Note to self

Åk inte kisshiss dan efter derby. Inte. Chansen för överlevnad är betydligt mindre än med överlastad vagn i rulltrappa.

Pudeln

Det här är sista veckan jag njuter av lyxen att vara föräldraledig med världens bästa bebis. Svår separationsångest. Jag önskar att jag var Anna Ankas new bff. Jag vill gifta mig rikt, tycka att jämställdhet och rättvisa är patetiskt och sitta hemma i ett, av andra, välstädat hem och bara bara gölla med mitt barn. Som tur är har jag en rationell och långsiktig del av hjärnan som berättar för mig att det finns en och annan nackdel med det livet som jag skulle ha svårt att leva med. Typ Anna Anka. Men ändå...

Skämsshopping

I lördags fick jag plötsligt några minuter över innan vi skulle iväg på 30-årsfest. I något slags märklig jag är vuxen och går på kalas-yra fick jag för mig att ägna de minuterna åt att måla naglarna. Vidden av vansinne.

Jag har inte målat naglarna sedan jag gick på studentskivor. Anledningen till det är att jag inte kan. Det ser ut som ett barn har målat mina naglar. Dessutom har jag inte riktigt grundförutsättningarna för tjusiga målade naglar.

För att toppa idiotin valde jag knallrött. (Skratta gärna lite åt att jag i tio år förvarat knallrött nagellack i kylskåpet, i händelse av att jag skulle få lust att måla naglarna fast jag inte kan)

Efter att ha vevat runt lite med nagellacksborsten i närheten av mina fingertoppar toppades mina fingrar av tio röda färgkluttar av blandad form. Lite som om jag hade styckat ett marsvin med mina bara händer. Jag inser då att nagellacket gör sig bättre i en acetondränkt bomullstuss än på 30-årsfest. Jag inser också att jag, eftersom jag inte målar naglarna, har slängt acetonen (eller remover, som det visst heter). Jag går på fest med färgglada fingertoppar och ler.

Idag har jag skämsshoppat remover. Man är inte så stolt när man sträcker fram betalkortet med illröda halvt avskavda röda naglar (och fingrar). Lite som när jag köpte diskret brun hårfärg iförd mössa mitt i sommarvärmen.

Ett meddelande till intresseklubben:

A-barnet har bajsat en A-bajskorv.

Ni antecknar väl?

Nästa generations aurafotografer

Hört på bussen idag.

Mamma till dotter, ca 5 år: 
- Puh, nu är mina kraftfält helt slut, hur är det med dina?

No candy

Basundersökning och diagnostik samt fyllning av två ytor på molar eller premolar, böter kronor 1395.

Under en kort sekund övervägde jag att skippa bedövningen, ni vet, har man fött barn är all smärta inte längre något problem och allt det där. Sen kom jag på att jag knarkade typ all bedövning som fanns att få under förlossningen och att jag tycker att metall mot hud i allmänhet och tänder och tandkött i synnerhet, är sjukt obehagligt. Knarka mig, syster!

Tandläkardags

Idag ska jag till tandläkaren för första gången på två år. Normalt blir jag kallad med 1,5 års mellanrum, men nu kändes det som att det var länge sen sist så igår ringde jag upp och kollade om jag råkat gått dit i sömnen eller fallit bort ur rullorna. Mycket riktigt, jag borde ha blivit kallad i våras, de "låg lite efter".

Lite! Ett halvår! Jag har för bövelen både varit gravid och fått barn sen jag var där sist. Gud vet vad sämre emalj och oändliga mängder snabba kolhydrater gjort med mina tänder sen dess! Dessutom har jag ett fysiskt jättehål mellan två tänder där det alltid sitter souvenirer från mina senaste cafébesök och gottar sig i en aldrig sinande karieshärd.

Och som om det inte vore illa nog fick jag en tid redan idag, när jag ringde igår. Alltså kommer jag få skäll för att jag slarvar med tandtråden, eftersom jag inte hinner tandtråda ikapp två års slarv över en natt.

Föreställ er storleken på den godispåse jag kommer köpa om jag går därifrån med en nota under tusenlappen. Jag tänker IKEA-bag.

Garanterat fiffel

Det sitter lappar på portarna i mitt närområde om att det idag är klädinsamling för Lettland. Jag är ganska tudelad till såna insamlingar. Å ena sidan vet man ju att nån lettisk halvgangster gör grov profit på att sälja mina gratisdonationer i stället för att skänka dem till behövande, inte så jävla välgörande alltså. Å andra sidan är det förstås väldigt skönt att få kläderna hämtade vid porten i stället för att åka iväg med dem själv. Den här gången är det i alla fall inget fiffel utan raka gangsterrör: 'Vi garanterar att kläderna kommer säljas i Lettland'. Jamen vad bra!

Helgen då alla orättvisor utjämnades

I vår präktiga göra rätt-iver har vi, sedan det uppdagades att det slarvas lite med rättvisan och den jämställda förebilden i vår familj, haft en vansinnig helg i hemmafixandes förtecken. J har med lite för stort nöje plitat ihop veckomatsedel med tillhörande inköpslista och jag har glatt flera gånger på väg till mataffären föreslagit en tur till Clas Olsson eller varför inte Järnia! När vi tankade passade jag även på att kolla lufttrycket i däcken eftersom jag tyckt att "det lät lite konstigt". Men J vann ändå när han igår helt utan förvarning transformerade till hemmafru à la 50-tal och sydde ett par nya köksgardiner innan han färdigställde söndagsmiddagen sjömansbiff med pressgurka.

Jämställdhetskontrakt - utvärdering av punkt 7 och 10

Härom dagen hade vi en utvärdering* av punkt 7 i vårt kontrakt, Vi ska ta lika stort ansvar i hemmet och för barnet. Det blir en väldigt subjektiv bedömning, eftersom vi gör den själva. Men ändå lite lite objektiv eftersom vi trots allt faktiskt pratar om jämställdhet på allvar med varandra. Överlag tycker vi att vi sköter oss bra. Jag har lite bättre koll på hemmet och barnet, men så är det ju också vad jag tillbringar mina dagar med, medan J jobbar. Förhoppningsvis blir situationen omvänd om tre veckor när vi byter plats. Det ska bli väldigt spännande (och lite läskigt) och jag törst nästan lova att jag återkommer med en utvärdering om hur det faller ut ur rättvisesynpunkt.

Vi hittade två klassiska nitar vi gått på:

1) Projektledarrollen i köket.
Jag har bättre koll på vad som behövs handlas och är mer drivande i inköpslistor och matlagning.
Åtgärd: Vi skriver veckomatsedel och inköpslista varannan vecka. Varannan vecka har man fullt ansvar, varannan vecka är man bara ren arbetskraft.

2) Lägenhetsfix
Vi har gjort om lite i köket. J, med fullt funktionsduglig bäckenbotten, har gjort i princip allt medan jag tjurigt suttit med barnet och känt mig som en 50-talshemmafru.
Åtgärd: I största möjliga mån ska jag göra det jag kan, typiskt gå till Järnia och Claes Olsson.

Punkt 10 är svårare. Hur vi vet om vi behandlar vårt barn könsneutralt eller inte är skitsvårt att veta. Vi klär det inte utpräglat pojkigt eller flickigt, kallar det både gulligt och tufft och leker både vilda och stillsamma lekar. Tips på hur man kan kolla sig själv eller farliga fällor att gå i mottages tacksamt!



*) Eller, man kan förstås kalla det ett vanligt vuxensamtal kring middagsbordet men när vi nu har ett kontrakt känns det ju fint att referera till det.

Vikare och skrynklare

När det handlar om A-barnets rumpa gör både jag och J tvärtom, en analys på det någon?

Avbön

Jag skäms lite för mitt tidigare inlägg. Det var småaktigt och otydligt. Alltså, jag gillar verkligen Polarn och Pyret. Jag gillar att de gör kläder för barn i stället för mini-vuxna och jag gillar stenhårt att de hänger kläderna efter storlek och inte efter kön. Och visst klär vi glatt vårt barn i POP:s randiga när vi kan. Jag ska verkligen inte kasta några första stenar här inte.

Det jag inte gillar är när man köper dyra grejer till sitt barn och påstår att det är en förutsättning för att barnet ska må bra, i någon bemärkelse. Jag är övertygad om att barn leker lika bra i billiga regnjackor på postorder, som i svindyra skaljackor från märkesaffärer.

Du vill väl ditt barns bästa?

På välmenande småbarnsföräldrar kan man tjäna grova pengar. Hört på Polarn och Pyret över en 750 kr skaljacka i storlek 'snabbväxande minibebis': - Egentligen behöver han bara en vanlig regnjacka och den här är ju lite dyrare, men han måste ju få leeeka också! (Ja, jag är avundsjuk. Mest på bebisen som fick så fin jacka men också lite på mamman med den snillrika shoppingförträngningsförmågan - sjukt praktiskt)

Grissjuk

Jag har ont i halsen och är lite hängig. J är likadan och A-barnet genomlever med glatt humör sitt livs första hosta.

En liten snaskig del av mig hoppas att det är svininfluensan vi fått. Det vore väl dramatiskt! Fast det vore å andra sidan skönt att bli snabbt frisk och slippa febern. Men ändå. Nåt kul ska man väl ha när man är sjuk.

Det orättvisa är norm

En sak som gör mig alldeles vansinnig är det outtalade frågetecknet som alltid svävar i luften när jag berättar:

1) Hur länge jag ska vara mammaledig
och
2) Vilket efternamn vårt barn har

1) Jag börjar jobba efter 6 månaders mammaledighet. Det är ett uttalande jag inte kan göra okommenterat. Jag måste alltid förklara att J minsann också vill ha lite bebistid med ungen och att jag ju kan amma på morgnar och kvällar om det skulle behövas. Ändå hänger anklagelsen om att inte vara en riktigt lika bra mamma som de som är hemma över ett år, i luften. Och det är tydligen fritt fram för vem som helst att ifrågasätta hur vi delar upp tiden med vårt barn och varför. Det är till och med okej att höja på ögonbryn, ropa förvånade Ojdå:n och fråga om hur det kääänns. Vi delar lika och det känns jättebra, tackar som frågar.

2) Vårt barn har mitt efternamn. En av anledningarna till det är att peta lite lite i statistiken. Att inte slentrianvälja pappans namn. Det går inte heller att berätta okommenterat. Jag måste berätta varför och le inkännande åt höjda ögonbryn. I Sverige 2009.

Det är däremot inte okej att höja förvånat på ögonbrynet eller utstöta ett förskräckt Ojdå! när någon berättar att hon tänker vara mammaledig ett helt år eller att barnet har pappans efternamn. Det gör mig vansinnig. Att det orättvisa är norm och att det rättvisa ska ifrågasättas och höjas på ögonbrynen åt.

Random charm

Så har det hänt för första gången, barnet charmar random svininfluensastranger på bussen varpå random svininfluensastranger känner sig manad att ta på barnet med sina grisfingrar. Bara att sitta kvar på bussen hela vägen till Karolinska.

I stället för stavar

Eftersom det inte blev några stavar (och tur är väl det, eftersom jag fortfarande inte kan gå längre än några minuter och snarare behöver bygga muskelstabilitet än bränna fett) testar jag idag att dra omkring i fotriktiga gympadojjor i hopp om att de ska trolla fram lite hållning åt mig. Funkar inte alls, hittills.

Bortbyting

Barnet som bor i min lägenhet tycker inte om avokado. Det är alltså högst tveksamt om det är mitt barn. Imorgon väntar eldprovet: salmiakbalkar och grapefruktjuice.