FK Bromma F-78

Förra helgen var jag på en 30-årsfest. På festen träffade jag fyra andra från mitt gamla fotbollslag och det slog mig hur hårt jag definierar mig ur den gemenskapen. Jag har inte spelat en match på 7 år, inte tränat på ännu längre och mitt gamla FK Bromma F-78 har sedan länge slutat existera. Ändå är det en av de saker jag nämner först när jag ska presentera mig själv i nya sammanhang. Att jag spelar fotboll.

Det var något magiskt med gemenskapen i mitt lag. Kanske finns det i alla lag. Lukten av svettiga benskydd och linement. Den hårda smaken av kyla och järn i utandningsluften. Känslan av mjölksyra och den perfekta bollträffen. Eller att inte orka omsätta vilja i handling. Ett snöpligt bakåtmål eller en missad chans.

Jag tror att det var här, bland grus, laganda och vilja, som jag skapade något slags identitet eller åtminstone egen trygghet. Jag hade inte mina närmaste kompisar i laget - de spelade inte fotboll alls och kanske var det en av orsakerna till att fotbollslaget var viktigt för mig, för att det var mitt. Jag hade ett eget sammanhang och vi hade något viktigt tillsammans. Vi hörde ihop och vi tyckte att det var viktigt att vara ett lag. Alla skulle vara med och på samma villkor. Vi var inte jättebra och vi var inga vinnarskallar. Vi tjuvrökte och berättade hemlisar och kämpade med skrapade knän på knaggliga grusplaner. Och vi skapade något slags magi som tydligen är så starkt att jag fortfarande definierar mig ur det.

Jag träffar väldigt sällan mina gamla lagkamrater och jag spelar väldigt sällan fotboll, ändå är träningarna och matcherna och allt runtomkring kanske det viktigaste och det finaste jag har byggt mig själv av. Det är väldigt konstigt och väldigt fint och jag skulle ge väldigt mycket för att få stå i mittcirkeln med en fegpumpad boll och 2*45 minuters svettigt samarbete framför mig.