söndag, juli 22, 2007

Sommar i Kanalisera

En reflektion i min välförtjänta semester. Eller om man vill, min väldigt speciella semester. Det är en konstig semester i år. Jag har under två månader hanterat 3 dödsfall och under samma tidsperiod, men med några veckors förskjutning, lika många begravningar. Jag har semester med döden. Jag går genom sjukhuskorridorer och säger hejdå för sista eller kanske kanske hoppas hoppas näst sista gången. Jag överraskas av det självklara, att vi alla måste dö och att sannolikheten för att dö just idag ökar med åldern.

Jag vill skriva om alla möten och alla begravningar. Jag vill skriva om den högkyrkliga begravningen i Jokkfall och om den moderna begravningen av J:s så fina och självuppoffrande farmor i Stockholm och om intervjun jag gjorde med min farfar och om det plötsliga mötet med min manodepressivt sjuka faster och om hur J och J:s farfar hårt kramar varandras händer den sista gången och J säger hejdå. Och om några dagar kommer jag även vilja skriva om den borgerliga begravningen av samma farfar i Skåne. Jag och J på begravningsturné – från högkyrkligt i norr till borgerligt i söder.

Jag blir stressad av alla dessa historier. De ligger och bubblar i mig och kommer då och då upp till ytan som den perfekt formulerade meningen, eller den snygga vinkeln eller intressanta reflektionen. Men det blir inget. I stället läser jag böcker och lyssnar på Sommar i P1. Det är ett fantastiskt program. Olika människor ges tid att berätta och jag ges tid att lyssna. Jag tror att det är så man vet att man verkligen är ledig, att man har tid och ro att lyssna på en berättelse. Det finns så många berättelser och jag vill höra dem alla. Jag skulle vilja ha ett Sommar-program av alla mina vänner och jag vill skicka ut miljoner producenter och journalister till alla gamla människor runt om i världen som ligger och dör med alla sina historier oberättade. Jag får nästan panik när jag tänker på det. På allt som finns att berätta, men som aldrig sägs eller aldrig hörs.

Nån gång ska jag berätta alla de där historierna som bubblar i mig. Dokumentera döden sommaren 2007. Och nån gång vill jag också berätta om min farmor och döden sommaren 2006.

5 kommentarer:

Daniel sa...

Säger det igen; du vet hur meningar ska formuleras för att de ska kännas.

Anders sa...

Ibland är livet som ett Roborally:

Man sitter där med korten på hand och vet någonstans i bakhuvudet hur man borde spela för att allt ska bli bra.

Men så är tiden för kort eller korten för felaktiga och så blir allting bara en slump i alla fall.

Alternativt så skjuter någon en med laser...

Kanalisera sa...

Eller så fastnar man i den onda cirkeln på ett conveyor belt, som bara gör sitt jobb.

Missy sa...

Du lyckas alltid skriva så att jag blir alldeles sorgsen. Eller glad. Det beror på vad du skriver om.

Tror att vad jag försöker säga är att du är brabrabra, och ständigt skriver så att man blir berörd. Hur gör du?

Kanalisera sa...

missy - tack snälla! Det var fina ord.