The return of Sara och Erika

När jag gick i lågstadiet hade jag två bästisar, Sara och Erika. Vi tre var alltid tillsammans och lekte och hade hemliga klubbar och hängde knäveck i klätterställningen. Fast inte alla tre samtidigt. Bara två och två. Det var alltid en som var utanför och inte fick vara med. Det varierade vem det var och det var inte särskilt långa perioder det handlade om. Gissningsvis timmar. När jag och Sara var bästisar fick inte Erika vara med. Och när Sara och Erika var bästisar fick inte jag vara med.

Den tillfälliga konstellationen ställdes på sin elakaste spets när de två tillfälliga bästisarna plötsligt sa till den utanförvarande tredje, att de skulle gå iväg och viska. Då var hon som var utanför tvungen att vänta medan de två bästisarna viskade frasen ”vi springer ifrån [insert utanförtjejen]” och sedan sprang. Kvar stod hon sedan, utanför och ensam och visste att hon inte var värd en halv daggmask.

Precis det här hände mig igår. Fast med vuxna människor. Och de behövde inte springa för jag var vuxen nog att inte försöka följa efter. De gick i vanlig takt.

Men precis samma daggmask-känsla. Det tog mig 15 minuter och en enorm mental kraftansträngning att komma ihåg att världen inte kretsar runt mig och att det är möjligt att de pratade om något annat än mig och mina tillkortakommande. Och att det faktiskt är helt sjukt att bete sig så, vuxna människor.