1%-ångest
Under 99% av min vakna tid är det här med barn och lyxen att få vara hemma ledig med barn det mest fantastiska som hänt mig. Jag har verkligen världens bästa bebis och jag älskar varje vaken minut tillsammans. Under 99% av tiden.
Under resterande 1% av tiden är (jag måste få ur mig det här) jag så jävla jävla less på att sitta fast i den här handikappade kroppen i det här inlåsta livet. Jag vill kunna dra på mig skorna och bara sticka ut, utan att planera kläder och packning efter amning och blöjbyten. Jag vill kunna spela fotboll, gå en långpromenad på stan, jogga, bära tunga grejer och allt det där som jag kunde för ett år sen. Och jag vill sluta oroa mig för om det nånsin kommer att bli bra eller i alla fall bättre och i så fall hur mycket bättre. Jag vill bara vara som vanligt!
Men det är 1% av tiden. Det gäller att komma ihåg det när det slår till.
Resterande 99% är jag alldeles överlycklig över att A-barnet nu kan blåsa salivbubblor och har koordinationsförmåga nog att nästan köra in hela näven i munnen. Viktiga partytrick i det stora lilla livet.
Under resterande 1% av tiden är (jag måste få ur mig det här) jag så jävla jävla less på att sitta fast i den här handikappade kroppen i det här inlåsta livet. Jag vill kunna dra på mig skorna och bara sticka ut, utan att planera kläder och packning efter amning och blöjbyten. Jag vill kunna spela fotboll, gå en långpromenad på stan, jogga, bära tunga grejer och allt det där som jag kunde för ett år sen. Och jag vill sluta oroa mig för om det nånsin kommer att bli bra eller i alla fall bättre och i så fall hur mycket bättre. Jag vill bara vara som vanligt!
Men det är 1% av tiden. Det gäller att komma ihåg det när det slår till.
Resterande 99% är jag alldeles överlycklig över att A-barnet nu kan blåsa salivbubblor och har koordinationsförmåga nog att nästan köra in hela näven i munnen. Viktiga partytrick i det stora lilla livet.
Sjukt värt det
7 kommentarer:
Grattis! Jag hade 75-procentig "ska det alltid vara såhär?"-ångest under det första halvåret med första barnet. Fyra år och ytterligare ett barn senare har jag fortfarande ångestrester kvar.
1 % är aplyckat! ;-)
ja, shit ja, håller med Malinka där. Om inte ännu lite högre procentsats... just nu kanske det omvända förhållandet mot ditt.
Skulle egentligen ha sagt att det är så roligt att inte veta könet på ditt A-barn och ändå få se bilder på hennom. Jag älskar tankemässigt den upplevelsen... som ett bättre knep&knåp faktiskt. Tack för det! :-)
Håller med föregående talare. 99%-1% känns inte riktigt representativt för något rikssnitt av nya föräldrar. 75% "ångest", 20% "lite lyxigt att slippa vara på jobbet", 5% "oj, kanske kul med barn" skulle jag tippa på.
Hear, hear, som de säger i brittiska underhuset när de håller med. Vad det gäller partytrix så kommer A-barnet att åtminstone impa på den manliga delen på vilket party som helst, kunskapen att blåsa salivbubblor och stoppa sin näve i sin mun bibehålls.
Skönt att höra för idag har jag lyckats surfa in på ett flertal bloggar som bara handlar om komplikationer efetr förlossningen, hemorrojder, dålig hud, groteska smärtor, ingen sömn och bara jobbigt jobbigt jobbigt så en stund funderade jag på om det här var ett så jävla genomtänkt beslut. Men det kommer det såklart vara sen. Men lite rädd blir jag. Eller nej. Pissrädd.
INNAN man får barn fattar man inte att uppskatta den otroliga frihet man har då. Den friheten kommer man aldrig få igen men å andra sidan får man en helt ny dimension i livet och jag skulle aldrig vilja byta tillbaka... inte ens nu när den största förvandlats till fjortis ;-)Saker och ting blir bättre och lättare med tiden. Håll ut!
Som sambo utan barn kan jag säga att jag VERKLIGEN uppskattar min frihet och flexibilitet... ;)
Skicka en kommentar