Perrongkänsla

På film och i TV-sändningar vilar det en stark samhörighet över väntande människor på perronger och i busskurer. Man känner att de hör ihop. Att de ställer upp för varandra. Kanske kommer känslan ur att jag som åskådare vet att de snart kommer tvingas agera eller i alla fall reagera som grupp. Annars skulle man inte filma dem. Snart ska de leka skrik-viskleken med Crocodile Dundee eller vara med om en fruktansvärd katastrof. Därför hör de starkt ihop. När jag är en av alla många på perrongen känner jag inget sånt. Ingen samhörighet eller vibrerande vi-känsla. Om Crocodile Dundee eller katastrofen kom skulle jag låtsas som ingenting. Jag är nog inte ensam om det. Det skrämmer mig.