torsdag, september 03, 2009

Det orättvisa är norm

En sak som gör mig alldeles vansinnig är det outtalade frågetecknet som alltid svävar i luften när jag berättar:

1) Hur länge jag ska vara mammaledig
och
2) Vilket efternamn vårt barn har

1) Jag börjar jobba efter 6 månaders mammaledighet. Det är ett uttalande jag inte kan göra okommenterat. Jag måste alltid förklara att J minsann också vill ha lite bebistid med ungen och att jag ju kan amma på morgnar och kvällar om det skulle behövas. Ändå hänger anklagelsen om att inte vara en riktigt lika bra mamma som de som är hemma över ett år, i luften. Och det är tydligen fritt fram för vem som helst att ifrågasätta hur vi delar upp tiden med vårt barn och varför. Det är till och med okej att höja på ögonbryn, ropa förvånade Ojdå:n och fråga om hur det kääänns. Vi delar lika och det känns jättebra, tackar som frågar.

2) Vårt barn har mitt efternamn. En av anledningarna till det är att peta lite lite i statistiken. Att inte slentrianvälja pappans namn. Det går inte heller att berätta okommenterat. Jag måste berätta varför och le inkännande åt höjda ögonbryn. I Sverige 2009.

Det är däremot inte okej att höja förvånat på ögonbrynet eller utstöta ett förskräckt Ojdå! när någon berättar att hon tänker vara mammaledig ett helt år eller att barnet har pappans efternamn. Det gör mig vansinnig. Att det orättvisa är norm och att det rättvisa ska ifrågasättas och höjas på ögonbrynen åt.

16 kommentarer:

Frida sa...

Det vanligaste är väl att man väljer mammans namn till barnen om man inte är gifta. Jag har inte hört någon där barnen har pappans namn om jag tänker efter.

Själv är jag nu MYCKET nöjd att barnen har mitt namn, skulle inte vilja vara utan det bandet. Konstigt va.

Mina sa...

Jag tänker som Frida där, vanligaste är att barnen får mammans namn där de inte har samma. Och rättvist är ju inte det heller faktiskt.

Sen reagerar jag litegrann (fast inte utåt så mycket) där de inte delar på föräldraledigheten. En gång gjorde jag det lite fult gentemot högste chefen på företaget där jag jobbade. Sa försåtligt och beklagande när han kom till jobbet tre dagar efter barnets födelse: "Åh, jaha, har man inte rätt till sina tio dagar när man är chef? Jaaa, man kanske inte kan ha längre ledighet när man är chef, stackars dig. Hoppas du inte kommer missa för mycket!"

Och det är ju faktiskt inte särskilt rättvist heller. (Fast lite kul är det att reagera på det omvända. Tills jag inte fick vara kvar...^^)

Vi behöver väl påpeka alla orättvisor antar jag, för att få någon förändring. Men någon dag behöver vi också sluta att lägga oss i med värderingar hur människor beslutar. (inte är det idag iaf, vi har morgondagen också!)

K sa...

Jag känner igen mig i det där med föräldraledigheten. När jag säger att jag ska vara hemma 7 månader och sen min man lika länge så blir svaret ofta ett jaha, ska du börja jobba så tidigt och det känns som om de tycker att vi är konstiga. Min chef sa till och med att jag nog borde vara hemma lite längre. Något annat som gör mig irriterad är att många pappor rent ut säger att de inte vill vara hemma förrän barnet är ett år eftersom de är "roligare" då.

Jag tycker förresten att ert jämställdhetsexperiment är jätteintressant. Skriv gärna mer om hur det fungerar i praktiken.

Lilla O sa...

Jag var hemma i sju månader med nummer två. Vi styrs lite mycket av skolår, löjligt egentligen, men det var därför storebror fick lite mer mammatid än pappatid. Med lillebror var maken hemma längre. Nu går vi ner till 80% en termin var. Att jag gör det uppfattas av alla som helt naturligt, men att även min man ska vara ledig en dag i veckan nästa termin tycker fler är konstigt eller fantastiskt.

thewoodfairy:: sa...

Kring uppdelande av föräldraledighet känns det som om det finns en miljon åsikter om och kommer alltid finnas. För övrigt verkar det som om alla människor, nära eller bekanta - verkar anses ha rätt att gå in och ha åsikter på personliga plan när det gäller just familjebildning. Märkligt.

Men det där med att barnet har mammas efternamn om man inte har samma förstår jag inte, så har det ju alltid varit? Det är väl normen? Det är väl att ha pappans namn som är det ovanliga?

Han är himla söt ert A-barn förresten.

Anonym sa...

Det är tråkigt att folk höjer på ögonbrynen angående ert val att dela på föräldraledigheten.
Om man är man är det tydligen helt ok att göra små gästspel på kvällarna (man är ju ändå familjeförsärjare...) medan man som kvinna är en dålig mamma om man börjar arbeta innan barnet är 1år.
Huvudsaken är väl att föräldrarna är överens och att barnet mår bra, oavsett om det är hemma med mamma, pappa eller på dagis.

Jocke sa...

Lustigt, jag har tycker det alltid verkar vara mammans efternamn som gäller för barnet, oavsett om hon är gift eller ej. Pappan och barnet har samma namn endast om föräldrarna är gifta. Det är väl för att barnen fortfarande anses tillhöra mamman lite mer än pappan, kanske?

Angående hur man gör med mammaledighet så kommer det alltid finnas typer som gnäller så fort man inte följer fårskocken och gör likadant som alla andra, oavsett om det gäller föräldraledighet, klädsel eller något annat. Det antyder nämligen att man kanske borde analysera sin situation själv, istället för att bara följa normer och göra som alla andra i närheten. Vilket naturligtvis är jävligt jobbigt och ångestfyllt.

Peppe sa...

Jag bävar inför att vara gravid, få barn och plötsligt få goda råd och anvisningar om hur det är BÄST att sköta projektet.

Nina sa...

Jag kan inte annat än småle åt denna, ur min synvinkel, något utopiska diskussion. Tänk den som ändå hade en föräldraledighet att dela upp och riskerade höjda ögonbryn över. Jag bor i Belgien och jag och min sambo har lyckats vara hemma med vår dotter i 6,5 månad. Men från och med nästa vecka börjar hon hos en dagmamma. Att vi lyckats vara hemma så pass länge beror på sparade semesterdagar, inte av staten betald föräldraledighet. Här mammaledigheten (som alltså bara är till för mamman) 15 veckor, and that's it. Sen har man iof rätt till 3 månaders föräldraledighet också, men ersättningsnivån är så låg att bara rika människor kan ta ut den på heltid (700 euro före skatt/månad). Jag tar ut den 1 dag/vecka i 15 månader. Min sambo kommer att ta ut sin motsvarande föräldraledighet när jag är klar. Oj, det blev en lång kommentar det här. Egentligen ville jag väl bara ge lite perspektiv. Svenska barnfamiljer är den mest priviligerade gruppen människor i världen. Och ja, jag är avundsjuk. Jag skulle verkligen önska att vi kunde vara hemma längre med vår dotter, men vi är inga rika expats så det går inte. Men som sagt, det blir ju folk av belgare också, även om många av dom börjar på dagis redan efter 15 veckor (jo, det är sant).

För övrigt håller jag med, jag skulle också bli extremt irriterad om någon höjde på ögonbrynen över att jag och min partner valde att dela lika på föräldraledigheten. Det borde vara en självklarhet!!

Malinka sa...

Jag kan faktiskt inte komma på ett enda par (ogifta eller gifta med olika namn) i min bekantskapskrets där barnen inte har pappans efternamn. Lite intressant, eftersom samtliga vi också har delat på föräldraledigheten och nästan alla är uttalade feminister. Så det verkar inte hänga ihop.

Konstigt nog fick jag inte en enda kommentar när jag slutade (första delen av) min föräldraledighet när barnet var 6 månader. När vi gick halvtid i 18 månader med andra barnet var det däremot hela tiden svårt att få folk att förstå att jag jobbade också. "Har du börjat jobba än?" kunde folk fråga, och när jag svarade "Det har jag gjort hela tiden, men på halvtid" såg de ut som om försökte förklara relativitetsteorin: vindögda av ansträngning att förstå.

Makens halvtid var faktiskt lättare för folk att fatta!

E sa...

Jag är mest bara trött på att alla har åsikter oavsett. Man måste alltid hamna i försvarsställning när det gäller barn/barnuppfostran/föräldraledighet etc.

Vi delar inte ledigheten rakt av utan jag tar okt-maj, sedan hoppas vi kunna ta stora delar av sommaren tillsammans (pussla ihop av bådas semestrar och bådas föräldradagar) och så fortsätter min man ensam efter det till typ januari-februari när jag går tillbaks till jobbet efter sommaren, mitt-augusti. Det blir 8 rena föräldramånader för mig, minst 6-7 rena föräldramånader för honom och förhoppningsvis 3 ihop.
Först försökte jag förenkla den långa historien genom att säga "ja, jag är ledig ungefär ett år och så tar han hösten till vintern någon gång" men fick då hela tiden arga kommentarer om att "borde man inte dela rakt av" och "det tänker iallafall jag helt självklart göra när jag en gång får barn" o.s.v.

Jag blir så trött på att alla bara lägger sig i hela tiden. Åt båda hållen.

jonna sa...

sex månader är strongt tycker jag. självisk (och ammande) som jag är/var kände jag mig inte redo att lämna över innan barnet var åtta eller nio månader, lite beroende på hur man räknar. vi gick omlott en månad, något jag å det bestämdaste rekommenderar alla som har möjlighet att göra. efter lite (eller ärligt talat ganska mycket) räknande fram och tillbaks och en del snålande med dagarna visade det sig att pappan i slutänden ändå får fler månader hemma än mig, vilket aldrig upphör att förvåna vår omgivning som tar för givet att den lilla skolades in vid nio månaders ålder bara för att jag började jobba då.

Kanalisera sa...

Frida: så kanske det är, då kanske folk reagerar på att vi inte är gifta?

Mina: När någon beter sig orättvist tycker jag att man ska påpeka det. Bra gjort!

K: kul att du tycker det! Jag ska försöka rapportera mer om hur det går.

Lilla O: ja, det där är en sorglig klassiker, att ett visst beteende hos en mamma är helt normalt medan det är jättekontroversiellt när en pappa gör samma sak

thewoodfairy: gör en gallup bland folk omkring dig och se om de har sin mammas eller pappas efternamn. Kanske ligger orättvisan i namnvalet vid giftermålet.

Anonym: precis! Och de flesta barn mår bra av att vara lika mycket med båda sina föräldrar

Jocke: right on target, det är alltid provocerande med folk som tänker själva

Peppe: det är också ett utmärkt tillfälle att föregå med så gott exempel man orkar

Nina: ja det är stor skillnad mellan olika länder och ur det perspektivet har vi det bra. Och vi kan få det ännu bättre!

Malinka: du ser!

E: ja, det är många som har åsikter, själv tillhör jag ju dem som är lite jobbiga och tjatar om att dela lika :-)

jonna: kommentaren om amning får jag ganska ofta, det verkar vara en het potatis

rookiemom sa...

Är inte så påläst på just denna blogg [gillar den dock mycket] men måste inflika det faktum att par som 'lever i synd' skriftligen måste intyga faderskap är i mitt tycke fruktansvärt upprörande. Åsiker om hur och varför man delar/inte delar på föräldradagar är ändå högst subjektiva [dock inte mindre vansinnesframkallande] men vad gör man åt något så imbecillt men ändå vedertaget?

jonna sa...

ja, alla har tydligen åsikter om amning. själv tycker och tänker jag alldeles för mycket, men jag gör mitt bästa för att inte lägga mig i hur andra gör.

pumpan sa...

"Men bestäm inte det nu, känn efter hur det KÄNNS sen" är ju en klassiker. Men ingen frågar hur känns det att lämna sitt nyfödda barn redan efter två veckor som dom flesta partners får göra.