lördag, december 13, 2008

Nej till livet!

Igår upptäckte jag till min fasa att abortmotståndarna Ja till livet glatt håller med mig och länkar till mitt inlägg om ultraljud. Jag känner mig lite smutsig, men faktum kvarstår - i just den här frågan tycker vi alltså lika, om än av olika anledning.

Jag har ett behov av att rentvå mig själv och skulle kunna skriva långt och mycket om vad jag tycker om aborter, men det skulle vara att skriva er alla på näsan. Självklart vill ingen människa gå igenom en abort, men om det är det bästa alternativ man har till hands är det inget snack om saken. Att däremot välja bort ett barn p.g.a. avvikelser från normen tycker jag vittnar om en människosyn i sann nazianda.

6 kommentarer:

Jocke sa...

Jag hade först tänkt kommentera ditt inlägg från i torsdags, men kommenterar detta istället, för enkelhets skull.

Jag tycker du har så väldigt fel när du antar att "svenska samhället bekostar framtagningen av en renare ras" eller att folk som väljer att abortera ett foster med allvarliga genetiska sjukdomar eller missbildningar har en "människosyn i sann nazianda".

Du blandar ihop två helt olika saker, nämligen nazismens ambitioner att hålla "rasen" fri från uppblandning utifrån och andra "felaktigheter" å ena sidan och föräldrars oro för komplikationer, ett liv kantat av uttröttning, ångest över att inte räcka till och annan olycka å andra sidan. En oro som jag för övrigt inte tycker andra har rätt att avfärda.

Nazismens ideologi riktade sig ju mot tredje man och stipulerade hur de skulle göra, vilka barn de skulle få skaffa osv, i nåt slags fiktivt och abstrakt "raskollektivs" intresse, medan föräldrars överväganden gäller enbart dem själva (om man inte räknar med ett outvecklat fosters intresse, och det gör rimligen ingen som är för fri abort).

Jag är medveten om att du eventuellt formulerat dig lite medvetet spetsigt för att ruska om folk och få dem att tänka till, och att jag därmed står och gapar med dumstruten på, men jag tycker inte man ska blanda ihop vitt skilda saker som inte har något med varandra att göra i retoriskt syfte, för då vulgariserar man hela frågeställningen och göder indirekt Ja till livet! och liknande mörkermän. För att inte tala om nazismen, som ju framstår som rätt acceptabel om den likställs med föräldrar som väljer att abortera sjuka eller missbildade foster.

Kanalisera sa...

Jocke, jag håller med dig i stort och visst tar jag i i formuleringarna. Min poäng är att det är viktigt att fundera över gränsdragningarna. Är Down's syndrom en allvarlig genetisk missbildning och hur mycket värre är den i så fall än att vara blind, sakna en arm eller ha nedsatt hörsel? Och vilket beslutsunderlag är samhället skyldig att ge individen i sådana här frågor? Får jag abortera mitt barn utifrån kön? Hårfärg? Antal fingrar?

Men naturligtvis är frågan komplex och därför också angelägen att fundera kring och diskutera.

Vad gäller föräldrars oro har jag den största respekt och förståelse, men det innebär inte att jag självklart vill ge dem beslutanderätt.

Anonym sa...

Ja, Downs syndrom är en allvarlig genetisk missbildning. Personer med Down har en intelligens långt under snittet, flera medfödda somatiska fel (t ex dödliga hjärtfel i bortåt hälften av fallen), en tidig demensutveckling, psykiska problem i betydligt högre grad än gemene man och en avsevärt kortare förväntad livslängd. De kan aldrig bo helt ensamma i vanligt boende och inte heller förväntas sköta ett vanligt arbete.

Under barndomen kommer föräldrar antingen att få lägga ner tio gånger så stort engagemang/tid eller ha en vårdperson anlitad dagligen. De kommer inte att kunna ha sitt barn i vanlig skola eller i vuxen ålder se honom/henne klara sig helt själv. Då de flesta med Down dessutom är sterila kan de heller inte förvänta sig att få uppleva några barnbarn.

Detta betyder inte nödvändigtvis att personer med DS har ett lägre människovärde.

Men...det innebär att man måste fråga sig vems rättigheter du företräder. Ett 13-veckors foster som du i övrigt anser att man har rätt att abortera. Oss andra i samhället för att vi får en "hårdare värld" om DS-föräldrar aborterar. Eller berörda föräldrar som borde lära sig att vara mer tacksamma av sig och bättre på att "finna sig i sitt öde".

Jag förvånas inte av att du får medhåll från just religiösa. För religion är en god anledning att tycka så. Vilken är din anledning?

/En liten tjej med största respekt för människovärde

Jocke sa...

Väl medveten om att detta inte är ett idealiskt diskussionsforum måste jag ändå svara. :-)

Men hur går det ihop med fri abort? Vem ska besluta om inte föräldrarna? Ska det vara tillåtet att göra abort för att man inte är färdigutbildad, inte känner att pappan är rätt, vill hinna leva livet först och så vidare, men inte på grund av t.ex. Downs syndrom?

Det enda rimliga måste ju bli att låta föräldrarna bestämma helt på egen hand. Och att ge dem det beslutsunderlag de önskar. Om de sen har värderingar som skiljer sig från dina och t.ex väljer abort för de tror att ett barn fött i vågens tecken gör dem olyckliga, så måste de få göra det, hur idiotiskt det än framstår. Annars är det inte fri abort. Och vilka kriterier skulle man ha i så fall?

Kanalisera sa...

Anonym - ett kort svar på en lång kommentar, min anledning är att jag skräms av ett samhälle där "defekta" människor rensas bort.

Jocke - Förlängningen av ditt resonemang att ge föräldrar det beslutsunderlag de önskar blir att du med fri abort menar att det är okej att abortera("fullt friska") blondiner, pojkar eller barn med simhud mellan tårna.

Om man upplever att man inte kan/vill föda och ta hand om ett barn och därför väljer att göra en abort tycker jag att det är fritt fram. Om man däremot fattar beslutet efter att ha fått reda på detaljer kring barnet tycker jag att det känns otäckt.

Fortfarande med den största respekt för de fysiska och psykiska påfrestningar det innebär att ta hand om en människa som inte klarar sig själv. (Där jag för övrigt anser att staten bör lägga sina pengar, i stället för på NUPP-tester och ultraljud.)

Jocke sa...

Nu tycker jag allt du använder lite tveksam retorik - medvetet eller omedvetet. Att "rensa bort människor" är någonting helt annat än att göra abort. För det första är fostren inte människor, utan just foster, vilket är en väldig skillnad. I annat fall vore abort mord. För det andra "rensar" man inte bort, för det implicerar en mer eller mindre systematisk och storskalig aktion där man är ute efter ett fint slutresultat. Det går inte att jämföra med att ett par gör abort av personliga skäl.

Och ja, eftersom jag tycker att föräldrarna ska ha hela beslutsansvaret så tycker jag följaktligen att de får grunda sitt beslut på vilka konstiga grunder som helst - till och med stjärntecken. Ingen har rätt att bestämma vad som är godkända skäl för deras ovilja att skaffa barn. Det innebär inte att jag tycker det vore en bra sak om folk skulle välja bort blonda barn, men jag ser inget alternativ till att ge dem möjligheten. Det vore oerhört cyniskt om staten eller någon myndighetsperson skulle bestämma att "eftersom ni nu fått veta att ert barn lider av en obotlig genetisk sjukdom är viljan att göra abort inte längre godkänd och du skall tvingas att bära och föda barnet". För det är faktiskt det som är konsekvensen av att inte godkänna precis samtliga skäl för abort, om vi nu ska ägna oss åt att förlänga varandras resonemang. ;-)

Samhället lider inte någon större skada av att barn med missbildningar föds och jag tror personerna som tycker att sådana barn inte ska få finnas är försvinnande få. Det hela handlar ju om ett par som ska ges möjlighet att påverka sitt eget liv; omsorgen är om dessa. Diagnos- och aborträtten syftar till att tillgodose deras intressen, inte samhällets, "rasens" eller någon annans. Så alla jämförelser med nazism, bortrensning av oönskade människor och liknande är helt enkelt fel.

(Nu blev detta kanske lite väl långt och jag har inte ens skrivit hälften av det jag skulle vilja, av hänsyn till läsaren. Såna här resonemang kanske egentligen gör sig bäst på krogen, över ett glas mineralvatten? :-)