När det äppelkäcka tar över

Eftersom jag inte känner att mina 4 x 15 min* knipträning per dag är tillräckligt allsidig träning för att sparka liv i en post graviditetstrött kropp, hävde jag härom dagen ur mig den vansinnigt korkade äppelkäcka idén:

- Vetuva! Så fort du sätter dig vid TV:n så kan ju jag bara kasta mig på cykeln och sticka ut och cykla en halvtimme. Det kan jag ju göra! Jag gillar ju ändå inte att kolla på TV så mycket och lite lätt cykling borde jag ju palla. Det blir jättebra. Ingen tvekan, bara ut! Det spelar ju ingen roll om det är mörkt eller så, bara upp på sadeln och iväg. Jättebra!

Så ikväll när J svidade om till mjukiskläder och la sig bekvämt i soffan trampade jag, min obefintliga kondition och min stela gamnacke runt i det mörka regnet och kände oss inte så jätteäppelkäcka längre.


I samma äppelkäcka tillfälle började jag yra om gåstavara och tvingade till och med in oss på Stadium för att jämföra priser och modeller. Lyckligtvis kom jag till sans innan jag slog till.

Ibland skrämmer jag verkligen slag på mig själv.


*) En jävla timme! När har jag någonsin tränat så mycket så intensivt så länge med så lite resultat.

Kattskräck

Jag och A-barnet har just nu lämnats ensamma i en lägenhet med tre katter. Enligt utsago är de snälla och den blyga har precis kommit ner från loftsängen och strukit sig mot mitt vettskrämda ben, men jag låter mig inte luras. En plötslig rörelse mot vagnen så är det klippt. Om jag inte bloggar mer vet ni varför - jag har blivit kattmat i västra skogen.

Mammagreppet

Det var länge sedan jag nämnde något om vårt jämställdhetskontrakt. Överlag går det bra. Min upplevelse* är att vi delar hyfsat lika och beter oss hyfsat könsneutralt mot vårt barn.

Till en början var det dock två saker som skiljde oss:

1) Vi bar olika. Jag höll ömt, lite som en kram, nära ansiktet och kroppen och gärna med båda armarna medan J höll lite 'farligare', med en arm och stöd mot magen (det sk 'pappagreppet'**).

2) Vi tröstade olika. Jag kramade, vyssade och sjöng och J körde mer avledningsmanöver med roliga lekar och prylar.

Vad är det här? Vem har lärt oss hur man håller i barn och varför har vi lärt oss olika? Pratar med en kompis som noterat samma sak i sin familj. Är det bara vi, eller upplever ni samma skillnad också, alla ni män och kvinnor med barn? Sjukt. Så fort man inte är på sin vakt trillar man dit.

Till mitt försvar*** vill jag säga att det har jämnat ut sig. Vi håller mer lika i barnet och tröstar lika mycket med vyss som med avledningsmanöver. Kanske beror det på att vi nu har lärt känna barnet bättre och anpassat oss efter vad som funkar bäst, men frågan kvarstår - varför gjorde vi så olika till en början?



*)Min upplevelse that is. Jag förstår att både jag och J, hur medvetna vi än vill vara, är stöpt i samma blå och rosa mallar som alla andra i vår generation.

**) Bara att det heter pappagreppet säger ju något om hur män och kvinnor förväntas bära barn. Och nej, det har inget med anatomi att göra. Mina klena kvinnoarmar funkar också för pappagrepp.

***) Tydligen har jag ett behov av att försvara mig. Intressant.

På studiebesök i verkligheten

Varför har de kräkslappar på toaletten på fashionabla Östermalmsfrisören? Och vad är det förresten som gör att Östermalmsborna ser så Östermalmsboende ut? De har något slags avslappnat stenrik aura över sig. I övrigt ser de ut precis som jag.

Lystring!

Ett meddelande till intresseklubben:
Världens bästa bebis åt idag 1/3 palsternacka.
Jag repeterar: 1/3 palsternacka.
Imorgon blir det kebabpizza.

Att inte sjunga schlager

För ett par timmar sen blev jag ombedd att sjunga en schlager i en tonårings mobilkamera. Det var en skoluppgift. Gissningsvis en sån där vidrig teambuildande poängjakt. Jag skrattade generat och avböjde. Inte kan man sjunga schlager i främmande tonåringars mobiler sådär mitt på blanka eftermiddagen.

Va fasen, det kunde jag väl bjudit på? Vad ska de stackars små liven få för bild av vuxenvärlden?

Nu ångrar jag mig massvis. Hur tråkig får man bli? Om det ringer på nån med en mobilkamera är jag beredd att ställa upp på nästan vad som helst för att bli kvitt.

Mjölkhor

Jag har två tisdagar i rad gått en utbildning med jobbet. Lyxen för den föräldralediga! Klappra omkring i kontorskorridorer med kaffeautomater och fruktskålar med massa roliga kollegor.

Eftersom den minsta i vårt hushåll, efter ett kort framsteg då en hel liten potatis försvann i svalget, har glömt allt om potatis fick J agera hallick. Lasta in den krävande kunden i bilen och köra mot lämpligt parkeringsgarage. När bilen står parkerad långt in i ett kyffigt parkeringshus ringer det ljudlöst på min mobiltelefon och jag försvinner diskret för att skynda ner i underjorden, smita in i bilen, hala fram bröstet och låta kunden få sitt. Under tiden sitter J kvar på förarplatsen och spanar efter civilare. Sen snabbt få på mig kläderna, lämna en tillfredsställd kund och skynda tillbaka igen. I hissen upp märker jag att jag inte fått på mig linnets axelband ordentligt. Rättar till det och fixar till håret lite innan jag fortsätter vuxenkursen som den diskreta mjölkprostituerade jag ändå är.

And the underliv goes on and on and on...

Sedan strax före midsommar har jag den här sommaren tillbringat 1 dygn 22 h och 45 min liggandes på rygg med en kudde under rumpan och försökt knipa med mina obefintliga bäckenbottenmuskler.

Nästan två dygn.
Effektiv tid.

Det är ganska mycket det. Speciellt om man tänker på att det är både tråkigt och ledsamt och lite omständligt.

Då är det inte konstigt att man blir lite blank om ögonen på återbesöket på sjukhuset när det konstateras att det inte blivit ett smack bättre.

Jävla bajs.

Felvuxet

Det här med vuxenpoäng. Och att det skulle vara tråkigt att vara vuxen. Jag håller inte med. Jag gillar att ha ansvar. Jag gillar att köra runt min familj i bilen och lyssna på radio. Jag gillar att laga middag som räcker till lunch imorgon. Jag gillar att tänka på en framtid med lite större barn. Jag gillar det mesta med att vara vuxen.

Men så plötsligt. Blir vi bjudna på kräftskiva. I skärgården.

- Nja, det är ju lite stökigt att få ut A-barnet till ön och hur ska vi göra med barnet när vi äter kräftor då blir man ju kladdig om händerna och kan inte fixa med barn och så och det är ju så långt att åka för så kort tid och vi har ju precis flängt runt i sju veckor ska vi inte vara hemma lite nu och vi vet ju inte vad det blir för väder, säger jag.

Vad i helvete är det frågan om?

Jag funderar på det och hittar det fruktansvärda svaret. På mitt kylskåp sitter en rabattkupong från ICA "5% på allt du handlar" och en inköpslista för en hel veckas middagar OCH luncher. Den ultimata vuxentillfredsställelsen. Jag ser fram emot att storhandla och är orolig att missa chansen om jag i stället väljer bad och kräftor.

Jag skärper mig.

Plötsligt 5 år

Det här gick jag förbi igår. Fint va! Värsta fina traktorbilarna som bara köttflisar ner ett stjärnstoppsstort träberg. Jag vill ha en sån.

Hösthopp

En veckas strålande sol och svalkande bräckevattenbad är till ända och med den även sommaren i semesterbemärkelse. Jag känner efter och det känns okej. Biben är tömd och solcellerna är laddade. Jag känner mig laddad. Och redo att kasta mig ut i självförnekelsens hav av lögner om koftor, te- och värmeljusmys. Det kommer bli en bra höst.

Plötsligt i Östergötland

Och så plötsligt händer det här på den smala fårrrdbrännarvägen. Tre klungor östgötar i färgglatt funktionsmaterial ska vara glada att de har vänsterfötterna kvar.

Tvångstankar bakom ratten

Turistar i det bördiga Östergötland och bränner omkring med fårrrden på slingriga landsvägar bland fält, natur och boskap. Och hela tiden med tvångstanken att när som helst 90-styra rakt ut bland tjurarna med snopptofs eller klippa en stadsjeepbackspegel bakom nästa backkrön. Får jag möte med en likasinnad hjälper inga bilbälten.

Varmt bajs

Den hyrda stugans andra skräck ser ut såhär. En mulltoa. Med alla landställen följer specialregler för toalettbesök. Kissa där, strö mull här osv. Jag har inget emot utedass, men sånahär inomhusvarianter skrämmer mig. I det här monstret skulle man veva runt med en utjämnare när man gjort ifrån sig. Alltså peta bajskorvarna åt sidan. Det bajsiga pappret lades i en liten papperskorg bredvid. För att det utjämnade bajset skulle mulla till sig bra hölls det varmt av värmeslingor och ett litet element, vilket fick det att ständigt lukta varmt bajs i rummet. En väldigt otrevlig lukt. För att toppa skräckupplevelsen beboddes mulltoan invändigt av något slags nattfjärilar. De satt på locket när man öppnade det. Jag tänker mig att de vuxit upp på en diet uteslutande bestående av utjämnat varmt bajs.

Den onda dockan

Ett av två gästrum i stugan vi hyrt vaktas av den onda dockan. Ingen av våra besökande vänner har vågat sova i samma rum som den. Till och med hundar reagerar med skräck och skall. Inte så konstigt, man ser ju klart och tydligt att den gjort ett par auditions för olika b-skräckisar och nu tar ut sin bittra hämnd över att inte ha blivit antagen genom att spöka på ensliga landställen. Tänk er att vakna mitt i natten av att dockan stirrar på dig eller plötsligt inte är kvar på sin plats, i stället hörs ett svagt krafsande under sängen... Fi fan. När jag modigt petade på den för att fota blinkade den och gav ifrån sig något slags gällt läte. Jag kunde ha dött.

Ägigt roligt och elakt

DN recenserar Tomas Ledins Skansenspelning. Det är vansinnigt elakt, men har man en gång hatvattengympat till Ledinmedleyt från helvetet, så är det okej att skratta ändå. Här några citat. Om publiken: 'sommarlediga män med seglarskor och babyblå lammullströjor över axlarna står och kramar om sina piffiga fruar'. Om bandet: 'de ska se rockiga ut men ser snarare ut som klippta ur nåt slags Dressmannreklam. Och kunde Dressmanndockor spela rock skulle den nog låta såhär: okänsligt tajt, optimerat, fläskig och obehagligt effektiv.' Om Ledin: 'Hela hans tilltal liknar det hos en dj på Mix Megapol. Tonen är på samma gång slipad och distanserad, större vikt läggs vid röstläget än vid det som sägs. När han ska vara allvarlig blir konflikten extra tydlig. Textrader som (...) säger en sak men rösten säger oss att vi ska köpa en platt-tv på avbetalning'. Det är en mycket elak recension. Dessutom osaklig och ett frosseri i journalistens självgoda dråpligt formulerade medelklass-skam. Men har man en gång helvetes-Ledin-vattengympat så har man. Och då får man skratta.

Mitt i naturen

Under den här sommarens tredje röd stuga i Sverige-vistelse lever vi i stark samklang med naturen. Till exempel har vi på nära håll de senaste dagarna sett både kopparödla, näbbmus och fladdermus. Näbbmusen var visserligen stendöd, men kopparödlan raka motsatsen. Fladdermusen kvalar in nånstans mitt emellan och är följaktligen den det är mest synd om. Dessutom har vi plockat, nackat och tillrätt livs levande jordgubbar.