oftare och det är då det händer. Min forna klasskamrat ler sitt snedaste tokfarbrorleende, lyfter vänster arm och knäpper mig på näsan. Han knäpper mig på näsan. Ni vet, lägger pekfingret på min nästipp och trycker till lite lätt. Och så skrockar han farbroderligt. Min forna klasskamrat är lika gammal som jag. Vi är 30 år. Vi är 30 år och tillhör en generation decennier och åter decennier ifrån dem som knäpper folk på näsan. Farbröder som minns kriget och köpt karameller i strut kan komma undan med att knäppa barn på näsan. Ingen under 75 år kommer undan med att knäppa någon som är över 7,5 år på näsan. Man gör inte så. Det är som att kalla någon lilla gumman fast hundramiljonertusen stjärnstopp gånger värre. Man gör inte så.

Och vad gjorde jag? Jo, jag blev så paralyserad att jag inte kom mig för att reagera alls. Min nästipp känns fortfarande våldtagen och smutsig. Jag är dömd att hantera och bearbeta det här detaljminnet för all framtid. Han är förmodligen inte ens medveten om att det hände.