Testa dig själv!

Har du under de senaste timmarna:

1. Varit på en rolig humorshow på Parkteatern och i stället för att glatt skratta med på de rätta ställena, känt dig våldsamt utanför och fel?
   
2. Svept en halv flaska ekologiskt rättvisemärkt rötjut och hoppats att det ska göra saker och ting bättre, sådär allmänt?
   
3. Känt dig två storlekar större än alla människor du pratar med?
   
4. Hittat en perfekt blandning av båda dina föräldrars sämsta sidor och i manipulativa syften använt det på någon i din omgivning?
   
5. Konstaterat att din spegelbild är ful och att du beklämmande nog låter dig påverkas av att du tycker det?
   
6. Varit beredd att lägga dig mitt i cykelbanan och gråta över det orättvisa faktum att det är både motvind och motljus samtidigt?
   
7. Funderat på martyrmässiga sätt att skada dig själv med en skiftnyckel medan du skruvar fast bakhjulet efter att ha fått heroisk hjälp med en hoppande cykelkedja?
   
8. Sagt något elakt om nektariner och smackande läten till någon du tycker om?
   
9. Legat i soffan och med en tonårings svarta apati svarat med mantrat ”jag vet inte” när någon försökt hjälpa till?
10. Ansträngt dig för att aktivt förtränga allt som är bra och i stället tokfokusera på allt som är och kan tänkas bli dåligt med ditt arbete?

Om du svarat ja på alla ovanstående frågor är du Kanalisera. Grattis! Ditt liv är egentligen skitbra, men du har för närvarande ingen som helst möjlighet att uppskatta det utan ser bara mörker och elände. Förmodligen blir det aldrig bättre och du kommer aldrig att hitta en sport-bh som inte är både för stor och för liten samtidigt.

Chock!

Semestern är slut. Å herregud. Å herregud.

Återstående arbetsveckor till nästa ledighet: 21
Varav ingående 4-dagarsveckor eller kortare: 0

Å herregud.

Summa arbetsdagar till nästa ledighet: 105
Varav förverkade: 1
Återstående: 104

Å herregud. Å herregud.

Jag har glömt, hur var det man överlevde hösten? Värmeljus, video och myspys i 104 dagar?

Å herregud.

Mormor och Holger

J:s mormor blev ganska precis 90 år. Vi åkte inte upp till 90-årsfirandet, eftersom det låg olämpligt i både plats och tid. Norraste Norrland i jobbigaste jobbperioden. Bevare mig väl, vi har ju båda två ett Arbete att tänka på. J:s mormor var pigg och kry och bodde i ett serviceboende där hon dagligen fick besök av sin nya kärlek. Ny sedan 2-3 år tillbaka. Han hette Holger och var flera år yngre än J:s mormor. Lammkött. Det är något oerhört och fantastiskt över att bli förälskad igen vid en ålder av 87 år. En explosion av det mest livskraftiga man kan tänka sig, mitt i den alldagliga väntan på döden. Jag vet inte hur de träffades eller vad de såg hos varandra eller hur nervösa de var i början. Jag tänker mig att ålder och erfarenhet inte hjälper det minsta. Inför nyförälskelse är vi alla lika och tonåringar.

När J:s mormor några veckor efter sin 90-årsdag hastigt gick bort åkte jag och J tillsammans med J:s släkt upp till Jokkfall och begravningen. Det var en högkyrklig begravning och petnoga med traditioner. De ständiga frågorna var ”hur gör man?” och ”ska vi göra såhär?”, frontalkrocken när en generation begraver en annan. Släktens unga män skulle bära kistan och mormors huvud skulle vara i ett visst vädersträck och placeringen i kyrkan var av högsta vikt och du och du ska gå fram till kistan si och så, tror vi. I högkyrkliga traditioner finns inget romantiskt utrymme för sentillkomna pojkvänner. Holger var blyg och höll sig undan. Plötsligt hade suddiga barnbarns-fotografier av leende skolbarn materialiserats i unga vuxna med kostym och respektive. Han satt långt bak i kyrkan och gick fram sist av alla till kistan och tog farväl. Jag har aldrig träffat J:s mormor, inte hört mycket om henne och har ingen egen relation alls till Jokkfall, främmande mormödrar eller gubbar som heter Holger, men när jag såg Holgers grova farbrorshänder tafatt upptagna med en liten röd ros medan han mumlade något slags otillräckligt farväl till kistan var det något som brast ordentligt. Hur bär man en sådan sorg, Holger? Hur orkar man? För man har ju inget val.

Efter ritualen i kyrkan bars kistan in i bilen som sedan tog täten i en långsam karavan genom byn. Mötande trafik stannade vid vägkanten medan vi passerade. Det var stillsamt och vördnadsfullt. Jag tänkte en ironisk tanke om Stockholmsbegravningar och Essingeleden. Vid graven sänktes kistan ner av nervösa barn och barnbarn och mormors högkyrkliga Norrlandssamfund höll korta tal och sjöng psalmer. Holger höll sig i bakgrunden, det fanns ingen plats för honom.

Sommar i Kanalisera

En reflektion i min välförtjänta semester. Eller om man vill, min väldigt speciella semester. Det är en konstig semester i år. Jag har under två månader hanterat 3 dödsfall och under samma tidsperiod, men med några veckors förskjutning, lika många begravningar. Jag har semester med döden. Jag går genom sjukhuskorridorer och säger hejdå för sista eller kanske kanske hoppas hoppas näst sista gången. Jag överraskas av det självklara, att vi alla måste dö och att sannolikheten för att dö just idag ökar med åldern.

Jag vill skriva om alla möten och alla begravningar. Jag vill skriva om den högkyrkliga begravningen i Jokkfall och om den moderna begravningen av J:s så fina och självuppoffrande farmor i Stockholm och om intervjun jag gjorde med min farfar och om det plötsliga mötet med min manodepressivt sjuka faster och om hur J och J:s farfar hårt kramar varandras händer den sista gången och J säger hejdå. Och om några dagar kommer jag även vilja skriva om den borgerliga begravningen av samma farfar i Skåne. Jag och J på begravningsturné – från högkyrkligt i norr till borgerligt i söder.

Jag blir stressad av alla dessa historier. De ligger och bubblar i mig och kommer då och då upp till ytan som den perfekt formulerade meningen, eller den snygga vinkeln eller intressanta reflektionen. Men det blir inget. I stället läser jag böcker och lyssnar på Sommar i P1. Det är ett fantastiskt program. Olika människor ges tid att berätta och jag ges tid att lyssna. Jag tror att det är så man vet att man verkligen är ledig, att man har tid och ro att lyssna på en berättelse. Det finns så många berättelser och jag vill höra dem alla. Jag skulle vilja ha ett Sommar-program av alla mina vänner och jag vill skicka ut miljoner producenter och journalister till alla gamla människor runt om i världen som ligger och dör med alla sina historier oberättade. Jag får nästan panik när jag tänker på det. På allt som finns att berätta, men som aldrig sägs eller aldrig hörs.

Nån gång ska jag berätta alla de där historierna som bubblar i mig. Dokumentera döden sommaren 2007. Och nån gång vill jag också berätta om min farmor och döden sommaren 2006.

T - 3:44 and counting...

Semestern börjar om 3 h 44 min. Jag tror att det är mitt livs mest välförtjänta semester. Det är inte klokt vad jag har gjort rätt för min ledighet. (Här skulle man kunna invända att det inte är så rasande många semestrar jag väljer mellan när jag dristar mig till att utnämna just denna semester till mitt livs mest välförtjänta, men ändå.) Bodde jag i Amerika skulle jag lätt utnämna mig till månades anställd, fast på engelska. Det är ju mer accepterat att vara lite skrytig där.

I alla fall: Hasta la vista, jobbet! Det är på stolta ben jag kommer släpa min bärbara dator och berget av skor jag mirakulöst smugglat in på min arbetsplats, ut ur kontorsbyggnaden.

Väderrapport

För er som inte förunnades möjligheten att ta en cykeltur genom Stockholms anlagda stadsnatur vid sexsnåret i morse delar jag gärna med mig av mina erfarenheter: Kompat duggregn, som att cykla under vatten, fast i motvind. Ni missade verkligen chansen till extremsportande utöver det vanliga.

Tvångsmärka bildmanipulation

En av alla de semikändisar som blivit sig ett dubbelnamn med hela svenska folket på andra grunder än humoristisk eller musikalisk talang eller annan intellektuell begåvning gjorde en gång ett chockerande bra uttalande i magasinet Macho. Hon tyckte att man skulle låta märka all reklam som var bildmässigt manipulerad. Jag tycker att det är en skitbra idé. Naturligtvis skulle det bli svårt att veta var gränsen går, för jag förstår att man manipulerar ljus och skuggor i stilleben-bilder också, men något slags regler skulle nog kunna upprättas ganska enkelt, om inte annat så för att medvetandegöra och skapa debatt. Det vore fint. Medvetande och debatt är fina grejer.

Har ni förresten sett den här, apropå bildmanipulation: