Grannborrar

Det är väldigt lätt att hata mina grannar nu. De borrar i väggen och har gjort så i timmar. Eller åtminstone väldigt länge. På pin kiv.

Och inte nog med att de borrar, de gör det på en söndag dessutom! Självaste vilodagen, vikt åt bakfylla med chips och täcke i soffan alternativt icke-bakfylla med kaffe och korsord i soffan. Tyst och lugnt. Du skall icke borra på söndagar.

Och det här är inte första söndagen. Deras vägg måste se ut som en prästost, om det fortfarande är något kvar av den. Jag förväntar mig att de när som helst dyker upp i mitt vardagsrum i ett moln av murbruksdamm. Och då jävlar ska jag stå här med handborren i högsta hugg och sakta skava mig in i deras hörselgångar.

En bra kväll

Man vet att man är riktigt lyckligt lottad i livet, när man kan ringa sina föräldrar halv sex en lördagkväll och fråga om det finns en portion middag till övers och tjugo minuter senare bli hämtad till hemförorten i bil. Väl där möts jag av kött och potatis och bag in box och vardagliga samtal på varsina pinnstolar.

Och dessutom två alldeles fantastiskt fina hundar. Den minsta bara 2 månader gammal. Som en teddybjörn. Stora ostyriga tassar, överdimensionerade sammetslena öron och en gosmage att dö för. Och de obligatoriska sylvassa tänderna som är vassare än man räknar med, fastän man vet att de är som synålar.

Så nu sitter jag här med hundlera på byxorna, hundhår i tröjan och den där honungssöta valplukten i näsborrarna och är väldigt väldigt tillfreds.



Världens världens finaste*.

*jag veeet, men det finns de som fyller hela bloggar med bilder på sina husdjur och barn, det här är bara ett inlägg

Hata Ola, död eller levande!

Jag läser i bloggen Oneklingen om mjukisdjur och att fortsätta barnrelatera till dem i vuxen ålder. Lisa i bloggen vet att mjukisdjur kan gå själva, men inte när man tittar på dem. Jag tror inte att min Elefante kan gå själv, men däremot känna! vilket föranleder ett konstant dåligt samvete över att jag placerat honom så snett på sängbordet. Säkert får han ont i nacken och kan inte göra nåt åt det, stackarn. Ibland klappar jag honom och säger förlåt.

Med detta agerande kvarlevande i vuxen ålder är det med fasa jag minns skräckbarnprogrammet "Rädda Joppe, död eller levande!". Om skitungen Ola som gång på gång slarvar bort sin mjukismullvad Joppe och tvingar alla TV-bänkade sensjuttiotalister att skräckslaget följa jakten genom brevlådor och sopnedkast innan Joppe hittade tillbaka. Det finns få människor jag har hatat så mycket som Ola.



När man ser programmet i vuxen ålder hittar man lätt flera anledningar att hata Ola, än hans usla handhavande med mjukisdjur. Min bror menar att det fungerar som preventivmedel att bara tänka på Ola; om det finns ens en promilles risk att fortplantning kan leda till ett sånt skräckbarn är total avhållsamhet inte ens jobbigt.

Jag undrar om Ola lever idag. Han borde vara i 35-årsåldern. Jag hoppas verkligen att han har skärpt sig.

Not so streetsmart

På min lista över saker jag kan om Stockholm står ganska högt upp 'det är aldrig snö i stan, speciellt inte när det nästan är april'. Idag har jag anledning att ifrågasätta det.

Alperna

Varför är man inte i Alperna jämt? Fantastiska vyer, suverän skidåkning, pudersnö och sol och ostbricka till efterrätt VARJE dag!!!

Vive la baguette!

Jaha.

Nähä.

Om man skulle ta och dra till Alperna då.

Det ska tydligen bli strålande sol, gnistrande puder och vindstilla.

Det enda jag fruktar är den omtalade baguette-gommen. Tredje dagen kommer den, sägs det. Jag funderar på att äta kopiösa mängder margarin, för att liksom lena och läka. Alternativt blöta upp den i snö innan jag ger mig på att tugga den.

Oklart vilket alternativ som är äckligast. Jag säger 1-1.

Familjen skitäcklig-duva

Idag började konstigt. Två blivande präster ringde mig och berättade den äckligaste duvhistoria jag någonsin hört. Och den utspelar sig ett stenkast från min arbetsplats.

Och det var inte en dröm. Det var efter frukost, så jag är säker på att jag var vaken.

I Münchenbryggeriet i Stockholm finns en industriskorsten. Om man klämmer sig förbi en snårig taggbuske kan man klättra upp på en stege i skorstenen. Om man gör det finner man en rökkanal, stor som ett litet rum. I det rummet har Stockholms duvor sin kombinerade kyrkogård och BB. Eller som den ena blivande prästen sa "That's where they hatch and die, så att säga". I en obeskrivlig gegga av fjädrar, bajs och odefinierbar kvalstersörja ligger ägg och kadaver i olika faser av förruttnelse. Och där odlar mamma och pappa skitäcklig-duva sin familjelycka. I farfar skitäcklig-duvas gamla kadaver har mamma och pappa skitäcklig-duva nästat ihop ett fint hem av duvsaliv och döda inavlade äckelsläktingar. Ett par vanskapta klumpfötter och sjukdomar för en hel armé. Där ligger nya skitäcklig-duva-ägg. Det är så äckligt att jag inte kan förstå det. Det går inte att ta in.

Och det händer alltså meter från min laptop. Hela tiden.

Reseledare

Vintertristessen har upptäckt min Filippinernaflykt och straffar mig nu med extra februari mitt i mars. Allt känns tråkigt och oinspirerat ända in i märgen. Jag tänker att jag borde ha en helt annan vardag, där inget är tråkigt eller oinspirerat. Och jag tänker att jag inte har en aning om var sådana vardagar finns. På ett av mina två favoritprogram på TV nämns http://www.jobbkoll.se/. Där kan man testa vilket jobb man har anlag för. Jag gör testet. På första frågan ska man svara på om man är man eller kvinna, testet är därmed diskvalificerat å det grövsta. Men jag överlistar det och gör testet två gånger, först som man och sen som kvinna. Lyckligtvis tycker inte genuspuckona bakom jobbkoll att det spelar någon roll vilket kön jag har. Resultatet blir det samma. Lite genushopp om mänskligheten.

Testet tycker att jag borde jobba som reseledare. Jag är organisatorisk och social och bryr mig om människor.
Reseledare alltså.

Det står att jag bl.a. kan ordna grisfester.

Jag vet inte jag.

Inlägg nr. 365

Om jag hade skrivit ett inlägg om dagen hade den här bloggen fyllt 1 år imorgon. Men det gör jag ju inte. Ibland skriver jag två inlägg om dagen. Eller tre. Eller i enstaka fall fyra. Oftast skriver jag ett. Eller inget.

Det är synd. Det skulle matcha mitt ordningssinne bättre att skriva ett om dagen. Men jag är nog inte så inrutad som jag tror. Och det är nog bra.

För Sverige i slasket

Idag är jag kär i hela världen. Det är fulväder och slask och varken vinter eller vår och stretande på Västerbron möter jag fantastiska kämparmänniskor. På cyklar och under kapuschonger sliter de fram till sina arbeten och alla jobbar för samma sak. Alla bygger vi på samma samhälle och alla vill vi varandra gott, om än på ett ganska distansierat sätt. Och jag tar kort på det fula som är vackert och jag är inte ensam om att se det. Längre fram på bron gör en man samma sak och jag ler mot honom tills han känner sig tvingad att flina tillbaka och allt är så vackert. För Sverige i slasket.

FK Bromma F-78

Förra helgen var jag på en 30-årsfest. På festen träffade jag fyra andra från mitt gamla fotbollslag och det slog mig hur hårt jag definierar mig ur den gemenskapen. Jag har inte spelat en match på 7 år, inte tränat på ännu längre och mitt gamla FK Bromma F-78 har sedan länge slutat existera. Ändå är det en av de saker jag nämner först när jag ska presentera mig själv i nya sammanhang. Att jag spelar fotboll.

Det var något magiskt med gemenskapen i mitt lag. Kanske finns det i alla lag. Lukten av svettiga benskydd och linement. Den hårda smaken av kyla och järn i utandningsluften. Känslan av mjölksyra och den perfekta bollträffen. Eller att inte orka omsätta vilja i handling. Ett snöpligt bakåtmål eller en missad chans.

Jag tror att det var här, bland grus, laganda och vilja, som jag skapade något slags identitet eller åtminstone egen trygghet. Jag hade inte mina närmaste kompisar i laget - de spelade inte fotboll alls och kanske var det en av orsakerna till att fotbollslaget var viktigt för mig, för att det var mitt. Jag hade ett eget sammanhang och vi hade något viktigt tillsammans. Vi hörde ihop och vi tyckte att det var viktigt att vara ett lag. Alla skulle vara med och på samma villkor. Vi var inte jättebra och vi var inga vinnarskallar. Vi tjuvrökte och berättade hemlisar och kämpade med skrapade knän på knaggliga grusplaner. Och vi skapade något slags magi som tydligen är så starkt att jag fortfarande definierar mig ur det.

Jag träffar väldigt sällan mina gamla lagkamrater och jag spelar väldigt sällan fotboll, ändå är träningarna och matcherna och allt runtomkring kanske det viktigaste och det finaste jag har byggt mig själv av. Det är väldigt konstigt och väldigt fint och jag skulle ge väldigt mycket för att få stå i mittcirkeln med en fegpumpad boll och 2*45 minuters svettigt samarbete framför mig.

Mitt i naturen

På vägen till mitt jobb finns oändligt många spännande spår av djur. Till exempel fågelns hus och hundens bajs. Oändligt många.

Måndagsmåndag

Idag är det måndag på riktigt och radion spelar måndagsbarn och hela världen är måndagsful. Ett meningslöst centimetertunnt lager snö får mig att halka och jag svettas under mössan och fryser om låren. Och jag tänker på veckan framför mig som är full av saker som jag inte vill göra och allt känns sådär genomhopplöst tråkigt. Och när J ringer och berättar att jag glömt nycklarna hemma vill jag bara lägga mig ner i det fjuttiga vinterunderlaget och sluta andas. Men det blir bättre. Det finns kaffe på kontoret.