tisdag, februari 26, 2008

Alla barnmorskors djävulska sammansvärjning

De poppar upp som svampar nu, barnen. Alla skaffar barn. Och större boende. Jag gissar att vi är i den åldern nu och det är väl i sin ordning. Trotsåldern, tonåren, studieåldern, jobbsökaråldern och skaffa barn-åldern. Men det är så hemligt. Ingen får veta om det lilla krusbäret som ligger i magen och gror. I stället måste den blivande mamman börja bete sig märkligt, undvika att umgås som vanligt med sina vänner och dra obekväma undanflykter och halvlögner.

För barnmorskan berättar att risken för missfall är stor under de första månaderna. Och missfall är skamligt och hemligt och ska inte delas med någon annan än de allra närmsta. Som om missfall vore ett tecken på att det är fel på mamman (vilket det alltså helt uppenbart inte är, eftersom det är så vanligt). Och missfall är en sorg, det förstår alla. Jag med. Men jag förstår inte varför det är så hemligt och skamligt med sorg.

Om risken för missfall är så stor är det alltså vanligt att folk får missfall. Och om det är så vanligt är det väl bättre om vi möter det och förstår att det faktiskt händer. Och att vi har vänner omkring oss som vet och förstår när det händer. Om det händer. Om vi aldrig möter missfall och inte pratar om det, mer än som diffusa siffror och procentsatser som drabbar andra, kommer det fortsätta vara något skamligt. Alla barnmorskors djävulska sammansvärjning för att frånta kvinnors frihet att fortsätta vara nära sina vänner. Att kokonga in sig med pappa krusbär.

Jag tror att sorgen skulle bli mindre om man hade större förståelse för och faktisk erfarenhet av att det händer då och då. Och om man kunde fortsätta umgås med sina kompisar som vanligt, utan halvsanningar. Och om inte barnmorskorna från helvetet fick härja fritt.

Men vad vet jag. Jag har ju inte varit där själv. Men det här står definitivt på min lista över ideal jag innerligt hoppas orka leva upp till om jag någon gång själv har lyckan att bli gravid.

10 kommentarer:

Brainflakes sa...

Ett av årets absolut bästa inlägg!
Fan vad rätt!
Stå på Dig! (Och lycka till!) ;o)
Kram

Jocke sa...

PRECIS så där har jag alltid tyckt! Men som kille är det lite komplicerat att komma med sådana argument, känner jag.

Jag har försökt väcka frågan lite försiktigt nån gång och fått "Som man kan du inte förstå hur det känns!" till svar. Och det kan man naturligtvis inte. Men jag kan ännu mindre förstå hur det kan bli bättre av att tabubelägga det hela.

Stinnepigen sa...

Instämmer totalt!

Vi är så otroligt rädda för att inse att livet inte alltid är lätt och att jobbiga saker händer alla. Allt måste vara perfekt, jämnt. Jag tror det är därför att det är så svårt att prata om missfall (och sjukdom oh komplikationer överhuvudtaget). Människor vill inte bli påminda om att det är vanligt och naturligt att det händer trista och jobbiga saker i livet, och att saker och ting inte alltid blir precis som vi föreställt oss.

Peppe sa...

Det här är nästan kusligt. Men jag har gått omkring och predikat ditt inlägg i några månader nu. Kloka kvinna.

thewoodfairy:: sa...

Mycket bra inlägg! En jätteviktig fråga som det aldrig pratas om.

.perpotator sa...

hoppas också att du med hedern i behåll kommer att kunna lära ditt barn att känna och hantera skam. en nog så viktigt del i uppväxten som många föräldrar inte vågar sig på. dom tror att det skadar barnet när det i själva verket ger dom en bättre rustning för livet och en viktigt kunskap om sitt eget känsloliv.

Miasworld sa...

Men åh så sant!

Skribenten sa...

Ja, det där är verkligen unkna gamla grejer. Men vår barnmorska kanske var ovanligt progressiv, för hennes tips var tvärtom. "Berätta för alla ni vill. Om det blir missfall så kommer det i alla fall att märkas på er och det är bara dumt att gå och ta ut en massa potentiellt elände i förskott." Typ nåt sånt sa hon.

Och såhär i efterskott med två barn och ett missfall så var det himla bra tips från en mycket kompetent barnmorska.

anita sa...

Om det är skämmigt så skäms var FJÄRDE KVINNA!! enligt www.sjukvardsradgivningen.se Jag skämdes som tur var inte! 1970. Var väl naiv då med! Men det var en del underliga reaktioner kommer jag ihåg.
Så sant det du skriver att det måste pratas om som något som bara ÄR. Sorgen måste minska om man vet att det är SÅ stor risk.

Backdraft sa...

Jag håller med dig, men det finns några saker som komplicerar lite:
1. Att berätta på jobb tidigt är bara dumt. Tänk om det tar 3 år innan det verkligen blir något barn, då har man ändå blivit lite borträknad på jobbet som någon som när som helst kan försvinna.

2. Vi båda vet ju att såna här besked inte alltid tas emot med öppna armar av alla vänner. Då förstår jag verkligen att man drar sig för att berätta. Och samma sak, om det tar lång så vill man inte heller här bli borträknad.

3. Som par är beslutet att skaffa barn nog det största man tar. Och lite härligt och spännande är det också att bara vi två har en gigantisk hemlighet som växer i magen. Aldrig är man så sammansvetsade kring något. Du och jag mot världen. Och det ska man nog tillåta sig att ha också. (Även om jag berättade det för andra dagen efter jag själv fått reda på det...)

Vår filosofi var att berätta för dem som jag ändå tänkte berätta om något gick dåligt för, och som jag då skulle velat ha stöd från. Resten fick vänta.