Fuskfru
Hörni begåvade läsare, hjälp mig med en sak. Om man, rent hypotetiskt, inte tycker att det här med äktenskap och vara fru är riktigt sin grej, men ändå vill få till samma juridiska förutsättningar för sitt barn och annat som är viktigt, kan man då skriva ett kontrakt med sin sambo med texten "Vi vill behandlas som gifta i juridisk bemärkelse" och sen signa båda två?*
Om inte, vilka juridiska skillnader finns mellan äktenskap och samboskap och finns det något det inte går att avtala/testamentera sig fram till?
*) Eller är det redan nån som tänkt på det och blivit dissad av Göran Hägglund
23 kommentarer:
Skillnaden är tex att om ni skulle dela på er som sambos så delas inte allt 50/50 utan ni tar det som ni hade med er in i bohaget som ert plus att man får det som är köpt i sitt namn. Är man gift är allt i en enda hög.
Man kan ju skriva ett testamente, rekommenderas väl ganska starkt om man tex har en lägenhet ihop. Skulle något av det allra värsta hända har ni ju inte arvsrätt på varandra automatiskt som sambos, så då äger man plötsligt lägenheten med svärisarna eller så, beroende på vem som är först i arvsledet.
Tex.
Jag börjar med att säga att jag inte är någon expert. Men jag tror mig veta att det går att skriva ett dokument som likställer ganska väl. Jag vet inget om pensionstillägg eller förmåner man kanske kan få.
Det som händer om en av er dör nu, utan testamente, är att barnet ärver allt och att den efterlevande förvaltar arvet till barnet tills det blir arton. Men då måste hälften av allt som fanns vid dödsfallet direkt tillfalla barnet.
Man kan också skriva testamente om att sambon ärver en, men då går fortfarande 25% till barnet vid artonårsdagen. Skillnaden när man är gift är att man har rätt att behålla tillgångarna gentemot barnet tills man själv dör.
Har man inget testamente inbördes som gifta och saknar barn så kommer föräldern till parten som dör få ärva efter att den andra också dött. Så om du och din man är gifta och ni inte har barn så får du behålla allt när han dör, men det ska boupptecknas och säkras vilka tillgångar som är hans. När du sen dör får hans föräldrar, eller syskon, eller syskonbarn osv. ärva tillbaka hans hälft. Så du kan inte testamentera till vem du vill av alla dina tillgångar.
Men, för att det inte ska uppstå tvivel så bör ni nog hitta ett dokument som är helt säkert. En lapp i skrivbordslådan räcker inte. Vittnen och formuleringar är viktiga saker!
Jajust! Nu när ni inte tänkt gifta er och tänker på det här med juridiken så måste det innebära att ni nu är motsvarande "förlovade"! Grattis jue! :-)
Ja, alltså. Nu är det jävligt länge sedan jag läste juridik (innan jag bestämde mig för att det var fel och bytte inriktning). Men, såhär va: Giftermål är en grej som reglerar vilka rättigheter och skyldigheter man har visavi samhället och avgör hur man delar på grejerna när man skiljer sig eller dör.
Ett civilrättsligt avtal reglerar BARA relationen mellan två parter. Jag misstänker att man inte kan avtala om att en relation ska vara "samma som giftermål" på samma sätt som man inte kan avtala "X får döda mig utan att det ska räknas som mord".
Men som sagt, kolla med en jurist.
Alltså när jag skriver "bara mellan två parter" så innebär det alltså du och Jeppehejbloggarn. Man kan inte begära att pappa staten ska bindas av det avtalet. Staten är ju tredje part.
Basic legal rules. Ganska logiskt.
äktenskapet i sig var väl inte det som lockade oss mest, utan endast det juridiska. det förenklar livet en hel del när man har barn. vi tog 30-sekundersgrejen på rådhuset utan att någon visste om det. praktiskt och lite småroligt. ingen ångest över klänningar, bröllopsfester och pinsamma tal. man får liksom det göttiga ur kakan utan att behöva söla ner sig alldeles för mycket. båda behöll dessutom sina efternamn så utåt är det ingen större skillnad.
Hej, för vissa försäkringar kan man inte ärva varandra om man inte är gifta. Jag kommer inte ihåg exakt vilken, men det rör en liten del i något av de stora tjänstepensionsavtalen. Så mitt tips är att kolla upp det ordentligt, jävligt surt att bli blåst på det! Att gifta sig är ju the easy way out gällande just en massa pappersexercis.
Jag skulle ändå rekommendera att ni ändå ba gör det om det nu inte är politiska skäl bakom varför ni inte vill. Saker och ting förenklas väsentligt..
Gör som bloggarn med det omöjliga namnet hochlash säger. Smit iväg mellan blöjbyte och lunch och sen behöver ni inte undra längre. Giftermålet som juridiskt fundament är riktigt nice, om du frågar mig. Inte minst för A-barnet.
Jag kanske är dum i huvet men vilken del av äktenskap är det man är emot om man är för det juridiska? Att nån lovar att älska en i nöd och lust? Evig trohet? Snygga kläder och en rolig fest där alla ens vänner talar om att dom diggar en skithårt? Presenter?
Ehhhh, vore det inte för det juridiska skulle jag gifta mig varje dag.
/Frugan
Som fler andra sagt, gift er trettiosekundersvarianten, strunta i fest, namnbyte etc. Ni behöver ju inte ens kalla varandra man och hustru om ni inte vill det, men ni får allt det juridiska fixat på ett kick...Äktenskapet blir ju vad ni gör det till och att vara fru handlar om vilken betydelse du själv lägger in i ordet, anser jag.
Ni tänker oortodoxt när ni vill ha ett avtal som täcker alla de juridiska aspekterna av ett äktenskap. Så kan man inte göra, man kan bara välja mellan att gifta sig och att inte gifta sig.
Seså, in i fållan med er nu och sluta tänk sådär konstigt.
Rent juridiskt är det väl bara att gifta sig. Om inte annat så för a-barnets skull.
Gå till en familjerättsjurist och kolla upp vad ni kan avtala om och vilka möjligheter ni har att skriva ett så äktenskapsliknande avtal som möjligt, och låt denne/denna skriva avtalet. Väl investerade pengar, eftersom ni inte vill gifta er och detta är något som är mycket svårt att få till på ett bra sätt utan juristhjälp. Som ickegifta och utan avtal är ni också extremt oskyddade vid dödsfall eller en seperation.
Jag känner att jag måste gå i polemik med alla som säger att "Det är väl bara att gifta sig". Jag håller inte alls med; giftermålet är ju en symbolhandling med en massa hävdvunnen och outtalad betydelse. Allt från att man ska utfästa meningslösa löften (även om man inte måste lova nåt nuförtiden så ligger det underförstått) till att man subventionerar en institution som härrör från kyrkans hegemoni och är anpassad efter sådana värderingar.
Och "Frugan": Nej, du är inte dum i huvet, bara lite insiktslös. Det kanske är just de saker du räknar upp som gör att man inte vill gifta sig - att man ska göra utfästelser om framtida känslor och dessutom lova att dedikera resten av sitt liv till någon man inte vet vem den kommer att utvecklas till? Eller att "tvinga" vänner att säga snälla saker om en som betalning för att man bjuder dem på fest? Eller en hysterisk klänning som man inte känner sig bekväm i? Eller, som sagt, att man inte gillar symbolhandlingen som innebär att man godkänner kyrkans och statens inblandning i ens eget privat- och sexliv? Eller att man helt enkelt inte har lust?
Jag kan kort sagt se en hel massa orsaker till att inte vilja gifta sig och tycker inte någon ska tvingas göra det bara för att det inte finns någon annan juridisk lösning.
Nu till ursprungsfrågan: Jag blev såpass fångad av din frågeställning att jag ringde upp min pappa på lunchen - han har ett förflutet som bankjurist (som håller på med arv, skilsmässor och liknande). Enligt honom lät det som att man skulle kunna uppnå ungefär samma saker med civilrättsliga avtal, testamenten osv. Även regler runt statens åtaganden, i form av efterlevandepension ("änkepension") och liknande trodde han numera var såpass moderniserade att de skulle gälla även för sambor. Det enda problemet han kunde komma på var vid skilsmässa: Säg att man avtalat att avtalet gäller tills endera parten säger upp det och då ska man dela på allt. I det läget finns det förmodligen större möjligheter för den ena, "rika", parten att bestrida avtalets giltighet än om man faktiskt varit gifta. Det går helt enkelt att krångla till skilsmässan mer än om man gift sig.
Pappa var dock lite osäker, eftersom han inte jobbat med sånt på 20 år, och tyckte ni skulle gå iväg till en familjejurist och skriva testamenten, avtal för skilsmässa och sånt, för det gick förmodligen inte att bara skriva ett enkelt "samma som om vi varit gifta"-avtal som blev vattentätt.
Bara gå och skriva på papperet, rent borgerligt, utan fest och kalasskor då? Då är ni det juridiskt och det är mindre pressande än ett vanligt föräldramöte eller så.
Jag känner att jag måste göra ett litet förtydligande: Även en borgerlig vigsel är ju en symbolhandling, som betyder ungefär samma sak som en kyrklig, bara det att man inte tror på gud. En massa outtalat junk som man kanske vill slippa.
Jocke, tack! Precis så tänker jag!
Lyssna på jocke, och snacka med en jurist. Och lyssna inte på de andra, det handlar såklart om mer än bara festenklänningenpresenterna - jag måste förhålla mig till att vara Gift och en del av ett Äktenskap varje dag, och även om Hanjaglevermed är toppen är det ett jävla historiskt bagage jag måste (amerikanska immigrationslagar) bära på.
Jag är nyfiken på det här, då jag aldrig gift mig eller fått barn så kan jag inte säga att jag vet vad det innebär, men jag förstår inte vad i ett äktenskap som är mer bindande än att skaffa ett barn ihop? Varför är det mindre bindande att skaffa barn ihop än att gifta sig?
För min del känner jag att om någon inte vågar gifta sig med mig och lita på mig på den nivån ett äktenskap kräver, så vet jag inte om det håller för att skaffa barn ihop heller.
Däremot vet jag att många är emot äktenskap, men jag förstår nog inte helt varför?
Önskar ett utförligt inlägg om det!
(Så att jag vet båda sidor den dagen jag ska ta ett beslut om det)
thewoodfairy: Jag vet inte om du riktar dig till mig, men jag försöker svara ändå; hoppas ingen tycker jag spammar.
Nu handlar det ju inte om att man inte vågar binda sig - själva frågeställningen går ju ut på att man VILL binda sig hårdare, genom att sätta upp avtal mellan varandra och på så sätt stadfästa sitt förhållande på ett bättre sätt.
Däremot kanske man inte vill gifta sig, kanske på grund av något av de skäl jag räknar upp ovan, kanske av något annat skäl.
Det handlar alltså inte om att man inte vågar binda sig - precis som du säger så är man ju redan ordentligt bundna till varandra i och med barnet - utan om att man vill binda sig mer till varandra.
Hoppas jag svarade på det du frågade, att det var tillräckligt utförligt och att ingen tycker jag spammar. :-)
Jocke: Jag frågade alla som inte vill gifta sig (men ändå leva och skaffa familj ihop).
Tack så mycket för svaret! Jag tror jag förstår hur du(ni)tänker. För er är det en symbolhandling, medan jag inte ansett det vara en symbolhandling om man själv inte väljer att det ska vara det. Den korta borgliga vigseln ser jag som ett juridiskt överenskommande där båda parter uttryckligen och närvarande ska medgöra att de juridiskt ska vara bundna till varandra, med tillhörande vittnen. Jag upplever inte att det är något konstigt med det, och vad man lovar eller inte lovar varandra utöver det står väl mellan parterna.
Men det är klart, ordet äktenskap har ju hängt med även in i den juridiska världen. Och känner man sig obekväm med referensen till kyrkans heliga sakrament så kan det såklart kännas jobbigt.
Men hur ser lagen ut, kan man inte bara "registrera partnerskap" för att slippa äktenskapsordet? Har för mig att det ska vara likvärdiga lagar som i "äktenskapsbalken". Eller MÅSTE man vara samkönade för dey?
thewoodfairy: som heterosexuellt par FÅR man inte registrera partnerskap, man måste gifta sig! Annars hade det varit en utmärkt lösning.
Och för mig är äktenskapet en stark symbol. Så även ordet fru och maka.
Eller så gifter ni er bara borgligt, det är ett juridiskt avtal som vilket annat som helst.
hur svårt kan det vara.
Skicka en kommentar