Igelkott

Jag är en igelkott. En primitiv varelse från förlängesen som helt styrs av basala instinkter. När det är mörkt och kallt ska jag gå i dvala, berättar min igelkottsreptilhjärna för mig. Jag ska äta mig tjock och gräva ner mig under ett varmt mjukt täcke av löv och mossa och sova sött. Jag ska inte vakna av signaler från mobiltelefoner när det är nattsvart ute och pina mig iväg i iskyla till ett kontor. Hela mitt väsen säger ifrån och snart är mina igelkottsinstinkter starkare än min vilja. Jag märker hur jag dag för dag passeras i ett alt djupare tillstånd av dvala. Jag kan inte göra något åt det. Det är dåligt och svårt att vara igelkott i IT-branschen.

Sagurlandur

Jag har varit på Island på konferens. Island är fantastiskt. Bortsett från gejsrar, vulkaner, lavalandskap, fisk fisk fisk, magisk natur, ett skojigt språk, kranvatten som luktar prutt men smakar gott, islandshästar, schyst uteliv och att det är ett allmänt coolt ställe så har Island chokladöverdragen lakrits. Jag upprepar: c h o k l a d ö v e r d r a g e n l a k r i t s. Det bästa av två världar. Det är inte för inte man kallar Island för sagoland.

Kraftpunkt

Vi ska på konferens. Jag ska presentera mitt arbete för mina kollegor. Inget konstigt. Jag förutsätts knåpa ihop en kort och kärnfull powerpointpresentation. Inte det minsta konstigt. Till min hjälp har jag ett inneboende hat för allt vad powerpoint heter och en kreativ förmåga på uppåttjack. Jag visualiserar, fantiserar och kreerar de mest kärnfulla, pedagogiska och medryckande presentationer ni kan tänka er. I mitt huvud. Det är illustrationer med roliga knorrar, pilar som åker hit och dit och animationer som skulle få Pixlar att bli gröna av avund.

I verkligheten begränsar sig mina powerpoint-förmågor till att justera typsnitt, teckenstorlek och i gynnsamma fall bullets och numrerade listor.

Min speedade fantasi och ambition tar ingen som helst hänsyn till det. Det gör inte heller min inneboende bekräftelsepundare.

Jag ligger väldigt pyrt till.

Perrongkänsla

På film och i TV-sändningar vilar det en stark samhörighet över väntande människor på perronger och i busskurer. Man känner att de hör ihop. Att de ställer upp för varandra. Kanske kommer känslan ur att jag som åskådare vet att de snart kommer tvingas agera eller i alla fall reagera som grupp. Annars skulle man inte filma dem. Snart ska de leka skrik-viskleken med Crocodile Dundee eller vara med om en fruktansvärd katastrof. Därför hör de starkt ihop. När jag är en av alla många på perrongen känner jag inget sånt. Ingen samhörighet eller vibrerande vi-känsla. Om Crocodile Dundee eller katastrofen kom skulle jag låtsas som ingenting. Jag är nog inte ensam om det. Det skrämmer mig.

Highlife Solna

Annat jag roar mig med är att hälla tvättmedel i sköljmedelsfacket, tänka att det löser sig på alla sätt och sedan ångra mig bittert bittert när det rinner en gulgrå sörja över hela badrummet. Gör inte så mot er själva, det är inte värt det.

Fight! Fight! Fight!

Man kan undra vad som är så mycket roligare än att blogga. Det gör ni säkert. Det ska jag berätta. Tills alldeles nyss var det att hetsa intet ont anandes ord och namn emot varandra på Googlefight.com och vråla Fight! Fight! Fight!
Rekommenderas å det varmaste.