Mansgris

Jag har blivit mansgris. Det är så skönt. Jag tycker att mitt jobb är o-er-hört viktigt och när J ringer och frågar om middag och vem som handlar och hur jag tänkt göra med matchen på lördag snäser jag och säger att jag inte hinner prata med honom. För mitt jobb är så viktigt. Jag är så viktig på mitt jobb, säger jag. Och jag har fullt upp. Så att han ska förstå hur viktig jag tycker att jag är.

Sen ber jag honom handla frukost och middag och se till att det lagas matlåda till mig och förklarar att jag inte kommer hinna med några hemmasysslor just den här kvällen, för jag kommer att vara så trött efter mitt viktiga jobb att jag bara vill dricka alkohol och vänslas. Och det är bäst att han plockar undan och städar och sånt innan jag kommer hem, så att jag inte blir irriterad.

Sen berättar jag vad jag vill ha till middag och han ringer skrämt från affären och frågar om detaljer kring inköpen, det är viktigt att det inte blir fel. Jag muttrar surt och snäser av honom.

När jag går från jobbet ringer jag hem och berättar att jag är på väg hem och att jag förväntar mig att maten ska stå på bordet om en halvtimme. Och att jag känner för ett mustigt rödvin. Och kanske ost. För jag har arbetat så hårt på mitt viktiga jobb.

Sen får jag dåligt samvete för att jag är så grisig och på vägen hem stannar jag på Shell-macken och köper en bukett blommor.

På något sätt är det bensinmacksblommorna som känns grisigast. VM i tafatta tack. Snart börjar jag väl kalla honom älskling i en förebrående ton.

J sköter hemmet när jag är på Mitt Viktiga Arbete