måndag, september 29, 2008

Bästa brödbakande bloggläsargrannarna

Det bästa med att ha världens bästa bloggläsande grannar är att de plingar på på söndagkvällen med varmt nybakat bröd i händerna, eftersom de läst i min blogg att jag inte bakar bröd. Fantastiskt! Värsta rustika höstlimpan!

Vilket föranleder mig att skriva följande:
Bästa bloggläsare, såväl grannar som andra, bara som information är det här andra saker jag inte heller gör: bakar bullar, lagar storkok gulasch, dammsuger, tar hand om mina blommor som fryser ihjälp på balkongen, plockar svamp och putsar skor.
Om nån känner för att göra en insats eller så...

fredag, september 26, 2008

Höstmys

Jag har gått på det i år igen. För andra dagen i rad sitter jag på jobbet i stickad kofta med överdimensionerad polokrage och stickat skärp. Ni vet en sån där kofta som regelbundet dyker upp i skyltfönster och på reklampelare och sedan är de enda långärmade plaggen som säljs under ett halvårs tid och som luras om att en investering i en sådan kofta kommer förvandla hösten från mörk och regnig till krispig och klar? Som får dig att tro att du kommer tomta omkring i leggings och raggsockor och läsa intressant litteratur och plötsligt ha oändligt med ledig dagtid för långa promenader och kanske kommer du till och med skriva en dikt eller investera i en rustik filofax i läder och en tjusig reservoirpenna och få ordning på ditt liv. Eller varför inte baka lite bröd eller börja tycka om doftljus? Precis en sån kofta. Den är grön och jättefin och jag var sååå nöjd när jag köpte den. Nu blir det långpromenader i lönnlövsprassel och stora baljor av te och lugn och harmoni för hela slanten, tänkte jag.

Det blev det inte. Varken i år eller förra året eller året dessförinnan eller något annat år före eller efter i år. Det blir precis lika mörkt och regnigt som alla höstar, ingen tröja eller tekopp i världen kan göra något åt det. Och de två dagar om året när solen skiner och löven prasslar och luften är hög och klar sitter jag inomhus på ett kontor. Och jag tycker ändå att Earl Grey är godare än alla Höstmys och Lunga Stunder-teblandningar i hela världen. Och jag bakar inte bröd och jag hatar doftljus. Och jag är inte konstruerad för stickade koftor. Jag blir varm och svettig och rödmosig och det kliar över hela kroppen, även när jag har långärmat under, och jag vill bara hem hem hem och slita av mig skiten och dra på mig nåt snällt i trikå. Och dessutom får jag dubbelhaka i polotröjor.

Ändå går jag på det. I år igen. För jag vill så gärna.

onsdag, september 24, 2008

I fruktskålen

I fruktskålen på mitt jobb idag har jag hittat både fantastiska mängder dumlekolor OCH fantastiska mängder plommon. Jag har inte riktigt kunnat hantera det på ett vuxet sätt, berättar min mage för mig just nu.

Det allra coolaste eller I helvetet bor alla i ComHem-hus

Jag är här igen. ComHem har haft den goda smaken att göra en charmig maktuppvisning genom att inte ge oss tillträde till Internet under några dagar. Nu verkar de tro att budskapet gått fram, för problemet är åtgärdat. I helvetet bor alla i ComHem-hus. Garanterat.

I alla fall. Konferensen. Man skulle kunna tro att det coolaste var att lite leasure en lördag lunch få spontanflyga till Paris. Eller att man sett till att Bromma Flygplats skriver "Destination Unknown" på terminalskärmarna vid boarding. Eller att piloten säger "Hej och välkomna till denna flygning till okänt mål som kommer ta en, två, tre, fyra eller kanske fem timmar". Eller att ingen vet var vi är förrän man plötsligt vid landning skymtar Eiffeltornet genom flygplansfönstret. Eller kanske åsynen av 100 IT-konsulter på inlines mellan sagda torn och Triumfbågen. Men nej. Det coolaste är att mitt företag tycker att det är en ypperlig konferensaktivitet att trycka in alla 100 IT-konsulter på Stade de France för att se Madonna live. Det är det coolaste. Sjukt coolt.

video

Och näst coolast: Tänk när varelsen i min mage blir tillräckligt stor för att skrytbattla med andra barn. Jag minns hur coolt det var med kompisar som varit i olika länder "i mammas mage". Jag hade inte inte varit i några andra länder än Danmark, vare sig i eller utanför någon mage. Varelsen i min mage kommer för alltid ha dagisdräparen "jag har varit på en Madonna-konsert, i mammas mage".

fredag, september 19, 2008

Kånfrans

Jag drar på kånfrans. Det kommer bli världens bästa. Allt är hemligt och hysch hysch, men jag vet. Och det kommer bli världens bästa. Världens världens bästa.

Och på måndag är jag hemma igen och kan berätta. Jag kan knappt bärga mig. Världens bästa.

torsdag, september 18, 2008

Fighting spirit

Jag hade det på känn redan igår och imorse fick jag det bekräftat; det pågår en gigantisk konspiration emot mig. Alla delar av mitt liv samarbetar med yttre faktorer som ödet, trafiken, vädret, lukten i vårt kylskåp och kaffemjölken på mitt jobb för att göra mitt liv så pissigt som möjligt. Och de är djävulskt skickliga. Jag står helt svarslös och hanterade det moget genom att ligga i fosterställning på soffan i 15 minuter i morse, i stället för att åka till jobbet. Till min stora förvåning blev ingenting bättre av det. Ingenting.

Jag har verkligen ingen fighting spirit eller jävlar anamma. När livet blir kärvt triggas jag inte det minsta. I situationer där andra älskar utmaningar och slår sig för bröstet och vrålar ”Ni får mig aldrig levande!” kryper jag ihop i ett hörn och gnyr ”Snälla, döda mig!”. Jag fantiserar om att råka ut för fruktansvärda olyckor, så att jag slipper allt ansvar och blir ett försvarslöst kolli på ett sjukhus. Om jag var med på Titanic skulle jag dött först av alla.

Men jag tränar. Jag tänker på att ta kommando över mitt eget liv och att inget händer som man inte själv åstadkommer. Och sakta sakta segar jag mig upp i hästsadeln och skänklar lite grann, eller vad man gör i hästsadlar.
(Och ungefär här vill jag att ni hör Eye of the tiger fejdas upp i era öron)

onsdag, september 17, 2008

Jag som är så duktig

Idag har jag vid två tillfällen blivit utsatt för samma härskarteknik.

"Du som är så duktig kan väl..."

Man tror inte att det är sant. Jag blir så arg så jag kokar. Och helt tyst. Hur bemöter man en sån grej på ett konstruktivt, positivt och moget sätt? Jag vill slå och sparka och kanske gråta en skvätt. Det har garanterat inte rätt effekt i ett sånt läge.

Och det allra äckligaste är att jag vet att jag har gjort samma sak själv. Aldrig aldrig att det ska få hända igen.

Fotbollsgräm

Igår på matchen blev jag framspelad till två solklara målchanser. Jag la den ena en knapp meter utanför krysset och den andra på målvaktens utsträckta högerben. Det grämer mig fortfarande. Vi förlorade med 2-0.

Å ena sidan är jag världens bästa teamplayer – jag hejar och peppar och spelfördelar och drar igång. Å andra sidan är jag världens sämsta – det spelar ingen roll om vi förlorar eller vinner, det viktiga är att jag gör mål.

Berätta inte det för någon.

tisdag, september 16, 2008

Praktisk jämställdhet 3 - lika MVC-uppmärksamhet till båda föräldrarna

Idag hände två fruktansvärt oväntade saker:

1) Jag tilldelades läkarutlåtandet* "det märks att du är vältränad"

2) Jag och J fick precis lika mycket uppmärksamhet och fokus vid vårt inskrivningsbesök på mödravårdscentralen

Låt oss fokusera på punkt 2, eftersom punkt 1 tyvärr måste klassas som ihåligt och osant (om än trevligt) smicker för att lugna en spruträdd kanalisera.

Jag och J hade peppat hela kvällen och hela morgonen. Vi hade gemensamt gått igenom en mental lista över saker att ta upp på mötet. J har anteckningar om sista mens och mellanblödningar och datum hit och dit. Han är även min manager och berättar vad jag inte får äta samt lagar mat till mig med mycket järn och folsyra. Jag koncentrerar mig på att sova, kissa och växa, något jag har visat stor talang för.

Planen var att J skulle sköta så mycket snack som möjligt, ställa alla frågor och bistå med alla fakta och, om det var nödvändigt, säga "jag kommer att vara med vid alla träffar, jag vill ta en så aktiv roll i det här som möjligt".

Klockan 08:30 i det otäckt livmodersinredda väntrummet var J nervös och jag på krigsstigen. Sekunder senare kommer inledningen av mötet att handla om J. Barnmorskan och barnmorskestudenten undrar hur han känner för att bli pappa, om det känns overkligt och berättar hur det kommer bli senare på ultraljudet. J blir ställd och jag känner mig lite utanför. Mycket bra. Samtalet fortsatte en timme i samma anda och när vi gick därifrån kunde vi konstatera att:

1) J kände sig sedd och likvärdigt bemött
2) Jag kände mig lite osedd, vilket är ett tecken på att det nog var ganska rättvist med hänsyn tagen till att jag är en bekräftelsepundare av rang
3) Våra fördomar om Mödravårdscentralen var den här gången fel fel fel

Det finns hopp gott folk, det finns hopp! Men tro inte att den här enkla framgången kommer få oss att tagga ner. Lejon äter bara lata antiloper, eller nåt.

*Nåja, barnmorskestudent dårå...

Under cover tråkig

Jag har blivit tråkig. Tråk tråk tråk. Jag tänker tråkiga tankar, intresserar mig för tråkiga saker och tar upp tråkiga samtalsämnen. Jo, det är sant. Kolla här, det här är mina topp fem samtalsämnen under den gågna veckan:

1) Vädret
2) Trötthet
3) Kakel och badrumsrenovering
4) Graviditet (och här hatar jag mig själv på riktigt)
5) - - - (inget! Jag pratar inte om något annat än ovanstående fyra!!!)

Det är ett under att jag fortfarande har vänner, kollegor och familj som tilltalar mig frivilligt och på eget initiativ. Jag är djupt tacksam och hoppas att de orkar fortsätta. Under tiden försöker jag maskera min tråkighet med frågor och tokfokusera på andra. Initialt är det effektivt, men jag är rädd att det kan upplevas som ihåligt på sikt.

lördag, september 13, 2008

Den som spar hon har

Lyllo lyllo mig! Jag har inte läst Luftslottet som sprängdes än. Jag har sparat den. Nu har jag försiktigt börjat och gottar mig åt 700 sidor som jag vet att jag kommer tycka om. Som den första varma sommardagen, som torsdag eftermiddag före en rolig helg, som den första salmiakbalken i biogodispåsen. Milsvidder av härligt kvar. Lyx lyx lyx!


Och som om det inte vore nog har jag dessutom sparat Vita bergens barn av Per Anders Fogelström. Den ska jag ta till när litteraturtorkan känns extra svår. Ett riktigt trumfkort.

Mardröm

Jaha. Nu har de börjat. Graviditetsmardrömmarna. Jag har iofs under ganska många år haft mardrömmar om att jag på olika sätt plötsligt fött ett barn. I samtliga fall har jag ingen aning om hur det kommit dit, jag har varit jungfruligt obefläckad och inte heller genomgått någon förlossning. Barnen jag drömmer om är i regel minst ett halvår gamla och obestridligt mina. Vid ett tillfälle har jag lagt det i toaletten, vid ett annat försökt gräva ner det levande i mina föräldrars kompost.

Det här går lite stick i stäv med att jag envisas med att klättra flera pinnhål i veckan i Facebooks Compare People-applikation, under rubriken "Best mother (potential)". Jag tror inte att bra mödrar gömmer sina barn i olika villakomposter, men vad vet jag.

I natt hade jag min första riktiga graviddröm (riktig i den mening att jag faktiskt är gravid i vaket tillstånd). Jag hade genomgått en förlossning och vaknade på morgonen utan något minne av hur den gått till (gott Best mother-tecken, förlossningen var så enkel att jag inte märkte den). Jag hade fött två barn som först presenterades som en pojke och en flicka men sedan visade sig vara två pojkar (gott Best mother-tecken, det är inte så noga med kön). Jag hade absolut noll och inga känslor för de två pojkarna (dåligt Best mother-tecken). Jag funderade på om det fanns sätt att göra sig av med åtminstone det ena barnet (dåligt dåligt Best mother-tecken). Jag hade långtgående planer på att mörka hela skiten och gå till jobbet som vanligt (dåligt dåligt dåligt Best mother-tecken).

Nu har jag tillbringat morgonen (det blev inte mycket sömn efter den där drömmen) med att fundera kring strategier att ta till om jag går in i något slags förlossningsdepression eller av annan oklar anledning inte kan knyta an till vår avkomma. Lösningen på alla mina problem är J. Han kommer vara stabil och fixa det där. Om Facebook hade varit jämställt och även rankat "Best father (potential)" hade han vunnit stenhårt. 100 000 - 0.

torsdag, september 11, 2008

Allvarlighetsfreak

Härregu vad mycket kontrakt och graviditet och allvar det var här nu då. Låt mig i stället berätta om något annat.

Till exempel om Solnas mest aparta figurer.

1) Lövblåsaren. Lövblåsaren blåser varje morgon löv utanför Solna Centrum. Det finns typ 14 löv. Lövblåsaren försöker blåsa dem till en hög med hjälp av den stora bullriga lövblåsarmaskinen han har på ryggen. Det skulle gå snabbare om lövblåsaren tog av den stora maskinen och bara böjde sig ner och plockade upp löven. Om jag inte var så rädd för honom skulle jag erbjuda mig att göra det åt honom.

2) Inlines-cyklisten. Inlines-cyklisten är egentligen ingen cyklist. Han cyklar nämligen inte, han bara leder omkring sin cykel, på inlines. Alltså inlines-cyklisten åker på inlines, inte cykeln. Kanske har han cykeln som ett stöd, så att han inte ramlar. Inlines-cyklisten är förmodligen väldigt rädd för att ramla. Han har norra Europas fetaste hjälm på huvudet. Kanske är han också rädd för lövblåsaren.

Först tänkte jag att lövblåsaren och inlines-cyklisten inte tar lika gravallvarligt på livet som jag ibland tenderar att göra, sen tänkte jag att det är nog precis det de gör. Fast på sitt sätt.

Det är jag och dom. Allvarlighetsfreaken.

Praktisk jämställdhet 0.1 - Hur vi berättar

Innan jag visste att jag var gravid hade jag en ambition och tanke om hur jag skulle berätta om det när/om det inträffade.

De män som jag hört berätta om en graviditet säger oftast "jag ska bli pappa" medan kvinnor säger "jag är gravid". I några fall har jag hört "vi är gravida". Skitjobbig extremrättvisesökande feminist som jag är ville jag att jag och J skulle förhålla oss på samma sätt till graviditeten/det eventuellt kommande föräldraskapet. Ett sätt är att kommunicera det likadant. Jag hade alltså föresatt mig att säga "Jag ska bli mamma" i stället för "jag är gravid".

När det plötsligt kom i skarpt läge kunde jag inte. Jag sa "jag är gravid". Jag har rannsakat mig själv och funderat på varför och kommit fram till två orsaker:

1) Att jag är gravid är ett medicinskt tillstånd som jag inte kan blunda för. Att jag ska bli mamma känns extremt främmande. Jag kommer verkligen behöva de här månaderna för att vänja mig vid tanken. Att säga "jag ska bli mamma" känns som att ljuga och jag vill inte ljuga för mina vänner.

2) Jag har svårt att identifiera mig i den klassiska mammarollen. Papparollen känns lite friare. (Vilket verkligen ger vatten på min kvarn om hur viktigt det här är, jag till och med snubblar på det själv!)

Punkt 0.1 misslyckad alltså.

onsdag, september 10, 2008

Memory


Det är inte så ofta jag åker tunnelbana såhär under cykelsäsong, men just nu händer det. Det känns väldigt exotiskt. En man spelar elgitarr och en annan går runt i sjaviga innebandykläder och visslar Memory så högt han kan. Nu passerar han mig snart för tredje gången. Väldigt exotiskt.

måndag, september 08, 2008

Praktisk jämställdhet 1 - Vi ska berätta om graviditeten tidigt

Redan på punkt 1 blev det svårare än vi trott, eftersom vi helt enkelt inte fattade själva förrän ca två månader hade gått.

Men med informationen given var vi snabba att sprida nyheten bland de närmsta och vi har inte hållit det hemligt för någon. Jag har inte vid något tillfälle undvikit ämnet eller betett mig annorlunda för att hemlighålla informationen. Det har dessutom känts självklart och helt naturligt, vilket glädjer mig. Jag kan alltså med praktisk erfarenhet i bagaget, fortfarande stå för det jag tyckte tidigare i februari.

Sedan en nära vän fick missfall känns det ännu mer angeläget att berätta, OM det skulle gå dåligt framöver. Jag känner en större trygghet när folk i min omgivning vet att jag är gravid, händer de något är det lätt att förklara.

Punkt 1 avklarad alltså.

(Jag förstår att det här inte är högintressant läsning för er alla, men bloggen fungerar parallellt som min privata dagbok och där tycker jag att det här är angeläget att följa upp och dokumentera.)

Praktisk jämställdhet - vi har upprättat ett kontrakt

Ett fenomen jag tycker mig se bland nyblivna föräldrar är att det är extremt svårt att bibehålla jämställdheten i (heterosexuella) förhållanden. Det är något med familjeliv och barnaalstrande som slungar de mest hårdkokta feminister rakt bakåt till 50-talet. Jag är nyfiken på det här och undrar vad det beror på. Det är svårt att fråga utan att frågan upplevs som ett påhopp och de svar jag får, som inte är renodlat defensiva, handlar nästan uteslutande om att just den här unika situationen blev bättre om man löste det på just det här unika (ojämställda) sättet för just oss. Ofta är det samma unika situation som löses på samma unika sätt; i regel att kvinnan på något sätt tar ett större (tidsmässigt) ansvar för hem och barn.

Jag tror inte att man får gröt i huvudet av att få barn. Jag tror inte heller att man tycker att det är mindre viktigt att vara rättvis när man får barn. Men jag tror att det är sjukt svårt att slåss för normer som inte riktigt har fått en självklar plats i samhället än. Speciellt när man redan slåss för mer basala saker, som sömn och tystnad.

Jag undrar var min och J:s gräns går, när det yttre trycket och de inre påfrestningarna blir större än våra höga ideal, och om vi alls når den. Jag ser min graviditet och vårt blivande föräldraskap som ett feministiskt experiment. Vi har därför högtidligt skakat hand på ett slags kontrakt om hur vi ska förhålla oss till det nya som händer i livet. Jag har för avsikt att följa upp det här i bloggen, eftersom det är den enda dagbok jag regelbundet skriver i och för att jag verkligen verkligen vill veta.

Det här är vårt kontrakt:

1) Vi ska berätta om graviditeten tidigt. I stället för att smussla med alkoholfri öl, ljuga för vänner och kryptiskt stanna hemma från fester och andra tillställningar där det kan serveras alkohol. Blir det missfall så blir det och om det är så vanligt som alla påstår är det bättre att det kommer upp till ytan och inte är något man smusslar med.

2) Vi ska vara gravida tillsammans. Det är viktigt att J är med på alla träffar med läkare och barnmorskor etc. och har lika bra eller bättre koll på vad som gäller och händer, som jag. Redan från början har vi samma ansvar.

3) Vi ska kämpa för att mödravården ska ge lika mycket fokus på hur pappan känner och mår som mamman. De rent kroppsliga sakerna kan förstås mamman svara på bättre, men psykologiskt är vi lika mycket blivande föräldrar.

4) Vi ska aktivt undvika att få veta vilket kön barnet har innan det föds. För det spelar verkligen ingen roll och vi vill inte ge det möjlighet att indirekt påverka oss eller någon annan.

5) Vi ska inte berätta barnets kön när vi berättar att det fötts (ni vet det där klassiska mms:et man får när ett barn fötts). För det spelar verkligen ingen roll. Det viktiga är att det gått bra och att alla mår bra (eller för all del, att det inte gått bra).

6) Vi ska dela lika på föräldraledigheten. Om det inte går att dela exakt lika, ska underrepresenterat kön ta ut fler dagar (i det här fallet mannen).

7) Vi ska ta lika stort ansvar i hemmet och för barnet.

8) Vi ska dela lika på VAB-dagar. Om det inte går att dela exakt lika, ska underrepresenterat kön ta ut fler dagar (i det här fallet mannen).

9) Vi ska inte räkna på hur mycket vi "förlorar" på att någon av oss är föräldralediga. Däremot räknar vi gärna på hur fantastiskt mycket samhället ändå betalar oss för att vara hemma med ett barn, eftersom vi tycker att det är en otrolig förmån.

10) Vi ska anstränga oss till vårt yttersta för att behandla vårt barn lika, oavsett kön.

Det är våra första tio punkter. Jag förutsätter att jag får anledning att återkomma till den här listan senare, i takt med att vi kommer i skarpt läge (förutsatt att allt går bra).

Har vi missat något? Hjälp oss att fylla på listan!
Det här är verkligen viktigt för mig.

fredag, september 05, 2008

Inte feel good


Fruktansvärt bra, men fruktansvärd. Våld, sorg, betong och inga lyckliga slut så långt ögat når.
inte feel good.
Klant-kanalisera.

För 2,5 veckor sedan:

- WAAAAAGAAAAHAHAHAAAAAAA!!!

och:

- What!? Hur kom den in??? När ska den komma ut??? Och vad i helvete gör vi nu?

2*3 liter handsvett och kubikmeter hyperventilerande senare:

- Shit vad coolt.




















Nu har vi lugnat oss lite. Tydligen växer det en annan människa inuti mig. Det var inte meningen, men när den nu en gång är där, är vi väldigt glada båda två. Lite extra glad är jag åt att den varit där 2,5 månader redan, utan att vi fattat det. Jag känner att vi tjänat tid. För det här med att njuta av sin graviditet är inte min kopp te. På ett konceptuellt plan - tveklöst! och jag är verkligen enormt tacksam och glad - men varje sekund varje dag i nio månader på ett praktiskt plan är jag mer måttligt road. Men mest är det förstås ascoolt. Jag är ju mänsklig, trots allt.

Världens sämsta flickvän meets Världens bästa pojkvän

Ikväll är jag världens sämsta flickvän. Eller om man vill världens tråkigaste tjej med världens största svängradie. Samma lika.

Efter en hyggligt intensiv vecka har jag sett fram emot en fredag kväll ensam hemma. Jag tänker obegränsade mängder gorgonzolapasta, smågodis och zappande mellan dålig och sämre teve. Jag tänker hela soffan själv. Hela lägenheten själv.

Mitt i smågodisätandet och gorgonzolapastalagandet kommer J hem. The bastard. Jag är usel på att glädjas åt sällskap av världens bästa pojkvän. Jag är världsmästare på att vara oflexibel och världens sämsta flickvän. Det blir sådär.

Eftersom jag begåvats med världens bästa pojkvän har kvällen ändå fått ett lyckligt slut. Han flydde fältet och dricker nu drinkar med positiva flexibla härliga människor. Jag rapar ost och trycker i mig den sista salmiakbalken. Och nu börjar Family guy.

Slutet gott, allting gott.