"Moderna kvinnor klarar normalt av att föreslå detta steg lika väl som män gör det"
Jag skulle kunna ha en hel blogg om och med bara Magdalena Ribbings svar på DN Etikett. Åh, vad bra och jordnära hon är. Jag önskar att hon kunde ta ett snack med alla förvirrade själar som snurrat bort sig i konstiga idéer om traditioner och romantik.
Från DN.se idag:
Fråga: Har inte fått något frieri ännu och börjar ledsna lite... Men hur friar man som kvinna? Har lärt mig att skottdagen är ett sådant tillfälle, men hur gör man? ["Hur gör man!!! Allvarligt talat...] Kan du ge mig en "hint".
Svar: Har ni bestämt er för en gemensam framtid? Bor ni ihop? I så fall är det samma sak som ett frieri, nämligen ett beslut om att leva tillsammans resten av livet. [Preciiis!!! Det skulle ju vara fruktansvärt obekvämt för vilken modern människa som helst att tvingas svara på ett frieri utan att först ha diskuterat frågan gemensamt!!! Heja Magdalena, heja!] När det beslutet är fattat av de två berörda parterna är frieriet klart.
Så vad är det du väntar på? Att din partner ska som det brukar heta med en nutida fånig banal fras ["fånig banal fras" ja! ja! ja! Go go go Magdalena!!!], "gå ner på knä" och fråga om du vill gifta dig? Varför frågar du inte själv? Vilken dag som helst, skottår eller inte, duger att fria till den man vill leva med.
Om man redan lever tillsammans är frieriet helt överflödigt.
Och tror du som så många ["som så många" hehehe...] att "frieriet" innebär en fråga om du vill ha en bröllopsfest, vilket alltså inte alls är den traditionella innebörden av friandet, så varför frågar du inte själv om det? "Ska vi ha en bröllopsfest", kan du säga, och för att det ska bli en bröllopsfest måste ni ju gifta er. Praktiskt!
Tiden är förbi då en kvinna satt ängsligt väntande på att en man skulle falla på knä och fria, det vill säga fråga henne om hon ville bli hans hustru. Moderna kvinnor klarar normalt av att föreslå detta steg lika väl som män gör det. [Ja! JA! JAAAA!]
Säg till din partner någon stund som känns rätt, att du nu gärna vill gifta dig och hoppas att din partner också vill.. Det är allt du behöver göra. Sitt för allt i världen inte och invänta någon skottdag, som inte är någon särskilt gammal tradition utan mest ett skoj. Jag börjar tro att det är med äktenskapsbehövande kvinnors handfallenhet. [Moahahaa! Touché!]
8 kommentarer:
Jag håller med Magdalena Ribbing om att frieriet egentligen inte förändrar något om man redan bor ihop, i den meningen är det överflödigt, men för mig är frieriet en romantisk och mycket fin akt av kärlek som jag inte vill avstå från. Håller med om att den som skickat in frågan har snurrat bort sig, men jag kan förstå alla kvinnor som vill att deras man ska fria till dem.
Trots att jag är en modern kvinna med en i allmänhet modern inställning till livet vill jag att min man ska falla på knä och fråga mig om jag vill bli hans fru.
Min dröm om ett traditionellt frieri gör mig väl till en modern kvinna med traditionella uppvaktningsbehov.
/Aleksandra
Jag läser med intresse och förtjustning Magdalena Ribbings spalt och skrattar ofta åt hennes både fyndiga och spetsiga svar. Just det här skrattade jag ordentligt åt, nog är det rena 1800-talet att sitta och vänta på ett frieri... bättre då att (om man absolut ovillkorligen vill att killen ska fria) tala om för honom att nu vill jag att du friar! Men jag är å andra sidan bara några år från 60 och har ledsnat totalt på alla som tror att ett frieri och stoooort bröllop (som man måste låna till och sen betala av på i många år) är garantin för evig lycka...
Magdalena regerar! Och hon har ju så fullkomligt rätt.
Jag tycker lite synd om alla förvirrade tjejer därute som fortfarande tycker att det är killen som ska fria. Det dryper rosaskimrande tramsromantik och gamla cementerade könsroller om det. Vem som helst kan ju fria, och i synnerhet om man redan bestämt sig för att leva ihop.
OM det nu är så viktigt med romantik-gullegullet så är min undran: exakt VAD gör det hela mindre romantiskt om tjejen friar? Vill man ladda upp med romantisk stämning så är det väl en enkel match ändå? Tänk om killen faktiskt tycker att det är supermysigt om tjejen friar?
Att som tjej passivt sitta på häcken och invänta den aktive mannens uppvaktning och frieri, det är att stanna kvar i 1800-talet (eller ännu längre tillbaks), när tjejens pappa ägde henne (mer eller mindre bokstavligen). Då skulle potentiella blivande äkta män uppvakta henne för att visa att han hade råd med en fru (genom blommor, dyra presenter osv), och han var även tvungen att be PAPPAN om tjejens hand, och pappan fick sedan godkänna friaren (eller inte). Efter bröllopet övergick tjejen istället i äkta mannens ägo.
Är detta verkligen kärleksfullt och romantiskt, och något att sträva efter idag, 2008? Finns det verkligen tjejer som vill bli ägda? För i grund och botten är det ju det som traditionen ifråga handlar om.
Hur ska vi någonsin bli jämställda om vi tjejer fortsätter kräva att killarna ska köra med gamla dammiga förlegade uppvaktningar?! Det cementerar ju bara att mannen är den aktive (högre status) och kvinnan den passiva (lägre status). Varför ska vi tjejer kräva att få särbehandlas på det här "positiva" sättet, när vi samtidigt kräver att inte särbehandlas negativt på andra områden? Ska vi, samtidigt som vi kräver lika lön för lika arbete och andra viktiga saker, också kräva att få bli satta på piedistal dit killarna ska vallfärda med blommor och presenter? Vad är det för jämställdhet, undrar jag.
Jag förstår absolut att många tjejer vill att deras män/killar ska fråga dem om de vill gifta sig på ett romantiskt sätt. Jag skulle gärna vilja att folk som ville mig något gick ner på knä och frågade om saker - det skulle få mig att må jättebra.
Fast jag kan tänka mig att göra detta gentemot mina (kvinnliga) medmänniskor som en fin gest. Men i så fall vill jag ha högre lön och förtur till chefsjobb, annars blir det inget knäböjande.
Word, Magdalena, word!
Vad härligt att se intelligenta likasinnade människors input i frågan.
Jag bor ju i USA, och fok här är så ofattbart förlegade när det gäller bröllop. Det räknas som status att ha en ring på fingret, och det existerar en utbredd tro att detta visar på kärlek eller duglighet, eller att det blir happily every after.
Min kompis Scott hälsade på och berättade om sitt stundande giftermål, och jag var visst den enda av hans kompisar/familj som sa rakt ut vilken idiot han var. Hans exakta fras var "I felt that it was time for a change. Either break up, or get married, so if she said no, we'd break up"... ungerfär som en lottdragning, alltså.
Någon vecka senare träffar jag båda två. vi diskuterar deras vänner, som precis gjort slut, och hon (Wendy) viftar glatt på handen och säger "I think she wanted one of these". Jag fick bita mig i läppen för att inte säga "she couldn't possibly be that shallow"...
Å andra sidan har jag en vän som beskriver det som en slags garanti - en woman's empowerment att faktist kräva inte bevis på kärleken så mycket som att om nåt gick snett (som att han banga ur, eller något sådant) hade hon en liten nätt summa att starta om på. Inget jag ser som särskilt jämnställt, men intressant ändå.
Det är alltid lika roligt att läsa Magdalena Ribbings kloka och jordnära svar. Mailar man till henne med frågor eller synpunkter om hennes spalt får man snabbt ett trevligt svarsmail tillbaka. Hon är verkligen en trevlig kvinna!
Ja, men även om kvinnan frågar är det inte alltid säkert att mannen säger ja. Tyvärr.
Skicka en kommentar