Bastukväll

Recept på en mindre mysig kväll: blanda 1 st IKEA-kasse blandad tvätt, två stökiga rum, ett katastrofalt kök, några hekto gnäll, två värmeintoleranta människor varav en pytteliten, med en lägenhet som valt att konvertera till bastu. Toppa med vetskapen om att familjemedlem tre sitter på Medis och dricker kall öl i goda vänners lag. Jojo. Men jag är inte bitter. Nänä. Jag sitter halvnaken på balkongen med en helnaken bebis i famnen och planerar för när det blir min tur att dricka öl. Jävlar vad varmt det kommer vara då.

Klyschbingo

Malin Åkerlinds sommarprogram imponerar inte, men är en perfekt platta för klyschbingo. Nu sitter vi och väntar på att hon ska prata om 'sann vänskap', 'att leva i nuet' och om 'modellyrkets svarta baksida'. Vi har redan fått poäng för 'dråpliga kändismöten', 'första kärleken' och 'när jag gjorde bort mig'.

Hälsning från idyllen

Jag är kvar i ett extended midsommarfirande mitt i idyllen. Här finns strålande sol, svinkallt men dock badbart vatten och förstklassigt sällskap. De största bekymren vi hanterar är att komma ihåg att sätta på radion till sommarpratarna, att hinna förmiddagsfika före lunch och att orka lite lite dessertost till innan middagen. Ibland måste vi också välja sällskapsspel, plocka fram kalla folköl och sända en tanke åt de som sitter inomhus och jobbar.

Inte

Den här bruna pricken på min fot är en leverfläck. Inte en fästing. Jag vet det, för jag har kollat åtta gånger nu.

*kjanalizzzeja*

Inte nog med att jag har ett bedååårande A-barn. Jag har dessutom nyss bekantat mig med världens sötaste hundvalp och säkra rykten gör gällande att jag kommer fira midsommar med sju stycken kattungar, fina vänner och ytterligare en bebis. Jag känner stark oro för vad exponering av allt det här söta kommer att göra med min tuffa image. Stark oro.

Gratis poesi!

Det där med poesi har aldrig varit min kopp kaffe, men med det världsomspännande nätverket Internet behöver man inte bekymra sig om sånt. Där är allt redan fixat. T.ex. konceptet "klipp in sökorden som lockat märkliga människor till din blogg, med lite nonchalant placerade radbrytningar och kommatecken och voilà".
Jag kallar den Fester fester!


Fester fester!

Stjärnstopp
Slempropp

Mammaledighet
Jämställdhetsenkät

lyxrynka, Diddel, smärting
svarta tårar, konstiga frågor, profylax
vardagkväll, tillverka ströbröd
echinagard funkar det?

pappa ledig vad tänker du
pappaskämt

Problem med ilska
Nej till livet

Clipart frågande par
helikopterflyg till kebnekaise
äkta dvärgar
kan man se om fostret är dvärg på ultraljud

En hälsning från 1994

Jag fortsätter träffa lustiga människor. Idag: en man i orange Jägermeister-bandana och Levis 501:or. På fullaste allvar.

Rejäla yrkesgrupper

Idag har jag pratat med både en handelsresande och en plåtslagare. Rejäla yrkesgrupper man kan relatera till. Eller nåja, handelsresande trodde jag bara fanns på film.

Lakritskakor

Ni kan aldrig ana vad jag hittade i korgen vid kassorna när vi var och handlade! Ett paket Singoalla Lakrits! I min varukorg!

Klart å betart.


De smakar ungefär som alla andra såna där kakor - sött, torrt och lite transfettigt. Men ändå, att ambitionen är att de ska smaka just lakrits gör mig lite glad.

Husyoga

A-barnet skänker mig inte bara lycka, oro och en bäckenbotten i stort renoveringsbehov, utan också en obändig huslängtan.

Det kan tyckas logiskt att jag, som själv vuxit upp i villa, nu som förälder fantiserar om trädgårdslek, villagator, grannar med barn, glassbilen jämna veckor på onsdagar och sånt.

Men nej. Det är inte alls de grejerna jag ser framför mig när jag tänker hus. I stället ser jag ett oanvänt sovrum i källarplan, inrett som bibliotek med höga bokhyllor, några klämlampor och kanske en grå heltäckningsmatta. Där, på golvet, ligger min yogamatta utrullad. Varje dag låser jag in mig i det harmoniska biblioteksrummet några minuter, för att hitta lugn och spänst i ett egenkomponerat yogaprogram.

Detta är mycket märkligt. Jag har tränat yoga sammanlagt kanske 6-7 gånger i mitt liv och tyckt om det exakt 0 gånger. Att tro att jag plötsligt skulle börja harmoni-yoga på eget initiativ i hemmet är ungefär lika sannolikt som att Feministiskt initiativ vinner nästa riksdagsval. Tyvärr. Ändå är det precis vad mina husdrömmar handlar om. Vardagsyoga.

Jag behöver hjälp.

"Jag skulle ha lyssnat mer..."

Tillåt mig citera en notis ur fredagens DN, som jag fortfarande går och fnissar åt:

"Först hoppade han av från M till SD. Nu har han fått nog av sitt nya parti. Fullmäktigeledamoten Michael Zand i Halmstad beskyller Sverigedemokraterna för rasism och bristande demokrati.
- Jag skulle ha lyssnat mer på de kritiska frågorna om dem. Jag har upptäckt att de är främlingsfientliga smygrasister, förklarar Zand."

Det är så många nivåer av komik och tragik i den här notisen att jag inte vet var jag ska börja. Vi kan väl enas om att Zand inte är den vassaste kossan i kanoten och att det som vanligt finns anledning att vara mycket orolig för svensk politisk framtid.

1%-ångest

Under 99% av min vakna tid är det här med barn och lyxen att få vara hemma ledig med barn det mest fantastiska som hänt mig. Jag har verkligen världens bästa bebis och jag älskar varje vaken minut tillsammans. Under 99% av tiden.

Under resterande 1% av tiden är (jag måste få ur mig det här) jag så jävla jävla less på att sitta fast i den här handikappade kroppen i det här inlåsta livet. Jag vill kunna dra på mig skorna och bara sticka ut, utan att planera kläder och packning efter amning och blöjbyten. Jag vill kunna spela fotboll, gå en långpromenad på stan, jogga, bära tunga grejer och allt det där som jag kunde för ett år sen. Och jag vill sluta oroa mig för om det nånsin kommer att bli bra eller i alla fall bättre och i så fall hur mycket bättre. Jag vill bara vara som vanligt!

Men det är 1% av tiden. Det gäller att komma ihåg det när det slår till.

Resterande 99% är jag alldeles överlycklig över att A-barnet nu kan blåsa salivbubblor och har koordinationsförmåga nog att nästan köra in hela näven i munnen. Viktiga partytrick i det stora lilla livet.

Sjukt värt det

Vuxennapp

Det här med napp då. Det är ju för jävla smart. Lugna, nöjda och trygga barn på nolltid. Men jag fattar inte varför man prompt ska vänja av barn vid napp när de blir större. Ge dem till kattungar och sånt. Vore det inte bättre att göra det socialt accepterat med napp i alla åldrar? Vuxennappar också. Man skulle förstås få jobba lite mer på ergonomisk design och så för att inte skada tänder och käke, men det är ju överkomligt. Eller så låter vi det vara en del av evolutionen, att tandrad och käke successivt anpassas för vuxennappande.

Napp är det perfekta beroendet - noll kalorier, noll gifter, noll nedskräpning och dessutom med möjlighet till personlig design och egna uttryck. Jag skulle verkligen gilla en vuxennapp. Tänk efter en körig dag på jobbet, eller i bakisångestens dimmor dagen efter, när det är svårt att somna eller bara lite okynnes sådär en torsdag eftermiddag. In med nappen bara och vips! ett snabbdyk till världens bästa happy place. Lugn, nöjd och trygg.

På förekommen anledning...

...kommer här del hundratusentjugosju i den evighetslånga följetången om mina förlossningssviter. Utrustningen ovan har jag fått låna av min uroterapeut (sug på den formuleringen - Min Uroterapeut). Det är jag både väldigt tacksam och ledsen för. Men mest är jag glad för att det inte medföljde någon turnéplan med apparaten. Jag ser ju att den varit med ett tag och den har nog sett det mesta och det värsta, om man säger så. Det sjukaste i sammanhanget är att allt det här är heeelt normaaalt. Det hade jag aldrig kunnat tro.

Botgöring

För er som känner er förvirrade inför valet på söndag, kan jag komma med följande rekommendation, om man gillar rättvisa. Och det gör man ju.

1) Rösta! Det är din medborgerliga rättighet och demokratiska skyldighet.

2) Skriv "Feministiskt initiativ" på en valsedel. No more no less. Din röst hamnar automatiskt på Sveriges modigaste och mest klarsynta politiker, eftersom hon står högst på partiets lista.

3) Klart!

http://www.skickaschymantillbryssel.nu/

Bikt

För några dagar sedan på Öppna förskolan:

Jag packar ihop A-barnet i vagnen och jollrar på bästa mamma-manér:
- Nu ska vi gå till farbror doktorn och se hur stooora vi har blivit, det blir väl roligt? Ja, det blir roligt, oj vad roligt det ska bli!

Varpå förskoleföreståndaren lugnt och leende säger:
- Är det en farbror då?

WAM! BAM! In your face hobby-feminist!

Här startar en emotionell kedja av olika skam- och botgöringsreaktioner som jag fortfarande, dagar efter, traskar runt i.

Jag började med en salva ursäkter gentemot föreståndaren för att jag sa fel och hur vaaansinnigt fel det var eftersom jag BÅDE tycker att såna här små saker minsann är jätteviktiga OCH faktiskt engagerar mig i jämställdhet både på jobbet och privat, jag har till exempel satt upp en pjäs. Hallå! Hallå! Jag har satt upp en pjäääs! Sååå viktigt tycker jag att det är! Jätteviktigast! Sen började jag dra andra paralleller om hur vanligt det är att göra såna här fel, men att det minsann inte är okej ändå. Shame shame shame , shame on me.

Förskoleföreståndaren log bara lite snett och sa att det är lätt hänt att man inte tänker sig för. Näää! Verkligen! Har du hört den där historien om läääkaren och baaarnet!? skränar jag, för att få syndernas förlåtelse. Förskoleföreståndaren verkar inte tycka att mitt övertramp är så farligt, det händer förmodligen värre saker på den platsen dagligen, så jag får ingen förlåtelse.

I oförlöst feministisk samhörighet är jag nu en hysterika på öppna förskolan. Jag ler entusiastiska jättegrin åt förskoleföreståndaren och skränsjunger högt och tydligt "hon" i stället för "han" så fort jag kommer åt på babysången, för att alla andra föräldrar och förskoleföreståndaren ska förstååå hur upplyst och jämställd jag minsann är i min medelklasspanik.

I samma desperata anda är jag nu tvungen att, under stor skam, bikta mig för var och varannan människa jag möter. Eftersom ingen tar det på allvar, utan bara skrattar och rycker på axlarna, vänder jag mig nu, genom bloggen, till hela Internet. Förlåt mig, ty jag har syndat! Giv mig mitt rättmätiga straff och jag skall sona mitt brott.

Äntligen skitsnygg

I fredags fyllde jag 31. Det är ingen ålder för en häst. Och definitivt inte för en förstagångsföderska i Stockholmsregionen. Herregud, jag är purung i sammanhanget. Ändå har det sedan i fredags, som alltså inte är så fasligt länge sedan, vid två tillfällen påtalats att jag inte ser lika purung ut som jag känner mig.

Först blev jag refererad till med meningen "vi som är lite äldre" och sen fick jag höra att jag såg annorlunda ut, liksom "äldre och lite sliten". Vaffan. Föd barn själva då!

Fast det bästa med att vara över 30 är att man inte behöver lyssna på andra längre. Jag kan lugnt tycka att jag är skitsnygg, oavsett vad andra säger. Och det är lättare att vara skitsnygg när man är 31 än när man är 17. Är man 31 och har fött barn räcker det att klippa sig lite tufft eller ha en helt okej jacka, för att vara typ skitsnygg. Även om man har pizzadegsmage och ser "lite äldre" eller "lite sliten" ut. Jag har på riktigt aldrig varit så snygg som nu. Ni skulle se mig live! Tänk om jag hade haft det här självförtroendet när jag var 17. Jag hade varit direkt livsfarlig.