Mormor och Holger

J:s mormor blev ganska precis 90 år. Vi åkte inte upp till 90-årsfirandet, eftersom det låg olämpligt i både plats och tid. Norraste Norrland i jobbigaste jobbperioden. Bevare mig väl, vi har ju båda två ett Arbete att tänka på. J:s mormor var pigg och kry och bodde i ett serviceboende där hon dagligen fick besök av sin nya kärlek. Ny sedan 2-3 år tillbaka. Han hette Holger och var flera år yngre än J:s mormor. Lammkött. Det är något oerhört och fantastiskt över att bli förälskad igen vid en ålder av 87 år. En explosion av det mest livskraftiga man kan tänka sig, mitt i den alldagliga väntan på döden. Jag vet inte hur de träffades eller vad de såg hos varandra eller hur nervösa de var i början. Jag tänker mig att ålder och erfarenhet inte hjälper det minsta. Inför nyförälskelse är vi alla lika och tonåringar.

När J:s mormor några veckor efter sin 90-årsdag hastigt gick bort åkte jag och J tillsammans med J:s släkt upp till Jokkfall och begravningen. Det var en högkyrklig begravning och petnoga med traditioner. De ständiga frågorna var ”hur gör man?” och ”ska vi göra såhär?”, frontalkrocken när en generation begraver en annan. Släktens unga män skulle bära kistan och mormors huvud skulle vara i ett visst vädersträck och placeringen i kyrkan var av högsta vikt och du och du ska gå fram till kistan si och så, tror vi. I högkyrkliga traditioner finns inget romantiskt utrymme för sentillkomna pojkvänner. Holger var blyg och höll sig undan. Plötsligt hade suddiga barnbarns-fotografier av leende skolbarn materialiserats i unga vuxna med kostym och respektive. Han satt långt bak i kyrkan och gick fram sist av alla till kistan och tog farväl. Jag har aldrig träffat J:s mormor, inte hört mycket om henne och har ingen egen relation alls till Jokkfall, främmande mormödrar eller gubbar som heter Holger, men när jag såg Holgers grova farbrorshänder tafatt upptagna med en liten röd ros medan han mumlade något slags otillräckligt farväl till kistan var det något som brast ordentligt. Hur bär man en sådan sorg, Holger? Hur orkar man? För man har ju inget val.

Efter ritualen i kyrkan bars kistan in i bilen som sedan tog täten i en långsam karavan genom byn. Mötande trafik stannade vid vägkanten medan vi passerade. Det var stillsamt och vördnadsfullt. Jag tänkte en ironisk tanke om Stockholmsbegravningar och Essingeleden. Vid graven sänktes kistan ner av nervösa barn och barnbarn och mormors högkyrkliga Norrlandssamfund höll korta tal och sjöng psalmer. Holger höll sig i bakgrunden, det fanns ingen plats för honom.